Det är en omvälvande tid för mig just nu. Ett nytt uppdrag som kräver fullt fokus samtidigt som BUN-ordförandeuppdraget kräver fullt fokus. Det gör att många tankar snurrar i mitt inre nu, det gör att jag måste ta mig tid att tänka, fundera, söka. Känner mig fri, friare än på länge. Distans till det gamla och förväntningar på det nya öppnar dörrar till mitt inre och ger nya perspektiv.
En del har fallit på plats den senaste tiden. Om jag blivit klokare av det vet jag inte, men det känns i alla fall så. Inkludering på riktigt, drivkrafter för politiskt engagemang, inre konflikter mellan politik och teori börjar hamna i rätt sammanhang hos mig. Det handlar om en kombination av klokskap, medvetenhet och nyvunna insikter. Insikter som förändrar mig. Jag kommer alltid att vara jag. Stommen är så att säga den samma. Nya insikter mejslar fram mer och mer av mitt inre jag, det jag som jag samlar mod att konfrontera, mod att utmana, mod att våga släppa taget om.
På det senaste nämndssammanträdet redovisar Ylva och Beth om Hållbara gärdet, om möten, om att kraften måste komma underifrån, om att inkludering sitter i hjärtat. Tankar som gror. Hoppas vi med makt orkar. Jag tar med mig deras tankar.
Ilska är en av mina drivkrafter, ilska över sakernas tillstånd. Ilska är en vanlig drivkraft för politiker. Det har jag läst någonstans. Samma ilska som jag fann i punken, fast jag då inte visste varför jag var så arg, så rädd. Rädsla är en annan av mina drivkrafter. Svårare att formulera, men den finns där som en god kraft. Rädslan kan också skapa onda krafter. Rädsla kan man hålla i schack genom att gömma den i hat. Då börjar det bli farligt. Särskilt om såväl rädslan som hatet antar en kollektiv form. Jag konfronterar i stället min rädsla. Oftast är det bara obehagligt innan.
Mosaik, Camillas sista föreställning träffar rätt i hjärtat. Känner igen mig.
Kulturkommunikatör är en utbildning som gör det vi andra bara pratar om. Som i handling visar, ger exempel på att alla människor har samma värde, som kan bidra till ett bättre samhälle om vi bara vågar släppa taget om strukturer och värderingar. Jag har haft förmånen att lära känna Kulturkommunikatör, de elever och de lärare som går och arbetar där. De har lärt mig jättemycket om mig själv, mina rädslor och om samhället. Kulturkommunikatör har vidgat mina perspektiv. Jag har en lång väg att gå. Är nog allt för lösningsorienterad. Om en lösning, ett system, en metod ska fungera krävs det att lösningen, systemet eller metoden är kopplad till en väl förankrad människosyn, till synsätt, till värderingar. Det är där vi misslyckas. Vi har fokus på metoden, glömmer bort människosyn och värderingar. Måste därför jobba mer med värderingar och mindre med metoder.
Konflikten mellan teori och politik är ibland tydlig, ibland otydlig. Vad menar jag med det? Teori är strävan efter renlärighet, sökandet efter den optimala lösningen, medan politik kräver kompromisser. Vad är möjligt här och nu? Vilka steg kan tas, under tiden vi utforskar exakt hur målet ska se ut? Jag är övertygad om att jag som politiker måste vara stark i min ideologi (teori) för att kunna göra rätt val här och nu när politiska beslut ska fattas. Vägen till målet är oftast krångligare för politiken än vad den är i teorin. I teorin är det ju jätteenkelt.....En inre konflikt som jag kan använda till att ge mig själv styrka och förutsättningar istället för att bara ge upp för att vägen till målet ibland tycks vara omöjlig att vandra.
Mitt inre är nu på väg mot nya utmaningar. Åren i Barn och Utbildningsnämnden bär jag nära hjärtat. Jag önskar er alla en God Jul och ett Gott Nytt år. Bloggen tar uppehåll över helgerna. Nästa blogg skrivs med största av regionrådet och vise ordförande i Region Gävleborgs Hållbarhetsnämnd. Nya utmaningar, nya perspektiv. Samma hjärta.
fredag 19 december 2014
torsdag 11 december 2014
Bandyhall Det sista kapitlet?
Det är är troligtvis mitt sista blogginlägg om bandyhall i Bollnäs. Jag har i och för sig sagt det förr, men nu verkar det sista kapitlet skrivas i denna sorgliga historia. Kommunstyrelsen beslutade idag med röstsiffrorna 8-7 nej till att ge bandyn ett lån så att de kan bygga en bandyhall på Sävstaås. Argumenten mot en hall är kommunens dåliga ekonomi. Argument jag både förstår och respekterar. Det jag inte förstår är hur kortsiktigt man ser på frågan när man väljer dessa argument. Oavsett dagen beslut krävs det stora besparingar i kommunen. Har vi valt att bevilja lånet hade det tagit till slutet av 2016 eller 2017 innan vi behövt öka föreningsbidraget till bandyn så att de klarat driften av hallen. Då har kommunen troligen också haft en ekonomi i balans och vi hade då inte behövt ställa en hall mot satsningar i förskola, skola eller äldreomsorg.
En bandyhall kommer att stå länge, minst 30 år och då måste man se lika långsiktigt på kommunens ekonomi. Har vi inte råd idag har vi heller inte råd imorgon. Det finns egentligen endast ett skäl till att jag argumenterar för att vi ska bevilja lånet nu och inte om 4-5 år eller när kommunens ekonomi är bättre. Det skälet är att representanter för bandyn sagt till mig att det är nu eller aldrig. Ett nej äventyrar helt enkelt bandyn i Bollnäs. Det finns en stor risk att vi inte har någon bandy om tio år. Spelarna spelar hellre i lag som har hall, vilket gör att Bollnäs riskerar att falla ur elitserien. Händer det går det fort. Utan ett elitlag blir det troligtvis mycket svårt för bandyn att locka ungdomar. Utan ungdomar ingen bandy.
Hade det däremot varit så att representanter för bandyn sagt till mig att man har tid att vänta 4-5 år på ett lån eller en hall hade vi självklart kunna skjuta upp beslutet och under tiden sanerat kommunens dåliga ekonomi. Nu säger man inte så. Det är nu eller aldrig enligt bandyn. Har jag fel är dagens beslut rätt. Har jag däremot rätt har vi dödat bandyn i Bollnäs. Hoppas de som röstar nej till en bandyhall är medvetna vad som ligger i vågskålen.
En bandyhall kommer att stå länge, minst 30 år och då måste man se lika långsiktigt på kommunens ekonomi. Har vi inte råd idag har vi heller inte råd imorgon. Det finns egentligen endast ett skäl till att jag argumenterar för att vi ska bevilja lånet nu och inte om 4-5 år eller när kommunens ekonomi är bättre. Det skälet är att representanter för bandyn sagt till mig att det är nu eller aldrig. Ett nej äventyrar helt enkelt bandyn i Bollnäs. Det finns en stor risk att vi inte har någon bandy om tio år. Spelarna spelar hellre i lag som har hall, vilket gör att Bollnäs riskerar att falla ur elitserien. Händer det går det fort. Utan ett elitlag blir det troligtvis mycket svårt för bandyn att locka ungdomar. Utan ungdomar ingen bandy.
Hade det däremot varit så att representanter för bandyn sagt till mig att man har tid att vänta 4-5 år på ett lån eller en hall hade vi självklart kunna skjuta upp beslutet och under tiden sanerat kommunens dåliga ekonomi. Nu säger man inte så. Det är nu eller aldrig enligt bandyn. Har jag fel är dagens beslut rätt. Har jag däremot rätt har vi dödat bandyn i Bollnäs. Hoppas de som röstar nej till en bandyhall är medvetna vad som ligger i vågskålen.
fredag 5 december 2014
Pest eller kolera. Om kommunens utmaningar när det saknas pengar
Extraval till trots så finns det en vardag. Min vardag består i att hantera mycket svåra frågor och prioriteringar när det gäller skolan och förskolan. Känner mig fast mellan pest och kolera. På den ena sidan finns kommunens revisorer, kommunstyrelsen och kommunfullmäktige som anser att jag och BUN gör för lite för rätta till de underskott som finns. På den andra sidan står skolchefer, rektorer, lärare, föräldrar och medborgare som anser att jag och övriga politiker sparar för mycket på skolan. Jag känner mig ungefär som Emil i Lönneberga när han får bannor av sin far för att han dricker sockerdricka.
Vårt uppdrag i BUN är att bedriva verksamhet för de pengar kommunfullmäktige fördelat till BUN. Om det uppstår underskott är det vår skyldighet att vidta åtgärder för att kunna komma tillrätta med underskottet. I teorin enkelt och självklart, men i verkligheten mycket svårt. Vi måste avbryta satsningen på mindre barngrupper i förskolan och vi måste utsätta grundskolan för svåra prövningar som försvårar skolans möjligheter att ge alla elever förutsättningar att lyckas i skolan.
Detta vet jag, detta vet också övriga politiker i BUN. Det är ett oerhört stort ansvar som vilar på våra axlar. Det som är svårt att förmedla är att vi naturligtvis gör allt vi kan för att undvika dessa besparingar. Hade det funnits pengar, hade vi naturligtvis gjort vad vi kunnat för att ta del av dessa pengar. Att vägra fatta beslut hjälper knappast barnen och lärarna. Det som gör mig ledsen är att skolchefer, rektorer och andra inte tycks förstå detta. Istället uttalar man sig som om att vi politiker inte värnar skolan. Det verkar som att man inte vill förstå att detta är minst lika svårt för oss politiker att hantera som det är för skolchefer, rektorer och lärare. Varför skulle det vara enklare för oss? Grundskolan och förskolan får 5 miljoner extra nästa år. Jag är medveten om att detta inte räcker, men det är det kommunen har att fördela.
En större del av skolpengen ut till skolorna skriver några lärare till mig. Jag får samma signaler från Lärarförbundet. Det kanske är en lösning, eller? En större del av skolpengen till skolorna innebär också mer administration för rektor och lärare. Vår tanke har varit har varit att exempelvis städ och vaktmästeri administreras centralt så att rektor kan fokusera på sitt pedagogiska ledarskap. Är det bättre att skolorna själva anställer administratörer som har till uppgift att organisera städ och vaktmästeri. Eller ska rektor göra det och få mindre tid till sitt pedagogiska ledaruppdrag?
Vi har idag en central elevhälsoorganisation, är det rätt eller fel? Är det bättre att den del av skolpengen som går till elevhälsa går ut till varje skola istället för att organiseras i en central elevhälsa? På vilket sätt underlättar det rektors pedagogiska ledarskap att få mer administrativa arbetsuppgifter? Samma sak gäller den centrala vikariesamordningen. Bollnäs kommun är en ganska stor arbetsgivare. Om varje rektor själv får ansvara för vikarieanskaffning utan någon samordning är risken stor att vi tappar kontrollen och därigenom får ökade kostnader på grund av överanställningar. Därför menar jag att det inte är helt säkert att det blir mer pengar till elever och lärare om vi ger ut en större del av skolpengen till den enskilda skolan.
Hur vi än gör så anser någon att vi gör fel, men faktum kvartstår. Finns det inga pengar så finns det inga pengar. Att inte göra något skulle innebära ett större svek mot barn och lärare.
Vårt uppdrag i BUN är att bedriva verksamhet för de pengar kommunfullmäktige fördelat till BUN. Om det uppstår underskott är det vår skyldighet att vidta åtgärder för att kunna komma tillrätta med underskottet. I teorin enkelt och självklart, men i verkligheten mycket svårt. Vi måste avbryta satsningen på mindre barngrupper i förskolan och vi måste utsätta grundskolan för svåra prövningar som försvårar skolans möjligheter att ge alla elever förutsättningar att lyckas i skolan.
Detta vet jag, detta vet också övriga politiker i BUN. Det är ett oerhört stort ansvar som vilar på våra axlar. Det som är svårt att förmedla är att vi naturligtvis gör allt vi kan för att undvika dessa besparingar. Hade det funnits pengar, hade vi naturligtvis gjort vad vi kunnat för att ta del av dessa pengar. Att vägra fatta beslut hjälper knappast barnen och lärarna. Det som gör mig ledsen är att skolchefer, rektorer och andra inte tycks förstå detta. Istället uttalar man sig som om att vi politiker inte värnar skolan. Det verkar som att man inte vill förstå att detta är minst lika svårt för oss politiker att hantera som det är för skolchefer, rektorer och lärare. Varför skulle det vara enklare för oss? Grundskolan och förskolan får 5 miljoner extra nästa år. Jag är medveten om att detta inte räcker, men det är det kommunen har att fördela.
En större del av skolpengen ut till skolorna skriver några lärare till mig. Jag får samma signaler från Lärarförbundet. Det kanske är en lösning, eller? En större del av skolpengen till skolorna innebär också mer administration för rektor och lärare. Vår tanke har varit har varit att exempelvis städ och vaktmästeri administreras centralt så att rektor kan fokusera på sitt pedagogiska ledarskap. Är det bättre att skolorna själva anställer administratörer som har till uppgift att organisera städ och vaktmästeri. Eller ska rektor göra det och få mindre tid till sitt pedagogiska ledaruppdrag?
Vi har idag en central elevhälsoorganisation, är det rätt eller fel? Är det bättre att den del av skolpengen som går till elevhälsa går ut till varje skola istället för att organiseras i en central elevhälsa? På vilket sätt underlättar det rektors pedagogiska ledarskap att få mer administrativa arbetsuppgifter? Samma sak gäller den centrala vikariesamordningen. Bollnäs kommun är en ganska stor arbetsgivare. Om varje rektor själv får ansvara för vikarieanskaffning utan någon samordning är risken stor att vi tappar kontrollen och därigenom får ökade kostnader på grund av överanställningar. Därför menar jag att det inte är helt säkert att det blir mer pengar till elever och lärare om vi ger ut en större del av skolpengen till den enskilda skolan.
Hur vi än gör så anser någon att vi gör fel, men faktum kvartstår. Finns det inga pengar så finns det inga pengar. Att inte göra något skulle innebära ett större svek mot barn och lärare.
fredag 28 november 2014
Kommunstyrelsetankar om enighet
Gårdagens kommunstyrelsesammanträde var intressant och spännande på många sätt. Det stora ärendet på dagordningen var budget för 2015. Partierna var i stort sett överens, vilket känns otroligt bra och hoppingivande. Som avgående BUN-ordförande gläds jag åt en förstärkning på fem miljoner till förskola och grundskola. Det mildrar sparkravet, tar inte bort det helt men mildrar det. Det som känns märkligt är att centerpartiet tycks ha mer pengar än vi andra. C vill skjuta till 9 miljoner till BUN och 18 miljoner till socialnämnden, pengar som absolut behövs, men som jag menar inte finns. Tråkigt är också att centern lade ett eget förslag trots att man varit överens med övriga partier vid de gemensamma överläggningarna som föregick beslutet. Dagen innan kommer ett mail där C redovisar avvikande uppfattning i frågor där man varit överens tidigare. Sådant arbetssätt inger inte förtroende. Det känns ändå bra att målet är gemensamt och att vi i stort är överens inom samtliga partier. Det gör att möjligheterna till att klara ekonomin ökar, även förutsättningar för bättre resultat i skolan ökar markant. Är vi överens inom politiken ger det arbetsro i organisationen.
tisdag 18 november 2014
Funderingar från en lam anka
Håller på att avsluta nuvarande uppdrag och är på väg in i ett nytt. Det är svårt att hålla fullt fokus på skolfrågor för tillfället trots att jag vet att det återstår mycket att göra innan nyår. En del som är på väg att avgå kallas ju för lama ankor, vilket är ett amerikanskt uttryck. Jag är inte någon riktigt lam anka. Hade kommunledningen sett annorlunda ut i kommunen hade det blivit än svårare att hålla fokus och då hade jag varit en lam anka på riktigt.
Jag pendlar mellan dysterhet och hoppfullt pirr just nu. Pirret inför framtida uppdrag tar oftast överhanden och stör fokuset på BUN-uppdraget. Det är synd, men samtidigt skönt. Vi har en del tuffa beslut att fatta innan nyår. Beslut som kan uppfattas som att vi sviker en del av våra vallöften. Jag väljer att se det som att infriandet av löftena försenas med ett eller två år. Jag tänker på förskolan och grundskolans ekonomiska situation. För två månader sedan när vi tog budget för 2015 kände jag mig hyfsat trygg. Det enda som oroade var att vikariekostnaderna skjutit i höjden eftersom det blivit dyrare att köpa vikarier från kommunens gemensamma bemanningsenhet. Ett organisatoriskt problem som borde vara ganska enkelt att lösa. I övrigt såg det bra ut, arbetet med mindre barngrupper kunde fortsätta.
Idag, två månader senare ser det helt annorlunda ut. Nya barn och elevprognoser visar att det är betydligt fler barn i förskolan och fler elever i grundskolan än vad vi budgeterat för. Såväl förskola som grundskola kommer att göra stora underskott och därför tvinga oss till att fatta beslut om nya sparåtgärder. Jag känner mig såväl frustrerad som sorgsen. Det är barnen som får betala priset för att vi har dåliga prognosverktyg. I stället för mindre barngrupper måste vi troligtvis öka barngruppernas storlek i förskolan. Det är naturligtvis inte acceptabelt att resultaten förändras så mycket bara på ett par månader. Det blir då omöjligt att driva förskola och grundskola långsiktigt.
Vi kan ju om jag vill skjuta upp obehagliga beslut genom att besluta om att utreda orsaken till att vi har så dålig träffsäkerhet i våra prognoser, alternativt begära mer pengar av kommunfullmäktige. På så sätt får den nya nämnden och den nya ordföranden ta hand om dagens ekonomiska problem. Det vore såväl fegt och fel att agera så. Det finns inga pengar hos kommunfullmäktige och då måste kommunfullmäktige uppdra åt någon annan nämnd att spara pengar. Vårt uppdrag som nämnd är att göra verksamhet för de pengar vi fått oss tilldelade, hur obehagligt det än må vara när pengarna inte räcker till. Att överlåta ansvaret på andra ligger inte för mig. Även om det gör förbannat ont.
Jag pendlar mellan dysterhet och hoppfullt pirr just nu. Pirret inför framtida uppdrag tar oftast överhanden och stör fokuset på BUN-uppdraget. Det är synd, men samtidigt skönt. Vi har en del tuffa beslut att fatta innan nyår. Beslut som kan uppfattas som att vi sviker en del av våra vallöften. Jag väljer att se det som att infriandet av löftena försenas med ett eller två år. Jag tänker på förskolan och grundskolans ekonomiska situation. För två månader sedan när vi tog budget för 2015 kände jag mig hyfsat trygg. Det enda som oroade var att vikariekostnaderna skjutit i höjden eftersom det blivit dyrare att köpa vikarier från kommunens gemensamma bemanningsenhet. Ett organisatoriskt problem som borde vara ganska enkelt att lösa. I övrigt såg det bra ut, arbetet med mindre barngrupper kunde fortsätta.
Idag, två månader senare ser det helt annorlunda ut. Nya barn och elevprognoser visar att det är betydligt fler barn i förskolan och fler elever i grundskolan än vad vi budgeterat för. Såväl förskola som grundskola kommer att göra stora underskott och därför tvinga oss till att fatta beslut om nya sparåtgärder. Jag känner mig såväl frustrerad som sorgsen. Det är barnen som får betala priset för att vi har dåliga prognosverktyg. I stället för mindre barngrupper måste vi troligtvis öka barngruppernas storlek i förskolan. Det är naturligtvis inte acceptabelt att resultaten förändras så mycket bara på ett par månader. Det blir då omöjligt att driva förskola och grundskola långsiktigt.
Vi kan ju om jag vill skjuta upp obehagliga beslut genom att besluta om att utreda orsaken till att vi har så dålig träffsäkerhet i våra prognoser, alternativt begära mer pengar av kommunfullmäktige. På så sätt får den nya nämnden och den nya ordföranden ta hand om dagens ekonomiska problem. Det vore såväl fegt och fel att agera så. Det finns inga pengar hos kommunfullmäktige och då måste kommunfullmäktige uppdra åt någon annan nämnd att spara pengar. Vårt uppdrag som nämnd är att göra verksamhet för de pengar vi fått oss tilldelade, hur obehagligt det än må vara när pengarna inte räcker till. Att överlåta ansvaret på andra ligger inte för mig. Även om det gör förbannat ont.
söndag 9 november 2014
Regionrådstankar
I lördags hade det socialdemokratiska partidistriktet valkonferens. Jag blev då nominerad till regionråd och vice ordförande för den nya Hållbarhetsnämnden i det nya Region Gävleborg (Landstinget). Valen görs av landstingsfullmäktige i december. Det riktigt pirrar i magen av förväntningar. Känslan av att få ett så stort förtroende från sitt partis medlemmar är en märklig känsla. Stort, mycket stort. Min förhoppning är att jag kan förvalta förtroendet på bästa sätt. Det kommer att bli ett svårt uppdrag. Hållbarhetsnämnden har bland annat folkhälsa, miljö, kollektivtrafik och infrastrukturfrågor på sitt bord.
