Nostalgitripp med eftersmak

I helgen var det dags för årets nostalgitripp. Strindbergs spelade i Bollnäs. Det var 32 år sen sist. Janne Borg är fortfarande skitsnygg och Johan Johansson har fortfarande fula skor. De flesta från för var där. Strindbergs var under ett par år på 80-talet det viktigaste bandet i mitt liv. Stilmässigt och utseendemässigt var de förebilder och låtarnas texter vägledde mig på den svåra resan som kallas ungdom. Strindbergs var mer genomtänkta än de punkband de föddes ur, samtidigt som punkilskan fanns kvar i något tyglad form. Ett bortglömt och underskattat band.

Strindbergs håller förvånansvärt väl. Det är inte samma energi som fjolårets nostalgikick, Alonzo men helt klart en bra konsert. Låtarna håller förvånansvärt väl och några låtar känns mer aktuella idag än när de skrevs. Spelglädje, energi och igenkänningsfaktor fulländar nostalgitrippen. Det är en nostalgitripp, fast med en lite konstig eftersmak. En eftersmak som jag inte riktigt kan skaka av mig. Det är märkligt hur man kan bära med sig minnen och känslor som man inte visste fanns kvar väller ut som en slags befrielse, en bekräftelse på vem man är och varför.

Musiken och värderingarna musiken gav mig och andra borde ha gett en annan värld än den vi lever i idag. Vi var unga och arga för att ingen lyssnade på oss, för att vi inte passade in, för att vi stöttes ut. Idag får fler vara med, färre stöts ut, men har vi blivit bättre på att lyssna? Trots att samhället är mer öppet och tolerant idag upplever jag att hatet och orättvisorna är större idag än någonsin tidigare under min livstid.

Kampen för människovärdet är en kamp varje generation måste utkämpa. Vi vann nästan den kampen. Det vi tog för givet var inte självklart och det kanske är därför klyftorna och orättvisorna växer idag. Jag kämpar vidare, idag som tråkig gråsosse och konstaterar leende att även socialdemokratin har sina kvasibarn.

SJ, SJ gamle vän...

Minns ni den gamla låten? Till SJ heter den. Stefan Demert och Jeja Sundström sågade SJ rejält redan på 70-talet. Sorglustigt nog är låten fortfarande aktuell. I dagarna har nyheten om att SJ tar bort sina biljettautomater från Hudiksvall och Söderhamn diskuterats högt och lågt. Det är många år sedan de försvann från Bollnäs järnvägsstation. Anledningen sägs vara att det är för få som köper biljetter i dessa automater. Ett fullt logiskt beslut om man bara ser till den kommersiella logiken. Biljettautomaterna kostar för mycket i underhåll i förhållande till vad de ger i intäkt. De flesta köper sina biljetter via nätet. SJ har dessutom (till skillnad mot X-trafik) slutat med att sälja biljetter på tågen. Räcker det med en kommersiell logik i ett statligt bolag? På en hårt avreglerad marknad kanske det är logiskt i teorin. Jag köper inte den teorin. Statliga bolag bör ha ett samhällsuppdrag som utgår dels från medborgarnas behov och dels från tanken att hela Sverige ska leva. De statliga bolagen ska ha ett uppdrag att erbjuda grundläggande samhällsservice där behovet finns. Blir det svårare att köpa tågbiljetter på SJ-tågen blir det färre resenärer och färre resenärer gör att tåglinjerna i förlängningen hotas.

Vi har av och till en debatt om de statliga bolagens uppdrag. Moderaterna i Region Gävleborg menar att ett annat uppdrag än det rent kommersiella snedvrider konkurrensen på marknaden. Om det nu är så, vad är viktigast ur ett samhällsperspektiv? En fungerande marknad för tåg, apotek, post, bilprovning mm eller att den grundläggande samhällsservicen fungerar i hela landet? För mig är svaret självklart. Människan kommer alltid före marknaden. Att lita enbart på marknadskrafterna utarmar landsbygden. En marknad fungerar bara om det finns tillräckligt med människor för att skapa ett underlag för konkurrens. Synd bara att gävleborgsmoderaterna inte delar den uppfattningen. Synd att ideologiska principer går före verklighetens behov av pragmatism.

