Dags att summera årets resa till Almedalen. Det är en fantastisk vecka som innehåller i stort sett allt man kan tänka sig för oss som är intresserade av politik och samhällsfrågor och jag rekommenderar ett besök. I år deltar hela den socialdemokratiska regiongruppen. Almedalen väcker många tankar och funderingar om politik och samhällsfrågor, tankar som ibland kan vara svåra att greppa och göra någonting utav. Tankar som skaver. Ibland faller funderingarna på plats omedelbart men för det mesta så tar det ett tag innan de hamnar rätt i det svårlagda pussel som politik och samhällsbyggnad ofta är. Tankar som får mig att vakna onödigt tidigt på lördagmorgonen, dagen för vår resa hem.
Stefan Löfvens tal var i mina ögon ett av hans starkaste tal jag hört honom hålla. Han lyfter i talet socialdemokratins kärnfrågor, allas rätt att äga sina egna liv genom att det finns en skola, ett samhälle som finns där när människan behöver det som mest, om att pensionerna måste höjas, om människovärde i form av människans okränkbarhet med tydlig adress mot de nazister som av någon outgrundlig anledning tillåts manifestera mot det öppna demokratiska samhället, om fördelningspolitik som minskar klyftorna mellan fattig och rik, mellan stad och land, centrum och periferi. Ett tal som ger energi och inspiration.
Jag deltog i en paneldebatt om projektet En Frisk Generation som Bollnäs och Ockelbos kommuner deltar i och som Region Gävleborg är med och finansierar. En Frisk generation handlar om att öka medvetenheten hos barn och familjer om det nödvändiga i kost och motion. För mig handlar En Frisk Generation om mycket mer. Det handlar om att höja skolresultaten, om barns uppväxtvillkor, om rätten att äga sitt eget liv. En Frisk Generations metod att jobba med hela familjen som tillsammans med ortens föreningsliv bidrar till detta och det är en av anledningarna till att Region Gävleborg väljer att stötta kommunerna ekonomiskt i projektet. En reflektion jag gör när jag lyssnade på diskussionen och hur andra tänker är att vi kommit ganska långt i Gävleborg när det gäller samverkan mellan region och kommuner i olika välfärdsfrågor tack vare att vi vi jobbar i nätverken för folkhälsa och välfärd. Sånt är lättare att se när man lämnar vardagen och ges möjlighet att se det vi gör med andra ögon.
Förutom en del infrastrukturfrågor så kan man säga att mina gemensamma almedalsnämnare handlat om politikutveckling, fördelningspolitiska utmaningar, stad och land, eller egentligen centrum och periferi eftersom problemen på landsbygden har många gemensamma nämnare med en del av förorternas problem samt demokrati och människovärde.
När jag får möjlighet gillar jag att utmana mig själv, det jag tror på och det jag vill genom att testa andra och för mig kanske nya perspektiv. På så sätt utvecklas jag såväl som människa och som socialdemokrat. Det är också det som styrt mig under årets Almedalsvecka. Jag har sökt seminarier och föreläsningar som berört ämnen som skaver i min socialdemokratiska själ. Det handlar mångt och mycket om socialdemokratins historiska syn på c entralisering. Jag tror det hänger ihop med industrisamhället och det rationella och produktionsinriktade tänk som styrde industrisamhället. Det var ett effektivt system som skapade välfärd, men som också styrde människor till centralorter och storstäder. Det är ett system som vi socialdemokrater nu är på väg att lämna. Regeringen har sjösatt en bättre politik för landsbygden än vad vi sett på många år. Även vi i Gävleborg har börjat att tänka om vilket man märker i vårt regionala handlingsprogram.
Ändå skaver det. Jag behöver mer input för att kunna stuva om mina tankar och göra något konkret av dem. Därför har de seminarier och föreläsningar jag gått på haft stad och land, centrum och periferi, klass och fördelningspolitik som gemensam nämnare gett mig en del matnyttig att tänka på.
Det är främst två seminarier på det temat som fastnade på mig. Det första handlade om klyftorna mellan stad och land där Helle Klein, chefredaktör på Dagens Arbete, Per Gudmundson, ledarskribent på SvD, Po Tidholm, journalist och författare och Lars Ströman, politisk redaktör på Nerikes Allehanda diskuterade klyftorna mellan stad och land med Bergslagen om utgångspunkt.
För mig blir det tydligt att det inte bara handlar om stad och land, det handlar även om politiska värderingar på en höger-vänsterskala. Där Per Gudmundson står för det marknadsliberala perspektivet och Helle Klein och Po Tidholm står för olika vänsterinriktade perspektiv där det i mina ögon blir självklart att socialdemokratin och vänstern har bättre förutsättningar utifrån sina värderingar att ta fram en politik för hela landet än vad allianspartierna har. Po Tidholms och Helle Kleins analyser är helt enkelt betydligt djupare än de marknadsliberala floskler som ofta hörs från den borgerliga sidan. Välfärden är inte en marknad och frågan om stad land handlar i mångt och mycket om välfärd. Detta trots att det finns ganska många på den borgerliga sidan, då främst centerpartister som kämpar hårt för att hela landet ska leva och som gör ett mycket bra arbete och att det rent generellt är så centern är ganska trovärdiga inom landsbygdspolitiken.
