Budgetanpassning. En av politikens värsta dilemman

Ljusnans ledarredaktion ställde frågan i somras om det är klimatsmart att höja priserna i kollektivtrafiken. Egentligen inte är mitt svar. Höjda priser kommer med stor sannolikhet minska resandet med kollektivtrafiken. En del kommer att välja bilen istället för bussen, men eftersom Hållbarhetsnämnden prognostiserar underskott för 2020 ser jag inga andra möjligheter än att höja priset som en del i nämndens arbete för en budget i balans. Vill med den lilla text försöka förklara hur jag tänker inför budgetanpassningar och varför prisökningar är ett av de första besluten vi tar.

Politik handlar i mångt och mycket om att prioritera. Det är extra svårt i svåra tider. Tänker vi rätt?borde vi prioritera på andra sätt när vi tvingas till besparingar?

Att besluta om budgetanpassningar eller nedskärningar är bland det svåraste en politiker kan ställas inför. Vi är ju politiker för att vi vill skapa ett bättre samhälle. Nedskärningar känns liksom fel väg. Man vill ju satsa och utveckla. Hur som helst så står hela kommun och regionsverige inför en period då kostnader behöver anpassas till budget. För Hållbarhetsnämndens del handlar de prognostiserade underskotten först och främst om att ökade bränslepriser och andra faktorer kopplade till trafik som är svåra att påverka. Lägger man dessutom till osäkerheter med kring statsbidrag och ökade kostnader inom hälso och sjukvården så går det inte att räkna med att Hållbarhetsämnden kan kompenseras för de ökade kostnaderna.

Hur ska vi då tänka inför eventuella beslut? Utifrån min erfarenhet är det viktigt att man utgår från de politiska dokumenten. Vad har vi lovat väljarna? Går det att finna budgetanpassningar som inte strider mot majoritetens politik eller måste vi prioritera bland våra vallöften? Att som man vanligen gör i tuffa tider kommunicerar att man ska vända på varje sten, att det inte finns några heliga kor osv menar jag är fel väg att gå. För det första är det inte sant. Det finns alltid heliga kor som vi aldrig kommer att röra. Därför är det enligt mig mycket viktigt att man utgår från politiska prioriteringar när man uppdrar till förvaltningarna att ta fram förslag till åtgärder för en budget i balans. Det är ju i tuffa tider som politiken prövas på allvar.

Jag väljer att hålla mig till Hållbarhetsnämnden eftersom det är den jag kan bäst i egenskap av vice ordförande. Större delen av nämndens budget är kollektivtrafik och ska det sparas pengar är det kollektivtrafiken som måste stå för den största delen. Att få budgeten i balans inom kollektivtrafiken handlar om höjda intäkter och/eller neddragning av trafik.

Att göra det möjligt att bo och verka i hela länet är ett av de viktigaste uppdragen jag har som politiker. Därför ligger neddragning av trafik på landsbygden sist på min lista av åtgärder inom Hållbarhetsnämndens ansvarsområde. Jag vill till varje pris undvika det. Det är av den anledningen jag ställer mig bakom en prishöjning på X-trafiks bussar och tåg som nu rullas ut. Rätt eller fel är naturligtvis upp till var och en att bedöma. Jag konstaterar att ett enigt regionfullmäktige ställde sig bakom beslutet om prisökningar. 

Busstrafik på landsbygden handlar inte bara om möjlighet att åka kollektivt. Det är också en tydlig signal från oss i politiken att vi vill att man ska kunna bo och verka i hela länet. Att lägga ner kollektivtrafik på landsbygden känns därför som ett svek.

Höjer man blicken ut över Sverige så ser man att fler regioner har samma typ av utveckling som vi har. Höjda bränslepriser och andra faktorer har lett till högre kostnader för kollektivtrafik, vilket leder till högre biljettpriser och/eller indragning av trafik. Frågan är om det inte är ett systemfel när det ser lika ut i stora delar av landet? Trots att kanske aldrig funnits ett sådant överflöd som det finns idag räcker inte pengarna till. Enligt mig fördelas pengarna/resurserna fel. För stor del går till stora skattesänkningar och för lite till välfärd. Samtidigt konstaterar jag med dystert sinne att runt 60% av väljarkåren röstat för en politik som prioriterar skattesänkningar framför mer pengar till välfärd.

Tyvärr räcker inte vårens beslut om prishöjningar i kollektivtrafiken för att nå en budget i balans. Prisökningarna beräknas ge runt 27 miljoner i ökade intäkter sett på helår. Det kommer med stor sannolikhet att bli neddragning av trafik och då är risken stor att att det blir landsbygden som får betala ett högt pris.

Vi har naturligtvis gjort en omvärldsspaning och tittat på hur andra gjort för att anpassa budgeten. Prishöjningar och minskning av trafik är åtgärder som vidtas runt om i landet. Flera regioner har utgått från något slags nyckeltal när man dragit ner på trafik. Kronoberg har beslutat/kommer att besluta att samtliga turer/linjer med färre än sju passagerare i snitt försvinner. Andra har andra nyckeltal än sju. Jag menar att det är fel väg att gå. Ett sådant beslut skulle få allt för stora konsekvenser för vårt län. Vi har i stället haft dialog med länets kommuner och utgått från varje kommuns förutsättningar och behov. Ett exempel är att vi vill undvika att lägga ner trafik som till stor del fungerar som skolskjuts. Ett annat exempel är att vi inte vill ta bort all kollektivtrafik från bygder som idag har kollektivtrafik. Vi vill heller inte dra ner trafik som står i strid med kommuner utvecklingsplaner eller trafik som hämmar regional utveckling. 

Beslutet Hållbarhetsnämnden är formulerat enligt följande: att uppdra åt hållbarhetsdirektören att fortsätta arbetet med översyn av utbud i kollektivtrafiken i syfte att minska kostnaderna. Översynen ska göras ur ett regionalt perspektiv och med hållbarhet som utgångspunkt.

Förhoppningen är att det landar i en nedskärning av trafik som är en hyfsat väl avvägd  balans mellan starka stråk och ren landsbygdstrafik.

Regional moderat högersväng

För några helger sedan hade Moderaterna sin partistämma. Deras högergir som inleddes när Anna Kindberg Batra var partiledare har nu i stort sett fullbordats. Fredrik Reinfeldts liberala Nya moderater har nu definitivt förpassats in i historiens dammiga arkiv. Moderaterna är nu ett konservativt parti tydligt till höger inom svensk politik. Det gör också att det blir allt tydligare att vi har ett konservativt block, nämligen M, KD och SD. Ett block med ambitionen att ta regeringsmakten i nästa val. Moderaterna vill visserligen idag inte erkänna detta högerkonservativa block, men när de väl gör det är högergiren fullbordad.