Jag har huvudsakligen två intressen, flugfiske och politik och ur det perspektivet är det en stor förmån att få ha politik som heltidssysselsättning eller yrke och flugfisket som avkoppling. En kombination av livsstilar som passar mig perfekt. För en som inte sysslar med politik kanske det är svårt att förstå vad det är som gör politik så fantastiskt roligt att syssla med. Jag har själv svårt att förklara ibland. Jag känner att jag får så mycket tillbaka för det arbete jag gör. När jag blickar tillbaka efter en tung och arbetsam period är det ändå värt allt slit.
Mina nya uppdrag innebär även att bloggen kommer att få ett regionalt perspektiv. Det enda kommunala uppdrag jag har kvar är kommunfullmäktige, vilket innebär andra perspektiv för mig, en helt annan vardag helt enkelt. Jag kommer att ha min arbetsplats i Gävle. Arbetspendling kan bli ett perspektiv. Kommunen ur ett regionalt perspektiv ett annat. Ur ett flugperspektiv kommer jag att bekanta mig med Gavleåns havsöringar. Hoppas mina fiskekompisar från Gävle kan hjälpa mig där.
Tror faktiskt att jag ännu inte helt och hållit tagit in vad allt detta betyder för mig och för regionen att få förmånen att vara en av många som skapar det nya region Gävleborg, att få bidra till att göra Gävleborg till en bättre plats att bo och leva på. Jag känner mig stolt och samtidigt ödmjuk för det utmaningar som väntar.
Jag har huvudsakligen två intressen, flugfiske och politik och ur det perspektivet är det en stor förmån att få ha politik som heltidssysselsättning eller yrke och flugfisket som avkoppling. En kombination av livsstilar som passar mig perfekt. För en som inte sysslar med politik kanske det är svårt att förstå vad det är som gör politik så fantastiskt roligt att syssla med. Jag har själv svårt att förklara ibland. Jag känner att jag får så mycket tillbaka för det arbete jag gör. När jag blickar tillbaka efter en tung och arbetsam period är det ändå värt allt slit.
Mina nya uppdrag innebär även att bloggen kommer att få ett regionalt perspektiv. Det enda kommunala uppdrag jag har kvar är kommunfullmäktige, vilket innebär andra perspektiv för mig, en helt annan vardag helt enkelt. Jag kommer att ha min arbetsplats i Gävle. Arbetspendling kan bli ett perspektiv. Kommunen ur ett regionalt perspektiv ett annat. Ur ett flugperspektiv kommer jag att bekanta mig med Gavleåns havsöringar. Hoppas mina fiskekompisar från Gävle kan hjälpa mig där.
Tror faktiskt att jag ännu inte helt och hållit tagit in vad allt detta betyder för mig och för regionen att få förmånen att vara en av många som skapar det nya region Gävleborg, att få bidra till att göra Gävleborg till en bättre plats att bo och leva på. Jag känner mig stolt och samtidigt ödmjuk för det utmaningar som väntar.
tisdag 4 november 2014
Lite gnäll
Vissa veckor är tuffare än andra. När jag har en dålig dag och känner mig less på allt gnäll över giriga politiker och att vi bara sitter här för vår egen skull tänker jag att gnällspikarna skulle praktisera som politiker en sån här vecka. Så här ser min vecka ut den här veckan.
Måndag: Kontorsarbete mellan 08.00-17.00, Gruppmöte BUN-gruppen 17.00-18.00, Styrelsemöte med partiet 18.00-21.40.
Tisdag: Kontorsarbete mellan 08.00-12.00, Möte med BUN:s arbetsutskott 13.00-16.00 (kan sluta tidigare beroende på hur diskussionen går, 16.30-18.00 möte med partiets lokala förhandlingsgrupp, 18.00-21.00 Årsmöte med den socialdemokratiska kommunfullmäktigegruppen.
Onsdag: Kontorsarbete mellan 08.00-15.00, Möte med UF-rådet 15.00-17.00, 18.00-21.00, Gratifikationsmiddag med kommunanställda som varit anställda 25 år
Torsdag: Kommunstyrelsesammanträde. Heldag, men kan bli kortare beroende på hur diskussionerna går på sammanträdet. Efter det kontorsarbete till 17.00, 18.00-21.00, Träff med anhörigstödets föräldragrupp, alternativt ombudsträff med ombuden till lördagens valkonferens
Fredag: Presidieträff NSFG i Gävle, alternativt sammanträde med Styrgrupp Välfärd 09.00-15.00, därefter kontorsarbete resten av dagen.
Lördag: Partidistriktets valkonferens där vi nominerar till uppdrag i Region Gävleborg (landstinget)
Kanske inte en vanlig vecka, men inte heller en ovanlig vecka för mig. Även en inte helt ovanlig vecka för en fritidspolitiker. Drygt 60 timmar politik. Tänk er då om jag varit småbarnsförälder. Då hade det varit omöjligt för mig att jobba politiskt på den nivå jag gör idag. Att kombinera ett vanligt liv med livet som politiker är nästan omöjligt. Det är då lätt att bli trött på de som tror att vi politiker bara lyfter arvode och ser till sina egna intressen. Det försvårar rekryteringen av nya politiker, såväl heltids som fritidspolitiker.
Jag skriver inte detta för att beklaga mig. Jag trivs oerhört bra som politiker, även om jag ibland tillåter mig att ha dåliga dagar, även. Kanske måste vi politiker bli bättre på att beskriva vår vardag. Politik är för det mesta roligt, men sällan särskilt glamoröst.
Måndag: Kontorsarbete mellan 08.00-17.00, Gruppmöte BUN-gruppen 17.00-18.00, Styrelsemöte med partiet 18.00-21.40.
Tisdag: Kontorsarbete mellan 08.00-12.00, Möte med BUN:s arbetsutskott 13.00-16.00 (kan sluta tidigare beroende på hur diskussionen går, 16.30-18.00 möte med partiets lokala förhandlingsgrupp, 18.00-21.00 Årsmöte med den socialdemokratiska kommunfullmäktigegruppen.
Onsdag: Kontorsarbete mellan 08.00-15.00, Möte med UF-rådet 15.00-17.00, 18.00-21.00, Gratifikationsmiddag med kommunanställda som varit anställda 25 år
Torsdag: Kommunstyrelsesammanträde. Heldag, men kan bli kortare beroende på hur diskussionerna går på sammanträdet. Efter det kontorsarbete till 17.00, 18.00-21.00, Träff med anhörigstödets föräldragrupp, alternativt ombudsträff med ombuden till lördagens valkonferens
Fredag: Presidieträff NSFG i Gävle, alternativt sammanträde med Styrgrupp Välfärd 09.00-15.00, därefter kontorsarbete resten av dagen.
Lördag: Partidistriktets valkonferens där vi nominerar till uppdrag i Region Gävleborg (landstinget)
Kanske inte en vanlig vecka, men inte heller en ovanlig vecka för mig. Även en inte helt ovanlig vecka för en fritidspolitiker. Drygt 60 timmar politik. Tänk er då om jag varit småbarnsförälder. Då hade det varit omöjligt för mig att jobba politiskt på den nivå jag gör idag. Att kombinera ett vanligt liv med livet som politiker är nästan omöjligt. Det är då lätt att bli trött på de som tror att vi politiker bara lyfter arvode och ser till sina egna intressen. Det försvårar rekryteringen av nya politiker, såväl heltids som fritidspolitiker.
Jag skriver inte detta för att beklaga mig. Jag trivs oerhört bra som politiker, även om jag ibland tillåter mig att ha dåliga dagar, även. Kanske måste vi politiker bli bättre på att beskriva vår vardag. Politik är för det mesta roligt, men sällan särskilt glamoröst.
lördag 25 oktober 2014
Lördagsmorgonfunderingar efter en intensiv vecka
En härligt intensiv vecka är över. Det börjar närma sig normalläge för mig nu efter en sensommar och höst som varit allt annat än normal. Skönt att det endast är val var fjärde år. Från mitten av augusti till nu har varit oerhört intensivt för mig och andra ledande politiker. Först valrörelse med hög intensitet och sen eftervalsarbete i form av utarbetande av strategier och förhandlingar och överläggningar med andra partier. Den här veckan har mycket fallit på plats i såväl kommun som i länet. Landstingsledning och kommunledningar har förhandlats fram. Det som nu återstår är att besätta alla de uppdrag som finns. Under november är nog allting klart.
Denna vecka började med kommunfullmäktige. Jag är alltid extra spänd, eller laddad inför kommunfullmäktige. Det innebär att jag har ett par nätter med lite svårt att sova. Jag drömmer konstiga drömmar. Så även denna vecka. Natten efter kommunfullmäktige drömde jag att hela kf fått ebola och för att kunna få tillgång till medicin krävdes enighet om åtgärder för en budget i balans....Hur det gick vet jag inte?
Under onsdagen var jag på mitt första landstingsfullmäktige. Det känns väldigt spännande att få jobba med regionfrågor. Det känns också roligt att få lära känna nya människor, att få vara med om att bygga upp det nya Region Gävleborg. Det riktigt pirrar i mig av lust. Samtidigt känner jag att jag kommer att få lite BUN-abstinens. Det händer väldigt mycket positivt nu i kommunen, särskilt inom förskola och grundskola. Förskolelyftet, mattesatsningar, skolinspektionsbesök, ny förskola på ren, en ny gärdesskola osv. Jag trivs väldigt bra som BUN-ordförande, trots vissa abstinenskänslor är känslan rätt att lämna. Man måste vara på ordentligt som politiker och därför är det bättre att sluta innan det är för sent. Därför är det rätt tid att gå vidare.
Veckans kanske bästa möte gav energi, gav nya tankar, ställde nya frågor utan att de kunde besvaras. Rent intellektuellt vet de flesta av oss vad som är rätt väg att gå, ändå väljer vi medvetet andra vägar av den enkla anledningen att vi vågar inte gå rätt väg. Rätt väg utmanar strukturer, därför är det bekvämare att sänka blicken och följa strömmen. Frågan är hur vi skapar en miljö, ett samhällsklimat där vi vågar utmana. Frågan handlade om inkludering och integration. Allt för många människor släpps inte in i samhällsgemenskapen trots vackra ord, integrations och inkluderingsprojekt med goda ambitioner. Varför misslyckas vi med inkludering och integration? Beror det på oss själva? Är det vi med makt som inte vågar? En inre process har börjat i mitt inre.
När detta skrivs är det lördag morgon. Kanske finns det tid för flugbindning och fiskefunderingar under helgen. Min flugfiskestig är minst lika spännande att vandra som min stig som politiker. Stigen är smal och stenig och bjuder på oväntade upplevelser och spännande möten. Vintertid är tid för flugbindning, läsning och reflektion. Snart börjar skidåkning och vinterfiske. Hoppas på en bra vinter med minst 50 mil på skidorna.
Denna vecka började med kommunfullmäktige. Jag är alltid extra spänd, eller laddad inför kommunfullmäktige. Det innebär att jag har ett par nätter med lite svårt att sova. Jag drömmer konstiga drömmar. Så även denna vecka. Natten efter kommunfullmäktige drömde jag att hela kf fått ebola och för att kunna få tillgång till medicin krävdes enighet om åtgärder för en budget i balans....Hur det gick vet jag inte?
Under onsdagen var jag på mitt första landstingsfullmäktige. Det känns väldigt spännande att få jobba med regionfrågor. Det känns också roligt att få lära känna nya människor, att få vara med om att bygga upp det nya Region Gävleborg. Det riktigt pirrar i mig av lust. Samtidigt känner jag att jag kommer att få lite BUN-abstinens. Det händer väldigt mycket positivt nu i kommunen, särskilt inom förskola och grundskola. Förskolelyftet, mattesatsningar, skolinspektionsbesök, ny förskola på ren, en ny gärdesskola osv. Jag trivs väldigt bra som BUN-ordförande, trots vissa abstinenskänslor är känslan rätt att lämna. Man måste vara på ordentligt som politiker och därför är det bättre att sluta innan det är för sent. Därför är det rätt tid att gå vidare.
Veckans kanske bästa möte gav energi, gav nya tankar, ställde nya frågor utan att de kunde besvaras. Rent intellektuellt vet de flesta av oss vad som är rätt väg att gå, ändå väljer vi medvetet andra vägar av den enkla anledningen att vi vågar inte gå rätt väg. Rätt väg utmanar strukturer, därför är det bekvämare att sänka blicken och följa strömmen. Frågan är hur vi skapar en miljö, ett samhällsklimat där vi vågar utmana. Frågan handlade om inkludering och integration. Allt för många människor släpps inte in i samhällsgemenskapen trots vackra ord, integrations och inkluderingsprojekt med goda ambitioner. Varför misslyckas vi med inkludering och integration? Beror det på oss själva? Är det vi med makt som inte vågar? En inre process har börjat i mitt inre.
När detta skrivs är det lördag morgon. Kanske finns det tid för flugbindning och fiskefunderingar under helgen. Min flugfiskestig är minst lika spännande att vandra som min stig som politiker. Stigen är smal och stenig och bjuder på oväntade upplevelser och spännande möten. Vintertid är tid för flugbindning, läsning och reflektion. Snart börjar skidåkning och vinterfiske. Hoppas på en bra vinter med minst 50 mil på skidorna.
måndag 13 oktober 2014
Hans Lidmanhelg
Helgen har ägnats åt Hans Lidman och Hans Lidmansällskapet, mer eller mindre djupa tankar om litteratur, flugfiske, förhållningssätt till naturen och till varandra. Jag är ordförande i Hans Lidmansällskapet, ett litterärt sällskap vars syfte är att sträva efter fördjupad förståelse för Hans Lidmans författarskap. Sällskapet ska också främja ett ekologiskt synsätt samt dela ut ett stipendium till personer som verkar i Hans Lidmans anda. Det har varit skönt och avkopplande. Jag har behov att släppa taget ibland och på så sätt finna vägledning i min vandring på livets stig. Flugfiske, trattkantarelljakt och litteratur är mitt sätt att släppa taget.
Vi hade lyckats tajma Hans Lidmansällskapets årsmöte med en föreläsning av den levande flugfiskelegenden Gunnar Westrin. Gunnar har också en gång i tiden fått Hans Lidmans stipendium. Namnet på föreläsningen var "Mitt liv som flugfiskare". Jag menar att föreläsningen handlar om någonting större, nämligen livet och vårt förhållningssätt till varandra och vår natur. Gunnar Westrin är en urkraft, han har ett engagemang för flugfisket och för ett förhållningssätt till natur och människor som berör mig ända in i min själs djupaste och mest bortglömda skrymslen. Hans beskrivning av hur vattenkraften spolierat Ströms Vattudal i Jämtland är enkel, tydlig och oerhört smärtsam. Kraftverket som reglerade Ströms Vattudal stod klart på 50-talet. 1961 syntes de sista stimmen av storröding, 1971 var de borta. 1974 stod kraftverket i Bågede klart, 1981 simmade den sista bågedeöringen genom fisktrappan i Bågede. Ströms Vattudals storrödingar och storöringar utrotades på 20 år av vattenkraften, genom felaktigt konstruerade kraftverk och en felaktig reglering av Ströms Vattudal. Egentligen genom kortsiktigt tänkande. Man ville kanske väl, men kortsiktigheten gjorde att det blev fel. Rödingen leker nämligen inte på lekplatser som någon gång varit torrlagda och regleringen av Ströms Vattudal torrlade rödingens lekplatser. Idag bygger fisket på odlad fisk. Jag tänker på Ljusnan och Voxnan med biflöden, dessa går att återställa utan att man river ut all vattenkraft. Den småskaliga vattenkraften som varken gör till eller från ur ett helhetsperspektiv, men som är förödande ur naturens och miljöns perspektiv ska naturligtvis rivas. För övrigt räcker det med bara lite vatten och flottledsåterställning. Alla vinner. Kraftbolaget kan fortsätta producera vattenkraften, naturen kan återhämta sig och vi som bor i älvdalarna kan leva rikare liv, alla vinner. Idag vet vi bättre men förmår ännu inte återställa det vi en gång förstört trots att såväl kunskap som teknik finns. Gunnar Westrin lämnar ingen oberörd.
Hans Lidmansällskapet hade sitt årsmöte på Lenninge herrgård och mötesdeltagarna kommer från hela Sverige. Deras upplevelse av Bollnäs, vårt kulturhus, kommunens engagemang för rinnande vatten är alltigenom positiv. Helgen gav kommunen god pr. Helt kan jag ju inte släppa mitt politiska engagemang, men det är skönt att skaffa sig lite andra perspektiv.
Vi hade lyckats tajma Hans Lidmansällskapets årsmöte med en föreläsning av den levande flugfiskelegenden Gunnar Westrin. Gunnar har också en gång i tiden fått Hans Lidmans stipendium. Namnet på föreläsningen var "Mitt liv som flugfiskare". Jag menar att föreläsningen handlar om någonting större, nämligen livet och vårt förhållningssätt till varandra och vår natur. Gunnar Westrin är en urkraft, han har ett engagemang för flugfisket och för ett förhållningssätt till natur och människor som berör mig ända in i min själs djupaste och mest bortglömda skrymslen. Hans beskrivning av hur vattenkraften spolierat Ströms Vattudal i Jämtland är enkel, tydlig och oerhört smärtsam. Kraftverket som reglerade Ströms Vattudal stod klart på 50-talet. 1961 syntes de sista stimmen av storröding, 1971 var de borta. 1974 stod kraftverket i Bågede klart, 1981 simmade den sista bågedeöringen genom fisktrappan i Bågede. Ströms Vattudals storrödingar och storöringar utrotades på 20 år av vattenkraften, genom felaktigt konstruerade kraftverk och en felaktig reglering av Ströms Vattudal. Egentligen genom kortsiktigt tänkande. Man ville kanske väl, men kortsiktigheten gjorde att det blev fel. Rödingen leker nämligen inte på lekplatser som någon gång varit torrlagda och regleringen av Ströms Vattudal torrlade rödingens lekplatser. Idag bygger fisket på odlad fisk. Jag tänker på Ljusnan och Voxnan med biflöden, dessa går att återställa utan att man river ut all vattenkraft. Den småskaliga vattenkraften som varken gör till eller från ur ett helhetsperspektiv, men som är förödande ur naturens och miljöns perspektiv ska naturligtvis rivas. För övrigt räcker det med bara lite vatten och flottledsåterställning. Alla vinner. Kraftbolaget kan fortsätta producera vattenkraften, naturen kan återhämta sig och vi som bor i älvdalarna kan leva rikare liv, alla vinner. Idag vet vi bättre men förmår ännu inte återställa det vi en gång förstört trots att såväl kunskap som teknik finns. Gunnar Westrin lämnar ingen oberörd.
Hans Lidmansällskapet hade sitt årsmöte på Lenninge herrgård och mötesdeltagarna kommer från hela Sverige. Deras upplevelse av Bollnäs, vårt kulturhus, kommunens engagemang för rinnande vatten är alltigenom positiv. Helgen gav kommunen god pr. Helt kan jag ju inte släppa mitt politiska engagemang, men det är skönt att skaffa sig lite andra perspektiv.
lördag 11 oktober 2014
15-timmarsbarnen. Mitt ställningstagande
Politik är att vilja, brukar man säga. Politik är också att välja, att välja bort, att prioritera. Det som förenklat kallas 15-timmarsbarnen är på tapeten igen. Bakgrunden är att vi för några år sen tog bort möjligheten att välja mellan 5 timmar om dagen tre dagar i veckan eller 3 timmar om dagen fem dagar i veckan. Detta av besparingsskäl. Besparingen ligger främst i lunchen. Många är kritiska till detta och jag förstår dem. Jag delar de flestas synpunkter. Valmöjligheten är viktig, helst skulle jag vilja erbjuda 25 timmar i veckan istället för 15 timmar. Men som sagt var, politik handlar ofta om att tvingas prioritera, att välja eller att välja bort. Att helt oreserverat öka valmöjligheten för 15- timmarsbarnen utan att stoppa in mer pengar i förskolan ger en kvalitetsmässigt sämre förskola, vilket jag idag inte är beredd att Ställa mig bakom. Vi väljer faktiskt att utifrån de resurser vi idag förfogar över prioritera mindre barngrupper och högre personaltäthet framför ökad valmöjlighet för 15-timmarsbarnen. Varför då kan man ju undra?
