Karuselltankar om att hoppa av

Ibland känner jag ett stort behov av att hoppa av hela karusellen. Inte kommunpolitiken utan konsumtionshetsen. Kanske inte hoppa av helt, utan stanna upp en stund. Åka till ån, sätta mig ner, göra upp eld och koka mig lite kaffe. Jag är flugfiskare och flugfiske har alltid varit en prylsport. Flugfisket är en livsstil för många och livsstilar är tacksamma att exploatera. Livsstilssflugfiskaren har kidnappats av flugfskemarknaden, en marknad som är mer intresserad av att sälja produkter än själva flugfisket i sig. Vi översköljs av bilder, artiklar i flugfiskepressen, vilka kläder och produkter som är ett måste för att kunna utöva och leva vår hobby.

Behöver en livsstilsflugfiskare alla dessa grejor som dessutom måste bytas ut allt efter hur flugfiskemodet växlar? Är jag en livsstilsflugfiskare eller är flugfisket ett livsvillkor för mig? Jag menar att flugfisket blir en livsstil först när man lyckats frigöra sig från omgivningen och välja sin egen väg inom flugfisket. Först då kan man få begrepp om vad man egentligen behöver som flugfiskare. De livsstilsflugfiskare jag känner till nämner med få undantantag sällan utrustning, det handlar mer om en inställning, ett förhållningssätt till flugfiske, till naturen, till livet.


 Vinner samhällsutvecklingen och flugfisket på att jag hoppar av? Flugfiskekonsumenten är idag viktigare än själva flugfisket. Behöver vi egentligen alla dessa prylar? Utan flugfiskare på en flugfiskemarknad, inget behov av återställning av vattendrag och därmed inget ekologiskt flugfiske på naturens villkor. Är det så illa? Vi flugfiskekonsumenter ställer oss i vägen för vattenkraftlobbyn och bidrar till en bättre akvatisk miljö i våra vattendrag. Kanske på bekostnad av annan akvatisk miljö långt borta där alla våra grejor tillverkas. Men vad gör det, vi har ju tagit vårt miljöansvar genom att återutsätta 47 harrar på en flugfiskedag. Blir jag lyckligare av denna prylhets? Måste jag fånga mer fisk? Vad är kärnan i mitt flugfiske? Vad hände med mötet med naturens väsen? Naturens livsvillkor? Med mina livsvillkor?

Jultankar om solidaritet

Det är jul, en tid för eftertanke och framtidstro. Under årets mörkaste tid är framtiden ljus.

Karl-Bertil Jonsson är mer aktuell än någonsin. Det svenska samhället har ramlat tillbaka till en tid då tiggare och hemlösa är en vanlig syn på våra gator. Samhället är kluvet. Många lever i ett överflöd, andra är helt utan. Maskorna i välfärdsnätet är så glesa att välfärden knappt fungerar för de som behöver den mest. Men någonting har hänt. Det verkar som vi blivit mätta på prylar och egoism. Barn önskar sig inte julklappar utan en gåva att ge bort till fattiga, busschaufförer delar ut julklappar. Manifestationer mot rasism drar tusentals besökare. Min förhoppning är att egoismens tid är på väg att ta slut och att solidaritetens tid är på väg in. Medelklassen ser hur jobbskatteavdragen vidgat klyftorna i samhället och säger nu stopp. Fler och fler ser konsekvenserna av egoismens politik. Hur ska Moderaternas trianguleringsstrateger förhålla sig till detta?

Jag har en mycket kluven syn på välgörenhet. Välgörenhet oftast en god gärning, men det löser inga problem. Välgörenhet bygger på samhällsstrukturer som gör skillnad på människor. Man tycker synd om de utsatta, därför ger vi dom allmosor. Jag vill inte ha ett välgörenhetssamhälle, jag vill ha ett välfärdssamhälle. Solidaritet är något annat. Karl-Bertil Jonsson är solidaritet. Ett samhälle som bygger på solidaritet ger alla människor möjligheter och lämnar ingen utanför. I ett samhälle som bygger på solidaritet får alla en andra chans, och en tredje, och en fjärde. Det handlar om människosyn. Fogelström har i Stad i världen fångat min syn på solidaritet med några få meningar som etsat sig fast i mitt inre. Henning Nilsson står i slutet av sextiotalet och blickar tillbaka på välfärdsbygget och varför det var möjligt att skapa ett rättvist och solidariskt samhälle.

