Dags att rensa vänlistan?

Dags att rensa vänlistan! Ser sånt på Facebook lite då och då. Någon är frustrerad över en debatt eller en tråd som gått överstyr. Känslorna flödar. Är det rätt väg att gå? Att plocka bort de som har för mig opassande åsikter? Främlingsfientliga eller ibland rent rasistiska åsikter? Jag menar att det är fel väg. Jag har som de flesta Facebookvänner vars åsikter jag inte delar och konstigt vore det väl annars. Jag har också Facebookvänner och riktiga vänner som ibland ger uttryck för främlingsfientliga och även rasistiska åsikter, som länkar till rasistiska sidor osv. De får vara kvar som vänner. Ibland tar jag debatten ibland inte. Beror lite på fråga och dagsform. Men att plocka bort dem? Jag tänker inte så. Skulle jag bara ha vänner som passar in i min värld blev för det första vänlistan ganska kort och för det andra skulle min världsbild bli rätt så skruvad.

Jag gör skillnad på person och åsikt och jag menar att det är mycket viktigt att göra så i ett demokratiskt samhälle. Jag kan ägna kraft och energi åt att bekämpa åsikter och värderingar som jag anser för samhället i fel riktning, men ändå vara god vän med personer som har den åsikten. Vänskap är i min värld djupare än åsikter och värderingar. Jag har aldrig haft privilegiet att välja och vraka bland vänner och därför gör jag vad jag kan för att vårda den vänskap och de vänner jag har. Men tillbaka till Facebook och vänlistan. Hade jag inte varit politiskt engagerad kanske jag tänkt annorlunda, fast det är omöjligt att faktiskt veta. Om existerar inte och jag är den jag är. Jag menar att jag blir klokare både som individ och som politiker om jag har ett brett register av vänner på Facebook. Det ger mig en mer komplett bild av vad som pågår på nätet och i den verkliga världen. Jag tror inte på exkludering. Jag tror att det är viktigare att konfrontera och ta debatten och följa det som pågår än att rensa vänlistan och endast "ta debatten" med de som bekräftar mina egna åsikter och värderingar.

Varför socialdemokrat?

Varför är du sosse? Frågan ställdes av Po Tidholm. Vi träffades på tåg från Stockholm. Po och jag är gamla vänner från ungdomen. Vi träffas ganska sällan numera, kanske inte ens varje år, men tack vare Facebook så har vi fortfarande någon slags relation. Facebook är bra för sånt. Jag har svårt att hålla kontakten med mina gamla vänner. Jag glider bort, iväg oftast åt ett helt annat håll och så tappas kontakten.

Det fanns en tid då jag nästan avskydde Po. Jag ansåg att han var feg som stack till Stockholm och gömde sig istället för att stanna kvar och förändra världen tillsammans med mig. När han flyttade hem igen och började skriva om Norrland och glesbygden menade jag att han hycklade. Sanningen var nog den att det var jag som var för feg för att fly. Omvärlden skrämde. Det var jag som hycklade. Här hemma var jag någon, här hade jag ett liv, ett sammanhang. Vadå omvärld? Jag hade mitt liv här och behövde ingen omvärld för att finna mig själv.

Jag uppskattar de få tillfällen till samtal jag kan få med Po. Ett av skälen är att jag gillar att bli utmanad. Samtalen tvingar mig att tänka efter och ibland omvärdera åsikter och tankar. Vi tycker lika om del saker men helt olika om annat. Jag läser med stor behållning hans Norrlandsbok. Den manar till eftertanke hos oss som är politiskt engagerade, särskilt vi som kämpar för rättvisa och solidaritet. Jag har efter många år förstått att jag behöver omvärlden för att kunna bli en klokare bättre människa. Jag kanske förstod det senare än många andra.