För det första så vet vi genom forskning att barngruppers storlek inom förskolan påverkar skolresultaten. Ju yngre barnen är desto viktigare är det med små barngrupper. För stora barngrupper gör att fler elever får svårt att klara skolan. Därför lägger vi ganska mycket pengar på att minska barngruppernas storlek. Det handlar idag framför allt om fler förskoleavdelningar. Nya avdelningar på Hamregård och Björktjära är det vi gjort hittills i år. På torsdag tas det första spadtaget för en ny förskola på Ren. Det är svårt att säga exakt vad som är rätt storlek, men när vi är nere på 15 barn i snitt kan vi börja prioritera annat.
För det andra så har vi sett att sjukskrivningarna ökat för personalen inom förskolan. Trolig orsak är stress och hög arbetsbelastning. Besparingarna inom förskolan de senaste åren har slagit för hårt på såväl barn som på personalen. Vi måste därför se över personalens arbetssituation. Högre personaltäthet minskar stressen och ger personalen bättre förutsättningar att jobba bra med barnen, vilket i sin tur ger barnen större förutsättningar att lyckas i skolan.
Skulle vi istället idag prioritera ökad valmöjlighet för 15-timmarsbarnen måste vi skjuta upp satsningen på mindre barngrupper och ökad personaltäthet, vilket ur ett helhetsperspektiv är sämre.
Kan man då inte istället spara på annat? Självklart kan man det, men vadå? Tittar man enbart inom Barn och Utbildningsnämndens budget så finns det inte så mycket. Vi kan satsa mindre på kompetensutveckling av lärare, vilket försämrar möjligheten att öka lärarbehörigheten, vilket i sin tur försämrar möjligheterna för fler elever att nå målen i skolan. Vi kan ta bort den samlade skoldagen, vilket i praktiken innebär att rätten till skolskjuts för elever i förskoleklass försvinner. Kanske finns det även något annat vi kan ta bort. Jag väljer av många onda ting det minst onda. Politik handlar som sagt var om att prioritera.
Om man då väljer att gå utanför Barn och Utbildningsnämndens verksamhet så kanske det finns annat man kan prioritera bort så att man kan öka valmöjligheten för 15-timmarsbarnen? Det finns det säkert men ingenting jag i dagsläget förordar. Vi har en hel del "frivillig" verksamhet som vi kan minska ner på eller ta bort. Vi har bland annat förändrat den politiska organisationen för att få den bättre och billigare. Kulturen brukar vara populär att ge sig på när det ska sparas. Det går naturligtvis att minska på Kulturskolans verksamhet, vilket jag inte förordar, det går att minska på fritidsgårdsverksamheten vilket skulle vara direkt korkat. Vi kan minska bidraget till våra föreningar, vilket heller inte verkar så klokt, vi kan sluta göra skidspår på vintrarna, vi kan minska budgeten för vinterväghållning, för skötsel av parker och andra grönområden, vi kan stänga Karlslundsbadet osv. En kommun sysslar med ganska mycket som kan minskas ned eller prioriteras bort.
Sett till helheten så menar jag att det är svårt att hitta pengar på annat håll för att finansiera ökad valmöjlighet för 15-timmarsbarnen. Att göra som man gjorde i Söderhamn, öka valmöjligheten utan att göra en ordentlig konsekvensbeskrivning är mig främmande. Jag menar trots att jag får mycket kritik av såväl medborgare som andra politiker att minskade barngrupper, ökad personaltäthet, satsning på kompetensutveckling av lärare har högre prioritet än ökade valmöjligheter för 15-timmarsbarnen. Rätt eller fel? Jag står för de prioriteringar som vi gjort.
För det första så vet vi genom forskning att barngruppers storlek inom förskolan påverkar skolresultaten. Ju yngre barnen är desto viktigare är det med små barngrupper. För stora barngrupper gör att fler elever får svårt att klara skolan. Därför lägger vi ganska mycket pengar på att minska barngruppernas storlek. Det handlar idag framför allt om fler förskoleavdelningar. Nya avdelningar på Hamregård och Björktjära är det vi gjort hittills i år. På torsdag tas det första spadtaget för en ny förskola på Ren. Det är svårt att säga exakt vad som är rätt storlek, men när vi är nere på 15 barn i snitt kan vi börja prioritera annat.
För det andra så har vi sett att sjukskrivningarna ökat för personalen inom förskolan. Trolig orsak är stress och hög arbetsbelastning. Besparingarna inom förskolan de senaste åren har slagit för hårt på såväl barn som på personalen. Vi måste därför se över personalens arbetssituation. Högre personaltäthet minskar stressen och ger personalen bättre förutsättningar att jobba bra med barnen, vilket i sin tur ger barnen större förutsättningar att lyckas i skolan.
Skulle vi istället idag prioritera ökad valmöjlighet för 15-timmarsbarnen måste vi skjuta upp satsningen på mindre barngrupper och ökad personaltäthet, vilket ur ett helhetsperspektiv är sämre.
Kan man då inte istället spara på annat? Självklart kan man det, men vadå? Tittar man enbart inom Barn och Utbildningsnämndens budget så finns det inte så mycket. Vi kan satsa mindre på kompetensutveckling av lärare, vilket försämrar möjligheten att öka lärarbehörigheten, vilket i sin tur försämrar möjligheterna för fler elever att nå målen i skolan. Vi kan ta bort den samlade skoldagen, vilket i praktiken innebär att rätten till skolskjuts för elever i förskoleklass försvinner. Kanske finns det även något annat vi kan ta bort. Jag väljer av många onda ting det minst onda. Politik handlar som sagt var om att prioritera.
Om man då väljer att gå utanför Barn och Utbildningsnämndens verksamhet så kanske det finns annat man kan prioritera bort så att man kan öka valmöjligheten för 15-timmarsbarnen? Det finns det säkert men ingenting jag i dagsläget förordar. Vi har en hel del "frivillig" verksamhet som vi kan minska ner på eller ta bort. Vi har bland annat förändrat den politiska organisationen för att få den bättre och billigare. Kulturen brukar vara populär att ge sig på när det ska sparas. Det går naturligtvis att minska på Kulturskolans verksamhet, vilket jag inte förordar, det går att minska på fritidsgårdsverksamheten vilket skulle vara direkt korkat. Vi kan minska bidraget till våra föreningar, vilket heller inte verkar så klokt, vi kan sluta göra skidspår på vintrarna, vi kan minska budgeten för vinterväghållning, för skötsel av parker och andra grönområden, vi kan stänga Karlslundsbadet osv. En kommun sysslar med ganska mycket som kan minskas ned eller prioriteras bort.
Sett till helheten så menar jag att det är svårt att hitta pengar på annat håll för att finansiera ökad valmöjlighet för 15-timmarsbarnen. Att göra som man gjorde i Söderhamn, öka valmöjligheten utan att göra en ordentlig konsekvensbeskrivning är mig främmande. Jag menar trots att jag får mycket kritik av såväl medborgare som andra politiker att minskade barngrupper, ökad personaltäthet, satsning på kompetensutveckling av lärare har högre prioritet än ökade valmöjligheter för 15-timmarsbarnen. Rätt eller fel? Jag står för de prioriteringar som vi gjort.
onsdag 8 oktober 2014
Vinstivälfärdenfunderingar
Jag har svårt att tycka synd om Anders Ringård och övriga delägare till Lust & Lära för att de inte längre kommer att kunna ta ut hur mycket vinst som helst ur sin friskola. Hur mycket vinst de plockat ut hittills vet jag inte! Det jag vet är att det är en bra skola som levererar bra resultat. Dagens artikel i Ljusnan, där rektorn oroar sig över sin skolas framtid på grund av att regeringen vill begränsa vinstuttaget ur bland annat friskolor får mig att vilja formulera mina tankar om vinster i välfärden. Hur väl det stämmer med mitt partis syn vet jag inte, som sagt min syn och ingen annans.
För det första kanske man måste definiera ordet vinst. Vad är vinst egentligen? Mitt resonemang utgår från att vinsten (vilket jag vet är fel definition) är den del av överskottet som delas ut i aktieutdelning och på så sätt försvinner från bolaget. Det är för mig självklart att ett företag måste gå så pass bra ekonomiskt att kvalitén i verksamheten inte påverkas negativt av dålig ekonomi. Man måste helt enkelt tjäna så pass med pengar att man kan återinvestera i verksamheten och säkerställa kvalitén på de produkter eller tjänster man levererar. Detta oavsett vilken typ av verksamhet man bedriver. När jag arbetade inom industrin som miljö och kvalitetssamordnare deltog jag ofta i revisioner och undersökningar av tilltänkta underleverantörer. Företagens verksamhet analyserades noga och det var självklart att man ska kunna tjäna pengar på att vara leverantör till min dåvarande arbetsgivare. Det bidrog till att säkerställa att det fanns förutsättningar att leverera rätt kvalitet på de produkter som skulle levereras. Vinsten skulle vara tillräcklig, blev den för hög krävde vi lägre pris, accepterades inte det valde vi en annan leverantör. Samma sak menar jag gäller företag i välfärden. Den vinst som plockas ut får inte ske på bekostnad av kvalitén i verksamheten. Därför är ett vinsttak av godo. Jag vill därför inte blanda ihop överskott med vinst. Överskott är en självklarhet eftersom överskottet säkerställer att verksamheten kan utvecklas. En del av överskottet återinvesteras i verksamheten och taket för vad man får ta ut som vinst begränsas. Vad som är skälig vinstnivå vet inte jag, det är upp till andra att bedöma, men om man utgår från att 5-6% är en rimlig nivå så kan ägarna till Lust & Lära utan att skämmas plocka ut ungefär 1,5 miljoner kr per år i vinst.
Utifrån dessa tankar har jag som sagt var svårt att tycka synd om Anders Ringård och övriga delägare till Lust & Lära att de inte längre kan ta ut så mycket vinst de vill ur sitt aktiebolag.
För det första kanske man måste definiera ordet vinst. Vad är vinst egentligen? Mitt resonemang utgår från att vinsten (vilket jag vet är fel definition) är den del av överskottet som delas ut i aktieutdelning och på så sätt försvinner från bolaget. Det är för mig självklart att ett företag måste gå så pass bra ekonomiskt att kvalitén i verksamheten inte påverkas negativt av dålig ekonomi. Man måste helt enkelt tjäna så pass med pengar att man kan återinvestera i verksamheten och säkerställa kvalitén på de produkter eller tjänster man levererar. Detta oavsett vilken typ av verksamhet man bedriver. När jag arbetade inom industrin som miljö och kvalitetssamordnare deltog jag ofta i revisioner och undersökningar av tilltänkta underleverantörer. Företagens verksamhet analyserades noga och det var självklart att man ska kunna tjäna pengar på att vara leverantör till min dåvarande arbetsgivare. Det bidrog till att säkerställa att det fanns förutsättningar att leverera rätt kvalitet på de produkter som skulle levereras. Vinsten skulle vara tillräcklig, blev den för hög krävde vi lägre pris, accepterades inte det valde vi en annan leverantör. Samma sak menar jag gäller företag i välfärden. Den vinst som plockas ut får inte ske på bekostnad av kvalitén i verksamheten. Därför är ett vinsttak av godo. Jag vill därför inte blanda ihop överskott med vinst. Överskott är en självklarhet eftersom överskottet säkerställer att verksamheten kan utvecklas. En del av överskottet återinvesteras i verksamheten och taket för vad man får ta ut som vinst begränsas. Vad som är skälig vinstnivå vet inte jag, det är upp till andra att bedöma, men om man utgår från att 5-6% är en rimlig nivå så kan ägarna till Lust & Lära utan att skämmas plocka ut ungefär 1,5 miljoner kr per år i vinst.
Utifrån dessa tankar har jag som sagt var svårt att tycka synd om Anders Ringård och övriga delägare till Lust & Lära att de inte längre kan ta ut så mycket vinst de vill ur sitt aktiebolag.
torsdag 25 september 2014
Ofärdiga tankar
Har mycket jag vill skriva om. Ett uppdämt behov att skriva av mig, testa tankar, reflektioner, upplevelser och erfarenheter efter valrörelsen. Men det fastnar, blir bara halvtänkt, halvskrivet. Det finns där men det är som om en propp stoppar upp processen mellan mellan tanke, upplevelse, reflektion och skrivande. Hoppas det släpper snart. Har ganska mycket halvskrivet, mycket på gång. Om vädret tillåter blir det en helg med havsöringsfiske i Ljungan. Det brukar fungera bra som propplösare. Det varnas för hårda vindar uppemot stormstyrka, därför vet jag inte om det blir något fiske.
onsdag 17 september 2014
Eftervalstankar
Onsdag förmiddag och äntligen lite tid att fundera över valresultat och konsekvenser av valresultatet. Den vänstervind som blåste i våras har blåst över. Därför blev det ingen rödgrön majoritet i riksdagsvalet. Jag ser att väljarna har gett två tydliga budskap. De vill ha en ny regering, fast inte en rödgrön majoritetsregering. Som en logisk konsekvens av detta har Stefan Löfven meddelat att det inte blir en rödgrön trepartiregering. Detta har rört upp känslor. Vi socialdemokrater har blivit kallade ryggradslösa svikare, förrädare, icke tänkande, maktfullkomliga, parasiter mm. Detta av vänner till en rödgrön regering. Jag hade en kort diskussion på Facebook igår med en vänsterpartist som menade att socialdemokraterna svikit sin ideologi. Jag menar att det är fel. Vi har möjligtvis svikit Vänsterpartiets ideologi och det är ju inte så konstigt eftersom vi är två partier med olika ideologier. Socialdemokraternas ideologi är mer pragmatiskt än Vänsterpartiets ideologi. Det har den alltid varit och det har vi alltid fått kritik för av vänsterpartister och deras sympatisörer. Förr var vi klassförrädare, nu är vi förutom förrädare ryggradslösa svikare, parasiter, icke tänkande maktfullkomliga och äckliga.
För mig som socialdemokrat så är det utifrån valresultatet självklart att det inte går att bilda regering med V. Eftersom Alliansen förlorade valet är det självklart att Stefan Löfven bildar regering. Vi socialdemokrater har genom Stefan Löfven under hela valrörelsen varit tydlig med att det är valresultatet som avgör hur en socialdemokratisk ledd regering ska se ut. Stefan Löfvens agerande ligger enligt mitt sett att se helt i linje med socialdemokratisk tradition och arbetssätt. Det är inte första gången Socialdemokraterna söker brett stöd för regering och politik. Faktum är att vi mycket sällan haft majoritet utan styrt landet i minoritet den mesta av tiden. Läget är annorlunda och svårare idag vilket också ställer större krav på politiken och politikerna. Därför blir jag lite bedrövad av de kommentarer som fällts av besvikna vänsteranhängare. Jag förstår och har respekt för besvikelsen, men jag förväntar mig mer av människor som säger sig värna demokratin.
Hur blir det då i Bollnäs? Svårare än någonsin att bilda en majoritet. Det kommer troligtvis därför att ta en stund. Hur en majoritet kommer att se ut är svårt att säga idag och jag vill över huvudtaget inte spekulera. Sonderande samtal pågår är allt som går att säga idag.
För mig som socialdemokrat så är det utifrån valresultatet självklart att det inte går att bilda regering med V. Eftersom Alliansen förlorade valet är det självklart att Stefan Löfven bildar regering. Vi socialdemokrater har genom Stefan Löfven under hela valrörelsen varit tydlig med att det är valresultatet som avgör hur en socialdemokratisk ledd regering ska se ut. Stefan Löfvens agerande ligger enligt mitt sett att se helt i linje med socialdemokratisk tradition och arbetssätt. Det är inte första gången Socialdemokraterna söker brett stöd för regering och politik. Faktum är att vi mycket sällan haft majoritet utan styrt landet i minoritet den mesta av tiden. Läget är annorlunda och svårare idag vilket också ställer större krav på politiken och politikerna. Därför blir jag lite bedrövad av de kommentarer som fällts av besvikna vänsteranhängare. Jag förstår och har respekt för besvikelsen, men jag förväntar mig mer av människor som säger sig värna demokratin.
Hur blir det då i Bollnäs? Svårare än någonsin att bilda en majoritet. Det kommer troligtvis därför att ta en stund. Hur en majoritet kommer att se ut är svårt att säga idag och jag vill över huvudtaget inte spekulera. Sonderande samtal pågår är allt som går att säga idag.
lördag 13 september 2014
Skolans resultat och segregeringstankar
Det är lördag morgon och lite tid för reflektion och funderingar. Skolresultaten i Bollnäs har lyfts i såväl GävleDala som i Ljusnan. Resultatet väcker frågor och hos mig stor oro. Skolsegregation och stora förändringar i skolans organisation är den mest troliga förklaringen. Jag uttrycker mig försiktigt i tidningen eftersom det inte är till hundra procent fastslagit att skolsegregationen spelar in även om jag tydligt ser sambanden. Faktum är att 94-95% av eleverna i Bollnäs kommun var behöriga till gymnasiet innan Lust & Lära etablerades. Faktum är också att det är i centrala Bollnäs och Granbergsskolan som resultaten fallit mest. Vi ser inte samma dramatiska förändring i Arbrå eller Kilafors skolor. Därför är det lätt att misstänka att etableringen av Lust & Lära som kommunens största 7-9 skola har verkat segregerande och som en konsekvent av detta har resultaten påverkats negativt ur ett helhetsperspektiv. Jag vill vara mycket tydlig med att jag inte på något sätt alls vill kritisera Lust & Lära. Min kritik ligger mot reglerna som styr friskolorna. Forskningen visar att friskoleetableringar tillsammans med det fria skolvalet försämrar skolans resultat.
Vi kommer naturligtvis jobba stenhårt med att förbättra resultaten i den kommunala skolan. Det är fullt möjligt att nå resultat som närmar sig 100%. Det som krävs är en noggrann analys och därefter rätt insatser. Jag blir ändå dyster när det gäller regelverket. Det påstås att friskolor får lika mycket pengar som kommunala skolor, vilket inte är helt rätt. En del av skolpengen som den kommunala skolan aldrig kan komma i åtnjutande av är friskolornas andel av centrala kommunala funktioner. En annan del som är direkt vansinnig är lokalbidragen. Lust & Lära tar in drygt 30 fler elever denna höst utan att utöka lokalytan, ändå tvingas kommunen att ge ökat lokalbidrag till friskolan. Vilka får då betala detta ökade och helt onödiga lokalbidrag? Jo eleverna i den kommunala skolan! Det kallas av ivrare för dagens friskolesystem för rättvisa....En annan del som jag menar är lika vansinnig är följande. Eftersom resultaten kräver någon form av satsning och ekonomisk insats till de skolor som har låga resultat kräver friskolesystemet att även friskolorna får del av den satsningen trots att de redan har full måluppfyllelse. Blir det enklare att höja resultaten i skolan om vi inte får rikta resurser och stöd där det behövs som bäst? Uppenbarligen har Lust & Lära tillräckligt med resurser för att alla elever ska nå toppresultat och behöver rimligtvis inte mer pengar. Bristen ligger självklart i regelverket och inte hos den enskilda friskolan.
Ett annat stort problem är vi politiker. Allt för få av dagens kommunpolitiker vill inte av olika skäl se skolsegregationen i vår kommun. Vad det beror på vet inte jag men jag vet att bristen på insikt påverkar skolan negativt. Hade tillräckligt många av oss insett detta i tid hade vi kunna sätta in åtgärder i tid. En ny skola på gärdet är på gång, men borde ha varit färdigbyggd för länge sen. Skolverket har visat att en skolas geografiska placering kan motverka en del av skolsegregationen och det stämmer nog i Bollnäs. Många elever och föräldrar väljer Lust & Lära på grund av dess mer centrala placering i förhållande till Granbergsskolan. Tillsammans med en satsning på framför allt matematik, svenska och engelska så kommer resultaten att höjas inom bara något år. Tyvärr väljer vissa att göra kommunpolitik av skolans resultat utan att egentligen känna till skolans utmaningar, vilket knappast gynnar skolresultaten.
Min stora sorg är att trots att forskning så tydligt visar på att det fria skolvalet verkar segregerande, vilket i sin tur påverkar skolresultaten negativt så är det ingen som är beredd att ta ansvar och vågar göra förändringar i regelverket så att vi får en mindre segregerad skola. Det fria skolvalet är tydligen viktigare än alla elevers rätt att lyckas i skolan.
Vi kommer naturligtvis jobba stenhårt med att förbättra resultaten i den kommunala skolan. Det är fullt möjligt att nå resultat som närmar sig 100%. Det som krävs är en noggrann analys och därefter rätt insatser. Jag blir ändå dyster när det gäller regelverket. Det påstås att friskolor får lika mycket pengar som kommunala skolor, vilket inte är helt rätt. En del av skolpengen som den kommunala skolan aldrig kan komma i åtnjutande av är friskolornas andel av centrala kommunala funktioner. En annan del som är direkt vansinnig är lokalbidragen. Lust & Lära tar in drygt 30 fler elever denna höst utan att utöka lokalytan, ändå tvingas kommunen att ge ökat lokalbidrag till friskolan. Vilka får då betala detta ökade och helt onödiga lokalbidrag? Jo eleverna i den kommunala skolan! Det kallas av ivrare för dagens friskolesystem för rättvisa....En annan del som jag menar är lika vansinnig är följande. Eftersom resultaten kräver någon form av satsning och ekonomisk insats till de skolor som har låga resultat kräver friskolesystemet att även friskolorna får del av den satsningen trots att de redan har full måluppfyllelse. Blir det enklare att höja resultaten i skolan om vi inte får rikta resurser och stöd där det behövs som bäst? Uppenbarligen har Lust & Lära tillräckligt med resurser för att alla elever ska nå toppresultat och behöver rimligtvis inte mer pengar. Bristen ligger självklart i regelverket och inte hos den enskilda friskolan.