"Eländet kunde alltså besegras. Det hade inte ens krävt några väldiga offer. Vad som krävdes var egentligen en annan syn, att man bytte ut nåden och välgörenheten mot rättvisa. När rättvisan började tillämpas hade det allmänna välståndet också ökats. Det var knappast någon som fick sämre utan alla bättre."

Jag önskar er alla en God Jul!

Aningslöshet eller strategi?

Folkpartiesten Peter Nordebo ställde en fråga till kommunlarådet ang Lust & Läras planerade utvidgning och hur den frågan ska hanteras, om det blir föremål för politisk prövning. En relevant fråga där vi socialdemokrater har en lite annan syn än vad FP har. Det är inga problem ur ett samarbets perspektiv att vi ser en del frågor olika inom majoriteten. Det har inte försvårat vårt samrabete och det kommer heller inte att försvåra samarbetet för återstoden av mandatperioden. Det som bekymrar mig är att oppositionspartierna applåderar Nordebo när han hävdar att kommunen inte ska stå ivägen för en friskolas utveckling.

Dessa applåder kan tolkas som om oppositionen föredrar friskolor framför kommunala skolor och därför ser ner på kommunala skolor. Eftersom jag vet att så inte är fallet menar jag att applåder på detta sätt är aningslösa. Uppdraget som kommunpolitiker är att stå upp för den kommunala skolan i ord och handling oavsett vad man har för ideologisk utgångspunkt i fråga om friskolor. Vi glömmer ibland bort vilka signaler vi sänder ut i tal och i skrift, i ord och i handlingar. Jag gör det ibland, men jag försöker tänka på det i allt jag gör. Jag har själv blivit påmind av en del lärare hur jag uppfattats när jag uttalat mig eller när jag skrivit insändare. Ibland har jag uppfattats tvärtom gentemot mina intentioner, vilket fått mig att börja tänka efter. Sen anser jag dessutom att det är aningslöst att inte vilja belysa eventuella konsekvenser för den kommunala 7-9 skolan, men det är utifrån detta perspektiv en helt annan fråga.

Ansvarstankar

Jag gillar att ta ansvar. Har skrivit det förr och kommer troligen att skriva det fler gånger. Efter kvällens kommunfullmäktigesammanträde undrar jag en del över det här med ansvar. Är vi politiker till för medborgarna eller för oss själva? Min förhoppning är att det är en blandning för de flesta. Om det inte ger mig någonting att syssla med politik så vore det meningslöst att hålla på. Men uppdraget är att företräda medborgarna och sitt parti, det får aldrig glömmas bort. Bandyhallsdebatten får mig att tvivla. Alla utom Centerpartiet säger att man vill ha en bandyhall, men alltför många vågar inte ställa sig bakom beslutet. En del verkar ha dolda agendor. Företräder man privata intressen eller medborgarna? Man företräder definitivt inte bandyn, inte heller medborgarna. Det verkar mer som man företräder privata intressen. Att lura på bandyn och medborgarna en hall som bandyn aldrig kommer att ha råd att vara i är oansvarigt oavsett snacket om synergieffekter. Vilket privat bolag kan få in intäkter i en bandyhall om man först måste köpa Sj-området för 15 miljoner, sanera det för i värsta fall uppemot 20-30 miljoner, riva befintliga byggnader för kanske 10 miljoner, fixa infrastruktur och trafiklösningar för några miljoner, påla marken för någon eller några miljoner innan man överhuvudtaget kan börja bygga hallen? Investeringar på 50-60 miljoner som inte ger en enda krona i intäkt. Det krävs en rejäl omsättning och en en ordentlig vinst om man ska få ihop pengar för att täcka kapitalkostnaderna för förberedelsearbetet. Därefter ska det byggas en hall för runt 80 miljoner vars drift finansieras av skattemedel, en restaurang som ska bära sina egna kostnader och ge ett överskott som kan investeras i bättre bandy. Ett orealistiskt luftslott som har dödat bandyn om det blivit verklighet. Kan det kallas att ta ansvar?