Vad kan då Region Gävleborg göra för att säkerställa att det går att köpa tågbliljetter till SJ:s tåg på alla orter i vårt län? Teckna avtal med SJ om att biljetter säljs i exempelvis Pressbyråkiosker eller andra ställen? Vet inte om det är möjligt, men det borde undersökas. Vi har ju avtal med SJ att köra vissa tåg från Ljusdal och Sandviken i stället för att de avgår från Gävle. Avtal som Moderaterna för övrigt är tveksamma till.

Hur som helst så kommer jag som regionråd att arbeta för att SJ och andra statliga bolag ska få ett utökat uppdrag att säkerställa grundläggande samhällsservice i hela landet. Så länge det finns järnväg genom vårt län är det för mig självklart att SJ ska köra fjärrtrafik på dessa järnvägar. Detta oavsett om trafiken är lönsam eller inte. Så länge trafiken behövs för människornas behov och regionernas utveckling borde det vara statens uppdrag att se till att SJ tillfredställer dessa behov.

Var det verkligen bättre förr?

Var det verkligen bättre förr? Och vad var iså fall bättre? Anledningen till mina funderingar är att jag är livrädd för nostalgi, alla fall inom politiken. Politik ska handla om framtiden, om drömmar och visioner, om att bygga ett samhälle. När politiken blickar tillbaka med nostalgi i blicken blir det aldrig bra. Nostalgi inom politiken är farligt, den göder mörka krafter. Jag kan ändå förstå de som gillar nostalgi. Man blir varm inombords av små portioner nostalgi. Såg ett program om människor som lever i en slags modern 50-talsskultur eftersom de gillar musiken, bilarna, kläderna, ja stilen helt enkelt. Men om det är nostalgi vet jag inte. Det är nog mer en modern variant av 50-talet med en rejäl dos nostalgi. Jag hemfaller ibland åt nostalgi i mitt flugfiske, där är nostalgin relativt ofarlig. Lite old school mår bara flugfisket bra av.

Under julledigheten har jag bland annat läst klart boken om Herman Lundborg, rasbiologen, jag har följt Fröken Frimans krig på SVT, jag har sett ett minnesprogram om året 1966 och jag har sett en dokumentär om Katarina Taikon. Jag är intresserad av historia. Det är en outsinlig källa av kunskap och  erfarenheter att ösa ur. Att lära av historien är viktigt. Det är den enda källa till kunskap vi har. Drömmar och visioner om framtiden är ju som sagt var drömmar och något helt annat än kunskap och erfarenheter.

Var det verkligen bättre förr? Om det var bättre, vad var iså fall bättre? Jag var ju inte med förr, i alla fall inte det förr som många med nostalgi i blicken trånar efter. Det förr jag kan relatera till är från mitten på 70-talet och framåt.  När jag blev vuxen på 80-talet var a-kassa, sjukförsäkring och arbetsmarknadspolitik bättre. Men i övrigt? Arbetslösheten var lägre. Sedan då? Eller räcker det? Har nostalgin gjort att vi glömt att vardagsrasismen var allmänt accepterad, att äldreomsorgen fortfarande handlade i mångt och mycket om långvård eller att livsvillkoren för homosexuella var minst sagt bedrövliga?

Om man går tillbaka några år kanske ni minns Tage Danielssons debatt med Olof Palme om kärnkraften? Uppträdde Palme respektfullt gentemot Tage Danielsson? Eller Torbjörn Fälldins svek i samma fråga? Palme igen som i princip blåljög om förre justitieministerns kontakter med prostituerade? Eller dåvarande finansminister Gunnar Strängs försök att tysta Astrid Lindgren? I dokumentären om Katarina Taikon beskrivs hur Palme svek romerna och den store arbetarförfattaren Ivar Lo Johansson uppträdde som en fullblodsrasist gentemot romerna. Ser man tillbaka på kommunpolitiken så var det väl så att dåvarande kommunalrådet drev igenom en rivning av det gamla bryggeriet (där Max ligger idag) för att han ansåg att där skulle fjärrvärmeverket ligga. Samma kommunalråd drev också frågan att Bollnäs behövde en flygplats. Var allt verkligen bättre förr?