Hur moderaternas återgång till ett tydligt konservativt högerparti påverkar lokalpolitiken är svårt att säga. Lokal politik präglas mer av samarbeten och kompromisser än hård ideologisk retorik. I regionpolitiken är det däremot mer tydligt. Där har Moderaterna under ledning av regionrådet Stenvard gått från att vara reinfeldtliberal, till att bli liberalkonservativ för att nu vara uttalat konservativ. Det märks också tydligt i hans retorik. Från att ha påstått sig stå för ett ”lyssnande ledarskap” ser man nu tydliga tendenser till populism i hans retorik. Det märks inte minst i hans totala omsvängning i frågan om hocpice. Det började med att han och moderaterna delade liberalernas uppfattning att ett hocpice ska byggas vid Gävle sjukhus. När Stenvard märkte att länsinvånarna var mera angelägna om att vården i livets slutskede ska fungera bra i hela länet än att koncentrera den palliativa vården till en byggnad i Gävle ändrade han och moderaterna sig. Nu kräver de inte längre att regionen bygger ett hocpice på Gävle sjukhus, istället menar han att det inte är så noga var ett hocpice inrättas. Det behöver inte heller vara i regionens regi. Det viktiga numera är att gävleborgarna har tillgång till hocpicevård. Så skriver de moderata regionråden på debattsidorna, men när besluten fattas i Hälso och sjukvårdsnämnden håller de fast vid uppfattningen att ett hocpice ska byggas på Gävle sjukhus

Det finns fler exempel på frågor där Stenvard övergett sitt ”lyssnande ledarskap” för att istället fullständigt strunta i professionens kompetens och istället tillämpa populismens enkla men vulgära retorik. 

Det är tydligt att gävleborgsmoderaterna under Stenvard ledning håller på att förvandlas från ett ansvarstagande parti med liberala inslag till ett högerkonservativ parti med tydliga populistiska tendenser. Månne drömmer han om att bilda ett konservativt block tillsammans med KD, SD och Sjukvårdspartiet som kan ta över styret i Region Gävleborg?  Man ser honom allt oftare samtala förtroligt med SD:s representanter i regionstyrelsen och regionfullmäktige. Ett parti han inte ens kunde tänka sig ta i med tång på den tiden han var en liberal moderat.

Om kompromisser

”Trött jag blir. Kompromiss...Suck. Orkar inte med det här kommunstyret längre. Uppmaning till allmänheten, rösta på nå vettigt nästa val.”

Läste detta på Facebook härom dagen. Kommentaren var till socialdemokraternas insändare om varför vi kompromissat om kraftverken i Galvån. Jag kan på sätt och vis förstå kommentaren. Brinner man för rinnande vatten och livet i våra vattendrag inser man att det egentligen inte går att kompromissa i miljöfrågor. Vi måste ställa om samhället och vi måste ställa om våra liv.

Samtidigt måste man alltid kompromissa när man sysslar med politik. Den enda gång ett parti inte behöver kompromissa är när det befinner sig i opposition. Då kan man driva sitt partis linje fullt ut. När man väl kommer till makten måste man kompromissa. Det gäller oavsett om man sitter i regering, kommun eller regionledning. Man måste kompromissa till och med när man har egen majoritet, även om det blir färre och starkare kompromisser i ett sånt läge. Utan kompromisser ingen demokrati.

Det var genom kompromisser vi fick demokrati i vårt land. Det är värt att tänka på i dessa dagar då den svenska demokratin firar 100 år. 

Den kompromiss mellan socialdemokraterna och bondeförbundet som kallades kohandeln var ett viktigt steg framåt för Sverige. Likaså den kompromiss mellan LO och Svenska arbetsgivareföreningen som kallas Saltsjöbadsavtalet. 

När regeringens budget presenterades var det tydligt att det är en budget med stora kompromisser. Borttagandet av värnskatten svider eftersom min uppfattning är att inkomstskatt ska vara progressiv. Ju mer pengar man tjänar desto större andel av lönen skall beskattas. Skatt efter förmåga helt enkelt. Men jag accepterar kompromissen eftersom jag ser alternativet som värre, nämligen en moderatledd regering som är beroende av Sverigedemokraterna. 

På samma sätt ser socialdemokraterna i Bollnäs på kompromissen om Galvån. Alternativet till en urvattnad överklagan var att inte överklaga över huvudtaget. Om det varit bättre är naturligtvis upp till var och en att bedöma. 

Jag trivs i den politiska miljön, i kompromissernas värld. Det gör jag eftersom jag ser att goda kompromisser tar samhällsutvecklingen framåt.

Det råd jag vill ge till den som skrev kommentaren detta inlägg inleds med är att engagera sig i någon av de föreningar eller organisationer som kämpar för en bättre miljö i våra vattendrag, exempelvis Älvräddarna eller Naturskyddsföreningen. Mig veterligen finns ingen lokal Älvräddargrupp för den del av Ljusnan och Voxnans avrinningsområde som rinner genom Bollnäs kommun. I sådana organisationer behöver man inte kompromissa på samma sätt som inom politiken och dessa organisationer är jätteviktiga opinionsbildare mot politik och allmänhet.

En intensiv infrastrukturvecka

Den senaste tiden har varit mycket intensiv. Har blandat kommunpolitik och regionpolitik. En hel del tid och energi gått åt att debattera småskalig vattenkraft och Galvån där jag och mitt parti fått utsått en hel del osakligheter och påhopp. Förhoppningsvis är det värsta över så att tiden framåt kan ägnas åt mer konstruktiva diskussioner i den frågan. Finns det fortfarande en nytta med småskaliga vattenkraft? Är den värd att bedriva trots den stora miljöskada den orsakar? Förutom själva miljöperspektivet, vilken kommunnytta kan återställda vattendrag ge?

I mitt regionrådsuppdrag har det varit mycket infrastruktur den senaste tiden. Jag gillar verkligen dessa frågor. Anledningen är att det är mycket komplexa frågor. Det handlar om att hålla ihop den röda tråden som finns mellan EU-nivån, riksnivån, den regionala nivån ner till gatan och vägkorsningen hemma i kommunen. Jag ser infrastrukturen som samhällets blodomlopp. Vi väntar nu på EU-kommissionens beslut om att förlänga den så kallade Scandmed-korridoren så att det vi kallar Botniska korridoren blir en del av denna viktiga stomjärnväg. Beslutet kommer när EU har beslutat om sin budget. Det är ett viktigt beslut eftersom det möjliggör finansiering av järnvägsinvesteringar på stråket med EU medel upp till 30%.