Varför blev jag då socialdemokrat? Frågan är svår att svara på. Jag kan ju hävda att jag delar socialdemokratins grundvärderingar. Det enkla svaret, det undanglidande svaret. Svaret jag ger för att slippa ställa frågan till mig själv. Ett ordentligt svar kräver eftertanke. Det var en ganska lång process hos mig att bli eller kanske acceptera att jag är socialdemokrat. Som punkare gjorde jag ju uppror mot det socialdemokratiska samhället som jag upplevde inte accepterade mig eftersom jag inte passade in i deras mall.

Att mina värderingar låg till vänster förstod jag tidigt. Vänstervågen på 70-talet hade jag ändå svårt för. Dels var jag för ung och dels var jag för individualistisk. Skrämdes liksom av kollektivismens likriktning. Jag försökte med Vänsterpartiets ungdomsförbund på 80-talet. Det hette då Kommunistisk Ungdom och hyllade kommunismen trots vetskapen om Sovjetkommunismens brott. Jag ställde upp på analysen men inte lösningen. Dessutom upplevde jag att jag inte fick tänka fritt i Kommunistisk Ungdom. Någon eller några hade redan tänkt klart. Det vara bara att acceptera och låta sig utbildas i sanningen. Jag vägrade utbildas i sanningen. Jag är en fritt tänkande individ och krävde att få tänka ut sanningen själv. Jag blev i princip utslängd från Kommunistisk Ungdom.

Det gick några år, jag fick jobb på Svedala-Arbrå. Engagerade mig fackligt. Höll mig avvaktande till den fackliga kopplingen till socialdemokratin. Ansåg att jag var för mycket individualist för att kunna vara socialdemokrat. Samtidigt så attraherades jag av diskussionerna i Metallfacket. Sättet att resonera och lösa frågor. Små steg framåt mot gemensamma mål. Jag kände en stark dragning, gick med i Socialdemokraterna, började gå på möten. Kände mig inte helt hemma i början, men tillräckligt för att bli attraherad. Det diskuterades stort och smått, det resonerades, jag blev lyssnad på. Sakta men säkert kände jag mig mer och mer hemma, jag kände en frihet att få tänka, testa frågor, resonera och komma fram till lösningar. Olika åsikter respekterades och när beslut var fattade respekterades beslutet.

Jag är socialdemokrat för att jag delar socialdemokratins grundvärderingar. Jag är socialdemokrat också för att jag upplever en frihet inom socialdemokratin, en frihet att tänka fritt, frihet att våga testa tankar. Jag känner också en respekt för mig som individ och för de åsikter jag har, även när jag har åsikter som inte alltid delas av partiet. Det är högt i tak inom socialdemokratin. I många frågor står jag till vänster om partiledningen och kongressbeslut, i andra frågor till höger. Det är helt ok. I socialdemokraterna har jag fått växa som person.

Därför är jag socialdemokrat.

Sommartankar om demokratins förutsättningar

Vad får demokratin kosta egentligen? Jag har inte svaret, men vill ändå resonera lite kring frågan. Läser i tidningen om politiker som hoppar av sina uppdrag. En del har svårt att kombinera sitt yrkesliv och sitt privata liv med det politiska uppdraget. Man får inte ihop det så kallade livspusslet. Andra hoppar av av andra skäl. Bättre förutsättningar för politiken skulle nog ge färre avhopp. Läser också insändare och en del andra som menar att vi har för mycket toppstyrning och för mycket tjänstemannastyre i våra kommuner och i regionen. Politiken måste ta ett större ansvar, bli mer lyhörd och förstå den verklighet medborgarna lever i. Samtidigt så kritiseras politiken för att den kostar för mycket. Jag har genom åren skaffat mig erfarenhet från politiken, både som fritidspolitiker och som heltidspolitiker. Min erfarenhet säger mig att ska vi få bättre beslut, bättre demokrati så måste politikerna och då framför allt fritidspolitikerna få bättre förutsättningar än vad de har idag. Bättre förutsättningar skapar faktiskt förutsättningar för bättre demokrati och därigenom bättre beslut.