Att ta ansvar innebär för mig att kommunen säkerställer att bandyn ges reella förutsättningar att utvecklas och det gör man genom att bygga en hall som bygger på realistiska bedömningar. Det blir långsiktigt hållbart för såväl bandyn som för kommunen. Tack och lov är den politiska majoriteten i kommunen ansvarsfulla. Jag kan även respektera Centerpartiet för sin hållning i frågan. Övriga partier betraktar jag som aningslösa och oansvariga, alla fall i den här frågan. Det är lätt att bli trött.

Sorteringstankar

Höghammarskolan i Bollnäs står inför stora förändringar. Färre och färre elever söker dit. Till våren slutar 67 elever och i värsta fall börjar 7-10 st nästa höst. Orsaken sägs vara att samhällsutvecklingen tillsammans med förändringar i skollagen gör en gymnasiesärskola av Höghammars modell mindre attraktiv ur elevers och köpande kommuners perspektiv. Elever som gått grundsärskolan i en inkluderad skola vill också gå en inkluderad gymnasiesärskola. En inkluderad skola är när elever går särskola tillsammans med elever som inte går särskola. Det är egentligen en god utveckling även om den på kort sikt slår hårt mot Bollnäs kommun i form av färre arbetstillfällen.

En inkluderad skola ställer naturligtvis andra krav på utbildning och kompetens för såväl lärare som rektor, men med rätt förutsättningar går det naturligtvis bra. Det finns de som menar att man gör eleverna en stor otjänst genom att inkludera grundskola och grundsärskola på samma skola i samma klassrum. De som hävdar det menar att såväl grundskoleeleverna som grundsärskoleeleverna får bättre förutsättningar att nå målen om man separerar skolformerna och läser var för sig. Ingen regel utan undantag, men för mig känns det helt fel att sortera barn. Det är bättre att anpassa skolan så att alla barn får lyckas i klassrummet. Skolans uppgift är att se till att alla barn har möjlighet att nå målen. Det är skolan som misslyckats och inte barnen om så inte sker. Ett barn kan inte hjälpa att det är som det är. Bland det värsta som finns för ett barn är att inte få vara med, att känna sig utanför.

Men att hävda att samhällsutvecklingen går åt fel håll för att behovet av en gymnasiesärskola av Höghammars modell minskat är att tänka fel. Vi ska naturligtvis anpassa Höghammarskolan och utveckla den så att den även i framtiden är en av landets främsta gymnasiesärskolor, även om det innebär att skolan är betydligt mindre än idag.

Häng med

Häng med på Asta Kask på Kulturkvarteret den 15 mars! Uppmaningen kom från en kompis. Vet inte, svarade jag. Det känns en smula patetiskt om ett gäng gubbar ska skrika Ringhals brinner i ett tåg som redan gått. Dom kan aldrig uppbringa den energi som krävs för att de ska prestera som när dom var som bäst, dessutom vara Asta aldrig ett av mina favoritband.

Jag har lite svårt för det där med att band från min ungdom fortfarande spelar eller har återuppstått. Punken var pubertal energi och ungdomsrevolt. När man blir äldre är det svårt att få till just den känslan även om det på ytan låter nästan likadant. jag skulle antagligen bara bli besviken. Hade lite av den känslan när jag såg UK Subs, 999 och Sham 69 på 80-talet. Hjältarna var trötta redan då. Om andra får ut något av att se sina gamla hjältar är det naturligtvis upp till dom, men mig ger det inget.

