Veckosummering

 Blickar tillbaka på en mycket intensiv vecka. 

Möte med revisorerna ang hälso och sjukvårdsnämndens verksamhet 2022 inledde veckan. Måndag kväll medborgarmöte i Ljusne mad anledning av nedläggningen av Ljusne hälsocentral. 

Tisdag, det numera rikskända regionfullmäktigesammanträdet där SD:s beslut att ställa in luciafirandet fick uppmärksamhet och kärlek från hela landet, trots det är det en grovkränkning från SD:s sida. Onsdag morgon radiodebatt med M-ledaren Stenvard med anledning av luciakrisen. Därefter två dagar i Stockholm med SKR. S-grupp och möte med Sjukvårdsdelegationen. Fredagen avslutades med styrelsemöte med NTF-Gävleborg och möte med s-distriktstyrelsens verkställande utskott.

När jag summerar veckan är det främst tre saker jag noterar i min dagbok. För det första så gick nog SD för långt när de stoppade luciatåget. Mattias Eriksson Falk (SD) är troligen veckans hjälte hos SD, men jag tror inte att de hade förväntat sig allt det stöd och all den kärlek som folkhögskolans elever och personal med luciakören i spetsen fick av hela Sverige. En fullsatt kyrka som gav kören stående ovationer efter deras framträdande på onsdagkvällen är ett tydligt bevis på att de flesta struntar i vem som är Lucia. Det är innehållet och framförandet som är det viktiga.

Det andra jag noterar är den passivitet den nya regionledningens ledare moderaten Stenvard uppvisar. Redan under måndagkvällen i Ljusne och i debatten om Ljusne hälsocentral gömde han sig och försökte skylla sitt partis passiva hållning på mig och på S. Han uppträdde passivt på regionfullmäktigesammanträdet när SD bedrev sitt kulturkrig. Han var passiv och försökte gömma sig under onsdagsmorgonens radiodebatt med mig. Han är fortsatt passiv trots att såväl hans samarbetspartier KD och SVG som moderater runt om i länet tagit avstånd från SD:s beslut att stoppa luciatåget. Han är så passiv att förvaltningsledningen med regiondirektören i spetsen under fredagen tvingas gå ut och tydliggöra att Region Gävleborg står för inkludering, mångfald och alla människors lika värde. Något som Stenvard borde ha gjort redan på tisdagens regionfullmäktige, eller i radiodebatten med mig. Eller på något annat sätt i direkt anslutning till regionfullmäktigesammanträdet.

Stenvards passivitet oroar på flera sätt. Inflationen och stora kostnader för pensioner kommer att göra att såväl sjukvård som kollektivtrafik får det tufft nästa år. Lågkonjunktur och en regering som övergett offentlig sektor gör det inte enklare. I det läget duger det inte att vara passiv och vänta på att någon annan agerar. Man måste kliva fram, ta ledarskap och visa vägen. 

Den tredje saken jag tar med mig från veckan är hur djupt de värderingar sitter som jag fick med mig från punkåren. Per Persson sjunger ”Den kvällen förändrade mitt liv, det var då jag blev den jag är”, vilket verkligen stämmer på mig. Det jag fick genom band som Clash, Ebba Grön. Attentat, KSMB och andra finns kvar och blir tydliga när människor kränks och människovärdet hotas. Jag lyssnar fortfarande då och då på de gamla låtarna. De flesta har naturligtvis passerat bäst föredatum för länge sen. Men några har budskap och innehåll som fortfarande är relevant. 

Jag behöver efter en intensiv vecka varva ner och försöka tänka på annat. Veckans kyla har börjat ge med sig. Kanske blir det så pass varmt att jag kan få en stund i skidspåret redan under lördagen? Jag har inget egentligt mål med min skidåkning annat än att koppla av. Inget vasalopp eller annat prestationsbaserat mål. 

Därför går det sakta i skidspåret. En slags motvikt till en mycket intensiv vardag.

Mitt sista sammanträde som nämndsordförande (för denna gång). Reflektioner från en märklig mandatperiod

 Idag var det årets och mandatperiodens sista sammanträde med hälso och sjukvårdsnämnden. Det var även mitt sista som nämndens ordförande. Det var med blandade känslor jag klubbade av sammanträdet. Jag vet att jag kommer att sakna ordförandeuppdraget.

Att summera en mandatperiod kan vara lite knepigt, här kommer en personlig reflektion över mandatperioden. Över vad som hänt och hur snabbt saker förändras och hur snabbt sjukvården lyckas ställa om, men också hur snabbt förutsättningarna förändrades. Hur vi tvingades avbryta ett relativt framgångsrikt arbete med att få ner beroendet av hyrpersonal till att lägga all fokus på att möjliggöra för sjukvården att ta sig igenom vår livstids kanske svåraste kris, pandemin.

Sjukvården tog sig an den uppgiften med stor beslutsamhet, men också med stor ödmjukhet. Ingen visste vad som väntade. Hela världen försökte på olika sätt manövrera i denna okända terräng, även sjukvården i Gävleborg. Givet förutsättningarna gjorde man ett fantastiskt fint arbete. Inte bara med pandemibekämpningen, all övrig sjukvård måste naturligtvis också fungera. Det var sjukvården som gjorde jobbet och det var Hälso och sjukvårdsnämnden som hade ansvaret.