Förberedelserna för nästa nationella infrastrukturplan är också igång. Där handlar det också om att ha fokus på såväl långa och viktiga stråk som viktiga sträckor i länet. Tänker då främst på E4 som behöver bli fyrfilig. När det gäller järnvägsstråk samarbetar Region Gävleborg dels med de regioner som ingår i Botniska korridoren (Örebro, Dalarna, Jämtland/Härjedalen, Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten) och dels har vi samverkan kommunerna och regionerna i Mälardalen genom att vi är associerade medlemmar i Mälardalsrådet och deras infrastruktursamarbete En Bättre Sits. Vi samarbetar också i Partnerskapet Atlantbanan som består av kommuner och regioner efter Norra stambanan och Mittsråket upp till Norge, med intresseföreningen Bergslaget som jobbar med infrastruktur genom Bergslagen. Sen är vi delägare i Nya Ostkustbanan AB som arbetar för ett dubbelspår mellan Gävle och Härnösand. På EU-nivån är vi med i Baltic Sea Commisions arbetsgrupper för transport och infrastruktur samt deras maritima grupp. Ska vi få en bättre järnvägsinfrastruktur i Gävleborg krävs satsningar inte bara hos oss. Järnvägen måste funka även utanför vårt län. Därför måste även vi jobba för satsningar utanför vårt län, i Mälardalen, i Bergslagen, i Jämtland, efter ostkustbanan och norrbottniabanan mm. Ett svårt, komplext men mycket intressant arbete. Även Gävle hamn är en mycket viktig kugge i infrastrukturblodomloppet.

Vi jobbar också tillsammans med bla Bollnäs kommun med ett ett nytt resecentrum, med Gävle kommun med de enorma utmaningar Gävle har med nya områden för bostäder, flytt av bangården och ostkustbanans dragning ut ur Gävle norrut. Egentligen är det mycket mer än Ostkustbanan eftersom även Norra stambanan och Bergslagsbanan ingår i dragningen av järnvägen ut ur Gävle.

Vi för också tillsammans med andra en dialog med Trafikverket ang stängningen av järnvägen mellan Gävle och Åänge utanför Ljusne som ska ske 2021. Järnvägen måste renoveras. Det kan i värsta fall innebära att Norrland blir helt avstängt för persontrafik på järnväg under 16 veckor. Godset måste ju fram och det har större prioritet än persontransporter. Godstågen kan ledas om via Söderhamn-Kilafors, vilket kan innebära att persontrafiken trängas undan även på Norra stambanan. 

Veckan avslutas med lördagens Pridetåg i Bollnäs där jag kommer att delta tillsammans med mina partikamrater, övriga  bollnäsbor samt tillresta deltagare. När detta skrivs tidigt på lördagmorgonen ser vädret ut att bli perfekt för en lyckad parad. 

Jag övervägde att avgå

Bollnäs kommun har antagit en översiktsplan och miljömål som visar att kommunen har stora ambitioner på miljöområdet, särskilt den del som berör kommunens vattendrag. I översiktsplanen pekar man ut återställning av av vattendrag som förutom miljönyttan skapar förutsättningar för utveckling och jobb i kommunen genom besöksnäring och sportfisketurism. Därför finns formuleringar som säger att kommunen endast prioriterar vattenkraft som har en samhällsnytta som överstiger den miljöskada vattenkraften orsakar. En tydlig indikation på att kommunen anser att den småskaliga vattenkraften i kommunen ska avvecklas. 

Min besvikelse över att Bollnäs kommun väljer att göra en synnerligen urvattnad överklagan ang kraftverken i Galvån är mycket stor. Politiken väljer att ignorera den professionella kompetens kommunen har tillgång till för att istället lyssna på en liten men högljudd opinion som bygger sin argumentation på en oro och en lögn planterad av det bolag som vill få kraftverken lagligförklarade. Anledningen till att hela domen bör överklagas handlar om vad man får göra och inte göra i ett vattendrag som omfattas av Natura 2000. Även om Åsbackadammen och området runt kraftverken ligger utanför själva Natura 2000-området så är det är självklart att kraftverken påverkar Galvån såväl uppströms som nerströms kraftverken. Den miljökonsekvensbeskrivning Bergfors kraft gjort och som domen vilar på är undermålig och beskriver inte tillräckligt väl hur två småskaliga kraftverk påverkar hela Galvån och förutsättningar för livet i ån. Att driften av kraftverken inte försämrar åns status är kanske sant, men är det verkligen ett tillräckligt gott skäl för att kraftverken ska lagligförklaras? De skapar ju knappast förutsättningar att förbättra åns status och hotade arter såsom exempelvis flodpärlmusslan.

Besvikelsen var så stor att jag meddelade mitt partis lokala ordförande och fullmäktigegruppens gruppledare att jag överväger att avgå från kommunfullmäktige. Det kändes som om tio års hårt arbete raderades bort i en dålig kompromiss. Efter att ha sovit på saken landade jag i att det trots allt vore fel och oansvarigt att avgå. Det är främst två skäl som ligger till grund för mitt ställningstagande. 

För det första: Det var egentligen inte mitt parti som svek. Vi stod till slut i princip ensamma i hållningen att följa intentionerna i översiktsplanen och miljömålen. Inget av fullmäktiges partier uttalade ett stöd för att kommunen skulle hålla kvar sin uppfattning i enlighet med den överklagan som först sändes in och som användes som orsak att dra igång kampanjen mot kommunens överklagan. I ett sånt läge kan jag förstå poängen i att söka en kompromiss, även om den är urvattnad. 

För det andra: Om jag avgår det skulle det innebära att de andra fick som de ville. Bergfors kraft och de små vattenkraftverksägarnas branschorganisation, åsbackaborna och politiska motståndare som agerar nyttiga idioter åt den småskaliga vattenkraften när de bidrar till att sprida myten om att åarna förvandlas till lerdiken om den småskaliga vattenkraften avvecklas. Som om vattnet i åarna på något märkligt sätt skulle försvinna om det inte får rinna genom turbiner. Det är ju det de vill. Att vi som kämpar för återställda vattendrag och att den småskaliga vattenkraften ska avvecklas ska ge upp oavsett om vi kämpar inom politiken eller på andra håll.

Jag tänker inte ge mig förrän tillräckligt många insett hur obetydlig den småskaliga vattenkraften är för svensk energiproduktion. Förrän fler inser att det redan idag finns bättre och mer miljövänliga sätt att producera den obetydliga mängd energi småskalig vattenkraft ger. Jag ger mig inte förrän det blir allmänt känt hur skadlig den småskaliga vattenkraften är för miljön, att den småskaliga vattenkraften även hämmar en kommuns utveckling eftersom den är ett hinder för utveckling av besöksnäringen och sportfisketurismen. När tillräckligt många insett allt detta kommer det att finnas en opinion för en ny lagstiftning som tar tydlig ställning för livet i våra vattendrag. 

Dagens lagstiftning verkar utgå från perspektivet: Hur mycket miljö tål vattenkraften när perspektivet borde vara: Hur mycket vattenkraft tål miljön? 

Miljön i våra mindre vattendrag som Galvån eller Kilån med flera tål ingen vattenkraft överhuvudtaget!