Ett annat stort problem är vi politiker. Allt för få av dagens kommunpolitiker vill inte av olika skäl se skolsegregationen i vår kommun. Vad det beror på vet inte jag men jag vet att bristen på insikt påverkar skolan negativt. Hade tillräckligt många av oss insett detta i tid hade vi kunna sätta in åtgärder i tid. En ny skola på gärdet är på gång, men borde ha varit färdigbyggd för länge sen. Skolverket har visat att en skolas geografiska placering kan motverka en del av skolsegregationen och det stämmer nog i Bollnäs. Många elever och föräldrar väljer Lust & Lära på grund av dess mer centrala placering i förhållande till Granbergsskolan. Tillsammans med en satsning på framför allt matematik, svenska och engelska så kommer resultaten att höjas inom bara något år. Tyvärr väljer vissa att göra kommunpolitik av skolans resultat utan att egentligen känna till skolans utmaningar, vilket knappast gynnar skolresultaten.
Min stora sorg är att trots att forskning så tydligt visar på att det fria skolvalet verkar segregerande, vilket i sin tur påverkar skolresultaten negativt så är det ingen som är beredd att ta ansvar och vågar göra förändringar i regelverket så att vi får en mindre segregerad skola. Det fria skolvalet är tydligen viktigare än alla elevers rätt att lyckas i skolan.
onsdag 10 september 2014
Pajkastartankar från don Quijote
Lägg ner! Sluta med pajkastning och smutskastning! Det är sånt jag får läsa i insändare och på Facebook. Bra att någon står upp och tar fighten får jag höra när jag träffar folk och när jag står i valstugan. Det handlar naturligtvis om mina insändare och min kritik gentemot Olov Nilsson Sträng (BP). Är det verkligen pajkastning och smutskastning? Ska jag verkligen lägga ner?
Idag är jag trött, mycket trött. Trött på att Olovs stödtrupper tydligen anser att det ok med politiker som vid behov sätter sig över kommunfullmäktiges beslut och kör sitt eget race. Jag anser att det är viktigt att vi har politiker som respekterar demokratin, och värnar därför detta. Det är inte Olov som person jag är ute efter, det är det ledarskap han står för jag har svårt för. Jag blir trött och ledsen över att det uppfattas som smutskastning och pajkastning. Jag har endast kritiserat det Olov gjort som är i strid mot kommunfullmäktiges beslut och som är den direkta orsaken till att torget revs och förvandlades till en grusöken. Vari ligger felet i den kritiken? Menar de som kritiserar mig att det är ok med politiker som struntar i demokratin?
Jag är långt ifrån perfekt, varken som människa eller politiker. Är mina brister som politiker skäl nog att jag inte ska kritisera politiker som sätter sig över demokratiska beslut? Olovs stödtrupper verkar anse det. Även om jag är trött idag kommer jag att fortsätta kritisera politiker som inte respekterar den demokrati som gett dem en maktposition. Detta kommer jag att göra oavsett om det finns de som vill ha sådana politiker och att det finns de som anklagar mig för personförföljelse och pajkastning. Om man sätter sig över demokratin ska man inte verka i demokratins tjänst. Eller slåss jag bara mot väderkvarnar?
Idag är jag trött, mycket trött. Trött på att Olovs stödtrupper tydligen anser att det ok med politiker som vid behov sätter sig över kommunfullmäktiges beslut och kör sitt eget race. Jag anser att det är viktigt att vi har politiker som respekterar demokratin, och värnar därför detta. Det är inte Olov som person jag är ute efter, det är det ledarskap han står för jag har svårt för. Jag blir trött och ledsen över att det uppfattas som smutskastning och pajkastning. Jag har endast kritiserat det Olov gjort som är i strid mot kommunfullmäktiges beslut och som är den direkta orsaken till att torget revs och förvandlades till en grusöken. Vari ligger felet i den kritiken? Menar de som kritiserar mig att det är ok med politiker som struntar i demokratin?
Jag är långt ifrån perfekt, varken som människa eller politiker. Är mina brister som politiker skäl nog att jag inte ska kritisera politiker som sätter sig över demokratiska beslut? Olovs stödtrupper verkar anse det. Även om jag är trött idag kommer jag att fortsätta kritisera politiker som inte respekterar den demokrati som gett dem en maktposition. Detta kommer jag att göra oavsett om det finns de som vill ha sådana politiker och att det finns de som anklagar mig för personförföljelse och pajkastning. Om man sätter sig över demokratin ska man inte verka i demokratins tjänst. Eller slåss jag bara mot väderkvarnar?
Skolskjuts eller inte....
Vi socialdemokrater vill att det ska vara avgiftsfri kollektivtrafik för skolungdom. Vi vill det av flera skäl. Det är bra om barn och ungdomar tidigt lär sig åka kollektivt, de flesta aktiviteter för barn och ungdomar är i centrala Bollnäs och då är det viktigt att man som ung inte behöver vara beroende av föräldrar som har tid, råd och möjlighet att skjutsa till aktiviteterna.
Som skolpolitiker och BUN-ordförande ser jag också stora fördelar med avgiftsfri kollektivtrafik för barn och ungdomar, nämligen skolskjutsar. Regelverket för skolskjutsar är inte alldeles enkelt. Jag har den senaste veckan fått lära mig att det är skillnad på skolskjuts och skolskjuts. Man har rätt till skolskjuts vid växelvis boende om man bor lika mycket hos bägge föräldrarna om en av föräldrarna bor tillräckligt långt bort från skolan för att medge rätt till skolskjuts. Detta gäller bara i grundskolan eftersom skolskjuts inte existerar i gymnasieskolan! I alla fall inte skolskjuts i enlighet med skollagens definitioner. Skolskjuts för gymnasieskolan nämns inte ens i skollagen. Istället är det en annan lag och så heter det elevresor. Och då gäller inte rätten till skolskjuts (eftersom skoskjuts inte finns) för elever som har växelvis boende. Anledning är tydligen att det är en frivillig skolform. Det här får ju konsekvenser för elever som trott att samma regler gäller för grundskolan som för gymnasieskolan.
Anledningen till att jag lärt mig detta är ett aktuellt ärende, där en gymnasieelev fått avslag på en ansökan om skoskjuts (i lagens mening elevresor) pga växelvis boende. Föräldrarna till eleven vände sig då till mig och frågade om jag ansåg att detta var rätt. Elevens äldre syskon hade fått skolskjuts (elevresor) till gymnasiet pga växelvis boende. Kommunen tillämpar naturligtvis lagen och våra egna tillämpningsföreskrifter ändrades 2011 då det äldre syskonet gick på gymnasiet.
Jag anser att det är självklart att samma skolskjutsregler ska gälla oavsett om det handlar om grundskola eller gymnasieskola. Tyvärr har inte BUN ekonomiska förutsättningar idag att bevilja elevresor (busskort) till gymnaseelever som har växelvis boende. Därför skulle det vara bra om kommunen kan besluta om avgiftsfri kollektivtrafik för barn och ungdomar och att kommunfullmäktige anvisade medel för detta. Den kommunala administrationen för skolskjutsar skulle bli enklare och smidigare. Inga elever skulle behöva komma i kläm på grund av en fyrkantig lagstiftning eller på grund av att en del föräldrar inte har råd att köpa busskort till sina gymnasieelever så att växelvis boende kan fungera i praktiken.
Det är idag heller inge ide att ändra i reglementet eftersom reglementet måste anpassat till det gemensamma utbildningsförbundet som gymnasieskolan kommer att ingå i från och med nästa år.
Som skolpolitiker och BUN-ordförande ser jag också stora fördelar med avgiftsfri kollektivtrafik för barn och ungdomar, nämligen skolskjutsar. Regelverket för skolskjutsar är inte alldeles enkelt. Jag har den senaste veckan fått lära mig att det är skillnad på skolskjuts och skolskjuts. Man har rätt till skolskjuts vid växelvis boende om man bor lika mycket hos bägge föräldrarna om en av föräldrarna bor tillräckligt långt bort från skolan för att medge rätt till skolskjuts. Detta gäller bara i grundskolan eftersom skolskjuts inte existerar i gymnasieskolan! I alla fall inte skolskjuts i enlighet med skollagens definitioner. Skolskjuts för gymnasieskolan nämns inte ens i skollagen. Istället är det en annan lag och så heter det elevresor. Och då gäller inte rätten till skolskjuts (eftersom skoskjuts inte finns) för elever som har växelvis boende. Anledning är tydligen att det är en frivillig skolform. Det här får ju konsekvenser för elever som trott att samma regler gäller för grundskolan som för gymnasieskolan.
Anledningen till att jag lärt mig detta är ett aktuellt ärende, där en gymnasieelev fått avslag på en ansökan om skoskjuts (i lagens mening elevresor) pga växelvis boende. Föräldrarna till eleven vände sig då till mig och frågade om jag ansåg att detta var rätt. Elevens äldre syskon hade fått skolskjuts (elevresor) till gymnasiet pga växelvis boende. Kommunen tillämpar naturligtvis lagen och våra egna tillämpningsföreskrifter ändrades 2011 då det äldre syskonet gick på gymnasiet.
Jag anser att det är självklart att samma skolskjutsregler ska gälla oavsett om det handlar om grundskola eller gymnasieskola. Tyvärr har inte BUN ekonomiska förutsättningar idag att bevilja elevresor (busskort) till gymnaseelever som har växelvis boende. Därför skulle det vara bra om kommunen kan besluta om avgiftsfri kollektivtrafik för barn och ungdomar och att kommunfullmäktige anvisade medel för detta. Den kommunala administrationen för skolskjutsar skulle bli enklare och smidigare. Inga elever skulle behöva komma i kläm på grund av en fyrkantig lagstiftning eller på grund av att en del föräldrar inte har råd att köpa busskort till sina gymnasieelever så att växelvis boende kan fungera i praktiken.
Det är idag heller inge ide att ändra i reglementet eftersom reglementet måste anpassat till det gemensamma utbildningsförbundet som gymnasieskolan kommer att ingå i från och med nästa år.
söndag 7 september 2014
Vad har hänt och vad har inte hänt i vår kommun?
Det händer ingenting i vår kommun, därför behövs en ny kommunledning hävdar vissa av oppositionens företrädare. Det är främst företrädare från M och BP som brukar hävda det. Vad är det då som hänt i vår kommun den senaste mandatperioden? Sveriges nordligaste passivhus är invigt. Bollnäs är en av få kommuner i vår region där det faktiskt byggs nya lägenheter. De nya lägenheterna i Säversta hade visning i helgen. HSB bygger vid Ohnbacken. Byggmax har etablerats, WTJ i Arbrå växer så det knakar, 1000 nya företag på 10 år. Företag som överlever och i flera fall utvecklas, fiberutbyggnaden pågår för fullt, inte bara i centrala Bollnäs. Vi har fått världsarv, vi är driver projekt för att utveckla sportfisketurism i Hälsingland. Lokomotiv och Återbrukshyttan är kända långt utanför kommungränsen, Tur och Ton lever och frodas, Freluga trädgårdscen lever och utvecklas. Orbaden konferens har byggt ut. Detta är några exempel på positiv utveckling i vår kommun under den senaste mandatperioden. Trots detta hävdar BP och M-företrädare att ingenting händer. Vad är det då som egentligen inte har hänt enligt deras förmenande. 300 vindkraftverk har inte hänt, vi har bara gett tillstånd för 87. En annan sak som inte hänt är en galleria på Brotorget, men det beror mer på att det inte gick att räkna hem ett galleriabygge än att nuvarande kommunledning satt käppar i hjulet. Det projektet föll under förra mandatperioden. Vi har fått städa och ställa till rätta. Bandyhall på SJ-området har inte heller hänt. Även det ett projekt som inte gick att räkna hem. Till sist så har vi inte byggt ut campingen på långnäs, men det är på gång i och med den nya utvecklingsplanen för hela Långnäsområdet.
Det som definitivt inte har hänt under mandatperioden är, inga kommunala skandaler eller affärer, inga undertecknade avtal i strid med kommunfullmäktiges beslut oavsett om det handlar om torg eller vänskapsförbund med kinesiska städer. Det M och BP hoppas är att väljarnas minne är bra men kort. Jag hävdar därför med en dåres envishet att kommunvalet handlar om vi ska ha en kommunledning som vid behov struntar i lagar och regler, struntar i kommunfullmäktiges beslut (och därigenom struntar i demokratin) eller om vi ska ha en kommunledning som kanske är lite tråkigare och inte lika förgstark men som tänker långsiktigt, hållbart, framtidsinriktat men som respekterar lagar och regler, som respekterar den kommunala processen och som respekterar kommunfullmäktiges beslut.
Det som definitivt inte har hänt under mandatperioden är, inga kommunala skandaler eller affärer, inga undertecknade avtal i strid med kommunfullmäktiges beslut oavsett om det handlar om torg eller vänskapsförbund med kinesiska städer. Det M och BP hoppas är att väljarnas minne är bra men kort. Jag hävdar därför med en dåres envishet att kommunvalet handlar om vi ska ha en kommunledning som vid behov struntar i lagar och regler, struntar i kommunfullmäktiges beslut (och därigenom struntar i demokratin) eller om vi ska ha en kommunledning som kanske är lite tråkigare och inte lika förgstark men som tänker långsiktigt, hållbart, framtidsinriktat men som respekterar lagar och regler, som respekterar den kommunala processen och som respekterar kommunfullmäktiges beslut.
lördag 6 september 2014
Lördagsmorgonfunderingar om populism
Slutspurt i valrörelsen. Jag börjar bli överkänslig på populistiska och ansvarslösa vallöften. Har svårt att skilja på mina roller. BUN-ordföranden i mig reagerar med ryggmärgen mot populistiska löften i lokala skolfrågor. Johnny Röstberg (BP) undrar i dagens Ljusnan hur vi socialdemokrater tänker med skolan, och han nämner det stoppade intaget på Industriprogrammet som ett exempel på att vi inte är trovärdiga. Mina BUN-ögon läser mellan raderna i insändaren att Bollnäspartiet kan tänka sig att öppna ett intag på Industriprogrammet trots att såväl elever som ekonomiska förutsättningar saknas. Torsbergsgymnasiet kommer i bästa fall göra ett underskott på 6 miljoner kronor i år och att då ha intag på program som inte har tillräckligt med elever är i mina ögon inte försvarbart. Det finns många yrken som bollnäsföretagen har behov att anställa i och där Torsbergsgymnasiet inte har något program som passar. Exempel är målare, lastbilschaufför, elektriker, handel, rörmokare mfl. Det är lätt att känna för skolans och branschens synpunkter, men glömmer man de ekonomiska förutsättningarna ökar underskotten och det blir svårare för skolan att leverera utbildning av god kvalitet. Man glömmer också att elevernas egna val. Det kan ju vara så att Industriprogrammet ska vara ett program som erbjuds på Komvux, ungefär som Vårdvux som är mycket mer populärt än Omsorgsprogrammet. Det menar jag bör utredas snarast.
Populisterna i Bollnäspartiet fiskar också röster i Arbrå och i Kilafors genom att lova att högstadierna i Arbrå och Kilafors blir kvar. 8 av 10 partier i kommunfullmäktige tycker lika, men Bollnäspartiet väljer att oroa Arbrå och Kilaforsborna ändå. Jag har svårt för populister. Ansvar är svårt och jag tvivlar på att populisterna i Bollnäspartiet har förmåga att ta ansvar för svåra beslut om de får väljarnas förtroende att leda kommunen efter valet. Den glättiga fernissan ska bytas ut mot en betydligt tråkigare lack av ansvar. Jag vet av egen erfarenhet. Det tog något år innan jag insåg svårigheten med att ta ansvar. Det var efter en revisionsrapport där jag och BUN fick hård kritik för att vi inte släppt fram obehagliga beslutsförslag till politisk prövning. Även vi socialdemokrater har vallöften som kan uppfattas som svåra att genomföra. Skillnaden är att vi vet att vår politik tar tid att genomföra, samt att många av våra löften kräver en socialdemokratisk regering om de ska kunna genomföras i den takt vi önskar. Vi kanske är tråkigare än de med bättre smord trut eller de som är skickligare i sina formuleringar, men frågar man mig är vi trovärdigare. Vi är överens om det mesta inom den lokala politiken oavsett parti. Därför kan jag förstå om väljarna har svårt att se skillnaderna. Det är också därför jag reagerar starkt på det jag uppfattar som populism.
Min förhoppning är Bollnäsborna förstår vad kommunvalet egentligen handlar om, nämligen om vi ska ha en kommunledning som vid behov genar i kurvorna, sätter sig över kommunfullmäktiges beslut eller en kommunledning som respekterar lagar och regler och respekterar demokratin och de processer som styr offentlig verksamhet. Betänk att nuvarande kommunledning inte har varit inblandad i en enda skandal under mandatperioden. Tidigare kommunledningar ställde till det med mer eller mindre jämna mellanrum. Brotorget är väl det bästa exemplet från senare tid.
Populisterna i Bollnäspartiet fiskar också röster i Arbrå och i Kilafors genom att lova att högstadierna i Arbrå och Kilafors blir kvar. 8 av 10 partier i kommunfullmäktige tycker lika, men Bollnäspartiet väljer att oroa Arbrå och Kilaforsborna ändå. Jag har svårt för populister. Ansvar är svårt och jag tvivlar på att populisterna i Bollnäspartiet har förmåga att ta ansvar för svåra beslut om de får väljarnas förtroende att leda kommunen efter valet. Den glättiga fernissan ska bytas ut mot en betydligt tråkigare lack av ansvar. Jag vet av egen erfarenhet. Det tog något år innan jag insåg svårigheten med att ta ansvar. Det var efter en revisionsrapport där jag och BUN fick hård kritik för att vi inte släppt fram obehagliga beslutsförslag till politisk prövning. Även vi socialdemokrater har vallöften som kan uppfattas som svåra att genomföra. Skillnaden är att vi vet att vår politik tar tid att genomföra, samt att många av våra löften kräver en socialdemokratisk regering om de ska kunna genomföras i den takt vi önskar. Vi kanske är tråkigare än de med bättre smord trut eller de som är skickligare i sina formuleringar, men frågar man mig är vi trovärdigare. Vi är överens om det mesta inom den lokala politiken oavsett parti. Därför kan jag förstå om väljarna har svårt att se skillnaderna. Det är också därför jag reagerar starkt på det jag uppfattar som populism.
Min förhoppning är Bollnäsborna förstår vad kommunvalet egentligen handlar om, nämligen om vi ska ha en kommunledning som vid behov genar i kurvorna, sätter sig över kommunfullmäktiges beslut eller en kommunledning som respekterar lagar och regler och respekterar demokratin och de processer som styr offentlig verksamhet. Betänk att nuvarande kommunledning inte har varit inblandad i en enda skandal under mandatperioden. Tidigare kommunledningar ställde till det med mer eller mindre jämna mellanrum. Brotorget är väl det bästa exemplet från senare tid.
tisdag 2 september 2014
Tankar från mitt i valrörelsen
Blir lite tid för bloggar och andra funderingar så här i valrörelser. Det som är skönt med en valrörelse är att man kan släppa kommunledningsansvaret och endast fokusera på det ens eget parti vill göra. Skönt, men det är en svår balansgång. Fram till den 31 dec är jag ordförande i Barn och. Utbildningsnämnden oavsett om det är valrörelse eller inte. Jag måste då kunna förklara och försvara beslut nämnden fattat, samtidigt som jag måste ha förmåga att resonera och prata om den rent socialdemokratiska politiken. Ibland är det svårt. Som kommunpolitiker är man begränsad av den verklighet vi lever i, kommunens ekonomi och den parlamentariska verkligheten i kommunen, det faktum att vi under åtta år har haft en borgerlig regering gör det naturligtvis inte enklare att bedriva en hundraprocentig socialdemokratisk lokal skolpolitik. Därför är det skönt och befriande att under en valrörelse helt få ägna sig åt sitt eget partis visioner för landet, länet och kommunen. Det tror jag alla politiker känner oavsett vilket parti man tillhör. Politik är bland annat att kompromissa, rätt kompromisser skapar utveckling.