Vad har då sjukvården åstadkommit under mandatperioden? Bland annat detta:

• Bäst i landet på att korta köer, om man utgår från kriterierna för kömiljarden
• Hudiksvalls sjukhus är bäst i landet på att förebygga förlossningsskador.
• Bollnäs sjukhus ligger i topp i kategorin mindre sjukhus.
• Enligt Vårdförbundet är Region Gävleborg bäst i landet på löneutveckling för Vårdförbundets medlemmar.
• Extra ersättningar till personalen för arbetsinsatser under pandemin.
• Stadiga ökningar i såväl medarbetarenkäter och patientenkäter.
• Under långa perioder var Region Gävleborg i topp när det gällde vaccinering mot covid 19.
• En ny familjecentral i Hudiksvall
• Nya och renoverade lokaler vid Hudiksvalls och Gävle sjukhus.
• Priset Guldpillret för appen HIPR som är ett digitalt uppföljningsstöd för ADHD behandling.
• Det digitala verktyget Min vård Gävleborg som syftar till att öka tillgängligheten till sjukvården.
• Koordinatorer i cancervården som minskar väntetiden.
• Sjukhusen i Gävle och Hudiksvall har landets bästa vård för patienter med diabetes typ 2.
• Region Gävleborg är med i ett arbete som syftar till att utrota livmoderhalscancer.
• Provtagning för tidig upptäckt av tarmcancer är införd.
• Nya arbetssätt för att operera skelning har minskat köerna till ögonsjukvården.

Allt detta och mycket mer har åstadkommits av sjukvårdens medarbetare genom hårt arbete i vardagen. Jag är också övertygad om att nämnden genom hälso och sjukvårdsdirektören Johan Kaarme och övriga inom ledningen bidragit genom sitt ledarskap, ett ledarskap som utgått från den tillitsstyrning som den politiska majoriteten jobbat hårt för att implementera i hela Region Gävleborg. En styrmodell som ibland ifrågasatts, men genom exemplen ovan talar sitt tydliga språk. Hälso och sjukvårdsnämnden har dessutom under mandatperioden lyckats väl med att hålla sin budget! Jag kan jämföra vår bokslutsprognos 2 för året med regionerna i vår sjukvårdssamverkan:

Västmanland -550 mnkr

Uppsala           -404 mnkr

Värmland         -480 mnkr

Örebro             -620 mnkr

Sörmland         -350 mnkr

Gävleborg       -60 mnkr

Det som inte riktigt lyckats är att få ner kostnaden för hyrpersonal, en fråga som jag som ordförande funderat en hel del över. Poltik handlar till stor del om prioriteringar och uppdraget till hälso och sjukvårdsdirektören har varit att fokusera på ökad tillgänglighet, en mer jämlik sjukvård och att få ner de orimligt långa köerna. Kanske är tillgängligheten och köerna nu nere på en sådan nivå att det är dags att lägga större fokus på att minska kostnaderna och beroendet av hyrpersonal? Det är en fråga för den nya nämnden att fundera över.

Jag kan villigt erkänna att jag är avundsjuk på nämndens nästa ordförande Jennie Forsblom. Jag trodde aldrig när jag engagerade mig i regionpolitiken för åtta år sedan att hälso och sjukvård var min grej, men ju mer jag såg av sjukvårdspolitiken desto större blev intresset. När jag fick möjligheten att under åtta månader gå in som tillförordnad ordförande, under pandemins andra och tredje våg var jag fast. Därför var det ganska enkelt att tacka ja när min företrädare flyttade från länet och jag fick frågan att efterträda Tommy Berger som ordförande. Detta är det absolut roligaste politiska uppdrag jag haft och jag är övertygad om att Jennie kommer att uppleva samma sak.

Jag vill att rikta ett stort tack till nämnden för det stora engagemang som nämnden visat, för  klokskap, för debattvilja och för den respektfulla ton som varit i nämnden trots att vi ibland stått mycket långt ifrån varandra. Ett särskilt stort tack till vice ordförande Joakim Vestlund för alla samtal, för brytandet och bändadet av såväl stora som små frågeställningar i det som är vardagen mellan sammanträdena.  

Jag vill rikta mitt varmaste tack till Hälso och sjukvårdsdirektören Johan Kaarme för hans näst intill omöjliga uppdrag att leda länets hälso och sjukvård och samtidigt säkerställa såväl ekonomi som politikens ibland mycket knepiga mål. Han har gjort det med den äran!

Sist men inte minst vill jag tacka den som kanske inte märks så mycket, men som är en förutsättning för att nämndens sammanträden ska fungera. En person som har till uppgift att se till att kallelser går ut, att handlingar finns tillgängliga och att allt annat praktiskt  fungerar, nämligen nämndens mycket duktiga nämndssekreterare Ann Vestholm. Utan henne och hennes gedigna arbete hade aldrig nämndens sammanträden flutit på så bra som det gjort. Jag vet vilket arbete det är för att få ordning på allt stort och smått, från att jaga IT när systemet där handlingar finns låst sig, att efterfråga sena handlingar från föredragande till att jaga underskrifter till protokollen. Utan nämndssekreteraren hade jag aldrig kunnat leda sammanträdet med den trygghet som krävs. 