Om kompromisser, småskalig vattenkraft och kraftverken i Galvån och Kilån

Det ligger i en socialdemokrats DNA att söka politiska kompromisser. Det har i alla tider varit socialdemokratins styrka att finna breda kompromisser som leder samhället och utvecklingen framåt. Jag gillar den hållningen. Det är den hållningen som tillsammans med socialdemokratins grundvärderingar som gör att jag är politiker och socialdemokrat. Ibland känns dock priset för en kompromiss för högt. Då kan även jag lockas att sätta mig bredvid och bete mig som en slags läktarexpert. En som som sitter på sidan om och vet bäst, men som själv inte är beredd att gå in och ta ansvar. 

Småskalig vattenkraft  som vi har i Galvån, Kilån och andra mindre vattendrag borde enligt mig förpassas till historien. De gjorde en gång i tiden stor nytta eftersom de bidrog till den lokala utvecklingen. Små industrier, kvarnar och annat möjliggjordes av dessa kraftverk. Idag är de små kraftverken inte alls viktiga. Den skada den småskaliga vattenkraften gör på miljön i vattendrag är så pass mycket större än den samhällsnytta den el som produceras i kraftverken bidrar till. Idag finns det bättre och mer miljövänliga sätt att producera samma mängd el, exempelvis solel. 

Besvikelsen var därför stor när regeringen presenterade energiöverenskommelsen och den efterföljande lagstiftningen. Den småskaliga vattenkraften får vara kvar och starkt påverka miljön i vattendragen. Fiskvägar eller omlöp ska visserligen byggas förbi kraftverk och dammar men fiskvägar är tyvärr en nödlösning och inte optimalt för livet och miljön i de mindre vattendragen. Jag blev därför inte särskilt förvånad när jag läste om domarna i Kilån och Galvån. Kraftverken får tillstånd. Lagstiftningen tar större hänsyn till elproduktion än vad den gör till miljön i de små vattendragen. 

Mitt mål är att Bergfors övre och nedre kraftverk ska rivas ut samt att dammen i Galvsjön och i Åsbacka ska ersättas med en sjötröskel. Min egen uppfattning i frågan om småskalig vattenkraft och hur lagen och EU:s vattendirektiv samt det skydd Natura 2000 är tänkt att ge Galvån har inte stöd hos kommunledningen, vilket jag motvilligt tvingats att acceptera. Kommunledningen vill helt enkelt inte pröva frågan om småskalig vattenkraft kan tillåtas i Natura 2000-vattendrag.

Jag har trots det argumenterat för att kommunen ska acceptera att vattenkraft får bedrivas i Galvån under förutsättning att Bergfors kraft gör om miljökonsekvensbeskrivningen och på så sätt tydligare visar att att miljöskadan kraftverken orsakar kan minimeras och därmed accepteras, fast det strider mot min egen uppfattning. Det har jag gjort av tre skäl. Dels för att hålla ihop majoriteten och dels för att det ligger i mitt sosse-DNA att alltid söka en kompromiss. 

Jag har också gjort det eftersom jag vet att Älvräddarna och Sportfiskarna kommer att överklaga bägge kraftverken och hävda att tillstånd inte kan medges och ange lagstiftning, EU:s vattendirektiv mm som skäl. Skäl som ligger helt i linje med min egen uppfattning. Även LST överklagar, men då endast Bergfors nedre där de kräver utrivning.

Den överklagan kommunledningen till slut landade i är så långt borta från min egen uppfattning man kan komma. Jag är djupt besviken på hur urvattnad kompromissen till överklagan till slut blev. Kommunledningen har valt att lyssna på en opinion skapad av en lögn. En lögn som grundar sig i ett egenintresse, nämligen Bergfors krafts egenintresse att bedriva småskalig vattenkraft i Galvån. Lögnen består i att Bergfors kraft har lyckats att lura de boende i Åsbacka att Åsbackadammen kommer att tömmas på vatten om kraftverken inte lagligförklaras. Deras oro har påverkat ett antal politiker och politiska partier att agera och har på så sätt tvingat kommunen att byta inriktning.

Jag inser naturligtvis att det till slut blev omöjligt rent politiskt när först Moderaterna går ut i media och meddelar att överklagan troligtvis kommer att dras tillbaka och sedan C och L gör samma sak. Därför finns det en logik i att kompromissen till överklagan är urvattnad och att fokus i pressmeddelandet låg på de delar av överklagan som omformulerats.

Att kommunen inte politiskt kan komma överens att översiktsplan, miljömål och näringslivspolitiskt program är särskilt relevanta när det blir skarpt läge är naturligtvis svagt, och att M, BP, C och L verkar anse att det är bättre att det ekonomiska överskott Galvån genererar gör större nytta i Hedemora där Bergfors kraft har sitt säte än vad det skulle göra i Bollnäs i en helt återställd Galvå är i mina ögon synnerligen märkligt. Det är nu min stora förhoppning att Miljööverdomstolen sätter större värde på Älvräddarnas och Sportfiskarna tolkning av lagar och EU:s vattendirektiv än vad den gör till Mark och miljödomstolens märkliga resonemang i deras dom.

Den stora skurken i detta drama är i mina ögon varken Bergfors kraft, Åsbackaborna som med sin fula kampanj lyckats dupera kommunledningen eller kommunledningen som inte orkat stå upp för sina strategiska ställningstaganden i översiktsplan och miljömål. Den stora skurken är riksdag och regering som formulerat en så svag lagstiftning att Mark och Miljödomstolen kan tolka den på sådant sätt att kraftverken i Galvån och Kilån kan lagligförklaras. Våra mindre vattendrag borde ha ett bättre skydd i lagstiftningen. Jag får helt enkelt fortsätta arbetet för en ny lagstiftning som ger ett bättre skydd för de små vattendragen och där den småskaliga vattenkraften rivs ut och vattendragen restaureras och återställs. Det handlar bland annat om opinionsbildning och motioner till den socialdemokratiska partikongressen, men också ett ökat stöd till de miljöorganisationer som driver dessa frågor, exempelvis Älvräddarna.

Ibland avundas jag läktarexperter. Särskilt när kompromisserna gör så ont att jag nästan går sönder inombords. Trots det väljer jag att fortsätta att vandra på kompromissens väg. Det är nämligen den väg som leder framåt.