Brotorget har seglat upp som en fråga i den lokala valrörelsen. Vet inte om jag egentligen anser att det är bra. Det kan vara bra att kommunivånarna påminns om vad som hände och varför, och om vilken chans/risk man tar om man väljer en kommunledning där Bollnäspartiet och Moderaterna har makten. Ledande moderater anser att det är helt ok att gena i kurvorna när man anser det behövas och Bollnäspartiets starke man lurade samtliga genom att när han var kommunalråd i strid mot kommunfullmäktiges beslut underteckna ett avtal som innebar att Brotorget revs. Kommuninvårnarna får ta hela notan som kommer att sluta på kanske 25-30 miljoner kronor. Dessutom tog det åratal innan han i förra veckans radiodebatt erkände att det var han och ingen annan som ensam bar ansvaret för att Brotorget revs. I dagens tidning kan man läsa en insändare som ger mig och nuvarande kommunledning skulden för vad som hände när Bollnäspartiets starke förra man förra mandatperioden gick bakom ryggen på oss andra......
Valrörelse är jätteroligt och ger energi både till oss enskilda politiker som för våra partier, samtidigt som det är jättejobbigt. Jag kandiderar till regionfullmäktige och är Socialdemokraternas talesperson i folkhälso och kollektivtrafikfrågor. Det innebär att jag är engagerad i den regionala valrörelsen. Min dag börjar när jag kliver upp, läser tidningen, äter frukost, scannar nätet över vad som hänt, åker till stadshuset (tar lite längre tid på mig hemma genom att det är mer att läsa in sig på eftersom det är valrörelse) kl 08.00-08.30. Fram till ca kl 14.00 ägnar jag tiden åt BUN och kommunpolitik. Resten av dagen bedriver jag valrörelse fram till kl 20.00 på kvällen. Beroende på vilken ort jag valarbetar så är jag hemma runt 21.00. Varvar ner med att scanna nätet och tv-nyheterna för att vara helt uppdaterad innan jag lägger mig. Lördagar och ibland även söndagar ägnas åt den lokala valrörelsen. Långa dagar sliter naturligtvis, tur att det bara är 5-6 veckor var fjärde år som det ser ut så.
Det jag saknar under en valrörelse är tid för eftertanke och reflektion. Sådan tid är mycket viktig för mig. Idag är en förmiddag som inte är bokad för möten, det ger mig därför värdefull tid att reflektera och samla tankar. Idag presenterar Socialdemokraterna sitt valmanifest. Sen fortsätter valrörelsen, det blir nog Delsbo för min del.
Brotorget har seglat upp som en fråga i den lokala valrörelsen. Vet inte om jag egentligen anser att det är bra. Det kan vara bra att kommunivånarna påminns om vad som hände och varför, och om vilken chans/risk man tar om man väljer en kommunledning där Bollnäspartiet och Moderaterna har makten. Ledande moderater anser att det är helt ok att gena i kurvorna när man anser det behövas och Bollnäspartiets starke man lurade samtliga genom att när han var kommunalråd i strid mot kommunfullmäktiges beslut underteckna ett avtal som innebar att Brotorget revs. Kommuninvårnarna får ta hela notan som kommer att sluta på kanske 25-30 miljoner kronor. Dessutom tog det åratal innan han i förra veckans radiodebatt erkände att det var han och ingen annan som ensam bar ansvaret för att Brotorget revs. I dagens tidning kan man läsa en insändare som ger mig och nuvarande kommunledning skulden för vad som hände när Bollnäspartiets starke förra man förra mandatperioden gick bakom ryggen på oss andra......
Valrörelse är jätteroligt och ger energi både till oss enskilda politiker som för våra partier, samtidigt som det är jättejobbigt. Jag kandiderar till regionfullmäktige och är Socialdemokraternas talesperson i folkhälso och kollektivtrafikfrågor. Det innebär att jag är engagerad i den regionala valrörelsen. Min dag börjar när jag kliver upp, läser tidningen, äter frukost, scannar nätet över vad som hänt, åker till stadshuset (tar lite längre tid på mig hemma genom att det är mer att läsa in sig på eftersom det är valrörelse) kl 08.00-08.30. Fram till ca kl 14.00 ägnar jag tiden åt BUN och kommunpolitik. Resten av dagen bedriver jag valrörelse fram till kl 20.00 på kvällen. Beroende på vilken ort jag valarbetar så är jag hemma runt 21.00. Varvar ner med att scanna nätet och tv-nyheterna för att vara helt uppdaterad innan jag lägger mig. Lördagar och ibland även söndagar ägnas åt den lokala valrörelsen. Långa dagar sliter naturligtvis, tur att det bara är 5-6 veckor var fjärde år som det ser ut så.
Det jag saknar under en valrörelse är tid för eftertanke och reflektion. Sådan tid är mycket viktig för mig. Idag är en förmiddag som inte är bokad för möten, det ger mig därför värdefull tid att reflektera och samla tankar. Idag presenterar Socialdemokraterna sitt valmanifest. Sen fortsätter valrörelsen, det blir nog Delsbo för min del.
torsdag 28 augusti 2014
Dystra morgontankar om varför vissa aldrig lär sig av gamla misstag
Ibland blir jag trött, ledsen och bedrövad. Kanske skriver jag lite för mycket vid dessa tillfällen. Idag är ett sådant tillfälle. Lyssnade på den lokalpolitiska debatten anordnad av Radio Gävleborg. Det var en debatt som mest handlade om gamla frågor. Det som gör mig ledsen och bedrövad är att Olov Nilsson Sträng äntligen efter snart fem år erkänner att det var han och ingen annan som ansvarade för att Brotorget revs trots att kommunfullmäktige beslutat annat. Det var väl bra att han äntligen berättade, men om han gjort det från början hade vi sluppit spekulationer, debatter och att bli utskämda i Aftonbladet och i P1. Olov sade sig dessutom vara beredd att riva upp beslutet om att återskapa Brotorget och istället bygga en galleria eller ett affärshus. Jag blir också ledsen när Lena Roos (M) påstår att kommunledningen avvisat Peab som finansiär till en bandyhall på SJ-området. Ingen i majoriteten har känt till att Peab har velat bygga en bandyhall. Vi har tackat nej till ett möte med Arenabolaget, det var efter beslutet om att bygga hallen på Sävstaås. Varför fortsätta diskutera ett alternativ som kommunfullmäktige avvisat? Det är liksom för sent att komma efter beslutet. Vi har träffat Arenabolaget vid otaliga tillfällen innan vi tog ställning för Sävstaås. Det känns som om delar av oppositionen försöker plantera lögner i syfte att svartmåla majoriteten. Det är också märkligt att samtliga oppositionspartier känner till planerna, trots hemlighetsmakeriet. Lena Roos ljuger antingen medvetet eller också så tror hon att vi i majoriteten känt till Peabs planer.
Det som gör mig mest bedrövad är nyheten om att Snoddasreliefen under några veckor ska pryda BP:s, M:s och KD:s gemensamma valstuga. Jag ser det som ett hån mot alla de som kämpade för att få tillbaka torget att den politiker som främst förknippas med försäljningen och rivningen av torget vill fira att Snoddasreliefen fyller trettio år. Ska den sitta där borde den ställas upp som en påminnelse över hur fel det kan bli när enskilda politiker sätter sig över demokratiskt fattade beslut och tecknar avtal bakom ryggen på såväl partikamrater och samarbetspartier.
Utifrån ovanstående funderingar konstaterar jag att kommunvalet i Bollnäs handlar om främst en sak, nämligen hur kommunen ska styras. Ska vi återgå till en kommunledning som i sin iver att utveckla kommunen fattar snabba beslut utan ordentliga konsekvensbeskrivningar, trasslar in sig i konstiga affärer, genar i kurvorna, sätter sig över kommunfullmäktiges behov osv eller ska vi ha en kommunledning som jobbar långsiktigt hållbart, målmedvetet, som respekterar lagar och regler och som även respekterar att demokratiska processer ibland tar lång tid. Gårdagens debatt på P4 oroar mig. BP och M är beredda att återigen riva upp torget, de är beredda att riskera stora kommunala kostnader för ett luftslott till bandyhall på SJ-området. De verkar inte ha lärt sig ett dugg av deras tidigare misslyckanden.
Det som gör mig mest bedrövad är nyheten om att Snoddasreliefen under några veckor ska pryda BP:s, M:s och KD:s gemensamma valstuga. Jag ser det som ett hån mot alla de som kämpade för att få tillbaka torget att den politiker som främst förknippas med försäljningen och rivningen av torget vill fira att Snoddasreliefen fyller trettio år. Ska den sitta där borde den ställas upp som en påminnelse över hur fel det kan bli när enskilda politiker sätter sig över demokratiskt fattade beslut och tecknar avtal bakom ryggen på såväl partikamrater och samarbetspartier.
Utifrån ovanstående funderingar konstaterar jag att kommunvalet i Bollnäs handlar om främst en sak, nämligen hur kommunen ska styras. Ska vi återgå till en kommunledning som i sin iver att utveckla kommunen fattar snabba beslut utan ordentliga konsekvensbeskrivningar, trasslar in sig i konstiga affärer, genar i kurvorna, sätter sig över kommunfullmäktiges behov osv eller ska vi ha en kommunledning som jobbar långsiktigt hållbart, målmedvetet, som respekterar lagar och regler och som även respekterar att demokratiska processer ibland tar lång tid. Gårdagens debatt på P4 oroar mig. BP och M är beredda att återigen riva upp torget, de är beredda att riskera stora kommunala kostnader för ett luftslott till bandyhall på SJ-området. De verkar inte ha lärt sig ett dugg av deras tidigare misslyckanden.
måndag 18 augusti 2014
Tack! Om sånt som berör.
Jag ville egentligen aldrig åka, jag kände att jag måste. Rädslan för besvikelse, för att min bild av er skulle spräckas, för att ni inte ska nå fram till mig. Jag gjorde rätt som besegrade mina tvivel. Kvällen var viktig, nödvändig, vi kan nu gå vidare. När det var som bäst fanns bara ni och jag. De som inte förstår får skylla sig själva. Orden kan ibland vara mina, ni känner inte mig, ändå ser ni världen genom mina ögon, känner mina känslor. Hanna är världen ur mina ögon för länge sen. Full, fullare fullast var jag för att ingen lyssnade. Det började lite svajigt men efter Öster om Heden blev det bara bättre och bättre. Var sak har sin tid och nu är rätt tid att blicka framåt. Jag ville från början att det skulle ske tidigare, men efter några pärlor på Öster om heden kände jag att det där speciella fanns kvar. Tack för att ni höll ut så att min dotter fick möjlighet att se ett av Sveriges absolut bästa band. Vad som händer är det ingen som vet. Persson kommer alltid att vara Persson och jag kommer alltid att vara flugfiskare. Allt annat står skrivet i stjärnorna.
fredag 15 augusti 2014
Valrörelsestartgropar, små fredagsfunderingar
Valrörelsen är igång. Kul men också jobbigt. Eftersom jag kandiderar till den nya regionen bedriver jag valrörelse i hela länet tillsammans med region och riksdagskandidater från hela länet. Den här veckan har jag varit i Hassela, Hudiksvall, Alfta/Edsbyn, Söderhamn och i Hofors. Vi har haft lite olika aktiviteter, men dörrknackning har varit huvuduppdraget. En av få saker jag ogillar med valrörelser är att det finns för lite tid för eftertanke och reflektioner. Idag har jag några timmar över, skönt att få fundera och bearbeta veckans upplevelser. Jag gillar alla möten med människor. Många berättar om sin livssituation, vilket stärker mig i min övertygelse om att Sverige behöver en ny regering. Det är allt för många som är bortglömda av samhället. Det är som om vi inte ser dem, att de är osynliga. Ser vi bara de framgångsrika? Det är klart vi ser också de andra ibland, men de får ju skylla sig själva. Man har ju alltid ett val sägs det. De jag träffar som är sjukskrivna och arbetslösa har inte valt det. Andra jag träffar som lever ett bra liv säger att de tröttnat på ett samhälle där inte alla får vara med. Det drabbar alla om vi glömmer bort några.
Har också hunnit med att titta lite på kommunvalet och de olika partiernas lokala vallöften. Moderaterna lanserar 100 "löften" för ett bättre Bollnäs. Intressant och spännande grepp faktiskt. De har till idag presenterat 28 av sina 100 punkter. De allra flesta punkter kan jag ställa upp reservationslöst på. De är bra punkter helt enkelt. Vad är det då som skiljer oss åt? Jag vill ju inte att Moderaterna ska finnas i kommunledningen efter valet. 100 nya personer ska ha jobb eller sysselsättning per år är för låg. Ett annat exempel är att de vill sälja hela Höghammarskolan. Målet borde rimligtvis vara att säkerställa att utbildningen är bra? Vem som driver Höghammarskolan är väl mindre viktigt? Dessutom är det så att kommunen är skyldig att erbjuda gymnasiesärskola i kommunal regi, antingen i den egna kommunen eller i samverkan med andra kommuner. Man vill göra jättemycket som kostar kommunala pengar, samtidigt som man vill sänka skatten. 100 nya jobb per år räcker inte till om skattesänkningen är det primära. Men på det stora hela kan vem som helst ställa sig bakom punkterna som hittills presenterats i Moderaternas valprogram för kommunen oavsett om man är miljöpartist, vänsterpartist, centerpartist, socialdemokrat eller vad man nu är. Eftersom politik handlar om förtroende så får vi se om kommuninvånarna tror att Moderaterna kan genomföra sina 100 löften. Jag frågade Ingvar Persson (M) igår om han visste hur läget ser ut i kommunen idag i några av de punkter som Moderaterna lovar, exempelvis när det gäller antalet miljöbilar. Han svarade "Jag vet inte"
Har också hunnit med att titta lite på kommunvalet och de olika partiernas lokala vallöften. Moderaterna lanserar 100 "löften" för ett bättre Bollnäs. Intressant och spännande grepp faktiskt. De har till idag presenterat 28 av sina 100 punkter. De allra flesta punkter kan jag ställa upp reservationslöst på. De är bra punkter helt enkelt. Vad är det då som skiljer oss åt? Jag vill ju inte att Moderaterna ska finnas i kommunledningen efter valet. 100 nya personer ska ha jobb eller sysselsättning per år är för låg. Ett annat exempel är att de vill sälja hela Höghammarskolan. Målet borde rimligtvis vara att säkerställa att utbildningen är bra? Vem som driver Höghammarskolan är väl mindre viktigt? Dessutom är det så att kommunen är skyldig att erbjuda gymnasiesärskola i kommunal regi, antingen i den egna kommunen eller i samverkan med andra kommuner. Man vill göra jättemycket som kostar kommunala pengar, samtidigt som man vill sänka skatten. 100 nya jobb per år räcker inte till om skattesänkningen är det primära. Men på det stora hela kan vem som helst ställa sig bakom punkterna som hittills presenterats i Moderaternas valprogram för kommunen oavsett om man är miljöpartist, vänsterpartist, centerpartist, socialdemokrat eller vad man nu är. Eftersom politik handlar om förtroende så får vi se om kommuninvånarna tror att Moderaterna kan genomföra sina 100 löften. Jag frågade Ingvar Persson (M) igår om han visste hur läget ser ut i kommunen idag i några av de punkter som Moderaterna lovar, exempelvis när det gäller antalet miljöbilar. Han svarade "Jag vet inte"
söndag 10 augusti 2014
Brotorgsdokumentärreflektioner
Lyssnade på dokumentären om Brotorget som sändes på radion under söndageftermiddagen. Intressant att lyssna på nu så här efteråt. Hela historien är i mina ögon rätt pinsam. Kommunpolitik när den är som sämst. Goda ambitioner skapar luftslott och skattebetalarna står för notan. Det gick åt pipan för att vi hade för bråttom och för att för mycket skedde bakom kulisserna. De som gärna genar i kurvorna kritiserar nu kommunledningen för att det tar för lång tid att få till ett nytt torg när man följer regelverket. Jag tillhör de som ändrat mig under resans gång. Jag var från början positiv till en försäljning av torget och ett galleriabygge. Jag trodde verkligen att en galleria skulle lyfta centrum och skapa tillväxt i kommunen. Det som fick mig att börja tvivla var ett tv-program som hette När Domus kom till stan. Det handlade om hur det gick till på 60 och 70-talet när kommunerna rev stadskärnorna till förmån för varuhus. Idag är jag mer tveksam, torget och mötesplatser är viktigt och ett av felen vi gjorde var att vi glömde bort eller struntade i människorna.
Hur som helst var programmet intressant och innehållet stämmer i stort med min minnesbild av Brotorgsaffären. Det är framför allt tre saker som får mig att höja mina ögonbryn. Det första är att dåvarande kommunchefen inte vill svara på några frågor ang vem som beordrade rivningen av torget. Det andra är att dåvarande kommunalrådet inte kom ihåg att han ingått ett tillägsavtal med Sjaelsö, utan kom ihåg det först när reporten visat honom det av honom själv undertecknade avtalet. Det tredje är den lokala affärsmannens sågning av kommunledningen för att de vill följa regelverket. Det var väl så att det fanns en godkänd detaljplan för ett affärshus på torget när han köpte torget (eller bolaget som ägde torget)? Hade inte också den detaljplanen kommit till stånd för att möjliggöra ett affärshus? Det är i alla fall min minnesbild. Hade jag varit affärsman och tänkt mig bygga en affärsfastighet, hade jag innan jag förvärvade tomten försäkrat mig om att det skulle gå att få lönsamhet i ett hus som följde detaljplanen. Om det inte var möjligt hade jag begärt en ändring av detaljplanen så att jag kunnat bygga ett hus som varit affärsmässigt lönsamt. Jag hade inte gjort som de nya ägarna av torget gjorde, ansöka om bygglov för en fastighet som stred mot gällande detaljplan. Frågan är därför var det kommunen som schabblade bort HM för att man följde regelverket eller var det torgets dåvarande ägare som schabblade bort HM genom att inte ansöka om en ändring av detaljplanen för den tomt hans bolag ägde? Hade de gjort det direkt när de förvärvade torget hade en ny detaljplan kunnat möjliggöra ett affärshus med bla HM som hyresgäst. Jag anser att det är skamligt att hävda att ansvariga politiker i Miljö och byggnämden är inkompetenta för att de följer gällande regelverk. Det känns heller inte bra om vi fortfarande har politiker i vårt kommunfullmäktige efter höstens val som anser att det är ok att gena och att bryta mot reglerna.
Hur som helst var programmet intressant och innehållet stämmer i stort med min minnesbild av Brotorgsaffären. Det är framför allt tre saker som får mig att höja mina ögonbryn. Det första är att dåvarande kommunchefen inte vill svara på några frågor ang vem som beordrade rivningen av torget. Det andra är att dåvarande kommunalrådet inte kom ihåg att han ingått ett tillägsavtal med Sjaelsö, utan kom ihåg det först när reporten visat honom det av honom själv undertecknade avtalet. Det tredje är den lokala affärsmannens sågning av kommunledningen för att de vill följa regelverket. Det var väl så att det fanns en godkänd detaljplan för ett affärshus på torget när han köpte torget (eller bolaget som ägde torget)? Hade inte också den detaljplanen kommit till stånd för att möjliggöra ett affärshus? Det är i alla fall min minnesbild. Hade jag varit affärsman och tänkt mig bygga en affärsfastighet, hade jag innan jag förvärvade tomten försäkrat mig om att det skulle gå att få lönsamhet i ett hus som följde detaljplanen. Om det inte var möjligt hade jag begärt en ändring av detaljplanen så att jag kunnat bygga ett hus som varit affärsmässigt lönsamt. Jag hade inte gjort som de nya ägarna av torget gjorde, ansöka om bygglov för en fastighet som stred mot gällande detaljplan. Frågan är därför var det kommunen som schabblade bort HM för att man följde regelverket eller var det torgets dåvarande ägare som schabblade bort HM genom att inte ansöka om en ändring av detaljplanen för den tomt hans bolag ägde? Hade de gjort det direkt när de förvärvade torget hade en ny detaljplan kunnat möjliggöra ett affärshus med bla HM som hyresgäst. Jag anser att det är skamligt att hävda att ansvariga politiker i Miljö och byggnämden är inkompetenta för att de följer gällande regelverk. Det känns heller inte bra om vi fortfarande har politiker i vårt kommunfullmäktige efter höstens val som anser att det är ok att gena och att bryta mot reglerna.
tisdag 5 augusti 2014
Om musik som berör och varför
Jag var punkare i min ungdom. En del av mig kommer nog alltid att vara det fast jag inte är revolutionär på något sätt, och även om musiken inte är lika viktig för mig idag som den en gång var. Jag är fast i det tidiga punkträsket, före straight edge, AFA och Ultrahuset och allt annat som gjorde punken till något annat än vad den från början var. Det mesta av dagens musik som levererar samma känslor berör mig inte alls på samma sätt, även om en del av dagens artister helt klart är värda att lyssna på. Laleh är en. De flesta har ett språk som inte är mitt. Punken betyder för mig frihet att tänka egna tankar, frihet att gå sin egen väg utan att stämplas för det, frihet från förtryck. Punken kan betyda annat för andra, det finns inget rätt eller fel. Jo, det gör det. Punk och rasism är varandras motpoler. Musik som låter som punk, men som har ett högerextremt budskap är inte punk, det är Vit maktmusik. De som är rasister och lyssnar på punk har missat det väsentliga i punkens budskap, nämligen alla människors okränkbara värde och rätt att få finnas till på sina egna villkor. Sommarens debatt om en gammal Ebba grönlåts farlighet och lämplighet att spelas i radio har fått mig att fundera en del. Min musiksmak är mer revolt och ibland också mer revolutionär än vad mitt politiska engagemang någonsin kommer att vara. Jag tror inte på revolt och revolution som en väg till ett bättre samhälle. Jag tror på politik, reformer och pragmatism. Grått och tråkigt, kanske, men det är min väg. Musiken handlar om att fånga och uttrycka känslor. Jag känner och lever med de känslor som de gamla punkbanden levererar och jag lyssnar på och sjunger med i en hel del låtar med ett för många tveksamt innehåll. Jag har heller inga problem med det. Låtarna fångar och förmedlar känslor och man kan inte rå för eller styra sina känslor. Sina handlingar kan man däremot styra. Jag hämtar vid behov kraft och inspiration från såväl punk, som Cornelis, Persons Pack, Dan Andersson, Stefan Sundström, Taube, Allan Edwall med flera. Jag använder energin jag får i mitt arbete som socialdemokratisk politiker.