Jag vill avsluta med att önska nämndens nya ordförande Jennie Forsblom (KD) lycka till, samtidigt som jag hoppas att jag får möjlighet att återkomma som ordförande om fyra år.

Reflektioner från regionfullmäktige. Om motioner, återremisser och brist på handlingskraft

 Jobbar hemma idag. Behöver samla tankar från gårdagens RF. Eftersom jag inte har några möten inbokade gör jag det bäst hemma. 

Oppositionsrollen är ovan för oss, precis som att majoritetsrollen är ovan för den nya regionledningen. Läser en ledare av Lilian Sjölund https://www.ljusnan.se/2022-11-22/ovan-i-oppositionsrollen-visst--men-sd-ska-kritiseras-for-sakpolitiken om debatten, eller kanske avsaknaden av debatt om SD:s motion om att vägra vård för papperslösa. Lilian Sjölund skriver att man förlorat om man använder Hitler, nazism och rasism som bärande argument. Jag tror att hon har rätt. Man måste kunna debattera sakpolitik med SD utan att ständigt jämföra med Tyskland på 30-talet. Det är här och nu vi befinner oss och det måste finnas argument  från vår tid mot SD:s politik och den människosyn, ideologi och värderingar som ligger till grund för deras politik.

När det gäller själva motionen så menar jag att sjukvården, den behandlande läkaren eller sjuksköterskan ska behandla patienten utifrån de principer som styr svensk sjukvård. Människovärdesprincipen, behovs och solidaretetsprincipen och kostnadseffektivitetsprincipen. Om staten oavsett orsak misslyckats med att utvisa en person som därmed inte har rätt att vistas i landet ska det inte ha någon betydelse för hur man blir mottagen eller behandlad av sjukvården. Har man behov av sjukvård ska man få det oavsett vem man är. Det är inte sjukvårdens uppgift att sortera människor utifrån andra kriterier än behovet av vård. En sådan debatt bör man som Lilian Sjölund skriver kunna ta utan att blanda in rasism, nazism och Hitler.

Den nya regionledningen valde att återremittera SD:s motion med motiveringen att den bör beredas av den nya regionledningen. En märklig orsak om man frågar mig. Vi vet ju att KD delar vår uppfattning i frågan och att M och SVG delar SD:s uppfattning. De har ju enligt moderaten Stenvard förhandlat intensivt sedan valet för att få ihop en ny regionledning och en ny politik. Då borde en sådan här fråga redan vara hanterad och löst i förhandlingarna. Har man misslyckats att komma överens trots två och en halv månads förhandling är det anmärkningsvärt. Det bådar dessutom inte gott om den nya regionledningen redan från dag ett har inbyggda spänningar i de frågor de har att hantera. Risken är då stor att de kommer att ägna mer tid åt interna förhandlingar än att ta sig an de frågor och den verklighet väljarna gett dem i uppgift att lösa.

Opposition. Kanske dags att sparka liv i bloggen?

 Valet är över, förhandlingarna utifrån valresultatet är äntligen klara och en ny majoritet har röstats fram i regionfullmäktige. Trots att vi socialdemokrater för första gången sedan 2006 gick fram i landstings/regionvalet så blir det en moderatledd majoritet. Egentligen en SD-ledd eftersom SD leder regionfullmäktige. Orsaken att vi är i opposition är att våra samarbetspartier gjorde ett sämre val och MP åkte ut ur regionfullmäktige. Den nya majoriteten bestående av SD, M, KD och SVG samlar 38 av 75 mandat. Ett mandats övervikt.

Jag tänker att det nya läget för mig och för mitt parti ger en anledning att sparka liv i min blogg. Ett nytt läge ger ju andra perspektiv, andra tankar och en stor förändring i det politiska arbetet. Det kanske är intressant för en del om jag delar med mig mina tankar och funderingar. Att utifrån mitt partis länsprogram och politik ta mig an uppdraget som oppositionsråd och andre vice ordförande i hälso och sjukvårdsnämnden. Att spegla vår politik, de skillnader och konflikter som kan uppstå både politik och ledarskap med den nya majoritetens politik och ledarskap. 

Den första tiden tror jag kommer att handla om att ställa om till opposition, att hitta mig själv, min nya roll och ett nytt förhållningssätt till politiken. Att vara oppositionsråd innebär visserligen att jag har makt, men en annan slags makt jämfört när man är med och styr. Oppositionsrådsrollen innebär också ansvar, men ett annan slags ansvar än det jag är van vid. Hoppas jag finner min roll/plats ganska snart. Jag är dock medveten att det kan ta ett tag. Kanske famlar jag i början och begår misstag. Hoppas jag om det sker lär mig något av dessa misstag.