Anledningen till mina funderingar är en artikel i Gävle Dagblad om att regionen skjuter till mer pengar till politiken nästa år. 2,7 miljoner är en uppräkning på knappt 8,7% att jämföra med den allmänna uppräkningen på 2,3%. Oppositionen klagar, men lägger inget eget förslag. Så gör oppositionen ofta i regionen. De gnäller i så kallade särskilda yttranden men står formellt bakom besluten. Bekvämt men inte särskilt ansvarsfullt. Lägg pengarna på sjukvården hävdar de. Presentera ett förslag som vi kan diskutera säger jag. Presenterar man inget eget förslag så är det bara ren och skär populism. Samma slags populism som kommunpolitiker kör med när man ställer skola och omsorg mot kulturhus, torg eller andra satsningar på "icke kärnverksamhet". Sätter man 2,3 miljoner (skillnaden mellan den allmänna uppräkningen och den beslutade uppräkningen) det handlar om i relation till sjukvårdens sammanlagda budget på knappt 5,5 miljarder så kanske ni förstår vad jag menar.

Är det rätt väg att gå att försämra förutsättningarna för demokratin när vi egentligen behöver bättre förutsättningar? Är det bättre att lägga mer ansvar på oss heltidspolitiker inom region och kommuner och därmed skapa förutsättningar för toppstyrning och tjänstemannastyrning? Jag menar att demokratin måste få kosta, särskilt nu när vi har fler partier i våra kommuner och i regionen. Samtliga partier måste få förutsättningar att utföra sitt uppdrag. Vi har en relativt stor politisk organisation i Region Gävleborg, inget snack om den saken. Regionens politiska organisation med nämnder och utskott under regionstyrelsen ger alla partier förutsättningar att utföra det uppdrag man fått av medborgarna. Vi får bredare diskussioner inom såväl majoritet som opposition inför besluten. Jag är naiv nog att tro att det ger förutsättningar till bättre sjukvård, bättre kollektivtrafik, bättre infrastruktursatsningar, bättre förutsättningar för länet att utvecklas.

Men om oppositionen presenterar ett förslag på en mer effektiv politisk organisation som ger samma eller ännu bättre förutsättningar för demokratin är jag naturligtvis beredd att lyssna och seriöst diskutera ett sådant förslag.

Tankar från Almedalen

Jag har varit i Almedalen för första gången. Direkt från laxfiskeveckan i Orkla. Kom hem därifrån lördag kväll och åkte tidigt söndag morgon. Spännande, berusande, inspirerande, kanske lite för mycket är känslan. Det är lätt att gå vilse i den 400 sidor tjocka programkatalogen. Jag kom i söndags kväll och åkte hem onsdag förmiddag. Det är tillräckligt med två hela dagar. Måndagen ägnades nästan helt åt Region Gävleborgs seminarier om regionalisering och våra och andras erfarenheter från att gå från landsting till region. Tror det är viktigt att dela med sig av erfarenheter. Det är viktigt att komma ihåg att regionresan med största sannolikhet bara börjat. Att gå från Landstinget Gävleborg till Region Gävleborg var bara ett första steg. Frågan är hur nästa steg ska se ut och när det kommer? Vilka ska vi bilda en ny region tillsammans med?

Jag hann med ett seminarie under måndagen. Det handlade om arbetsmarknadspolitik. Ska arbetsmarknadspolitiken decentraliseras för att bättre kunna anpassas till lokala förutsättningar och behov? Hämmar dagens centraliserade arbetsmarknadspolitik lokal utveckling? Ett exempel kan vara utbildningsinsatser som idag kanske styrs mer av centrala regler än lokala behov. Idag får flera kommuner och andra nej till att starta yrkeshögskoleutbildningar trots ett identifierat lokalt behov. Vad är lokalt när det gäller arbetsmarknadspolitik? Kommunen? Kanske inte. Idag har många så att säga växt ur kommunen. Man bor bo en plats och arbetar i en annan kommun. Ser det själv varje dag då jag arbetspendlar till Gävle. Om kommunen inte är ett arbetsmarknadsområde är då kommunen den självklara offentliga aktören om arbetsmarknadspolitiken ska decentraliseras? Förr fanns länsarbetsnämnder som kunde fatta beslut utifrån lokala och regionala förutsättningar och behov.