En del saker var bättre, andra var sämre, en del saker var riktigt vidriga jämfört med idag.

Vi som sysslar med politik ska först och främst ägna oss åt framtiden. Det är i framtiden dagens drömmar kan förverkligas. Att med nostalgisk känslosamhet blicka bakåt skapar inte en bättre framtid, det skapar en rädsla för framtiden, en rädsla för drömmar och visioner. Rädsla är farligt eftersom rädslan bygger murar och förlamar.

Släpp nostalgin. Bygg framtiden på drömmar om just framtiden istället för att drömma om tider som aldrig funnits.

Påhopp. Vem hoppar på vem i Patrik Stenvards värld?

Det moderata oppositionsrådet Patrik Stenvard har noterat att jag har en blogg. Det är bra. Det skulle vara än bättre om han även noterat att jag också har en flugfiskeblog, men Stenvard kanske inte är så intresserad av flugfiske, vad vet jag? Stenvard har också en blogg. Jag brukar läsa den då och då.

Ur mitt perspektiv är Stenvards blogg mer partipolitisk än min blogg. Hans bloggande följer den moderata mallen för hur man bloggar och hur man beskriver den politiska verkligheten. Min blogg är mer personlig och följer ingen egentlig mall. I sitt senaste inlägg kommenterar Stenvard ett av mina blogginlägg, summeringen av mitt första år som regionråd. Jag finner det väldigt intressant att läsa hur han uppfattar mina små texter. Eftersom Stenvards blogg är av politisk propagandakaraktär borde jag inte bli förvånad att han skriver "mycket av Regionrådet Lahenkorvas tankar kretsar kring oss moderater och hur vi agerar i länet"  eller "Som sagt så ska det bli mycket intressant att läsa om Lahenkorvas tankar och jag kommer säkert bemöta mycket av hans påhopp på min blogg".

Jag måste säga att jag blir en smula förvånad av hans beskrivning av min blogg. Under min tid som regionråd (2015) har jag skrivit 46 blogginlägg om jag räknat rätt. Av dessa 46 inlägg har Stenvard och gävleborgsmoderaterna nämnts i 7 stycken. Om det är mycket eller inte är naturligtvis upp till andra att bedöma, men jag menar att det är en märklig bild av mitt bloggande Stenvard målar upp för sina läsare. Patrik Stenvard har under samma tid skrivit 41 blogginlägg. I minst 16 av dessa har han kommenterat mig, majoriteten eller socialdemokraterna. Apropå påhopp påstår Stenvard i sin blogg bland annat att vi är maktfullkomliga och ägnar oss åt att ge en förskönande bild av verkligheten. Vidare anklagar han oss för att stödja en kultur som straffar den personal som öppet vågar kritisera Region Gävleborg som arbetsgivare......

Det är dock sant att jag i några av mina blogginlägg kritiserat gävleborgsmoderaterna och Patrik Stenvard för att ägna mer tid åt formalia än åt politik i regionstyrelsen och i regionfullmäktige. Att kalla min kritik för påhopp är i mina ögon att ta i. Stenvard är antingen en mycket känslig person eller så försöker han måla upp en bild för sina läsare som inte är helt korrekt. Det är stor skillnad på kritik och påhopp. Varför kritiserar jag då Stenvard? Han företräder det största oppositionspartiet och är andre vice ordförande i regionstyrelsen och därför är det i mina ögon självklart att jag nämner honom när jag kommenterar gävleborgsmoderaterna och deras politik eller brist på politik. Jag saknar en konstruktiv debatt i regionstyrelsen och i regionfullmäktige om hur länet på bästa sätt ska möta framtiden. Jag vill att moderaterna ska redovisa sin egen politik, sina egna tankar, särskilt i frågor som rör regional utveckling. Det räcker inte att bara vara emot om man menar allvar i politiken.