Min ambition är att vara en värdig men hård opposition. Ni som följt mig vet att jag inte varit särskilt imponerad av den tidigare oppositionen i regionfullmäktige. En opposition som ägnat sig åt smutskastning av såväl verksamhet som av ledarskapet i regionen. En opposition som inte dragit sig för att tänja på sanningens gräns och ibland till och med ägnat sig åt medvetna lögner. En opposition som till stora delar saknat en sammanhållen politik.

Jag är övertygad om att man kan driva sitt partis politik och samtidigt granska den nya majoritetens politik utan att ljuga, eller att lägga ord i munnen på dem. Man kan vara en hård och tydlig opposition utan att vara oförskämd. Skillnaden i politik gentemot de vallöften de gav är en sak att granska. Vi socialdemokrater hade kanske lite tråkigare, mer jordnära och därmed också mer realistiska vallöften. Vi lovade inte 10 000 kr mer i månaden åt 24/7 personal eftersom vi vet att det är omöjligt. Vi lovade inte heller att öppna Bollnäs BB eftersom det är såväl orealistiskt som en en utarmning av övrig förlossningsvård i länet. Vi lovade inte heller en fyrfälts E4 genom länet med pengar som ska gå till andra vägar och cykelvägar i länet eftersom vi vet att den miljard som finns till länets vägar enbart räcker till någon mil fyrfältsväg.

För detta blev vi under valrörelsen hånade och anklagade för att sakna såväl visioner som ambitioner. Nu är det upp till bevis för Stenvard och hans majoritet att leverera politik i linje med de löften de gav under valrörelsen.

Tillbakablick

 Jag är inte längre förtroendevald i Bollnäs kommun! 

Igår kväll deltog jag på mitt sista kommunfullmäktigesammanträde. Jag blickar tillbaka och tänker på vad jag bidragit med under mina år som kommunpolitiker. Framgångar och bakslag. Lärdomar och erfarenheter. Att man som politiker gör skillnad. Att jag faktiskt gjort skillnad. Alltid tillsammans med andra, men samtidigt ofta ensam. Politik är ett lagarbete, men att vara ordförande, som jag varit i sex år i Barn och Utbildningsnämnden är känslan ofta att vara ensam. 

Ensam med besluten, ensam med media, ensam med ansvaret. 

Texten nedan är skrivet helt ur minnet. Det är mina upplevelser och andra kan minnas annorlunda. Minnet är ju inget man kan helt lita på eftersom minnet på ett sätt formas av nutiden. Texten innehåller säkerligen faktafel, men tanken med texten är inte en historisk återblick utan mer en blick i backspegeln på min färd framåt. Ett försök att med ord beskriva att jag på det stora hela är ganska stolt över mitt bidrag till kommunens utveckling.

Det började med en fråga:

”Kan du tänka dig att sitta som ersättare i Barn och Utbildningsnämnden?”

Någon gång runt år 2000 fick jag ett samtal från partiets valberedning. Jag var runt 34 år, ordförande på Svedala-Arbrås verkstadsklubb och vice ordförande i Metall avd 5 och sedan några år medlem i socialdemokraterna. Politiskt var det en ganska jobbig tid. Göran Persson var statsminister och det städades på ett ganska brutalt sätt upp efter 90-talskrisen och Bildtregeringen. Det var stora slitningar i partiet eftersom sjukvården i länet strukturerades om. Söderhamns akutsjukhus hade lagts ner och beslutet att lägga ner BB i Bollnäs var fattat.

Jag tackade med stor tvekan ja till uppdraget. Minns jag rätt handlade mitt första möte om nedläggningen av Röste skola. Vi hade enats om att det var bättre att lägga ner Växsjö skola, vilket för mig som gammal röstebo kändes skönt. Jag behövde inte svika den by jag bott i från tioårsåldern till att jag flyttade hemifrån. På morgonen innan sammanträdet fick dåvarande ordförande i BUN ett samtal från ett av kommunalråden med kontraorder. Röste skola skulle läggas ner och Växsjö skola skulle räddas. Det vara bara för s-gruppen i BUN att gilla läget och acceptera att partiet av någon orsak som jag än idag inte vet ändrat sig.

Röste skola lades ner. Man försökte driva den vidare som friskola, men det gick inget vidare. 

En kväll ringde det på dörren. Det var ett par grannar och föräldrar till elever på Björktjära skola. De hade hört att Björktjära skola skulle rivas och eleverna istället skulle flyttas till en ny stor skola på Ren. Orsaken var att skolan på den tiden var sliten och fuktskadad. En arbetsgrupp i partiet hade tagit fram ett förslag till en ny F-9 skola på Ren där även björktjära och framnäsbarnen skulle gå. Jag engagerade mig och arbetade internt i partiet för att Björktjära skola istället skulle renoveras, vilket också skedde. 

S förlorade valet 2002 och C, M, FP och KD tillträdde. Kommunalråd blev den helt oprövade centerpartisten Evy Degerman. Tomas Persson(S) avgick som BUN-ordförande och Ingrid Hammarberg (FP) tillträdde. Jag tillfrågades om jag ville bli andre vice ordförande i BUN. Jag hade nyss bytt jobb till kvalitetssamordnare på Sandvik i Arbrå och avgått som klubbordförande. Sandvik hade något år tidigare köpt Svedala-Arbrå. Jag kände mig mogen att ta på mig lite tyngre uppdrag.

