Regionfullmäktigetankar

Regionfullmäktige i dagarna två. En stundtals trist tillställning. Varför? Det verkar som om det är närmast en naturlag att att när politiker samlas för fullmäktige så sjunker nivån till långt under vår normalnivå, långt under vår värdighet. Jag känner ingen tendenserna från de fullmäktigeförsamlingar jag suttit i. Samma sak gäller styrelsearbetet. Kommunstyrelse eller regionstyrelse verkar inte spela någon roll. Däremot så är vi bättre i nämnderna. Så var det i kommunen och så är det i regionen. Konstruktiva debatter utan prestige med fokus på att finna de bästa lösningarna. Varför kan vi inte vara lika kloka i styrelsen och i fullmäktige?

Är det prestige som gör att Sjukvårdspartiets Stig Zettlin kräver att vi i majoriteten ska detaljstyra verksamheten trots att Sjukvårdspartiet vet att vi har målstyrning? Är det inbyggt i de politiska strukturerna som gör att vi hellre kastar skit på varandra i stället för att resonera konstruktivt hur vi hanterar sjuksköterskebristen som tvingar oss att stänga vårdplatser? Är det bara dumhet från Margareta Sidenvall (KD) och Henrik Olofsson (SjVP) när de hävdar att sjuksköterskebristen är ett svepskäl för att påbörja avvecklingen av Hudiksvalls sjukhus? De borde rimligtvis veta att ingen i Regionfullmäktige vill något sådant.

Lågvattenmärket denna gång är när det moderata oppositionsrådet Patrik Stenvar anklagar oss att vilja stödja svarttaxiverksamhet. "Vad är nästa olagliga verksamhet vi ska stötta" är den retoriska frågan från det fyrkantiga oppositionsrådet.

Såväl oppositionen som majoriteten är till vardags mycket bättre än vad vi visar upp i Regionfullmäktige.

Vad är ok?

Vad får man säga om oss politiker egentligen? Vad är ok och vad är inte ok. Det finns en insändarskribent från Hudiksvall inte skräder med orden när det gäller oss som leder Region Gävleborg. I ett antal insändare är han enligt mig väldigt nära gränsen för vad man ska behöva tåla, kanske passerar han gränsen då och då. Idag kan jag på insändarsidan läsa att jag älskar att sola mig i makt, att jag i maktfullkomlighet och självgodhet stöder ett katastrofalt ledarskap som chefer tydligen står för, att jag har som målbild att enbart försöker rädda mitt eget skinn, att jag står för ett politiskt vanstyre som möjliggör tjänstemannaväldets katastrofala ledarskap, att jag med hjälp av mutor försöker locka människor att hjälpa den söndervittrade region man skapat. Jag tillhör alltså ett gäng som mutar folk? Ingen är nämnd vid namn i insändaren, men den klart riktad till Region Gävleborgs högsta ledning. Jag har aldrig haft problem med att ta emot kritik. Att anse att jag eller andra är maktfullkomliga och självgoda är åsikter, åsikter man naturligtvis har rätt att sprida. Det är en självklar del i ett öppet samhälle, men är det ok att påstå att vi mutar folk? Att man anklagar mig för att begå en brottslig handling? Uppenbart är det så att insändarredaktören anser att det är ok att publicera insändare med sådant innehåll.

Varför utmana?

Just nu pågår i Bollnäs en kampanj för att samla in pengar till stöd för flyktingar, Bollnäs skramlar. En viktig kampanj skapad av engagerade Bollnäsbor. Som de flesta andra berörs jag djupt av flyktingsituationen i världen och katastrofen i Medelhavet. Det är särskilt krigets offer i Syrien som påverkar mig. Det är alltid de oskyldiga som drabbas hårdast av krig. Jag har alltid avskytt krig, kallar mig för pacifist. I min ungdom vapenvägrade jag och gjorde i stället vapenfri tjänst.