En av få tillfällen under 2015 som moderaterna presenterade en egen politik var deras budget för 2016. Där ville man minska Hållbarhetsnämndens budget med 18 miljoner jämfört med majoritetens budget. Jag har under året vid olika tillfällen försökt få ett svar från Stenvard vilka besparingar han och moderaterna tänker sig inom nämndens verksamhet för att klara den budget de presenterade för fullmäktige och för väljarna. Eftersom Hållbarhetsnämndens budget till största del är kollektivtrafik så måste ju besparingen hamna där. Vilka buss eller tåglinjer tänker sig moderaterna dra in? Är det landsbygden eller städerna som får sämre kollektivtrafik? Stenvard vägrar envist att besvara min enkla fråga.

Stenvard och moderaterna skriver ganska ofta särskilda yttranden i stället för att ha egna politiska förslag. De röstar som majoriteten i frågorna och kompletterar sedan protokollet med ett särskilt yttrande där de riktar kritik mot beslutet. Vi i majoriteten får sällan ta del av det särskilda yttrandet innan vi kan läsa det i protokollet. Jag är ovan det förfaringssättet och jag menar att det inte är särskilt konstruktivt. Det vore bättre om man istället presenterade egna förslag, en egen politik.

Jag hoppas att Stenvard fortsätter att följa mitt bloggande och jag hoppas också att han reagerar på det jag skriver. Min förhoppning är också att de som följer vårt bloggande läser såväl min som Stenvards blogg och därigenom själva bildar sig en uppfattning om vem av oss som har intressanta tankar kring regional utveckling samt jag ägnar mig åt påhopp eller inte.

Bryssel och internationella frågor. En rivstart på 2016

Har varit två dagar i Bryssel på två möten med gemensam nämnare, CPMR och BSC. CPMR står för Conference of Periphier Maritime Regions och BSC står för Baltic Sea Commission som är en del av CPMR. BSC har tre arbetsgrupper och Region Gävleborg är med i två av dem, energigruppen och transportgruppen. Jag sitter med i transportgruppen. Vi är intresserade av att veta mer om den tredje gruppen, den maritima gruppen och ett av mötena i Bryssel var med den maritima gruppen. Först var det ett internt möte på CPMR:s kontor och sedan ett seminarium på Europaparlamentet. Jag har lärt mig ett nytt begrepp, Blue Growth, blå tillväxt. Lite förenklat kan man säga hållbar tillväxt inom den maritima sektorn. Är det något Region Gävleborg ska jobba med? Troligtvis, men inte nödvändigtvis inom ramen för BSC. Om vi ska vara med även i den maritima gruppen är något vi måste diskutera. Även om frågorna är viktiga känner jag mig tveksam. Ökat engagemang kräver tid och resurser, vilket betyder omprioriteringar.

Det andra mötet handlade om förberedelser inför BSC:s General Assembly som i år är i Gävleborg i slutet av maj. Det är ett ganska omfattande arbete att få ihop en intressant agenda med föreläsningar, seminarier och föreläsare förutom de formella årsmötesförhandlingarna. Programmet är nu nästan färdigställt och vi var nere för att gå igenom programmet och ta emot synpunkter och tankar från BSC:s ledning.

Det var tredje gången jag besökt Bryssel under min tid som Regionråd och för varje gång ökar insikten om vikten av det internationella arbetets betydelse för regional utveckling. I frågor som exempelvis transportfrågor och infrastruktur räcker det inte med att arbeta tillsammans med andra län och regioner i Sverige, i gränsöverskridande frågor krävs gränsöverskridande samarbete. Frågorna är svåra och tar tid att sätta sig in i, och det känns väldigt tryggt att ha det kompetenta tjänstemannastöd vi har i vår organisation.

I Bryssel råder förhöjt säkerhetsläge. Det märktes genom en tydlig närvaro av militärer. Beväpnad militär bevakade EU-parlamentet och andra byggnader där EU har verksamhet. De patrullerade också på flygplatsen i Bryssel.