Det kallades till presskonferens. Kommunen skulle bygga ett helt nytt kulturkvarter i det som då var Folkets hus. Bygget satte igång och det visade sig vila på ett illa underbyggt beslutsunderlag. Det blev hur som helst mycket bra, men också mycket dyrt.

I BUN brottades vi med slitna skollokaler, sviktande elevunderlag och svag ekonomi. På det stora hela var vi för det mesta överens. Den nyrenoverade Björktjära skola invigdes och Ingrid Hammarberg nämnde mig som en av de politiker som jobbat hårt för att skolan renoverades. Det värmde. 

Kommunens kostenhet skulle spara pengar och ett av förslagen var att inte servera mjölk de dagar pannkakor stod på matsedeln. Två klasskamrater till min dotter frågade mig vad man kunde göra för att protestera mot beslutet. Skriv ett brev till Barn och Utbildningsnämnden var mitt svar, vilket de också gjorde. Brevet väckte en del uppmärksamhet i media. De bägge eleverna blev intervjuade i radio och de berättade att de fått tipset av en politiker de kände. Mjölken blev kvar och det serveras mig veterligen fortfarande mjölk till pannkaka i kommunens skolor. En av eleverna, Kristoffer Lindberg blev i höst invald i Sveriges riksdag. Tänk att ilskan över utebliven mjölk till pannkakor kan leda hela vägen till Sveriges riksdag!

Under mandatperioden blev jag och Marie Centerwall antagna till en utbildning som anordnades av partiet. Den hette 900 ledare och riktade sig till framtida socialdemokratiska ledare, främst i kommuner och landsting. Där lärde vi känna många av de som blev ledande socialdemokrater i länet. Eva Lindberg, Söderhamn, Maja Dangart, Hofors, Magnus Jonsson, Ockelbo, Åsa Wiklund-Lång, Gävle, Marit Holmstrand, Ljusdal är några.

Jag lärde mig mycket om politik och politiskt ledarskap av Ingrid Hammarberg under vår gemensamma tid i BUN. Lärdomar jag har nytta av än idag.

Även valet 2006 förlorades. Allianspartierna tappade några mandat och tvingades ta in sjukvårdspartiet för att kunna bilda kommunledning. BUN organiserades om och blev Barn, Utbildning och Kulturnämnd och ny ordförande blev Åsa Äng-Eriksson (M). Jag fortsatte som andre vice ordförande. Jag blev också invald som ledamot i kommunfullmäktige. Det rullade på. Växbo skola lades ner och Rengsjö skola renoverades. Frågan om en F-9 skola på Ren levde vidare i partiet och var något vi drev ganska hårt. Gärdesskolan var sliten och trång. Kanske var det också så att man i en framtid såg att 7-9 i såväl Arbrå som i Kilafors skulle flytta in till Bollnäs. Det var inget man pratade om, men det fanns ändå där som en slags ond ande.

Det började knaka i kommunledningens fogar, och det slutade med att sjukvårdspartiet blev utslängda. Som jag minns det var orsaken Bollebacken. Den hade under några år drivits av en lokal företagare som fått köpa anläggningen och en del skog billigt av kommunen. Motkravet var att driva backen under några år. Avtalet var på väg att gå ut och nu ville han inte längre driva backen och det blev åter en fråga för kommunen. Kommunledningen, förutom sjukvårdspartiet ville inte ta över backen, utan hellre bussa skidåkare till järvsöbacken. 

Kommunledningen ville också sälja förskolorna på Granberg till en privat utförare. Tillsammans med sjukvårdspartiet lyckades vi i oppositionen sätta stopp för detta. Det var en av orsakerna till att kommunledningen sprack. 2008 tillträdde en ny kommunledning bestående av S och C. Bollebacken räddades och jag tillträdde som ordförande i Barn och Utbildningsnämnden. Uppdraget var svårt, jag var ny och oerfaren trots att jag hade många år som facklig ledare och några år som chef på mitt jobb. Dessa erfarenheter var naturligtvis mycket nyttiga, men långt ifrån tillräckliga. Att leda politik kräver något helt annat. Något som kräver tid, träning och vägledning från mer erfarna politiker och partikamrater. Det var en tuff skola och jag gjorde några i mina ögon stora misstag innan jag lärt mig hantverket tillräckligt bra.

I början av min ordförandeperiod beslöt dåvarande rektorn på Gärdesskolan tillsammans med några lärarkollegor att starta en fristående 7-9 skola, Lust & Lära. Som jag uppfattade det var det en konsekvens av att vi från S ville bygga en ny F-9 skola på Ren, samt att Gärdesskolan aldrig fick den upprustning den behövde. Skolan fick stort stöd från kommunen och lokaler på gamla sjukhuset byggdes upp i ett tempo av sällan skådat slag. Även i fristående gymnasieskola startade i samma område. 