För mig är musiken mycket viktig, men inte så viktig att jag fortfarande hänger med i svängen. Jag har väl egentligen inte hängt med sen tidigt 90-tal och De Lyckliga Kompisarna. Idag lyssnar jag förutom på mina gamla hjältar helst på Thåström. Har även funnit en del för mig nya hjältar, Johnny Cash, Cornelis, Allan Edwall, Stefan Sundström mfl. Det är få av mina gamla hjältar som lever upp till mina krav, Thåström är en av få. Han tar tag i mig på ett sätt som ingen annan gör. Han tar sig under mitt skinn och uttrycker mycket av mina egna känslor.

Att lyssna på mina favoritband berättar jag för mig själv vem jag är och vem jag varit och sånt leker man inte med. Jag är den jag är och jag är den jag en gång var. Jag vill hela tiden utvecklas även om mina rötter är väl förankrade i den mylla som skapades av tiden och musiklivet från slutet på 70-talet och 10 år framåt. Jag behöver inte se artisterna igen, jag har inget behov av att försöka återuppleva känslan från ungdomsåren, jag vill framåt.  Flugfisket och politiken ger mig det jag behöver.

Jag kanske hänger med ändå. Kanske träffar jag någon gammal kompis att ljuga ihop några gamla minnen tillsammans med.

Julreklamilska

Pouges fantastiskt vackra Fairytale of New York har blivit en del av Tele 2 julreklam. Det retar mig, jag blir helt enkelt förbannad. Något borde vara heligt, inte minst i jultider. Låten inleds med följande textrader

"It was Cristmas eve babe, in a drunktank, an old man sid to me, wont see another one, and then i he sang a song, The rare old mountain dew, I turned my face away and dreamed about you".

Vad fan har det med mobilabbonemang att göra? En människa som ligger på julaftonskvällen i en fyllecell, som har förlorat allt och drömmer om förlorad kärlek ? Det är smaklöst, skamlöst och ett skäl att aldrig mer ens fundera på ett abbonemang hos Tele 2. Jag är rätt känslig över sådant. Musik är för mig mer än underhållning, bra musik har själ, är konst som lever sitt eget liv. Bra musik är inget som man behandlar hur som helst och som kan användas för att kränga skitprodukter.

Siba hade en reklamfilm för nåt år sen där musiken kom från Nationalteatern. Det blir heller inga fler produkter därifrån i mitt hem. Mina gamla hjältar säljer inte sin själ för pengar hur som helst. Det kan rent kommersiella artister göra. Pouges var aldrig kommersiella på det sättet även om de fick en stor hit med Fairytail of New York. Nationalteatern var definitivt inte kommersiella. Jag hoppas att det är skivbolagen och inte artisterna som sålt låtarna till reklamfilmerna, annars blir min besvikelse dubbel.

Shane Mac Gowan är idag en bortglömd låtskrivare som under 80-talet skrev några riktigt bra låtar tillsammans med The Pouges. Om det inte vore för just Fairytail of New York hade nog få kommit ihåg honom och Pouges idag. Tyvärr så söp och knarkade Shane bort sin låtskrivartalang.

Socialdemokratin och jag

Jag är socialdemokrat. Jag har levt snart 50 år och för varje dag stärks jag i min socialdemokratiska identitet. Socialdemokratins styrka ligger i våra värderingar och i vårt förhållningssätt till politik och samhälle. Jag känner mig helt hemma i socialdemokratins lite tråkiga men framgångsrika värld. Mitt engagemang inom socialdemokratin är lika mycket en inre resa jag gör för min egen skull som en kamp för ett rättvist och solidariskt samhälle. Det innebär inte att jag okritiskt sväljer allt inom dagens socialdemokrati. Det finns jättemycket jag vill förändra. Därför är jag aktiv i partiet. Jag är en samarbetsmänniska, jag tror att samarbete och samverkan är en förutsättning för utveckling. Låser man sig för hårt till ideologiska ståndpunkter blir det svårare att nå resultat, man fastnar innan man tagit första steget. Ideologi och grundvärderingar ser jag som en kompass. Det är inte alltid den rätta vägen är rakt fram. Oftast måste man ta omvägar för att nå dit man vill. Kompassen pekar mot målet men kartan bestämmer vilken väg man tar. På ytan kan socialdemokratin av vissa upplevas inte alls lika tydligt vänsterideologisk som exempelvis Vänsterpartiet men på djupet är vi väl rotade till vänster på den politiska höger/vänsterskalan.