Funkar det verkligen att vara punkare och socialdemokrat? För min del funkar det utmärkt. Inom socialdemokratin får jag testa mina tankar och idéer med partikamrater och andra. Många gånger blir det spännande och intressanta diskussioner. Det finns inget rätt eller fel så länge man utgår från socialdemokratins grundläggande värderingar. I min ungdom sökte jag mig till andra grupperingar och partier. Jag var under några år med i Kommunistisk ungdom, VPK:s ungdomsförbund, nuvarande Ung vänster. Där upplevde jag att det var lägre till tak, egna tankar och funderingar behövdes liksom inte. Sanningen och svaren hade ju redan formulerats av Marx och Lenin. In i ledet och revolution var den rätta vägen. De som valde andra vägar eller tänkte egna tankar stämplades som klassförrädare och de största klassförrädarna var socialdemokraterna. De gick ju hand i hand med kapitalet. Det är 25 år sen och är säkert annorlunda idag. Hur som helst så fungerar punkens budskap alldeles utmärkt inom socialdemokratin.
Det som är märkligt är att en del artister som gör musik med bra innehåll inte berör mig alls. Mikael Wiehe och. Hoola Bandola. Band är bra exempel. När exempelvis Imperiet eller Thåström gör en Wiehelåt så kommer känslorna fram. Det känns sant och ärligt, men när Weihe eller. Hoola. Bandoola sjunger samma låt låter det falskt och överpretantiöst, fast jag är övertygad om att Wiehe är äkta och att de flesta kan ta till sig låtarna. Känslan jag får är att han inte står på min sida. Han tillhör en elit som anser sig vara förmer än oss, de oupplysta massorna. Det samhälle Wiehe drömmer om är därför inte mitt, fast när Thåström sjunger samma låt är det helt plötsligt mina känslor som framförs, mina drömmar om en bättre värld orden förmedlar. Thåström förstår mig, jag förstår honom medan Wiehe är en dryg jävla magister. Det är alltså inte bara låten, utan framförandet är minst lika viktigt. Så är det ju när det handlar om känslor. En sak som förundrar mig är att Ebba grön är så tidlösa. Många av deras låtar är mer aktuella idag än när de skrevs. Det är väl så att det bara finns två slags musik. Bra musik och dålig musik. Ebba grön tillhör uppenbarligen kategorin bra musik eftersom de fortfarande engagerar.
Funkar det verkligen att vara punkare och socialdemokrat? För min del funkar det utmärkt. Inom socialdemokratin får jag testa mina tankar och idéer med partikamrater och andra. Många gånger blir det spännande och intressanta diskussioner. Det finns inget rätt eller fel så länge man utgår från socialdemokratins grundläggande värderingar. I min ungdom sökte jag mig till andra grupperingar och partier. Jag var under några år med i Kommunistisk ungdom, VPK:s ungdomsförbund, nuvarande Ung vänster. Där upplevde jag att det var lägre till tak, egna tankar och funderingar behövdes liksom inte. Sanningen och svaren hade ju redan formulerats av Marx och Lenin. In i ledet och revolution var den rätta vägen. De som valde andra vägar eller tänkte egna tankar stämplades som klassförrädare och de största klassförrädarna var socialdemokraterna. De gick ju hand i hand med kapitalet. Det är 25 år sen och är säkert annorlunda idag. Hur som helst så fungerar punkens budskap alldeles utmärkt inom socialdemokratin.
Det som är märkligt är att en del artister som gör musik med bra innehåll inte berör mig alls. Mikael Wiehe och. Hoola Bandola. Band är bra exempel. När exempelvis Imperiet eller Thåström gör en Wiehelåt så kommer känslorna fram. Det känns sant och ärligt, men när Weihe eller. Hoola. Bandoola sjunger samma låt låter det falskt och överpretantiöst, fast jag är övertygad om att Wiehe är äkta och att de flesta kan ta till sig låtarna. Känslan jag får är att han inte står på min sida. Han tillhör en elit som anser sig vara förmer än oss, de oupplysta massorna. Det samhälle Wiehe drömmer om är därför inte mitt, fast när Thåström sjunger samma låt är det helt plötsligt mina känslor som framförs, mina drömmar om en bättre värld orden förmedlar. Thåström förstår mig, jag förstår honom medan Wiehe är en dryg jävla magister. Det är alltså inte bara låten, utan framförandet är minst lika viktigt. Så är det ju när det handlar om känslor. En sak som förundrar mig är att Ebba grön är så tidlösa. Många av deras låtar är mer aktuella idag än när de skrevs. Det är väl så att det bara finns två slags musik. Bra musik och dålig musik. Ebba grön tillhör uppenbarligen kategorin bra musik eftersom de fortfarande engagerar.
tisdag 29 juli 2014
Beväpna er
Dom tål lite bly i nackarna skrek Ebba Grön i frustration 1979. Punken har aldrig kännetecknats av vacker poesi och väl genomtänkta omskrivningar. Det var rakt på, naivt utan att tveka. Ilska och, frustration skreks ut på i en kaskad av nakna känslor ett sätt som tidigare aldrig skådats. Etablissemanget förfasade sig och fördömde. Idag är de första punkarna mormor och farfar och moralpaniken ligger som en våt filt över vårt land. Överklassen är rädda att förlora de privilegier Reinfeldt och Borg gett dom. Varför upprörs man annars över en gammal Ebbalåt i akustisk tappning i P1 Sommar? Är det moralpanik eller saknar vi fortfarande förmåga att förstå och hantera känslorna i punkens budskap? Jag har i alla fall tagit Ebba Gröns ord på allvar och beväpnat mig. Jag har beväpnat mig med vingar, med sång, med allting som jag längtat och drömde om en gång. Ja, dom tål lite bly i nackarna, blytunga skäl och argument varför ett socialdemokratiskt samhälle är så mycket bättre än ett moderat samhälle. Ja vi vi har beväpnat oss!
måndag 28 juli 2014
Eftersemestertankar
Ska bli skönt att sätta fart på det politiska arbetet efter en lång, skön men allt för varm semester. Jag trivs bäst runt 20 grader. Då har min kropp och själ energi för att göra saker. Min hjärna fungerar helt enkelt inte i denna värme. Kanske är det bra ur återhämtningssynpunkt. Dessutom är det för varmt i vattnet för flugfiske efter lax, öring och harr. Trots att det är semestertider märks det att det är val i september. Almedalen hade fullt valfokus, men även den lokala debatten har präglats av valet i september. Socialnämndens ekonomi har varit i fokus sedan Folkpartiet vill att socialnämnden fattar beslut om att varsla 80 anställda om uppsägning. Min uppfattning är att förslaget är för trubbigt formulerat, men självklart är det så att personal måste sägas upp om socialnämnden ska ha möjlighet att komma tillrätta med sin ekonomi. Alternativet är ju ytterligare skattehöjningar. Oppositionspartierna spretar. Moderaterna säger ingenting och Bollnäspartiet vill ge socialnämnden mer pengar. Pengar som idag inte finns. Tror inte att BP vill höja skatten. De agerar precis så som man kan förvänta sig att ett missnöjespart (som de faktiskt är) ska agera i en sådan här situation. Vänsterpartiet vill inte heller säga upp personal, vilket rimligtvis borde innebära att de är beredda till ytterligare skattehöjningar. De brukar inte rädas skattehöjningar. Jag tror att det krävs en massa insatser, stort som smått. Allt från en effektivisering av administrationen inom bemanningsenheten, organisationsöversyn inom hela socialtjänsten, utvärdering av LOV (eftersom det finns indiktioner på att regelverket för LOV har skapat högre kostnader för administration och verksamhet). Jag kan socialnämndens verksamhet för dåligt för att i detalj kunna bedöma vilka åtgärder eller vilken typ av åtgärder som krävs, men det som hänt inom framför allt äldreomsorgen de senaste åren är LOV och en kommungemensam bemanningsenhet och det verkar då logiskt att fördjupa sig i dessa verksamheter.
Det som gör allt detta svårt är just valet. Det är svårt att nå nödvändig samsyn för de mycket tuffa beslut som krävs inom socialnämndens verksamhet eftersom de flesta lockas med att ta politiska poänger på socialnämndens underskott. Vi har sett det från framför allt moderater och bollnäspartister i insändare under sommaren. Jag önskar två saker, dels att samtliga partier presenterar sina tankar kring hur man kan komma till rätta med socialnämndens ekonomi och dels att vi trots valet kan finna en bred samsyn för de åtgärder som krävs. Om vi ska tillskjuta mer pengar till socialnämnden, var ska vi ta pengarna ifrån? Det är i BUN:s budget de mesta av pengarna finns, ska vi ta pengarna där och istället fortsätta skolans besparingar? Ska vi sluta med en del av vår "frivilliga" verksamhet inom exempelvis kultur och fritid? Jag är övertygad om att vi kan hitta lösningar om vi söker samförstånd inom politiken och om vi dessutom tar tillvara på medarbetarnas tankar och idéer. Om detta inte räcker ska vi naturligtvis diskutera omfördelning från andra nämnder. Skattehöjning är alltid det sista alternativet.
Det som gör allt detta svårt är just valet. Det är svårt att nå nödvändig samsyn för de mycket tuffa beslut som krävs inom socialnämndens verksamhet eftersom de flesta lockas med att ta politiska poänger på socialnämndens underskott. Vi har sett det från framför allt moderater och bollnäspartister i insändare under sommaren. Jag önskar två saker, dels att samtliga partier presenterar sina tankar kring hur man kan komma till rätta med socialnämndens ekonomi och dels att vi trots valet kan finna en bred samsyn för de åtgärder som krävs. Om vi ska tillskjuta mer pengar till socialnämnden, var ska vi ta pengarna ifrån? Det är i BUN:s budget de mesta av pengarna finns, ska vi ta pengarna där och istället fortsätta skolans besparingar? Ska vi sluta med en del av vår "frivilliga" verksamhet inom exempelvis kultur och fritid? Jag är övertygad om att vi kan hitta lösningar om vi söker samförstånd inom politiken och om vi dessutom tar tillvara på medarbetarnas tankar och idéer. Om detta inte räcker ska vi naturligtvis diskutera omfördelning från andra nämnder. Skattehöjning är alltid det sista alternativet.
måndag 7 juli 2014
Omställningstankar om vindkraft
Ställer vi verkligen om vårt energiförsörjningssystem när vi bygger ut vindkraften? Läser en insändare skriven av Peter Nordebo (FP) ang Miljö och byggnämndens avslag till vindkraftverk i Arbrå med motiveringen att världsarvet kan hotas. Bakgrunden till insändaren är ett mejl från en kommuninvånare. Kommuninvånaren undrade om hur vi kan ställa om vårt samhälle om vi säger nej till vindkraft. Det är naturligtvis en berättigad fråga. Jag ska ge mitt perspektiv på varför jag delar Peter Nordebos och Miljö och byggnämndens inställning. Jag kan för lite om tekniken bakom vindkraft för att kunna hävda att vindkraften är bra eller dålig, det är idag ointressant utifrån mitt resonemang. Mitt resonemang bygger på omställningstanken. Vi måste ställa om vårt energiförsörjningssystem och vi måste avveckla kärnkraften. Jag menar att jag inte ser att vindkraftutbyggnaden idag bidrar till omställning till ett mer miljövänlig energiförsörjningssystem. Anledningen till min uppfattning är att ingen annan mer miljöfarlig energiproduktion avvecklas i den takt som vindkraften byggs ut.
Jag som är engagerad i vattenmiljö och fiskvandringsvägar i våra rinnande vatten borde ju egentligen applådera en vindkraftutbyggnad. Räknar man på effekt så skulle man exempelvis kunna riva tusen av våra minsta vattenkraftverk, återställa dessa vattendrag från skador orsakade av vattenkraft och flottning och ersätta dessa med 40 moderna vindkraftverk. Dessa tusen vattenkraftverk kan inte lagra energi i dammar och därmed så funkar de ungefär som vindkraftverken, dvs de körs när det finns tillräckligt med vatten i vattendraget. Det rivs knappt ett enda vattenkraftverk i vårt land och det byggs nästan inte en enda fiskväg, ändå byggs vindkraften ut för fullt. Det ligger en vattenverksamhetsutredning på riksdagens bord. En utredning som vill att vattenkraften tar sitt miljöansvar och bygger fiskvägar förbi våra kraftverk utan att för den skull äventyra energiförsörjningen i vårt land. De flesta partier har en ganska avvaktande hållning till den utredningen. Men kärnkraften då? Ska vi inte ställa om till ett kärnkraftfritt samhälle? Då behövs väl vindkraften? Ett vindkraftverk har en livslängd på ca 25 år. Det innebär att de flesta av de vindkraftverk som idag byggs har tjänat ut när kärnkraften avvecklats.
Min slutsats blir därför att vindkraftutbyggnaden som idag pågår för fullt i vårt land bidrar till utbyggnad av vårt energiförsörjningssystem och inte till omställning. En utbyggnad försvårar en framtida omställning till en mer miljövänlig elproduktion. Därför är jag kritisk till vindkraftutbyggnad i den form som sker idag. När det blir beslut i riksdagen om utrivning av de tusen minsta vattenkraftverken, fiskvägar förbi kraftverken i våra älvar, vatten i torrfårorna, återställning av flottningsskador samt avveckling av kärnkraften så kan man hävda att en omställning av vårt energiförsörjningssystem inletts. Då kommer jag att ompröva min inställning till vindkraften.
Jag som är engagerad i vattenmiljö och fiskvandringsvägar i våra rinnande vatten borde ju egentligen applådera en vindkraftutbyggnad. Räknar man på effekt så skulle man exempelvis kunna riva tusen av våra minsta vattenkraftverk, återställa dessa vattendrag från skador orsakade av vattenkraft och flottning och ersätta dessa med 40 moderna vindkraftverk. Dessa tusen vattenkraftverk kan inte lagra energi i dammar och därmed så funkar de ungefär som vindkraftverken, dvs de körs när det finns tillräckligt med vatten i vattendraget. Det rivs knappt ett enda vattenkraftverk i vårt land och det byggs nästan inte en enda fiskväg, ändå byggs vindkraften ut för fullt. Det ligger en vattenverksamhetsutredning på riksdagens bord. En utredning som vill att vattenkraften tar sitt miljöansvar och bygger fiskvägar förbi våra kraftverk utan att för den skull äventyra energiförsörjningen i vårt land. De flesta partier har en ganska avvaktande hållning till den utredningen. Men kärnkraften då? Ska vi inte ställa om till ett kärnkraftfritt samhälle? Då behövs väl vindkraften? Ett vindkraftverk har en livslängd på ca 25 år. Det innebär att de flesta av de vindkraftverk som idag byggs har tjänat ut när kärnkraften avvecklats.
Min slutsats blir därför att vindkraftutbyggnaden som idag pågår för fullt i vårt land bidrar till utbyggnad av vårt energiförsörjningssystem och inte till omställning. En utbyggnad försvårar en framtida omställning till en mer miljövänlig elproduktion. Därför är jag kritisk till vindkraftutbyggnad i den form som sker idag. När det blir beslut i riksdagen om utrivning av de tusen minsta vattenkraftverken, fiskvägar förbi kraftverken i våra älvar, vatten i torrfårorna, återställning av flottningsskador samt avveckling av kärnkraften så kan man hävda att en omställning av vårt energiförsörjningssystem inletts. Då kommer jag att ompröva min inställning till vindkraften.
onsdag 2 juli 2014
Demokrati eller teknokrati. Tankar om vem som får bli politiker
Har lite svårt att släppa frågan om politikerarvoden. Inte så mycket nivån på arvodena, utan orsaken till att Bengt-Olov Renöfält (C) vill höja dem. Om jag läser insändare och artiklar rätt så är B-O djupt bekymrad över kommunens ekonomi. Han menar att vi måste bredda politikerutbudet och locka fler yrkesgrupper att ta heltidsuppdrag. Dagens politiker håller inte måttet, de ägnar allt för mycket tid åt personliga vendettor och annat tjafs i stället för att söka gemensamma lösningar på kommunens utmaningar. Politiker med annan (bättre) bakgrund ägnar sig inte åt gnabb och tjafs. Ungefär så tolkar jag orsaken till att han vill höja politikerarvodena. Han har en viktig poäng i att politiken behöver breddas och att inkomst inte ska vara ett hinder för att engagera sig politiskt. Ingen ska behöva förlora ekonomiskt på att vara politiker. Så långt kan jag hålla med. Han tänker på kommunens bästa, men på vägen gör han en rejäl tankevurpa. I alla fall enligt mitt synsätt. Vad är det som säger att välutbildade människor inte ägnar sig åt personliga vendettor, intrigerar mot varandra eller på annat sätt uppträder olämpligt i sina roller som heltidspolitiker? Sen känner jag mig felaktigt utpekad av Renöfält. Varken jag eller någon annan heltidspolitiker från majoriteten ägnar tid åt det som Renöfält anser vara olämpligt.
Vår demokrati vilar på några mycket viktiga fundament. Ett av dessa är åsiktsfrihet och rätten att rösta. En annan är faktiskt att vem som helst kan bli politiker. Det heter förtroendeuppdrag för att man fått andra människors förtroende att utföra ett uppdrag. När det gäller nämndspolitiker så är det respektive parti som gett sina politiker förtroende att vara sitt partis representanter. Om sållningen av uppdragen ska ske på samma sätt som vid anställningar, dvs "rätt" utbildning exkluderar vissa att bli politiker. Är man affärsrådgivare kan man bli heltidspolitiker, men om man är undersköterska, kvalitetsamordnare, butiksbiträde eller byggnadsarbetare göre man sig icke besvär? Då har vi inte längre demokrati utan en slags teknokrati. Det är därför kommunen har förvaltningar som ska stå för verksamhetskompetensen och en politisk organisation som ska stå för den politiska kompetensen. Dessa kompetenser ska inte blandas. Därför tror jag att det är olämpligt att höga kommunala chefer är politiker i den kommun de arbetar i, lika mycket som jag tror att det är olämpligt att sitta i BUN om man är lärare, förskollärare eller rektor. Jag har inga problem med att Bengt-Olov anser att jag och de andra är dåliga heltidspolitiker. Som oppositionsföreträdare ska han granska och kritisera majoritetens politik och även dess politiker. Men om han anser att vi är dåliga för att vi har fel bakgrund, eller för att vi har fel utbildning då blir jag bekymrad. Som om exempelvis en affärsrådgivare med starkt politiskt engagemang per automatik är en bättre politiker än en undersköterska, en kvalitetsamordnare, en sjuksköterska eller en lantbrukare med samma politiska engagemang? Jag tror inte Bengt-Olov Renöfält egentligen tänker så. Jag har lärt känna honom som en klok och engagerad politiker som brinner för skolan och för att utveckla kommunen. Tyvärr kan hans uttalanden i ord och skrift tolkas väldigt elitistiskt, vilket är synd. Jag ser fram emot framtida diskussioner om politikerrollen och politikers förutsättningar.