Mitt första stora misstag som BUN-ordförande var att lova eleverna på Växsjö skola att skolan inte skulle läggas ner. Jag trodde det fanns en stor enighet inom kommunledningen kring detta. Jag hade fel. Skolan var sliten och det krävdes bla en helt ny ventilation, vilket var en miljoninvestering. Som jag minns det fick vi kostnaden presenterade på ett sammanträde med kommunstyrelsen, varpå centerpartisten Karin Ånöstam konstaterade att investeringen var för hög och elevprognosen för Växsjö skola var för osäker. Det var bättre att bussa eleverna till skolorna i stan. Skolan blev nedlagd, men återuppstod som friskola något år senare. En friskola som verkar fungera bra än idag.

Valet 2010 resulterade i att S och C förlorade makten. Socialdemokraten Olle Nilsson Sträng lämnade S och gick över till det nybildade Bollnäspartiet efter en maktkamp inom S som Marie Centerwall vann. Missnöje med hanteringen av Brotorget var en av orsakerna. Torget såldes och det skulle byggas en galleria på platsen. Resultatet blev att torget under några år blev en grusöken innan kommunen kunde köpa tillbaka det och bygga ett nytt torg. Missnöjet med det nya torgets utformning är fortfarande stark. 

S, V, FP, MP och sjukvårdspartiet styrde kommunen med Marie Centerwall som kommunstyrelsens ordförande.

Mitt andra stora misstag handlade också om byskolor. BUN hade som vanligt dålig ekonomi och behövde spara pengar. Det fattades beslut om att utreda en framtida skolorganisation som dels skulle säkerställa en jämlik skola i den meningen att alla barn skulle få sin utbildning av behöriga lärare och dels skulle säkerställa en långsiktigt god ekonomi.  Förutsättningarna presenterades och en omfattande medborgardialog genomfördes. Förslaget från förvaltningen var att avveckla byskolorna i Segersta, Västansjö och Söräng. Protesterna lät inte vänta på sig. Vi stod på oss och motiverade vårt ställningstagande med förvaltningens utredning som visade att små skolor hade svårt att rekrytera behöriga lärare. De tre byskolorna lades ner. Det vi gjorde var att flytta fram nedläggningen ett år så att man kunde starta friskolor så att säga sömlöst. Detta efter kritiken mot nedläggningen av Växsjö skola, där det blev ett uppehåll på ett år innan friskolan öppnade.

Några år senare visade det sig att friskolorna i byarna hade större andel behöriga lärare än de kommunala skolorna. Det var alltså ett felaktigt antagande som var vårt bärande skäl till nedläggningen av dessa skolor. Ett misstag från mig och övriga politiker.

Byskolorna borde aldrig lagts ner!

Bland det sista jag gjorde som ordförande i BUN var att baxa igenom beslutet om renovering av Gärdesskolan som varit stängd några år. Många elever hade valt Lust & Lära och resten flyttades till Granbergsskolan. Det fanns som jag upplever det ett motstånd mot upprustningen och det tog betydligt längre tid att få Gärdesskolan upprustad jämfört vad det gick att få till nya lokaler för både Lust & Lära och Helsingegymnasiet. När skolan var färdigrustad bytte den namn till Alirskolan.

Inför valet 2014 valde jag att att inte kandidera till ledande uppdrag i kommunen för att istället kandidera till Region Gävleborg som regionrådskandidat. Regional utveckling, kollektivtrafik, infrastruktur och arbetsmarknadsfrågor kändes spännande. Jag valde att enbart kandidera till kommunfullmäktige. Så även till valet 2018.

Inför valet 2022 bestämde jag mig ganska tidigt att inte kandidera till kommunfullmäktige. Tiden saknades för att jag skulle göra ett så bra jobb som jag anser krävs för att vara kf-ledamot. Jag kände mig liksom klar med kommunpolitik.

När jag blickar tillbaka i backspegeln känner jag mig stolt över vad vi socialdemokrater åstadkommit under den tid jag varit aktiv. Det har varit mycket lärorikt, periodvis mycket jobbigt men trots det roligt för det mesta. 

På socialdemokraternas valvaka för någon vecka sedan var det nästan fler nya ansikten än gamla bekanta. Jag kände mig varm inombords över att se alla dessa nya aktiva socialdemokrater. Jag behövs inte längre på samma sätt som jag en gång kanske gjorde. Det finns många nya och gamla som på ett bättre sätt än jag kan bidra till att skapa en socialdemokratisk kommunpolitik för ett bättre, mer jämlikt Bollnäs. Mitt beslut att inte kandidera till kommunfullmäktige känns därför helt rätt.

Att skriva om allt jag varit med om i ett inlägg är naturligtvis omöjligt. Turerna kring bandyhallen har jag inte nämnt överhuvudtaget. Kanske skriver jag i framtiden några rader om mina upplevelser, hur det första arenabolaget försökte påverka mig och andra politiker, om planen på ett bandytält vid gamla mejeriet. Om kinaresorna i kölvattnet av det första försöket att bygga en hall på SJ-området. Om känslan när vi som hellre såg en hall på Sävstaås förlorade såväl internt i partiet som i kommunfullmäktige.

Även arbetet med att få kommunen att under några år vara en av landets främsta i frågor som rör vatten, återställning av vattendrag, miljöanpassning av vattenkraft och besvikelsen när den nya kommunledningen där moderater och bollnäspartister i spetsen bytte spår och vi socialdemokrater valde att vika ner oss kräver också en helt egen text. Den texten klarar jag idag inte av att skriva. Såren har ännu inte läkt. 

