Vardagen får inte kväva våra drömmar

Samlar tankarna efter årets förstamajfirande. Ibland tar det tid för mig att få ihop tankar och känslor till ord och texter som håller för publicering.

Första maj är en viktig dag för oss inom arbetarrörelsen och en mycket viktig dag för mig. Då kan jag släppa vardagen en kort stund och tillåta mig att ur ett helt socialdemokratiskt perspektiv drömma om den framtid jag vill se. De drömmar som en gång gjorde att jag valde att engagera mig politiskt.

Vardagen för en politiker som sitter i ledningen för ett land, en region eller en kommun handlar om ständig navigation i kompromissernas labyrint. En labyrint som leder mot drömmarna om man bara har tålamod och inte irrar bort sig i labyrinten. Det är lättare, men ack så mycket tråkigare att vara oppositionspolitiker. Då slipper man kompromissa och kan uppträda lite mer ansvarslöst. Det tråkiga är att man saknar inflytande på de beslut som fattas.

Efter vårt förstamajfirande på Brotorget pratade jag med Peder Olsén, som vi anlitat som trubadur.  Vi har känt varandra sedan ungdomen. En gång i tiden var jag med i ett band. Det var Spunken, Kuben och jag. Vi spelade in några låtar hemma hos Peder. Han hade en liten Portastudio (tror jag den kallades för) Tillbaka till vårt samtal första maj. Vi pratade om politik i stort och smått, men särskilt hur viktigt det är att som politiker prata om visioner och drömmar. Vi pratade om att det är i drömmarna och visionerna hoppet finns, och det är i hoppet vårt främsta vapen mot rädsla rasism och högerkrafter finns. 

Vi pratade också om socialdemokratin förr och nu. Som gammal punkare har jag svårt att tänka mig att jag hade gått med i det socialdemokratiska parti som fanns i slutet på 70-talet. Jag upplevde i min ungdom att det samhälle som då fanns kvävde och förtryckte mig. Jag försökte vara mig själv och blev spottad på och slagen. Man ville få in mig i en slags kollektivism där jag inte passade in. Jag behövde utrymme för att kunna nå den frihet jag så hett eftersträvade. Det socialdemokratiska samhälle jag växte upp i var ett tryggt samhälle. Priset för tryggheten var friheten att få vara sig själv. Man skulle vara en kugge i ett maskineri där individen förminskades. Så var i alla fall min känsla. Punken gav en slags frihet, men den gav mig framför allt ord på de känslor jag hade. Ord jag kunde bygga upp mitt liv och min identitet på. Punken visade mig vägen framåt. Jag söker samma frihet idag, men har insett att friheten kan bara nås om vi håller ihop. Håller ihop mot fördomarna, mot rädslan, mot högerkrafterna, mot den växande rasismen. Allt detta finner jag i dagens socialdemokrati. Friheten finns där bortom kompromisser i form av januariavtal och andra jobbiga kompromisser. Friheten finns där i våra drömmar. Jag såg den på vår partikongress när Stefan Löfven höll sitt tal, jag kände den under kongressens allmänpolitiska debatt, den finns i partiarbetet i min socialdemokratiska förening. Allt som krävs är att vi måste göra mer plats åt våra drömmar i vardagen. 

Det är svårt att finna plats i vardagen för drömmarna. Svårt men mycket viktigt. Om vi slutar att drömma kommer vardagen att kväva oss.