Bollnäs kommun har jobbat med vattenfrågor länge

Bollnäs kommun har under en lång tid arbetat för biotopvård och vandringsvägar i kommunens vattendrag. Redan 1995 nämns i kommunens fiskevårdsplan nödvändigheten av att restaurera vattendragen. Arbetet kom igång på allvar under tidigt 2000-tal med projektet Ljusnan River där kommunalråden efter Ljusnan gjorde en avsiktsförklaring och ställde sig bakom ett arbete för fiskvägar i Ljusnan och Voxnan. I projektet deltog även Länsstyrelsen och Fortum. Syftet med projektet var att genomföra en samlad omprövning av Ljusnan/Voxnans vattendomar i syfte att skapa vandringasvägar för fisk. Det genomfördes provtappningar i torrfåror och förslag till åtgärder arbetades fram. Projektet avslutades 2007-2008 eftersom dåvarande lagstiftning inte medgav att man gjorde en samlad prövning av vattendomar i ett vattendrag. Bollnäs kommun valde då i stor politisk enighet att jobba vidare med dessa frågor, vilket kommunen gjort sedan dess. En ny översiktsplan togs fram och beslutades i bred politisk enighet 2015. Den tillsammans med det näringslivspolitiska programmet pekar ut tillskapandet av vandringsvägar och återställning av flottledsrensade vattendrag som en viktig del för utvecklingen av besöksnäringen i kommunen. Miljöförbättrande åtgärder som ger kommunen utveckling i form av nya hållbara jobb i en näring som är på stark frammarsch. Åtgärder har genomförts i utloppet ur Vågen, i Myrbäcken, i de nedre delarna i Galvån, i Klumpströmmen och de övre delarna av Bollnäsströmmarna. Kommunen har också varit med i projektet Fishing in the middle of Sweden som med framgång visat att vi har ett sportfiske av internationell klass efter flera arter, exempelvis gädda i Hälsinglands sjöar. Många är de sportfiskare från kontinenten som funnit sitt fiskeparadis i Bollnäs och i Hälsingland.

Det är därför med stor förvåning jag läser hur kommunens förra ekonomichef, Karoline Sundström  på sociala medier hävdar att en namngiven kommunal tjänsteperson arbetar på uppdrag av socialdemokraterna med att skapa vandringsvägar i Bollnäsströmmarna mellan Varpen och Klumpströmmen och Galvån samt att det arbetet utgår från en ”hemlig” rapport som inte är diarieförd. Karoline Sundström borde med sin bakgrund inom kommunal förvaltning känna väl till hur vardagsarbetet för kommunala tjänstepersoner styrs. Det styrs av beslut i kommunfullmäktige och nämnder, samt av lagar och förordningar. När det gäller arbetet i med Bollnäsströmmarna så har transparensen varit total. Media har i höstas rapporterat om hur Fortum, fiskevårdsföreningen och kommunen tillsammans arbetar för att skapa vandringsvägar i Bollnäsströmmarna. Det har stått på kommunens hemsida sedan den 12 nov 2018. Även Fortum har skrivit om det på sin hemsida. 

Det är direkt oanständigt av Karoline Sundström att påstå att en namngiven tjänsteperson arbetar på uppdrag av ett enskilt politiskt parti. Hon borde självklart veta bättre! Karoline Sundström borde omgående be den namngivne tjänstepersonen om ursäkt för sitt direkt felaktiga och omdömeslösa påstående.

Tillbaka i vardagen.

Det är i mitten av augusti. Sommarledigheten är över och kalendern är åter i det närmaste fulltecknad. Helt ledig är man ju aldrig som politiker. Telefonen är alltid påslagen och mailen kollas minst ett par gånger per dag. Jag upplever inte det som en belastning, tvärtom. Det ingår i uppdraget och politik är ett av mina största intressen. Att kolla mailen mm när jag är ledig är ungefär lika betungande som att hålla koll på laxfångster i Orkla eller vattennivån i Ljungan. Sett till de ansvarsområden jag har har det varit en relativt lugn sommar. Nya ägare i bussbranschen i länet är nog sommarens stora nyhet inom mina ansvarsområden. Det verkar som om framtidens kollektivtrafik i länet kommer att vara en fråga för den norska och den franska staten eftersom det är dessa som äger de bolag som kör buss och tåg om den senaste affären godkänds av konkurrensmyndigheten. 

Sommarledigheten ger tillfälle till återhämtning, reflektion och distans till de frågor som präglar min vardag. Har läst en del böcker, fiskat lax och varit några dagar i Prag.

Politiken i Sverige är en spegelbild av valresultatet i riksdagsvalen. Svenska politiker och svenska politiska partier är bäst i världen på att leverera och hålla vallöften. Det är ett faktum som stöds av forskning. Promising Democracy. Parties, Citizens and Election Promises

Avhandlingsförfattare: Elin Naurin, Göteborgs universitet 2009. Jag blir därför aningen förvånad när personer som röstat för en politik som står för stora skattesänkningar samtidigt klagar på att det saknas resurser i skola, äldreomsorg, sjukvård eller kollektivtrafik. Eller till polisen, vägar och järnvägar. Mindre resurser till välfärden, till det som bekostas av skattemedel är konsekvenserna av hur svenska folket röstat i det senaste riksdagsvalet. Sveriges riksdag levererar den politik svenska folket vill ha! Läser jag den senaste opinionsmätningen befäster de partier som vill ha stora skattesänkningar sin position. Det är betydligt lättare att förstå att sosse och vänsterväljare är kritiska. De vill ju ha en annan politik. För egen del hoppas jag att höstbudgeten ger resursförstärkningar till välfärden. Det är ju den första budget denna mandatperiod socialdemokraterna har något inflytande över.

Har också funderat en hel del över hur vi i regionen ska tackla höstens utmaningar. Vi har ju numera en helt annan ekonomisk verklighet jämfört med tidigare år. Det kommer därför att vara svårt att göra lika stora satsningar på kollektivtrafik som vi gjort de senaste åren. Under hösten fortsätter Hållbarhetsnämndens arbete med att anpassa budget till den ram/ekonomiska förutsättningar som nu gäller. Ett svårt arbete med en hel del knepiga avvägningar. Regionfullmäktige beslutade tidigare i år om prisjusteringar inom kollektivtrafiken. Tyvärr räcker dessa inte till eftersom den förväntade intäktshöjningen inte täcker de ökade kostnaderna för kollektivtrafiken. Mer måste göras, vilket det säkerligen finns anledning att återkomma till i ett senare blogginlägg. Det som är viktigt för mig och socialdemokraterna är att de åtgärder som genomförs inte försämrar möjligheterna att bo och verka i hela länet. 

Det är hur som helst att vara tillbaka i en någorlunda strukturerad vardag. Jag tillhör dem som trivs bra med vardagar.

Om rädsla för att rädda den natur som finns utanför köksfönstret

Varför är vi så rädda för att återställa det i naturen vi en gång förstört? Varför är det lättare att engagera sig i att skydda regnskog, och arter på andra sidan jorden men inte de hotade arter och den hotade natur som en gång fanns bortom vår egen husknut?