Tisdagen ägnades helt åt seminarier. Det första handlade om Aleris sjukhus i Bollnäs och erfarenheterna därifrån. En i mina ögon viktig och intressant fråga. Som socialdemokrat kan det vara en smula kluvet med privata aktörer i välfärdssektorn. Nu är ju inte Bollnäs sjukhus privatiseras utifrån ideologiska skäl utan mer av praktiska skäl. Ungefär som många av våra byskolor. Kommunen gör bedömningen att skolan är för liten och kan inte driva den. Nedläggning eller friskola är alternativen. Många gånger kan en fristående utförare driva skolan på ett annat sätt och därigenom få det att funka. Det har vi flera goda exempel på i Bollnäs kommun. Samma sak när det gäller Bollnäs sjukhus. Landstinget bedömde att man inte kunde driva sjukhuset på ett bra sätt och istället för att lägga ner det så lade man ut det till en privat aktör.

Mitt andra seminarie handlade om folkrörelsernas roll i framtidens samhälle. Också det mycket intressant. Folkrörelser föds, växer och ibland dör på ett sätt som vi som lever i de gamla traditionella folkrörelserna inte alltid förstår. Jag känner inte längre igen mig i mitt parti får man ju ibland höra. Är det dåligt? Att partiet och Arbetarerörelsen ständigt förändras och utvecklas? Har lite svårt för detvarbättreförrmentaliteten trots att jag har tydligt nostalgiska drag. Folkrörelserna är viktiga för samhällsutvecklingen.

Det tredje seminariet på tisdagen handlade om elvägar. Kan framtiden vara eldrivna lastbilar och långtradare? Ungefär som tåg fast på väg? Det ska testas utanför Sandviken inom kort i ett projekt Region Gävleborg är inblandad i tillsammans med bla Siemens. Det blir det första försöket på allmän väg i hela världen om tidplanen håller! Spännande att vi ligger i framkant.

Mitt sista seminarie handlade om vattenkraftens roll i framtiden. Går det att kombinera vattenkraft och miljökrav? Frågar man mig är svaret självklart! Kommer precis från laxfiske i den reglerade älven Orkla. Där rinner det alltid minst 21 kubik vatten per sekund i älven och ungefär 60 kubik genom det nedersta kraftverkets turbiner. Går det i Norge borde det vara lika enkelt i Sverige. Det är det inte. Branschen knorrar och regering och riksdag vill eller vågar inte fatta tillräckligt tydliga beslut. Även om de flesta menade att man måste finnas en lösning som gagnar den biologiska mångfalden var min känsla att de flesta (utom Naturskyddsföreningen och Sportfiskarna) helst vill slippa fiskvägar och vatten i torrfåror. Svenska kraftnäts vd menade att vi kanske måste offra den lokala miljön för att rädda den globala. På vilket sätt hjälper en spottloska bevattningen av en öken? Jämtkrafts vd menade att vattenkraften idag inte orkar med fler pålagor och LRF:s representant menar att den småskaliga vattenkraften inte ska behöva miljöanpassas alls eftersom det är förenat med stora kostnader.

Hur som helst så fick jag mina fördomar om Almedalen stukade. Jag deltog varken i rosémingel eller kändisfrosseri. Är man minsta lilla intresserad av politik och samhällsfrågor finns det goda skäl att besöka Almedalsveckan. Jag hoppas kunna göra det fler gånger.