Det som skaver hos mig när jag lämnar seminariet är att det finns så mycket mer att göra, och trots att regeringen har tagit till sig frågan på ett riktigt bra sätt. Det handlar ju även om tilltro till politiken. Po Tidholm lyfte exemplet Bonus Malussystemet för bilar där tanken är att det ska vara lönsamt att ställa om till miljöbilar. Bonus i form av subventioner på miljöbilar och malus i form av höjda skatter på bensin och dieselbilar. Han sa ungefär så här. Människorna i storstäderna får bonus och människorna på landsbygden får malus i form av höjda fordonsskatter och dieselpriser. Sånt svider i ett socialdemokratiskt hjärta som klappar för hela Sverige. Den liberala ledarskribenten Lars Ströman lyfte frågan om ökad statlig närvaro på landsbygden även måste innebära att Arbetsförmedlingen måste öka sin närvaro på orter där arbetslösheten är hög. Det låter självklart när det sägs och det låter lika självklart i mina öron när detta skrivs några dagar senare.
Det andra seminariet jag vill lyfta handlade om hur klassamhället ser ut 2018 och anordnades av tankesmedjan Katalys. Klassamhället existerar men vi vill inte prata så mycket om det, vilket är synd. Om man utgår från klassperspektivet så finns det i mina ögon mycket mer som förenar än vad som skiljer oss åt när det gäller gemensamma intressen för hur ett samhälle ska se ut och organiseras än om man utgår från ett individuellt perspektiv. Självklart vill de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna inte prata om klass eftersom det motverkar deras intressen och försvårar för dem att locka väljare. SD vill prata etnicitet, dvs svenska arbetare istället för arbetarklass och Allianspartierna vill prata individer i stället för klass. Jag som individ kan ju vinna kortsiktigt på sänkta skatter, jag som individ kan ju på kort sikt vinna på att kunna välja skola till mina barn osv även om samhället i stort förlorar på ett svagare mer segregerat samhälle med större sociala och ekonomiska klyftor.
Om man dessutom lyfter in konflikten stad-land eller snarare centrum periferi blir det i mina ögon än tydligare att det är socialdemokraterna och vänstern som sitter med de bästa förutsättningarna. Lovisa Arvidsson, ledarskribent på Länstidningen i Östersund beskriver dilemmat med det faktum att det går bra för Sverige men det märks inte i hela landet. Hon exemplifierar det med att samtliga elever i skolan i byn där hon bor lämnar skolan med ett F i ett ämne eftersom det saknas lärare i det ämnet. Det behövs helt enkelt en fördelningspolitik som inte bara minska skillnaderna mellan affrikata och rik, det behövs också en fördelningspolitik som minskar skillnaderna mellan stad och land eller centrum och periferi. Det är ju inte bara landsbygden som övergivits av staten, det är ju även storstädernas förorter. Eftersom socialdemokraterna (och vänstern) vill stärka välfärden och stärka statens intäkter så har de bättre förutsättningar för en bättre fördelningspolitik mellan centrum och periferi jämfört med Alliansen som hellre sänker skatter. Med lägre skatteintäkter finns sämre förutsättningar för en bättre fördelningspolitik mellan stad och land.
Styrkan hos det första seminariet var att där fanns den sida i form av Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson som anser att marknadskrafterna ska styra fullt ut även på landsbygden oavsett vilka konsekvenser det får för människorna som bor där. Det gör den politiska skiljelinjen mellan höger och vänster i svensk politik mycket tydlig. Lägre skatter till individen och låt i övrigt marknadskrafterna hantera samhällsutvecklingen eller det starka välfärdssamhället som tar ansvar för hela landet i form av en fördelningspolitik mellan centrum och periferi. Sen måste jag tillägga att i ärlighetens namn behövs det mer än vad som hittills gjort även av mitt parti, men jag ser i alla fall en tydlig ambition hos socialdemokraterna. En ambition kopplad till en politik.
Intressant är att jag allt starkare upplever att Miljöpartiet som är ett parti som säger sig värna decentraliserasiring och småskalighet driver sin politik helt utifrån den urbana normen och då helst ett Stockholmsperspektiv. Den som fick mig in på det spåret var Po Tidholm som vid ett tillfälle för några år sedan hamnade vid samma middagsbord som mig hävdade att MP var landets mest urbana parti. Jag blir mer och mer övertygad om att han har rätt och att det är därför MP har så svårt utanför storstäderna. Miljöpartiet måste därför höja blicken och inse att det som är en bra omställningspolitik för storstäderna inte per automatik är en bra politik för landsbygden. Miljöpartiet måste helt enkelt förstå att avstånd kräver bilar, bilar människor har råd att äga och använda.
Nu tar jag ledigt några veckor. Det innebär att bloggen troligtvis inte kommer att uppdateras.
Ha en riktigt skön sommar!