I går kväll läste jag ett inlägg i Facebookgruppen Bollnäs anslagstavla. Det handlade om oro att dammen och badplatsen vid Hallens kvarn i Kilån försvinner om det öppnas fria vandringsvägar för fisk i ån. Någon eller några verkar ha skrämt upp eller kanske spridit desinformation att vattenspegeln sänks om fria vandringsvägar tillskapas, samt att flodkräftan hotas av återställda vattendrag. Det behöver inte bli så. Dammen kan vara kvar även om det byggs en fiskväg. Man bygger bara en tröskel som på ett naturligt sätt reglerar nivån på vattenspegeln. 

Det som är viktigt att komma ihåg är att det som eftersträvas är att återställa vattendragets funktion. Att fiskar ska kunna vandra och reproducera sig på samma sätt som var möjligt innan vattenkraftens dammar omöjliggjorde fiskvandring och flottledsrensning försvårade livsmöjligheten för fisk att leva i strömmande vatten. Det är helt riktigt att det funnits en damm på platsen långt innan Hallens kvarn började producera el. Skillnaden mellan nu och då är att det fanns vandringsvägar för fisk i den så kallade kungsådran som det var lag på innan vattenkraften krävde allt vatten. Det var framför allt ålen man ville skydda eftersom den var viktig och värdefull. Därför menar jag att dammen och badplatsen vid Hallens kvarn mycket väl kan vara kvar och man skapar en modern variant av kungsådra. En faunapassage. På samma sätt kan man säkerligen göra på övriga platser efter Kilån där dammluckor och kraftverk hindrar fiskens vandring. Kulturmiljöerna kan vara kvar och Kilåns ekologiska funktion är återställd. Såväl människa som natur har fått det bättre. Det är bara att läsa Hans Lidmans berättelser om Svartån och andra hälsingeåar där han fiskar efter öring i och kring kvarnar och andra kulturmiljöer. Varken kvarnar eller kulturmiljöer är hot mot åarnas ekologiska funktion. 

Hoten är de vandringshinder vattenkraften skapat. 

Vardagen får inte kväva våra drömmar

Samlar tankarna efter årets förstamajfirande. Ibland tar det tid för mig att få ihop tankar och känslor till ord och texter som håller för publicering.

Första maj är en viktig dag för oss inom arbetarrörelsen och en mycket viktig dag för mig. Då kan jag släppa vardagen en kort stund och tillåta mig att ur ett helt socialdemokratiskt perspektiv drömma om den framtid jag vill se. De drömmar som en gång gjorde att jag valde att engagera mig politiskt.

Vardagen för en politiker som sitter i ledningen för ett land, en region eller en kommun handlar om ständig navigation i kompromissernas labyrint. En labyrint som leder mot drömmarna om man bara har tålamod och inte irrar bort sig i labyrinten. Det är lättare, men ack så mycket tråkigare att vara oppositionspolitiker. Då slipper man kompromissa och kan uppträda lite mer ansvarslöst. Det tråkiga är att man saknar inflytande på de beslut som fattas.

Efter vårt förstamajfirande på Brotorget pratade jag med Peder Olsén, som vi anlitat som trubadur.  Vi har känt varandra sedan ungdomen. En gång i tiden var jag med i ett band. Det var Spunken, Kuben och jag. Vi spelade in några låtar hemma hos Peder. Han hade en liten Portastudio (tror jag den kallades för) Tillbaka till vårt samtal första maj. Vi pratade om politik i stort och smått, men särskilt hur viktigt det är att som politiker prata om visioner och drömmar. Vi pratade om att det är i drömmarna och visionerna hoppet finns, och det är i hoppet vårt främsta vapen mot rädsla rasism och högerkrafter finns. 

Vi pratade också om socialdemokratin förr och nu. Som gammal punkare har jag svårt att tänka mig att jag hade gått med i det socialdemokratiska parti som fanns i slutet på 70-talet. Jag upplevde i min ungdom att det samhälle som då fanns kvävde och förtryckte mig. Jag försökte vara mig själv och blev spottad på och slagen. Man ville få in mig i en slags kollektivism där jag inte passade in. Jag behövde utrymme för att kunna nå den frihet jag så hett eftersträvade. Det socialdemokratiska samhälle jag växte upp i var ett tryggt samhälle. Priset för tryggheten var friheten att få vara sig själv. Man skulle vara en kugge i ett maskineri där individen förminskades. Så var i alla fall min känsla. Punken gav en slags frihet, men den gav mig framför allt ord på de känslor jag hade. Ord jag kunde bygga upp mitt liv och min identitet på. Punken visade mig vägen framåt. Jag söker samma frihet idag, men har insett att friheten kan bara nås om vi håller ihop. Håller ihop mot fördomarna, mot rädslan, mot högerkrafterna, mot den växande rasismen. Allt detta finner jag i dagens socialdemokrati. Friheten finns där bortom kompromisser i form av januariavtal och andra jobbiga kompromisser. Friheten finns där i våra drömmar. Jag såg den på vår partikongress när Stefan Löfven höll sitt tal, jag kände den under kongressens allmänpolitiska debatt, den finns i partiarbetet i min socialdemokratiska förening. Allt som krävs är att vi måste göra mer plats åt våra drömmar i vardagen. 

Det är svårt att finna plats i vardagen för drömmarna. Svårt men mycket viktigt. Om vi slutar att drömma kommer vardagen att kväva oss. 

Tågstrulet. Mitt perspektiv

Det har under veckan varit en nyhetsartikel, en ledarartikel och en interpellation i regionfullmäktige som lyfter vinterns tågstrul. Ledarartikeln i Hela Hälsingland har rubriken ”Regionpolitikerna kan aldrig ta tåget” och nyhetsartikeln bygger på interpellationen på regionfullmäktige. Det gör det värt att skriva några rader som beskriver hur jag ser på tågstrulet och vad Regionfullmäktige och Hållbarhetsnämnden gör och har gjort för att säkerställa en robust tågtrafik. 

Varje inställd avgång är ett misslyckande. Samma sak gäller försenade avgångar. Det är ett misslyckande. Ansvaret för misslyckandet är antingen vårt (Region Gävleborg) eller Trafikverket beroende på orsaken till den inställda eller försenade avgången. Däri delar jag den frustration och kritik som ledarskribenten och de politiker som deltog i regionfullmäktiges interpellationsdebatt ger uttryck för.

Det som utifrån mitt perspektiv som regionråd och vice ordförande i Hållbarhetsnämnden och därmed ansvarig för kollektivtrafiken är frustrerande är att det tar sådan tid att se till att strulet minskar och helst upphör. Det beror inte på att jag, ordförande, eller majoriteten i Hållbarhetsnämnden är passiva och tar lätt på frågan. Det beror på komplexiteten i att bedriva tågtrafik. 

Problemen kan lite förenklat delas in i två områden. Trasiga och dåligt underhållna tåg och trasig och dåligt underhållen järnväg. Sedan finns problem med ersättningstrafik och information som är kopplade till förseningar och inställda avgångar. Jag tänker kort beskriva vad vi gör och har gjort inom dessa områden. 