Vår demokrati vilar på några mycket viktiga fundament. Ett av dessa är åsiktsfrihet och rätten att rösta. En annan är faktiskt att vem som helst kan bli politiker. Det heter förtroendeuppdrag för att man fått andra människors förtroende att utföra ett uppdrag. När det gäller nämndspolitiker så är det respektive parti som gett sina politiker förtroende att vara sitt partis representanter. Om sållningen av uppdragen ska ske på samma sätt som vid anställningar, dvs "rätt" utbildning exkluderar vissa att bli politiker. Är man affärsrådgivare kan man bli heltidspolitiker, men om man är undersköterska, kvalitetsamordnare, butiksbiträde eller byggnadsarbetare göre man sig icke besvär? Då har vi inte längre demokrati utan en slags teknokrati. Det är därför kommunen har förvaltningar som ska stå för verksamhetskompetensen och en politisk organisation som ska stå för den politiska kompetensen. Dessa kompetenser ska inte blandas. Därför tror jag att det är olämpligt att höga kommunala chefer är politiker i den kommun de arbetar i, lika mycket som jag tror att det är olämpligt att sitta i BUN om man är lärare, förskollärare eller rektor. Jag har inga problem med att Bengt-Olov anser att jag och de andra är dåliga heltidspolitiker. Som oppositionsföreträdare ska han granska och kritisera majoritetens politik och även dess politiker. Men om han anser att vi är dåliga för att vi har fel bakgrund, eller för att vi har fel utbildning då blir jag bekymrad. Som om exempelvis en affärsrådgivare med starkt politiskt engagemang per automatik är en bättre politiker än en undersköterska, en kvalitetsamordnare, en sjuksköterska eller en lantbrukare med samma politiska engagemang? Jag tror inte Bengt-Olov Renöfält egentligen tänker så. Jag har lärt känna honom som en klok och engagerad politiker som brinner för skolan och för att utveckla kommunen. Tyvärr kan hans uttalanden i ord och skrift tolkas väldigt elitistiskt, vilket är synd. Jag ser fram emot framtida diskussioner om politikerrollen och politikers förutsättningar.
fredag 20 juni 2014
Sommarhälsning
Dags att gå på sommar. För mig innebär det en vecka i Norge nästa vecka och fyra augustidagar i Laerdal samt en del fiske i Ljungan. Det kan bli kanske en timme politik om dan fram till början på Augusti. Det ska bli skönt att ladda batterierna och vara fulladdad inför valrörelsespurten. Förutom att umgås med familjen, fiska och koppla av kommer jag att jobba med min fiskeblogg. Jag önskar er alla en skön och trevlig sommar.
tisdag 17 juni 2014
Tankar en tisdagskväll om rimligheten i nivån på politikerarvoden.
Är mitt politikerarvode för lågt i förhållande till arbetsinsats och ansvar? Frågan har blivit aktuell efter en diskussion på kommunstyrelsen senast. Jag var inte där då ärendet hanterades så jag kan bara resonera utifrån en artikel på Hela Hälsingland. Bengt-Olov Renöfält (C) menar att arvodena är för låga för oss heltidspolitiker. Jag klagar inte över storleken på mitt arvode som BUN-ordförande. Jag har 36 985kr i månaden för det uppdraget. Då förväntas jag ta huvudansvaret för samtliga beslut inom nämndens verksamhet, för samtliga elever i den kommunala förskolan, grundskolan och gymnasieskolan, samt för en budget på runt en halv miljard. Ansvaret delar jag med övriga ledamöter i nämnden. Jag förväntas också vara tillgänglig för medborgare och press i princip 24 timmar om dygnet året runt, oavsett om jag har semester eller har magsjuka, influensa eller liknande. Jag är alltid i direktsändning. Det krävs ingen formell utbildning för att vara BUN-ordförande, det räcker att jag har mitt partis förtroende. Eftersom mitt parti ställer stora krav på sina heltidsarvoderade politiker och vem som helst får inte förtroendet att vara nämndsordförande så krävs det visst kompetens även om man inte kräver en viss sorts utbildning.
Förvaltningsledningen ska ge mig det jag behöver för att kunna leda nämndens arbete och kunna ta ansvar för de beslut som fattas så därför är det inte relevant att jämföra politikerarvodet med chefslöner i kommunen. Det är självklart att de flesta chefer ska ha högre lön än vad mitt politikerarvode är. Jag tjänstgör oftast runt 50 timmar i veckan och den mesta av tiden är kopplat till BUN. En del veckor tjänstgör jag runt 60 timmar. Om man räknar med en snittid på 50 timmar/vecka så har jag ca 170 kr/tim. Är det rimligt eller orimligt? Har jag arbetat lika inom exempelvis industrin med 10 timmars övertid i veckan hade lönen troligen varit högre. Eller kanske inte eftersom det finns ett övertidstak på 200 timmar per år. Jag har också arvode för att jag sitter i Bollnäs Stadshus AB. Det arvodet är på 4742kr/månaden och det har jag inte räknat med i beräkningen ovan.
Jag menar att nivån på arvodet är fullt rimlig. Att vara politiker innebär att man tar mycket av det som normalt räknas som fritid i anspråk. Detta ingår i själva grejen oavsett om du är heltidspolitiker eller deltidspolitiker. Som heltidspolitiker lägger man troligen ner fler kvällar och helger än vad deltidspolitiker gör så det går egentligen inte att räkna ut en timlön för mig som heltidspolitiker. Det blir mest en lek med siffror. Men ingen ska förlora ekonomiskt på att ha ett politiskt uppdrag. Det innebär att jag kan tänka mig ett tillägg i arvodesbestämmelserna som medger att man har rätt till mellanskillnaden mellan ett heltidsarvode och den lön man har som anställd man lönen är högre än arvodet. På så sätt behöver ingen tacka nej till ett heltidsuppdrag av ekonomiska skäl. Däremot anser jag att det är fel väg att höja arvodena generellt för oss heltidspolitiker på det sättet som Bengt-Olov Renöfält föreslår.
Förvaltningsledningen ska ge mig det jag behöver för att kunna leda nämndens arbete och kunna ta ansvar för de beslut som fattas så därför är det inte relevant att jämföra politikerarvodet med chefslöner i kommunen. Det är självklart att de flesta chefer ska ha högre lön än vad mitt politikerarvode är. Jag tjänstgör oftast runt 50 timmar i veckan och den mesta av tiden är kopplat till BUN. En del veckor tjänstgör jag runt 60 timmar. Om man räknar med en snittid på 50 timmar/vecka så har jag ca 170 kr/tim. Är det rimligt eller orimligt? Har jag arbetat lika inom exempelvis industrin med 10 timmars övertid i veckan hade lönen troligen varit högre. Eller kanske inte eftersom det finns ett övertidstak på 200 timmar per år. Jag har också arvode för att jag sitter i Bollnäs Stadshus AB. Det arvodet är på 4742kr/månaden och det har jag inte räknat med i beräkningen ovan.
Jag menar att nivån på arvodet är fullt rimlig. Att vara politiker innebär att man tar mycket av det som normalt räknas som fritid i anspråk. Detta ingår i själva grejen oavsett om du är heltidspolitiker eller deltidspolitiker. Som heltidspolitiker lägger man troligen ner fler kvällar och helger än vad deltidspolitiker gör så det går egentligen inte att räkna ut en timlön för mig som heltidspolitiker. Det blir mest en lek med siffror. Men ingen ska förlora ekonomiskt på att ha ett politiskt uppdrag. Det innebär att jag kan tänka mig ett tillägg i arvodesbestämmelserna som medger att man har rätt till mellanskillnaden mellan ett heltidsarvode och den lön man har som anställd man lönen är högre än arvodet. På så sätt behöver ingen tacka nej till ett heltidsuppdrag av ekonomiska skäl. Däremot anser jag att det är fel väg att höja arvodena generellt för oss heltidspolitiker på det sättet som Bengt-Olov Renöfält föreslår.
söndag 15 juni 2014
Söndagsmorgonfunderingar om vårdnadsbidrag
Ett antal föräldrar(16 st tror jag det var) har skrivit medborgarförslag om att kommunen bör införa vårdnadsbidrag. Majoriteten i kommunstyrelsen avslog medborgarförslagen och även en motion som kristdemokraterna Anders Bergsten och Råsie Sigvardsson-Berbres skrivit. För detta får vi en del kritik. Moderaten Marit Norlander skriver på Facebook att kommunen vill leka överförmyndare för de föräldrar som vill vara hemma med sina barn längre än vad föräldraförsäkringen medger. Liknande skrivningar har andra gjort.
Detta är en ideologisk fråga och då svallar lätt känslorna över oavsett om man är för eller emot ett vårdnadsbidrag. Jag är emot av flera skäl. För det första är det ingen reell valfrihet för samtliga föräldrar. Vårdnadsbidraget är 3000 kr i månaden. Det innebär att det endast är de som har råd att avvara mellanskillnaden mellan lön och vårdnadsbidrag som har råd att vara hemma med sina barn. Centerpartisten Marina Nilsson hävdade i en debatt med mig på kommunstyrelsen att livet är orättvist, så därför är orättvisa inget skäl för att inte införa vårdnadsbidrag. Där skiljer vi oss åt. Jag menar att eftersom livet är orättvist ska vi inte införa system som ökar orättvisan, utan politiken ska arbeta för att minska orättvisorna. Jag har inga problem med att öka människors valfrihet så länge valfriheten gäller alla och inte bara vissa. Borgerliga partiers syn på valfrihet är oftast att den är till för vissa, endast de som har råd.
Jag ser också vårdnadsbidraget som förkastlig ur jämställdhetsperspektiv eftersom det har visat sig att där vårdnadsbidrag införts är det i de allra flesta fall kvinnor som tagit ut vårdnadsbidraget. Där pratar också kristdemokrater, moderater, bollnäspartister och ett splittrat centerparti i kommunstyrelsen att vårdnadsbidraget inte är en kvinnofälla, det är upp till familjen vilken förälder som ska stanna hemma. Att det är mest kvinnor som stannar hemma är väl då bara en tillfällighet och har inget med brist på jämställdhet och könsmaktstrukturer i samhället eller???
Ett annat argument för vårdnadsbidrag som framfördes är att en del barn inte är mogna att börja på förskola när de är drygt ett år. Om det är så vet inte jag. Jag har inte den kompetensen att bedöma det, men om det är så är vårdnadsbidraget ingen lösning eftersom alla familjer inte har råd att utnyttja vårdnadsbidraget. Då borde istället föräldraförsäkringen byggas ut så att möjligheten att vara hemma blir längre. Då kan även exempelvis ensamstående föräldrar vara hemma till dess att deras barn är mogna för förskola (om det nu är så att en del barn inte är mogna att börja på förskola när dagarna i föräldraförsäkringen tagit slut).
Debatten om vårdnadsbidrag visade på ideologiska skillnader mellan högerpartierna i Bollnäs kommunstyrelse och de andra partierna. Jag väljer att definiera Bollnäspartiet som ett högerparti eftersom de i stort sett samtliga frågor under mandatperioden som haft ideologisk botten röstat med Moderaterna. Sverigedemokraterna visade att de är ett högerparti genom att rösta för ett vårdnadsbidrag och hade i debatten ungefär samma argument som Kristdemokraterna Centerpartiet var splittrat i den här frågan och det är väl kanske inte så konstigt. Centerpartiet är ett splittrat parti idag även på riksplanet. Jag tolkar splittringen som att den nyliberala Stureplansfalangen är för vårdnadsbidrag medan den traditionella folkrörelsecentern har en mer restriktiv hållning.
Det är alltså inte överförmynderi som ligger bakom motståndet till vårdnadsbidraget. Det är ideologi och synen på frihet, rättvisa och jämställdhet. Om det i Marit Norlanders ögon är överförmynderi så kan jag leva med det. I mina ögon bekräftas då bara skillnaden i synen på hur man definierar frihetsbegreppet och att frihet i Moderaternas värld bara omfattar vissa.
Tyvärr så blev efterspelet till denna debatt något olyckligt. Jag gjorde en uppdatering på Facebook under sammanträdet och läste de efterföljande kommentarerna slarvigt. Orsaken till det var att jag var väldigt upptagen hela torsdag eftermiddag och kväll. På fredag morgon blev jag uppmärksammad på några mindre lyckade formuleringar i kommentarerna på mitt inlägg. Kommentarer som sårade och kränkte på ett personligt plan. Den som skrev kommentarerna hade redan tagit bort dem och det var bra. Men det är olyckligt att vi ibland har svårt att hålla igen med orden. Det är inte vad man vill säga som alltid är viktigast. I politikens värld är det hur man uppfattas som är viktigt.
Detta är en ideologisk fråga och då svallar lätt känslorna över oavsett om man är för eller emot ett vårdnadsbidrag. Jag är emot av flera skäl. För det första är det ingen reell valfrihet för samtliga föräldrar. Vårdnadsbidraget är 3000 kr i månaden. Det innebär att det endast är de som har råd att avvara mellanskillnaden mellan lön och vårdnadsbidrag som har råd att vara hemma med sina barn. Centerpartisten Marina Nilsson hävdade i en debatt med mig på kommunstyrelsen att livet är orättvist, så därför är orättvisa inget skäl för att inte införa vårdnadsbidrag. Där skiljer vi oss åt. Jag menar att eftersom livet är orättvist ska vi inte införa system som ökar orättvisan, utan politiken ska arbeta för att minska orättvisorna. Jag har inga problem med att öka människors valfrihet så länge valfriheten gäller alla och inte bara vissa. Borgerliga partiers syn på valfrihet är oftast att den är till för vissa, endast de som har råd.
Jag ser också vårdnadsbidraget som förkastlig ur jämställdhetsperspektiv eftersom det har visat sig att där vårdnadsbidrag införts är det i de allra flesta fall kvinnor som tagit ut vårdnadsbidraget. Där pratar också kristdemokrater, moderater, bollnäspartister och ett splittrat centerparti i kommunstyrelsen att vårdnadsbidraget inte är en kvinnofälla, det är upp till familjen vilken förälder som ska stanna hemma. Att det är mest kvinnor som stannar hemma är väl då bara en tillfällighet och har inget med brist på jämställdhet och könsmaktstrukturer i samhället eller???
Ett annat argument för vårdnadsbidrag som framfördes är att en del barn inte är mogna att börja på förskola när de är drygt ett år. Om det är så vet inte jag. Jag har inte den kompetensen att bedöma det, men om det är så är vårdnadsbidraget ingen lösning eftersom alla familjer inte har råd att utnyttja vårdnadsbidraget. Då borde istället föräldraförsäkringen byggas ut så att möjligheten att vara hemma blir längre. Då kan även exempelvis ensamstående föräldrar vara hemma till dess att deras barn är mogna för förskola (om det nu är så att en del barn inte är mogna att börja på förskola när dagarna i föräldraförsäkringen tagit slut).
Debatten om vårdnadsbidrag visade på ideologiska skillnader mellan högerpartierna i Bollnäs kommunstyrelse och de andra partierna. Jag väljer att definiera Bollnäspartiet som ett högerparti eftersom de i stort sett samtliga frågor under mandatperioden som haft ideologisk botten röstat med Moderaterna. Sverigedemokraterna visade att de är ett högerparti genom att rösta för ett vårdnadsbidrag och hade i debatten ungefär samma argument som Kristdemokraterna Centerpartiet var splittrat i den här frågan och det är väl kanske inte så konstigt. Centerpartiet är ett splittrat parti idag även på riksplanet. Jag tolkar splittringen som att den nyliberala Stureplansfalangen är för vårdnadsbidrag medan den traditionella folkrörelsecentern har en mer restriktiv hållning.
Det är alltså inte överförmynderi som ligger bakom motståndet till vårdnadsbidraget. Det är ideologi och synen på frihet, rättvisa och jämställdhet. Om det i Marit Norlanders ögon är överförmynderi så kan jag leva med det. I mina ögon bekräftas då bara skillnaden i synen på hur man definierar frihetsbegreppet och att frihet i Moderaternas värld bara omfattar vissa.
Tyvärr så blev efterspelet till denna debatt något olyckligt. Jag gjorde en uppdatering på Facebook under sammanträdet och läste de efterföljande kommentarerna slarvigt. Orsaken till det var att jag var väldigt upptagen hela torsdag eftermiddag och kväll. På fredag morgon blev jag uppmärksammad på några mindre lyckade formuleringar i kommentarerna på mitt inlägg. Kommentarer som sårade och kränkte på ett personligt plan. Den som skrev kommentarerna hade redan tagit bort dem och det var bra. Men det är olyckligt att vi ibland har svårt att hålla igen med orden. Det är inte vad man vill säga som alltid är viktigast. I politikens värld är det hur man uppfattas som är viktigt.
lördag 14 juni 2014
Fiskebloggtankar
Jag funderar på att öppna en fiskeblogg. Jag har en hel del jag vill berätta och jag vill göra det i fiskemiljö. Jag vet inte om en sådan blogg kan vara intressant för läsarna, men det är egentligen inte så viktigt. Den skulle vara intressant för mig. Jag vill testa mig själv och tänja mina egna gränser för mitt skrivande. Om jag gör det som en blogg får jag förhoppningsvis reaktioner som kan göra mig bättre. Jag väljer fiskemiljön eftersom det är en bekant miljö för mig. Jag tänker i så fall inte fokusera på många och stora fiskar utan mer på det runt omkring fisket. Varför jag fiskar och vad som är viktigt i mitt fiske. Många bilder, men inte så många bilder på stora fiskar i klassiska facebookselfieposer. Det råder ingen tvekan om att jag vill fånga stora fiskar, men framför allt vill jag fånga speciella fiskar. Jag vill också berätta historier, inte alltid sanna sådana utan saker jag fångat upp och hört som jag kan placera i eller kring ett fiskevatten eller väva in i en fiskesituation.
Kanske är jag för ambitiös? Är det därför jag tvekar. En fiskeblogg kanske lämnar ut för mycket av mitt innersta? Tar någon illa upp? Jag får se vad som händer. Har en del halvfärdigt som skulle kunna användas.
Kanske är jag för ambitiös? Är det därför jag tvekar. En fiskeblogg kanske lämnar ut för mycket av mitt innersta? Tar någon illa upp? Jag får se vad som händer. Har en del halvfärdigt som skulle kunna användas.
torsdag 12 juni 2014
Aldrig aldrig aldrig!
Jag är socialdemokrat, jag kämpar för ett rättvist och solidariskt samhälle. Många gånger är det svårt. Som kommunpolitiker måste man ibland genomföra beslut som känns fel utifrån de grundvärderingar jag har som socialdemokrat. Någonstans finns det i alla fall en gräns. Vi socialdemokrater har tillsammans med fackföreningsrörelsen sedan 1889 kämpat för rättvisa löner och anställningsvillkor på arbetsmarknaden. Detta engagemang sitter djupt hos oss, under åren har det strejkats oräkneliga gånger för rätten till högre löner och bättre villkor. Det är till och med så att svensk militär skjutit ihjäl demonstranter när de demonstrerat mot strejkbryteri, rättvisa löner och anställningsvillkor. Idag 2014 strejkar man på tågen i Skåne mot försämrade anställningsvillkor. En strejk jag stöder av hela mitt hjärta. Därför är det självklart att jag som socialdemokrat säger blankt nej till anpassningsförslag som innebär lägre löner och sämre anställningsvillkor inom socialförvaltningen. Aldrig, aldrig, aldrig kommer jag att ställa mig bakom förslag som innebär att arbetstiden minskas från heltid till max 90% av heltid. Det är förslag som möjligtvis moderater eller andra borgerliga partier kan anse vara rätt väg. De har egentligen aldrig gillat heltidsbeslutet. För oss socialdemokrater är den vägen så fel som det någonsin kan bli.
Samtidigt ska man komma ihåg att tjänstemännen är skyldiga att för oss politiker presentera de förslag de ser nödvändiga för att åstadkomma en budget i balans. Det är också viktigt att komma ihåg att heltidsbeslutet är beslut som är fattat av kommunfullmäktige. Sen är det vårt ansvar att hantera de förslag som presenteras. Jag vill därför inte kritisera socialförvaltningen för att de lagt fram de förslag som finns även om jag inte kan ställa mig bakom alla delar av planen. De gör sitt jobb så som det står i kommunens styrande dokument. Eftersom heltidsbeslutet är ett lokalt avtal kanske det inte är så konstigt att förvaltningen föreslår förändringar i avtalet. Hade heltid varit en rättighet enligt lag eller en rättighet utifrån ett centralt kollektivavtal hade man inte kunna föreslå de förändringar man nu föreslår. Det är viktigt att komma ihåg.
Samtidigt ska man komma ihåg att tjänstemännen är skyldiga att för oss politiker presentera de förslag de ser nödvändiga för att åstadkomma en budget i balans. Det är också viktigt att komma ihåg att heltidsbeslutet är beslut som är fattat av kommunfullmäktige. Sen är det vårt ansvar att hantera de förslag som presenteras. Jag vill därför inte kritisera socialförvaltningen för att de lagt fram de förslag som finns även om jag inte kan ställa mig bakom alla delar av planen. De gör sitt jobb så som det står i kommunens styrande dokument. Eftersom heltidsbeslutet är ett lokalt avtal kanske det inte är så konstigt att förvaltningen föreslår förändringar i avtalet. Hade heltid varit en rättighet enligt lag eller en rättighet utifrån ett centralt kollektivavtal hade man inte kunna föreslå de förändringar man nu föreslår. Det är viktigt att komma ihåg.
tisdag 3 juni 2014
Bandyhall och prestige.