Det som hänt de senaste åren (i alla fall enligt mitt sätt att se det) är att Moderaterna i retoriken närmat sig socialdemokratin. Därför uppfattas avståndet mellan socialdemokrater och moderater som litet, men den som skrapar på den moderata retoriken finner stora skillnader mellan den förda politiken och bilden av den förda politiken. Man finner också stora ideologiska skillnader mellan socialdemokrater och moderater. Moderater låter som sossar men beter sig som moderater medan socialdemokrater låter som socialdemokrater och beter sig som socialdemokrater. En annan sak som också hänt är att konsumtionssamhället trängt bort det politiska samtalet. Det har gynnat Moderaterna och missgynnat Socilademokraterna. Det politiska samtalet är viktigt om man ska ta sig igenom kaskaden av retorik och fernissa för att kunna skapa sig en bild över vilket samhälle de olika partierna egentligen vill skapa. Moderaterna vill inte att man skrapar på deras yta eftersom det gamla högerpartiet finns därunder.


Jag har därför svårt att förstå de krav på att vi socialdemokrater ska tydligt positionera oss till vänster gentemot Moderaterna. Ska vi vi verkligen förändra vår politik bara för att Moderaterna förändrat sin retorik så att den ibland låter som socialdemokratisk politik? Det som måste ske är att det måste tydliggöras att det är skillnad på moderat retorik och moderat politik. Och naturligtvis måste vi socialdemokrater bli tydligare i vår politik. Den tydligheten ser jag i Framtidskontraktet. Om vi vrider vår politik bort från socialdemokratins värderingar, bort från samarbete och pragmatism så är det troliga att de som vinner på det är Moderaterna.

Bandyhallsfunderingar

Vill Bollnäspartiet verkligen att det byggs en bandyhall i Bollnäs? Jag anser frågan vara berättigad efter eftermiddagens sammanträde med kommunstyrelsen. Man pratar fortfarande om SJ-området och positiva synergieffekter. Fast utan att redovisa en enda effekt i kronor och ören som motiverar en högre investeringskostnad, byråkratiskt trassel med trafikverket som troligen försenar eller kanske tom omöjliggör ett bygge där. Man verkar inte ens ha fattat att kommunfullmäktige redan för ett år sen beslutat att hallen ska ligga på Sävstaås om den ska byggas. Olov Nilsson Sträng hävdar att föreningen egentligen inte vill ha hallen på Sävstaås och hoppas att bandyn vågar säga det offentligt. Hoppas att Olov har fel där. De blev jättesura på mig när jag sade att det inte blir någon hall på SJ-området, utan att den ska byggas på Sävstaås, punkt slut!

Jag anser att en hall ska byggas och att det är bråttom. Ishockeyn flyttade inomhus på 60-70 talet och nu är det bandyns tur. Byggs ingen hall dör bandyn som elitidrott i Bollnäs. Tyvärr visade dagens underlag att vi måste gå ut och göra en ny upphandling. Skälet är att det bara fanns ett giltigt anbud. Det anbudet var dessutom för högt. Om Bollnäspartiet och övriga oppositionspartier verkligen värnar bandyn i Bollnäs måste de släppa SJ-området och bidra till en bra lösning på Sävstaås. Gör dom inte det sviker dom bandyn.

Vad är viktigast?