Huvudorsaken till att vi har inställda avgångar pga trasiga tåg är vi kör tågen hårt och att vi inte har ersättningståg i den omfattning vi behöver. I och med att vi utnyttjar tågen hårt blir underhållet periodvis eftersatt. Ifjol beslutade regionfullmäktige att införskaffa fler tåg. Tre tågset av samma typ som vi har idag kommer att levereras till oss under 2020. Fler tåg innebär att tågen inte går lika hårt, kan underhållas på ett bättre sätt och att trafiken inte drabbas om ett tåg går sönder vid exempelvis en viltolycka. Vi har behövt dessa tåg redan idag, men de finns inte tillgängliga förrän 2020. Under tiden hyr vi ett tåg av äldre modell, ett tåg som skulle ha varit genomgånget och i bra skick när vi fick det men som visat sig ha en hel del brister, vilket i sin tur lett till att det stått still i allt för stor omfattning.

När snön kom letade sig en hel del vilt upp på järnvägsspåret, vilket lett till många viltolyckor. Ibland klarar sig tåget med mindre skador och kan vara i trafik och ibland blir det mer omfattande skador som tvingar oss att ta tåget ur trafik. Ofta måste tåget in på sanering och rengöring efter en viltolycka eftersom det fastnar delar och slamsor från viltet på tåget. Om fronten skadas måste man byta en isolerduk som håller förarkabinen isolerad. Den duken limmas och limmet tar två dagar att härda, vilket kan leda till inställda avgångar. Västra Götaland (tror jag) har testat någon form av skydd fram på tåget vilket kan minska skadorna vid viltolyckor. Faller det testet väl ut kommer vi att installera sådana skydd på våra tåg. Vi har infört nya rutiner för att i tid upptäcka hjulskador, vilket minskat antalet inställda avgångar pga hjulskador. Tyvärr tar det i mina ögon allt för lång tid att byta hjul eller hjulaxel, vilket är en fråga vi jobbar vidare med. Ett tredje problem kopplat til service och underhåll är att det periodvis är brist på reservdelar och allt för långa ledtider när det gäller införskaffning av reservdelar. Ordförande och jag har veckomöten med X-trafik där vi går igenom arbetet och vilka förbättringar som sker för att minska antalet inställda avgångar. En sak som blivit bättre är informationen och ersättningstrafiken. Det är ännu inte så bra att jag känner mig tillfreds, men det är betydligt bättre än förra vintern. Hållbarhetsnämnden följer också frågan och vår operatör Tågkompaniet har vid ett antal tillfällen varit på nämnden och redovisat sina planer och vad de gjort hittills för att minska antalet inställda avgångar.

När det gäller järnvägens skick och status jobbar såväl vi och Trafikverket på att få till mer investeringar och bättre underhåll. Det görs en del, i våra ögon naturligtvis för lite. Vi ser ett stort behov av investeringar och ett bättre underhåll. Vi har uppvaktat såväl Trafikverket, Näringsdepartementet som  infrastrukturministern. Vi har till och med lyft frågan om mer investeringar och bättre underhåll av järnvägen på EU-nivå. Nästa vecka ska jag delta på Järnvägsforum Norr i Åre där såväl Trafikverkets generaldirektör som infrastrukturministern deltar. Där kommer vi gemensamt med övriga lyfta behovet av järnvägsinvesteringar och underhåll för att säkerställa en mer robust järnväg.

Vi gör en hel del. Gör vi då tillräckligt? Så länge vi har inställda avgångar som beror på trasiga tåg eller trasig järnväg kan jag inte säga att vi gör tillräckligt. Som jag skrev tidigare är det oerhört frustrerande att det tar så lång tid innan det arbete som görs ger resultat i form av färre inställda avgångar. Vi kommer även fortsättningsvis att ha frågan högt upp på den politiska dagordningen. Att se till att skapa en robust tågtrafik utan inställda avgångar är troligtvis Hållbarhetsnämndens viktigaste fråga under mandatperioden.

Jag vill avsluta genom att bemöta ledarskribentens påstående att ”regionpolitikerna i Gävleborgs län aldrig utnyttjar sin egen länstrafik. De skulle väl aldrig acceptera att aldrig komma fram i tid till sammanträden, företagsbesök och viktiga möten”. Fem av majoritetens regionråd nyttjar länstrafiken och tågen med mer eller mindre regelbundenhet. Jag brukar också träffa åtminstone ett av oppositionens regionråd på X-tåget då och då. När vi har styrelse och nämndsmöten i Gävle åker de flesta ledamöterna från Hälsingland X-tåg. Jag själv har endast tagit bilen till regionkontoret tre till fyra gånger denna vinter. Alla andra dagar har det varit med X-tåget, vilket ledarskribenten rimligtvis borde känna till eftersom vi då och då hälsar på varandra på perrongen på Gävle station på morgnarna när jag kliver av tåget från Ljusdal. 

Mina uppdrag

Läste en artikel i Arbetarbladet om politikers olika uppdrag. Det fick mig att fundera på vad jag gör om dagarna och kvällarna. Hur ser mitt regionrådsuppdrag och mina övriga uppdrag ut? Här följer en lista som jag tror är komplett.

Uppdrag kopplade till regionuppdraget

• Regionråd
• Ledamot.  Regionstyrelsen
• Vice ordförande Hållbarhetsnämnden
• Ledamot regionfullmäktige
• Ledamot i Nätverket för Strategiskt Folkhälsoarbete i Gävleborg
• Vice ordförande i Fastighet Teknik och Miljöutskottet
• Ordförande i Demokratiberedningen
• Ordförande i Partnerskapet Atlantbanan
• Ledamot i Svensk Kollektivtrafiks järnvägspolitiska grupp
• Ledamot Baltic Sea Commissions transportgrupp
• Ledamot i Norrskens valberedning
• Ledamot i styrelsen för Intresseföreningen Norrtåg (efter årsstämman 2019)

Kommunpolitiska uppdrag

• Ledamot kommunfullmäktige
• Ledamot i styrelsen för Ljusnan-Voxnans Vattenvårdsförbund

Partiuppdrag

• Adjungerad i distriktstyrelsen
• Sekreterare i Arbetarekommunens styrelse
• Ledamot i Bollnäs/Rengsjö föreningsstyrelse
• Ombud partikongressen i Örebro 22-24 mars

Övriga uppdrag

• Ledamot i Vattendelegationen för Bottenhavets vattenvårdsdistrikt
• Ledamot i NTF-Gävleborgs styrelse

Dessutom är jag ordförande i Hans Lidman Sällskapet, men det har inget med mitt politiska engagemang att göra.