Läser en insändare från Olov Nilsson Sträng (BP) ang bandyhall i Bollnäs. Vi är båda överens om att de anbud som inkom var för höga. Därför menar Olov att vi ska släppa prestigen och släppa fram de lokala företag som vill bygga en hall på SJ-området. Jag ser på saken så här. För det första finns ingen prestige över huvudtaget från min sida, om det inte ses som prestige att jag av ett antal olika skäl avvisat Arenabolagets olika förslag till en hall på SJ-området. Jag återkommer till varför jag inte tror på Arenabolagets tidigare planer. Mitt resonemang bygger på ett antal förutsättningar som man först måste övertyga mig om är fel.
Om det nu är så att en ganska enkelt utrustad hall blir för dyr på Sävstaås. En hall utan omklädningsrum, med ett minimum av toaletter, ingen resturang osv, så är det väl inte helt orimligt att tro att en hall på SJ-området som måste kompletteras med i alla fall omklädningsrum blir minst lika dyr att bygga på SJ-området oavsett om det är kommunen eller ett privat bolag som ska bygga den. Sen tillkommer kostnader för sanering av området och köp av området. Kommunen köpte området för 15 miljoner kronor om jag minns rätt. Det är väl inte helt orimligt att anta att kommunen säljer området för samma summa? Eller är tanken att vi ska skänka bort marken? Att fortsätta göra pinsamma affärer genom att köpa dyrt och sälja billigt? Vad saneringskostnaden slutar på vet ingen idag, siffror på 20 miljoner och mer har nämnts i det värsta scenariot. Sen tillkommer kostnader för infrastruktur, parkeringsplatser mm. Det innebär att en privat investerare iså fall måste lägga på minst 35 miljoner på den redan för höga investeringen. Rivningskostaden för det byggnader som måste väck för att ge plats åt hallen har jag utelämnat i mitt resonemang. Det ska då till ganska ordentliga synergieffekter för att en privat investerare ska kunna hämta hem den investeringen. Hur mycket måste ett företag med en vettig avkastning omsätta för att få ihop ett överskott som motsvarar kapitalkostnader motsvarande en investering på 35 miljoner kr? Det är ju än så länge bara en bandyhall som är byggd. Det innebär i princip att det bara går att bedriva isrelaterad verksamhet i hallen. Kommunen har råd att med driftkostnader motsvarande en 80 miljonersinvestering. Om vi antar att hallen kommer att kosta 120 miljoner inklusive omklädningsrum och tillräckligt med toaletter så måste man finna finansiärer för mellanskillnaden från 80 miljoner. Detta gäller naturligtvis oavsett var hallen byggs.
Vad kan man göra i en bandyhall som inbringar dessa intäkter är den första frågan som man bör ställa sig? Jag tvivlar nämligen på att det finns privata finansiärer som är beredda att lägga in minst 35 miljoner kronor i form av markköp, sanering och rivning utan krav på återbäring. Stämmer mina antaganden handlar en investering på SJ-området om minst 155 miljoner kronor. Pengar som investerare rimligtvis vill få avkastning på. Är det min prestige som gör mig blind? Ser Olov Nilsson Sträng saker som jag ser? Det krävs enligt mig betydligt mer än ord som affärsmässighet och synergieffekter för att få mig att ändra uppfattning gällande en hall på SJ-området. Ska man få de intäkter som behövs krävs antingen hyresgäster som täcker drift och kapitalkostnader för investeringen eller att fastighetsägaren bedriver verksamhet i lokalerna som genererar ett tillräckligt stort överskott för att täcka drift och kapitalkostnaderna för investeringen.
Kommunen skulle kunna acceptera en högre hyra(eller driftbidrag till bandyn)om det gick att beräkna synergieffekter som ger ökade skatteintäkter motsvarande de högre drift och kapitalkostnaderna en hall på SJ-området ger om mina antaganden är någorlunda korrekta. Hur många arbetstillfällen krävs för att skatteintäkterna ska inbringa drift och kaptalkostnader motsvarande en investering på minst 35 miljoner kronor(enligt mina antaganden så är det den kostnaden som skiljer mellan Sävstaås och SJ-området). Vid de kontakter jag haft med Arenabolaget har det inte presenterats några konkreta siffror, bara ord som affärsmässighet och synergieffekter. Hallutredningen ger mig heller ingen vägledning. Den går att läsas på olika sätt. När jag läser den så ser jag att det fattas intäkter på 6 miljoner kronor årligen för att en hall på SJ-området ska bära sig. Om jag läst rätt så måste det till kommersiell verksamhet i sådan omfattning att det genererar dessa intäkter. De som anser att jag tolkat hallutredningen fel har ännu inte lyckats övertyga mig om att jag tolkat innehållet fel. Är det min prestige som gör mig blind?
Jag är hur som helst helt överens med Olov Nilsson Sträng om att vi måste tänka nytt om vi ska få till en bandyhall. Vi måste finna lösningar som får ner kommunens årliga kostnader för en hall. Där måste vi alla slänga eventuell prestige se till bandyns och kommunens bästa.
Jag kanske har problem med att släppa min misstro mot SJ-området som alternativ och de lösningar som presenterats där. Jag menar att det är skillnad på misstro och prestige. Det som började som en multiarena där alternativa energilösningar skulle generera ett överskott och på så sätt hantera driftkostnaden för hallen, där kinesiska finansiärer skulle etablera ett europeiskt forskningscentrum för alternativ energi och därigenom skulle skapa synergieffekter och intäkter, där kinesiska bandylandslaget skulle köpa istid och kompetens av Bollnäsbandyn och på sätt bidra till intäkter, där det skulle satsas på såväl extremsport tillsammans med Gumpels som e-sport skulle bidra till intäkter (e-sport är avancerat data-spel ofta på professionell nivå). När detta grusades skulle en Gert Wingårdhdesignad hall nedgrävd under grundvattennivån göra en hall möjlig. Visst var den hallen läcker, men den var fortfarande för dyr, vidare över till hallutredningens förslag på en ungefär likadan hall som den på Sävstaås men som jag menar fortfarande är för dyr eftersom man inte lyckats visa mig hur affärsmässighet och synergieffekter skulle kunna motsvara de merkostnader som SJ-området ger ett hallbygge.
Jag har också utelämnat det faktum att jag tror att SJ-området har större utvecklingspotential utan bandyhall än med en hall. Det är ett mycket långsiktigt tänk från min sida, kanske 10-15 år eller längre. Det får bli föremål för ett annat resonemang även om frågorna hänger ihop.
Om det nu är så att en ganska enkelt utrustad hall blir för dyr på Sävstaås. En hall utan omklädningsrum, med ett minimum av toaletter, ingen resturang osv, så är det väl inte helt orimligt att tro att en hall på SJ-området som måste kompletteras med i alla fall omklädningsrum blir minst lika dyr att bygga på SJ-området oavsett om det är kommunen eller ett privat bolag som ska bygga den. Sen tillkommer kostnader för sanering av området och köp av området. Kommunen köpte området för 15 miljoner kronor om jag minns rätt. Det är väl inte helt orimligt att anta att kommunen säljer området för samma summa? Eller är tanken att vi ska skänka bort marken? Att fortsätta göra pinsamma affärer genom att köpa dyrt och sälja billigt? Vad saneringskostnaden slutar på vet ingen idag, siffror på 20 miljoner och mer har nämnts i det värsta scenariot. Sen tillkommer kostnader för infrastruktur, parkeringsplatser mm. Det innebär att en privat investerare iså fall måste lägga på minst 35 miljoner på den redan för höga investeringen. Rivningskostaden för det byggnader som måste väck för att ge plats åt hallen har jag utelämnat i mitt resonemang. Det ska då till ganska ordentliga synergieffekter för att en privat investerare ska kunna hämta hem den investeringen. Hur mycket måste ett företag med en vettig avkastning omsätta för att få ihop ett överskott som motsvarar kapitalkostnader motsvarande en investering på 35 miljoner kr? Det är ju än så länge bara en bandyhall som är byggd. Det innebär i princip att det bara går att bedriva isrelaterad verksamhet i hallen. Kommunen har råd att med driftkostnader motsvarande en 80 miljonersinvestering. Om vi antar att hallen kommer att kosta 120 miljoner inklusive omklädningsrum och tillräckligt med toaletter så måste man finna finansiärer för mellanskillnaden från 80 miljoner. Detta gäller naturligtvis oavsett var hallen byggs.
Vad kan man göra i en bandyhall som inbringar dessa intäkter är den första frågan som man bör ställa sig? Jag tvivlar nämligen på att det finns privata finansiärer som är beredda att lägga in minst 35 miljoner kronor i form av markköp, sanering och rivning utan krav på återbäring. Stämmer mina antaganden handlar en investering på SJ-området om minst 155 miljoner kronor. Pengar som investerare rimligtvis vill få avkastning på. Är det min prestige som gör mig blind? Ser Olov Nilsson Sträng saker som jag ser? Det krävs enligt mig betydligt mer än ord som affärsmässighet och synergieffekter för att få mig att ändra uppfattning gällande en hall på SJ-området. Ska man få de intäkter som behövs krävs antingen hyresgäster som täcker drift och kapitalkostnader för investeringen eller att fastighetsägaren bedriver verksamhet i lokalerna som genererar ett tillräckligt stort överskott för att täcka drift och kapitalkostnaderna för investeringen.
Kommunen skulle kunna acceptera en högre hyra(eller driftbidrag till bandyn)om det gick att beräkna synergieffekter som ger ökade skatteintäkter motsvarande de högre drift och kapitalkostnaderna en hall på SJ-området ger om mina antaganden är någorlunda korrekta. Hur många arbetstillfällen krävs för att skatteintäkterna ska inbringa drift och kaptalkostnader motsvarande en investering på minst 35 miljoner kronor(enligt mina antaganden så är det den kostnaden som skiljer mellan Sävstaås och SJ-området). Vid de kontakter jag haft med Arenabolaget har det inte presenterats några konkreta siffror, bara ord som affärsmässighet och synergieffekter. Hallutredningen ger mig heller ingen vägledning. Den går att läsas på olika sätt. När jag läser den så ser jag att det fattas intäkter på 6 miljoner kronor årligen för att en hall på SJ-området ska bära sig. Om jag läst rätt så måste det till kommersiell verksamhet i sådan omfattning att det genererar dessa intäkter. De som anser att jag tolkat hallutredningen fel har ännu inte lyckats övertyga mig om att jag tolkat innehållet fel. Är det min prestige som gör mig blind?
Jag är hur som helst helt överens med Olov Nilsson Sträng om att vi måste tänka nytt om vi ska få till en bandyhall. Vi måste finna lösningar som får ner kommunens årliga kostnader för en hall. Där måste vi alla slänga eventuell prestige se till bandyns och kommunens bästa.
Jag kanske har problem med att släppa min misstro mot SJ-området som alternativ och de lösningar som presenterats där. Jag menar att det är skillnad på misstro och prestige. Det som började som en multiarena där alternativa energilösningar skulle generera ett överskott och på så sätt hantera driftkostnaden för hallen, där kinesiska finansiärer skulle etablera ett europeiskt forskningscentrum för alternativ energi och därigenom skulle skapa synergieffekter och intäkter, där kinesiska bandylandslaget skulle köpa istid och kompetens av Bollnäsbandyn och på sätt bidra till intäkter, där det skulle satsas på såväl extremsport tillsammans med Gumpels som e-sport skulle bidra till intäkter (e-sport är avancerat data-spel ofta på professionell nivå). När detta grusades skulle en Gert Wingårdhdesignad hall nedgrävd under grundvattennivån göra en hall möjlig. Visst var den hallen läcker, men den var fortfarande för dyr, vidare över till hallutredningens förslag på en ungefär likadan hall som den på Sävstaås men som jag menar fortfarande är för dyr eftersom man inte lyckats visa mig hur affärsmässighet och synergieffekter skulle kunna motsvara de merkostnader som SJ-området ger ett hallbygge.
Jag har också utelämnat det faktum att jag tror att SJ-området har större utvecklingspotential utan bandyhall än med en hall. Det är ett mycket långsiktigt tänk från min sida, kanske 10-15 år eller längre. Det får bli föremål för ett annat resonemang även om frågorna hänger ihop.
söndag 1 juni 2014
Laxfeber
Sommaren står för dörren. Pirr o kroppen, en sån där skolavslutningskänsla som man fick av sommarlovets befrielse från skolbänkens bojor. Jag trivdes i skolan, men skolan gav inte utlopp för min nyfikenhet. Det fick jag under somrarna.
Numera är det laxen som orsakar pirret. Egentligen är det inget pirr utan något annat, något som är svårt att förklara. Laxfiske trotsar alla förnuftets lagar. Laxfiske kan vara total frihet, själavårdande, fullständigt underbart. Det kan samtidigt vara som en drog, en sekt, någonting som kan utvecklas till ett självdestruktivt beteende. Har man en gång trillat dit är det svårt att slita sig lös. Jag är helt fångad av laxens dragningskraft och känner inget behov att försöka lämna laxfisket. Laxarna är tidiga i år, det gör mig orolig i själen. Det är som en inre röst som mal i tinnituston, en röst som inte tystnar förrän man står där vid älven och dänger flugorna. Älvens olika ljud och dofter tystar tinnitustonen och oron försvinner för en stund. Så fort man lämnar laxfisket så återkommer tonen. Detta gäller särskilt under fiskesäsongen. Tonen kan komma även utanför säsong, då hjälper bara flugbindning och laxfiskelitteratur. Förr trodde jag att nya prylar kunde tysta tonen. Så är det inte. Tycker lite synd om de laxfiskare som tror att prylar skänker ro till kroppen. Bra prylar är viktiga, men de behöver inte bytas ut varefter laxfiskemodet växlar. Laxfisket är himmel och helvete på en gång, fiskeglädje och avundsjuka. Debatter på nätet där självutnämnda experter brer ut sig, känslor som svallar över.
En av mina förebilder inom fisket, Mikael Engström undviker sociala medier under laxsäsongen. Det rubbar hans laxfiskebalans. Jag har inte riktigt kommit dit i min utveckling, men jag har en dragning åt det hållet. Även jag har åsikter som jag då och då luftar. Det finns i mina ögon en allt för stor köttfiskarmentalitet inom delar av laxfisket idag. Jag ser det särskilt vid betonglaxälvarna. Dygnskvoter på tre laxar och obegränsade årskvoter leder till rykten om svartförsäljning av sportfiskad lax. En sportfiskare fångar bara så mycket fisk som man kan äta färsk. Det betyder att det räcker med att slå ihjäl kanske fem laxar på en säsong. Reglerna har justerats till de bättre i flera betongälvar inför den hör säsongen, vilket gläder mig. Den andra sidan av myntet är c/r-sekten, de autonoma laxfiskarna som inte slår ihjäl en enda fisk, de som tror sig vara högre stående varelser jämfört med de som tar hem en matfisk då och då och som formligen trakasserar de som inte är med i sekten. Gott omdöme är svårt att finna i laxfiskevärlden. I den älv jag fiskar mest, Ljungan så är det nya regler. Lax och havsöring som har fettfena ska återutsättas, fettfeneklippt fisk får man ta upp. Syftet med reglerna är att skydda den vilda fisken. Jag har inga problem med dessa regler och får jag en fin fisk med klippt fettfena följer den med hem.
Det har redan tagits nystigen lax i Ljungan, jag är kallsvettig och skakar lätt. Laxfebern har kommit ovanligt tidigt i år. Den brukar vanligtvis infinna sig en bit in i juni när sista förberedelserna för årets Norgeresa påbörjas. Det brukar dröja till strax efter midsommar innan laxen visar sig i Ljungan. Jag har aldrig fått en lax i Ljungan ska jag tillägga, men min ljunganlaxdröm är stark och jag kommer att lägga en del tid på att förverkliga den. Har fiskat i Ljungan sen år 2000 så det börjar kännas att det det vore dags för utdelning snart, fast och andra sidan har jag hela livet på mig att få min ljunganlax. Det tog fem år att få en lax på ett ställe i Orkla under de förhållanden jag drömt om. Enhands flugspö, Rusty Rat, den anspråkslösa men vackra flugan. En laxfiskare får aldrig ge upp, nästa kast kan laxen bita. Det är som livet själv. Det är drömmen om laxen som håller mig uppe de dagar livet är tungt att leva. Den dagen laxen åter simmar fritt i Ljusnan och Voxnan kanske tonen tystnar så att jag kan lägga laxspöt på hyllan och bara njuta av vetskapen att forna tiders synder kan rättas till.
Numera är det laxen som orsakar pirret. Egentligen är det inget pirr utan något annat, något som är svårt att förklara. Laxfiske trotsar alla förnuftets lagar. Laxfiske kan vara total frihet, själavårdande, fullständigt underbart. Det kan samtidigt vara som en drog, en sekt, någonting som kan utvecklas till ett självdestruktivt beteende. Har man en gång trillat dit är det svårt att slita sig lös. Jag är helt fångad av laxens dragningskraft och känner inget behov att försöka lämna laxfisket. Laxarna är tidiga i år, det gör mig orolig i själen. Det är som en inre röst som mal i tinnituston, en röst som inte tystnar förrän man står där vid älven och dänger flugorna. Älvens olika ljud och dofter tystar tinnitustonen och oron försvinner för en stund. Så fort man lämnar laxfisket så återkommer tonen. Detta gäller särskilt under fiskesäsongen. Tonen kan komma även utanför säsong, då hjälper bara flugbindning och laxfiskelitteratur. Förr trodde jag att nya prylar kunde tysta tonen. Så är det inte. Tycker lite synd om de laxfiskare som tror att prylar skänker ro till kroppen. Bra prylar är viktiga, men de behöver inte bytas ut varefter laxfiskemodet växlar. Laxfisket är himmel och helvete på en gång, fiskeglädje och avundsjuka. Debatter på nätet där självutnämnda experter brer ut sig, känslor som svallar över.
En av mina förebilder inom fisket, Mikael Engström undviker sociala medier under laxsäsongen. Det rubbar hans laxfiskebalans. Jag har inte riktigt kommit dit i min utveckling, men jag har en dragning åt det hållet. Även jag har åsikter som jag då och då luftar. Det finns i mina ögon en allt för stor köttfiskarmentalitet inom delar av laxfisket idag. Jag ser det särskilt vid betonglaxälvarna. Dygnskvoter på tre laxar och obegränsade årskvoter leder till rykten om svartförsäljning av sportfiskad lax. En sportfiskare fångar bara så mycket fisk som man kan äta färsk. Det betyder att det räcker med att slå ihjäl kanske fem laxar på en säsong. Reglerna har justerats till de bättre i flera betongälvar inför den hör säsongen, vilket gläder mig. Den andra sidan av myntet är c/r-sekten, de autonoma laxfiskarna som inte slår ihjäl en enda fisk, de som tror sig vara högre stående varelser jämfört med de som tar hem en matfisk då och då och som formligen trakasserar de som inte är med i sekten. Gott omdöme är svårt att finna i laxfiskevärlden. I den älv jag fiskar mest, Ljungan så är det nya regler. Lax och havsöring som har fettfena ska återutsättas, fettfeneklippt fisk får man ta upp. Syftet med reglerna är att skydda den vilda fisken. Jag har inga problem med dessa regler och får jag en fin fisk med klippt fettfena följer den med hem.Det har redan tagits nystigen lax i Ljungan, jag är kallsvettig och skakar lätt. Laxfebern har kommit ovanligt tidigt i år. Den brukar vanligtvis infinna sig en bit in i juni när sista förberedelserna för årets Norgeresa påbörjas. Det brukar dröja till strax efter midsommar innan laxen visar sig i Ljungan. Jag har aldrig fått en lax i Ljungan ska jag tillägga, men min ljunganlaxdröm är stark och jag kommer att lägga en del tid på att förverkliga den. Har fiskat i Ljungan sen år 2000 så det börjar kännas att det det vore dags för utdelning snart, fast och andra sidan har jag hela livet på mig att få min ljunganlax. Det tog fem år att få en lax på ett ställe i Orkla under de förhållanden jag drömt om. Enhands flugspö, Rusty Rat, den anspråkslösa men vackra flugan. En laxfiskare får aldrig ge upp, nästa kast kan laxen bita. Det är som livet själv. Det är drömmen om laxen som håller mig uppe de dagar livet är tungt att leva. Den dagen laxen åter simmar fritt i Ljusnan och Voxnan kanske tonen tystnar så att jag kan lägga laxspöt på hyllan och bara njuta av vetskapen att forna tiders synder kan rättas till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)