Det är med stolta lätta steg och saknad jag går hem efter mitt sista kommunfullmäktigesammaträde. Min blick är riktad framåt. 

Ett stort och viktigt kapitel i mitt liv är avslutat. 

Om fakta, felaktiga påståenden, lögner och vad som faktiskt åstadkommits

Hade ett par på många sätt intressanta konversationer på FB igår med företrädare för partier som på olika sätt gärna vill svartmåla sjukvården i länet och de partier som idag styr. Bägge konversationerna byggde på felaktiga påståenden. En utifrån okunnighet (hoppas jag) och en utifrån ett medvetet försök att i brist på egen politik klistra rena lögner om majoritetens politik. Jag bad bägge två att skicka de förslag de påstod skulle finnas och genast flyttades fokus. Orsaken var naturligtvis att det inte finns några förslag. Okunnigheten och lögnen var det enda som fanns.

Det är inte första gången man från oppositionen förvanskar saker så att passerar lögnens gräns. Jag vill gärna tro att det sker omedvetet, men jag är rädd för att det i vissa fall sker mycket medvetetet och med ett strategiskt tänk. Jag kan i en mening förstå dem. De vill ha en annan regionledning, men saknar en sammanhållen politik att presentera för sina väljare. Därför sprids lögner och felaktiga påståenden om det nuvarande styret. Det är ju det enda de har kvar. Vad har då hänt den senaste mandatperioden inom sjukvården? Bland annat detta:

• Tillsammans med Gotland är Region Gävleborg bäst i landet på att korta köer till vården.
• Hudiksvalls sjukhus är bäst i landet på att förebygga förlossningsskador.
• Bollnäs sjukhus ligger i topp i kategorin mindre sjukhus.
• Enligt Vårdförbundet är Region Gävleborg bäst i landet på löneutveckling för Vårdförbundets medlemmar.
• Extra ersättningar till personalen för arbetsinsatser under pandemin.
• Stadiga ökningar i såväl medarbetarenkäter och patientenkätar.
• Under långa perioder var Region Gävleborg i topp när det gällde vaccinering mot covid 19.
• En ny familjecentral i Hudiksvall.
• En återstart av mödravård i Hofors.
• Nya och renoverade lokaler vid Hudiksvalls och Gävle sjukhus.
• Priset Guldpillret för appen HIPR som är ett digitalt uppföljningsstöd för ADHD behandling.
• Det digitala verktyget Min vård Gävleborg som syftar till att öka tillgängligheten till sjukvården.
• Koordinatorer i cancervården som minskar väntetiden.
• Sjukhusen i Gävle och Hudiksvall har landets bästa vård för patienter med diabetes typ 2.
• Region Gävleborg är med i ett arbete som syftar till att utrota livmoderhalscancer.
• Provtagning för tidig upptäckt av tarmcancer är införd.
• Nya arbetssätt för att operera skelning har minskat köerna till ögonsjukvården.

Hur har då allt detta åstadkommits? Inget har varit möjligt utan kompetenta och engagerade medarbetare. Detta tillsammans med ett tydligt uppdrag från den politiska ledningen, en politisk majoritet som är sampratad och överens om hur vi ska styra. Det handlar också om tillitsstyrning, att våga lita på att medarbetarna har den kompetens som krävs för sina uppdrag och att de också får använda hela sin kompetens.

Som socialdemokrat är jag övertygad om att det är bättre att ta små målmedvetna steg framåt. Det kanske verkar trögt, tråkigt och grått, men det är helt klart framgångsrikt. När man tar små steg och snubblar är det enklare att resa sig, fundera över det hinder man snubblat över och fortsätta framåt. Tar man för stora steg eller springer för fort är risken stor att man stukar foten eller vrider knät ur led när man faller och blir liggande. I bästa fall kan man halta vidare rejält stukad.

Arbetet är långt ifrån klart. Det blir det aldrig. De utmaningar som ligger framför oss handlar främst om tillgänglighet och kompetensförsörjning. Sjukvårdens beroende av hyrpersonal måste minska samtidigt som tillgängligheten till sjukvården måste bli än bättre. Om vi ska öka tillgängligheten måste köerna kortas. Kompetensförsörjningen måste säkras såväl inom primärvården som inom den specialiserade vården på sjukhusen. Jag är övertygad om att det är vi socialdemokrater som tillsammans med våra samarbetspartier är de som har störst förutsättningar att ta sig an de utmaningar som ligger framför oss. Alternativet till oss är en moderatledd opposition vars förslag hittills har handlat om bolagisering som lösning på primärvårdens utmaningar, centralisering (L-förslag om hospice i Gävle) och detaljstyrning av sjukvården på ett sätt som jag menar leder till att en defensiv organisation skapas där man väntar på direktiv istället för att utifrån politiska riktlinjer ta offensiva initiativ. Om man dessutom granskar de motioner de lagt under mandatperioden verkar de också vilja ha mer kontroll med ökad byråkrati som resultat.