Jag anser att det är självklart att kommunen måste ställa sig frågan om kommunen har behov av de lokaler som L&L vill hyra. Kommer man fram till att kommunen behöver lokalerna för egen verksamhet kan man inte hyra ut dem till ett privat företag. Självklarheter i min värld.

Det finns en aningslöshet hos vissa politiker som jag har svårt att förstå.

Tankar från pimpelhål

Nappa nån gång!

Orden skriks inombords. Det är pimpelpremiär på en av Hälsinglands många pimpelsjöar. Regnbågarna är ovanligt tröga denna förmiddag. Kanske är det för att det är tunn is som dessutom inte är täckt av snö. Fisken kanske skyggar. Sakta sugs jag in i min bubbla. Jag slappnar av, tankarna far iväg.

Hösten har varit tuff. Kommunens ekonomi är svag och det har byggts upp sen 2008. Det var då kommunens utgifter blev större än intäkterna och ingen har velat se det, varken majoritet eller opposition. Först 2013 verkar det finnas insikt och mod att ta itu med det. En skattehöjning som medger satsningar inom förskola och äldreomsorg samtidigt som det går ut ett tydligt uppdrag att anpassa verksamheterna till de ekonomiska läget. Sura karameller. Oppositionen håller mest på med retoriska grepp istället för att inse allvaret. En läpparnas bekännelse visar det sig när det kommer till förslag och åtgärder. 

 

I torsdagskväll hade vi partimöte med kandidater till riksdag och regionen inför nästa mandatperiod. Jag finns på plats fyra på valberedningens förslag till regionlistan. Det känns stort, spännande och pirrigt. Jag hoppas naturligtvis att jag finns på den platsen när listan fastställs på distriktskongressen i slutet på mars. Jag vill jobba med regionpolitik nästa mandatperiod och jag vill göra det ur ett folkhälsoperspektiv. Folkhälsa är politik och enligt mig är socialdemokratisk politik bästa vägen till en bättre folkhälsa. Det som är spännande när man träffar våra kandidater är hur många jätteduktiga socialdemokrater vi har i vårt län.

Spötoppen vickar till, säsongens första pimpelregnbåge har krokat sig själv. Jag rycks ut ur bubblan och drillar fisken försiktigt. Efter en stund ligger den på isen. En fin fisk.

Egentligen skulle jag inte fiska i put and takevatten. Fiskodlingar sprider övergödning och kan även sprida sjukdomar i de vatten odlingarna ligger. Dessutom sägs det att fiskodlingarna är ett avgörande skäl till att fisk inte släpps förbi kraftverken. Den vilda fisken påstås kunna smitta den odlade fisken med den vilda fiskens sjukdomar. Dessutom får fiskodlaren inte sälja fisken till andra vattensystem än det som odlingen ligger i om man tillåter fiskvandring. Tam fisk blir viktigare än återsällda ekologiska system med vild fisk. Det är en märklig värld vi lever i.

Bubblan sluter sig och tankarna far iväg. 

 

Det är rätt skönt att sitta och fundera när man pimplar. Tankar kan processas och läggas på rätt ställe i ryggsäcken, frågetecken kan rätas ut och batterierna laddas. Jag föredrar flugfiske framför pimpelfiske. Det är oftast mycket folk på isarna, det pratas och det tjoas. I små portioner kan det vara kul att lyssna på allt prat, jag pratar en del själv också. När jag fiska söker jag kamratskap och ensamhet. Där är flugfisket överlägset pimpelfisket. Kamratskapen finns både på isen som efter ån, men själva flugfisket sker i ensamhet och i tystnad. Jag gillar att fundera och det gör jag helst i ensamhet. Det är viktigt att balansera sina funderingar så att de inte övergår till grubblerier. Grubbel är ofta en återvändsgränd och det är svårt att backa. Jag testar ofta mina funderingar på bekanta och vänner. Beroende på responsen tar funderingarna olika vägar och ibland landar de riktigt bra.

Det nappar igen och jag lyckas kroka även den fisken. Med två regnbågar på isen känner jag mig nöjd med dagen.