Om upphandling och det viktiga i att ställa krav på arbetsrättliga villkor

Under onsdagens regionfullmäktige riktades kritik mot mig från det moderata oppositionsrådet Patrik Stenvard med anledning av den nya upphandlingen av stadstrafiken i Gävle. Kritiken bestod i att vi i upphandlingsunderlaget ställt krav på såväl arbetsrättsliga villkor som att en större andel av bussarna ska drivas av biogas. Av någon anledning jag inte riktigt förstår verkar han ha ett horn i sidan till Ekogas i Forsbacka som tillverkar biogas av länets matavfall. 

Jag menar att det är riktigt och viktigt att ställa såväl stora miljökrav som arbetsrättsliga villkor när varor och tjänster upphandlas av offentliga organisationer. Upphandling kan vara ett kraftfullt verktyg om det används rätt. Att vi socialdemokrater och moderater har olika syn på arbetsrätt, anställningstrygghet och arbetsmiljö är ju ingen hemlighet så ur det perspektivet är kritiken från det moderata oppositionsrådet självklar.

I fredags träffade jag Kommunal och representanter för busschaufförerna som kör den busstrafik som utgår från Hudiksvall. Det var ett bra och i mina ögon viktigt möte. De beskriver sin vardag, sin yrkesstolthet och den stress som är en konsekvens av tighta tidtabeller och långa arbetspass med långa obetalda uppehållstider. En av chaufförerna menar att bristen på busschaufförer inte enbart kan lösas med att utbilda fler. Det måste också skapas mer attraktiva villkor för busschaufförer, kortare ramtider och mindre stress. Den vardag busschaufförerna beskriver är en direkt konsekvens av hur upphandlingen, dvs avtalet mellan Region Gävleborg och bussbolaget som utför uppdraget är formulerat.

Det jag tänker på när jag tar tåget hem från Hudiksvall är hur viktigt det är att politiken ställer rätt krav när busstrafik och annat ska upphandlas. Jag menar att vi måste hitta en bättre balans mellan pris, kvalitet och andra viktiga kriterier. Efter mötet med busschaufförerna är jag mer övertygad om att vi måste bli bättre på att ställa krav på arbetsvillkor och arbetsmiljö vid upphandling. Vi som upphandlar busstrafik och annat har ett stort ansvar för att säkerställa en god arbetsmiljö för busschaufförerna. Att enbart se till pris kommer troligtvis att i slutändan kosta samhället mer än att ställa arbetsrättsliga krav och krav på en god arbetsmiljö. 

Kritiken från det moderata oppositionsrådet väger i sammanhanget därför tämligen lätt.

Lite om trafiksäkerhet, utveckling och attraktiva bygder

Det har nu gått snart en och en halv månad in i nya mandatperioderna. Regionstyrelsen och nämnderna har kommit igång med sitt arbete. En stor del av den första tiden har ägnats åt utbildning samt att jobba ihop majoritetgrupperna. Nya regionråd och ganska många nya ledamöter i såväl fullmäktige och nämnder gör att utbildningsbehovet är stort. Politik är svårt och att få ihop en så stor grupp som majoritetsgruppen i regionen kräver en del arbete.

Jag fortsätter mitt regionrådsuppdrag och mitt uppdrag som vice ordförande i Hållbarhetsnämnden. Ett nytt uppdrag för mig är att leda regionens demokratiberedning. De frågor jag brinner för utifrån dessa uppdrag är förutom dialogen med väljarna är att skapa bättre förutsättningar för utveckling i hela länet. Bättre förutsättningar för människor, företag och företagande innebär att jag måste utmana urbaniseringen samtidigt som jag måste förhålla mig till det faktum att urbaniseringen påverkar oss mer än vad jag och övriga politiker kan påverka den.

Att arbeta med kollektivtrafik och infrastruktur är därför självklart. En bra kollektivtrafik och en god infrastruktur är ju en förutsättning för att kunna bo och leva i hela länet. Infrastruktur är ju mer än vägar och järnvägar. Det är ju också exempelvis tillgång på fiber, vilket är ganska ojämnt inom länet. 

En fråga som börjar intressera mig mer och mer är trafiksäkerhet och kopplingen mellan trafiksäkerhet, tillgänglighet och förutsättningar för utveckling. Jag tror att vi måste börja se trafiksäkerhet utifrån fler perspektiv. Idag är det stort fokus på vägars utseende och beskaffenhet. Väginvesteringar som görs syftar till att öka trafiksäkerheten, vilket naturligtvis är bra. Tyvärr saknas de medel som krävs för att göra alla vägar mer trafiksäkra. Medel saknas också till cykelvägar i den omfattning de egentligen behövs. Därför menar jag att vi måste tänka annorlunda om vi ska lyckas höja trafiksäkerheten.

 En sak som ofta glöms bort är trafikflödet. Inte trafikflödet på de stora vägarna. Det är ju trafikflödet och den besvärliga trafiksituation det höga trafikflödet på E4 genom länet som motiverar en fyrfältsväg och inte en 2 + 1 väg. Jag menar att vi måste lägga fokus på att ur ett trafiksäkerhetsperspektiv rikta trafikflödet mot de säkraste vägarna och bort från mindre säkra vägar. Jag har förstått att detta kan uppfattas som kontroversiellt eftersom grundsynen är att allmänna vägar ska vara öppen för all trafik.

Jag tänker då främst på den tunga trafiken. Det bör enligt mig anvisas till de mer trafiksäkra huvudvägarna och genomfartsförbud på ”genvägar” och mindre trafiksäkra vägar bör bli regel istället för som det är idag undantag.

Det finns några sådana vägar och bygder i vårt län och jag menar att dessa bygder skulle bli mer attraktiva om man förbjöd tung genomfartstrafik genom dessa bygder. Det tillsammans med satsningar på exempelvis fiber och cykelvägar ger bättre förutsättningar för dessa bygder att leva och utvecklas.

Det exemplet jag känner till bäst är genvägen mellan väg 50 och E4 över Trönö. Behovet av en cykelväg mellan Trönö och Söderhamn är stort, särskilt om man ser på vägens beskaffenhet och Trönö skola. Det är svårt att få till en trafiksäker skolväg till Trönö skola utan en cykelväg och det saknas pengar i Länsplanen för infrastruktur till en cykelväg i Trönö. Det som däremot kan göras utan att det kostar pengar är ett genomfartsförbud för tung trafik. Det skulle öka trafiksäkerheten och troligen också öka attraktiviteten för trönöbygden. 

Jag är övertygad om att det finns fler liknande exempel i vårt län där ett genomfartsförbud för tung trafik inte bara ökar trafiksäkerheten, utan även attraktiviteten för dessa bygder. Ökad attraktivitet borde ge bättre förutsättningar för utveckling.

Jag kommer därför under de närmsta åren jobba för att den tunga trafiken skall hänvisas till huvudstråken och de stora riks och europavägarna.