Jag har gått och funderat på vad jag kan göra. Skänka pengar är ju enkelt och det gör de flesta. Mitt uppdrag som politiker innebär att jag arbetar uppemot 55 timma de flesta veckor. Det begränsar mina möjligheter till ideellt arbete. Kan jag ändå använda min politikerroll för att uppmärksamma kampanjen Bollnäs skramlar? Kanske kan jag bidra till att fler skänker pengar.

Vi politiker i Bollnäs kommunfullmäktige får två typer av ersättningar när vi har sammanträden. Dels ersättning för förlorad arbetsförtjänst, dvs lön för tiden man är tjänstledig från sitt arbete och dels ett sammanträdesarvode. Sammanträdesarvodet är ju utanpå vår lön och då tänkte jag att då borde alla ha råd att skänka hela eller delar av sammanträdesarvodet från ett kommunfullmäktigesammanträde. Genom att utmana mina politiker kollegor i kommunfullmäktige  kanske det går att skänka lite mer pengar jämfört med att var och en stoppa pengar i insamlingsbössor. Genom att utmana mina kollegor i kommunfullmäktige blir det också medial uppmärksamhet. Genom att utmana så triggar jag igång tävlingsinstinkten hos folk. Så tänkte jag en morgon nu i veckan. Sagt och gjort. Jag meddelade Bollnäs skramlar, mitt parti, lade ut min utmaning på Facebook och informerade tidningen. Sen for jag till kvalitetsmässan i Göteborg.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. De flesta var mycket positiva, några negativa. De som är negativa är naturligtvis anonyma fegisar som ifrågasätter mina syften. Märkligt att de som är kritiska sällan vågar skylta med sina egna namn....Har också fått positiva reaktioner från politikerkompisar i andra kommuner. Det här borde vi också göra har flera sagt. Hoppas det sprider sig, då blir det mer pengar till flyktingarna.

Jag har också fått frågor som är betydligt svårare att hantera. Alla politiker har ju inte arbete. En del studerar, en del är arbetslösa, andra är pensionärer med låg pension och känner att de inte kan bidra på samma sätt som jag kan. Jag tänker så här. Om alla bidrar med det som de kan så är det en stor handling. Det är inte storleken på bidraget som är det viktiga, utan handlingen. Om någon eller några känner att de inte har råd att bidra är det självklart ok från mitt perspektiv. Jag vet att de flesta politiker bidrar med sitt engagemang i arbetet med att skapa ett bättre samhälle. För mig är det jättestort att så många är beredda att offra en stor del av sin tid till att göra bättre för andra. Om min utmaning gör att det samlas in mer pengar till flyktingarna än vad det hade gjort om jag inte utmanat mina politikerkollegor har jag uppnått målet med min utmaning.

Solidariteten sitter i själen, inte i plånboken.

Intensivt!

Det är intensivt nu. För ett par veckor sedan var jag i Bryssel och pratade om Botniska korridoren, förra veckan var jag i finska Kotka och pratade infrastruktur och sjötransporter. Vi gjorde också ett mycket intressant studiebesök på en tullstation vid den ryska gränsen. Detta varvat med möten på hemmaplan, möten om stort och smått. Den här veckan är det lite lugnare. Kan faktiskt jobba hemifrån under tisdagen, vilket gör att jag även hinner med några ärenden, både privata och för Hans Lidman Sällskapet. Dessutom slipper jag jäkta till kommunfullmäktigegruppens möte på kvällen. I morgon bär det av till Göteborg och Kvalitetmässan över dagen. Kommer tillbaka så sent att jag måste övernatta i Gävle eftersom sista tåget till Bollnäs hinner gå. Torsdagen är det utskottssammanträde med Fastighets, Teknik och Miljöutskottet, fredagen är det gruppmöte med regionfullmäktigegruppen, lördagen distriktstyrelsemöte och söndagen träff med Arbetarekommunens styrelse. Som sagt, en intensiv period. Även om det är intensivt känner jag mig inte särskilt stressad. Kopplar av när jag sitter på tåget. Det ska väl erkännas att jag vissa dagar är aningen dygnsvill.