Jag menar dessutom att moderaternas förslag till bolagisering av primärvården kommer att leda till minskad demokratisk kontroll och till centralisering. Det är ju så bolag gör när de vill spara pengar eller öka sin avkastning. Att servicen och tillgängligheten försämras är något man får leva med. Exemplen på det är ju många såväl inom privat som offentlig verksamhet. Banker som lämnar mindre orter. Industriföretag som slår ihop enheter. Posten som  lämnar mindre orter. SJ som inte längre säljer biljetter på de mindre  järnvägsstationerna är några exempel. 

Jag vill också hävda att en bolagisering av primärvården underlättar en utförsäljning av de hälsocentraler som är lönsamma för privata aktörer att ta över. Moderaterna har visserligen inte föreslagit det, men det ligger i farans riktning. I de regioner M styr har det på många håll skett en omfattande privatisering av sjukvården. Varför skulle gävleborgsmoderaterna agera annorlunda?

 

Valet i höst är som alla val mycket viktigt, kanske viktigare än någonsin när det gäller vilket vägval Sverige, landets regioner och kommuner ska ta. Det är därför viktigt att man som väljare tar sig tid att granska partierna, vad de åstadkommit och vad de vill åstadkomma. Vilka värderingar ligger bakom respektive partis vallöften? Vilket samhälle vill respektive parti ha?

För valet till regionen och inom sjukvården handlar det enligt mitt sätt att se det om att antingen ge socialdemokraterna och deras samarbetspartier mandat att fortsätta sitt arbete att med små målmedvetna steg göra sjukvården mer jämlik och mer tillgänglig eller att ge en moderatledd regionledning chansen att med en politik som bygger på detaljstyrning, en bolagisering av primärvården och en ökad privatisering av sjukvården enligt de modeller vi sett i moderatledda regioner. 

Det är du som väljare som avgör.

Mer administration och ökad byråkrati. En konsekvens av privatiseringar?

Jag läser en artikel i SvD där man sammanställt hur andelen administrativ personal ökat mellan åren 2008-2022 där Region Gävleborg har den största ökningen efter Region Stockholm. I artikeln intervjuas forskaren Patrik Hall som forskat på byråkratiseringstendenser i offentlig förvaltning. Han är professor i statsvetenskap vid Malmö universitet. Jag tror att det ligger en hel del i det Patrik Hall säger, att privatiseringar ökar byråkrati och administration. 

Patrik Hall säger i SvD-artikeln:

”Privatiseringar och vårdval är byråkratidrivande, det har ökat den administrativa belastningen. Om en patient ska kunna välja i alla lägen krävs en stor byråkratisk apparat för att administrera hela systemet, att skriva avtal, följa upp och kontrollera de privata bolagen. Vården skulle bli effektivare, men byråkratin har man inte lyckats minska.”

Den sista meningen är mycket intressant! ”Vården skulle bli effektivare, men byråkratin har man inte lyckats minska”

Kan det vara samma orsaker som drivit upp andelen byråkrater och administratörer även i Gävleborg?  Region Gävleborg har ju under den tidsperiod som man mätt lagt ut Bollnäs sjukhus på entreprenad och dessutom skapat ett vårdvalssystem som genererat ett stort antal privata hälsocentraler. 

Vi (majoriteten) har sett att andelen administrativ personal har ökat och har vidtagit en del åtgärder för att säkerställa att det inte anställs mer administrativ personal än vad som behövs, bla ska all anställning av administrativ personal inom sjukvården godkännas av hälso och sjukvårdspersonal, till skillnad mot personal som jobbar direkt mot patienter, där man kan anställa direkt där behoven finns.

Moderaterna har naturligtvis reagerat på artikeln och att Region Gävleborg har en högre andel administrativ personal jämfört med många andra. Konstigt vore det annars. Att angripa byråkrati och administration är ju en mycket tacksam uppgift. Det är ju sånt man retar sig på, särskilt när resurserna inte räcker till och sjukvården riskerar att gå på knäna.

Det är därför viktigt att ha i minnet vad forskningen säger. ”Privatiseringar och vårdval är byråkratidrivande, det har ökat den administrativa belastningen.”

När nu moderaterna hävdar att de vill minska administrationen och samtidigt bolagisera och privatisera mer av sjukvården går de emot vad forskningen tydligt visar. Privatiseringar ger ökad byråkrati och fler administratörer och därför också färre som jobbar direkt mot patienter. Lägg därtill och till att moderaterna vill skapa ännu mer byråkrati genom att de vill införa en slags jämförelsetjänst där man som medborgare i valfrihetens namn via regionens hemsida ska kunna jämföra olika hälsocentraler och därefter välja någon av de privata alternativen. Privatiseringar göder byråkrati!

Moderaterna i regionen talar som så ofta med kluven tunga!

Om man menar allvar med att andelen byråkrati och administration måste minska ska man nog avprivatisera sjukvården istället för att privatisera den. Jag tvivlar att det är moderaternas politik. Den moderata politiken är mycket tydlig. Hellre mer privat sjukvård och mer byråkrati än offentlig sjukvård och fler händer i vården! Det visar den moderata politiken med önskad tydlighet i Stockholm.