Väl hemma väntar skidåkning och snöröjning. Det finns nu äntligen skidspår från Björktjära. Fredagseftermiddagen och kvällen ägnades åt lokalt partiarbete med den socialdemokratiska kommunfullmäktigegruppen och lördagen ägnas åt styrelsemöte med Hans Lidman Sällskapet. Hoppas temperaturen medger skidåkning under söndagen.

Handen på hjärtat. Tar ni tåget?

När jag var kommunpolitiker blev jag matad med uppfattningen att dåvarande Region Gävleborg gjorde för lite för inlandet när det gäller infrastrukturfrågor. Allt fokus ligger på kusten. Dubbelspår på Ostkustbanan och E4:an. Det satsas ingenting i inlandet. Så lät det och jag kände att förväntningarna på mig var stora att jag skulle se till att det prioriterades om och rätt. Nu har jag varit regionråd i ett år och har skaffat mig en egen bild över hur Region Gävleborg arbetar och prioriterar för att säkerställa utveckling i hela länet. Region Gävleborg får fortfarande kritik för att göra för lite för inlandet när det gäller infrastrukturen. Det är framför allt moderater i Bollnäs som via insändare varit tydligast i sin kritik. Jag delar inte den kritiken. Det finns för lite pengar till nödvändiga infrastruktursatsningar på såväl väg som järnväg, det är sant, men är det Region Gävleborgs fel?

Ser man till Länsplanen och de infrastruktursatsningar som görs där så kommer kritiken på skam. Den enskilt största satsningen görs på 83:an med omkring 100 miljoner kr under planperioden.

Järnvägen då? Det pratas ju bara dubbelspår på Ostkustbanan? Eller? Jag har under året personligen varit mer engagerad i Atlantbanan än vad jag varit i Ostkustbanan. Det är förvisso sant att dubbelspår på Ostkustbanan har högre prioritet än dubbelspår på Norra stambanan. Detta sett ur ett större helhetsperspektiv för hela järnvägsnätet i Norra Sverige och det arbete vi gör tillsammans med övriga län/regioner som arbetar för att utveckla det som kallas för den Botniska korridoren (egentligen all järnväg norr om Örebro) Det betyder inte att Norra stambanan är oviktig och nedprioriterad av Region Gävleborg. Samtliga järnvägar som idag trafikeras i länet är viktiga för länets utveckling även den järnväg vi hälsingar ofta glömmer bort, Bergslagsbanan från Gävle till Dalarna och Örebro.

Tillbaka till Norra stambanan. SJ planerar att på sikt upphöra med fjärrtågstrafiken från Stockholm till Åre/Östersund och istället köra på Ostkustbanan via Sundsvall och vidare till Åre/Östersund. På så sätt hoppas man få upp lönsamheten på linjen. Vi som bor och verkar efter Norra stambanan anser självklart att det är ett dåligt förslag eftersom sämre kommunikationer ger sämre utveckling. SJ menar att det är för få människor som åker tåg till Åre/Östersund, särskilt från Bollnäs Ljusdal och hänvisar till resandestatistik som bekräftar detta.

Utifrån mitt perspektiv är huvudproblemet det uppdrag SJ har fått av staten. Det var länge sedan SJ hade i uppdrag att säkerställa god samhällsservice i hela landet. Järnvägen är ju som bekant avreglerad vilket innebär att olönsamma linjer med statens goda minne lägger ner sig själv. Detta är på väg att hända med fjärrtrafiken på Norra stambanan. Jag menar att SJ därför behöver ett nytt uppdrag. Kommersiell järnvägstrafik kan bara finnas där det finns ett tillräckligt stort kundunderlag. Där sådant underlag saknas måste staten garantera en fungerande persontrafik för att säkerställa att hela Sverige ska leva. Där ingår Norra stambanan. Det borde självklart ingå i SJ:s uppdrag att trafikera även kommersiellt olönsamma linjer som fjärrtågstrafiken till Åre/Östersund på Norra stambanan. Där är vi och Moderaterna i Region Gävleborg inte överens. Moderaterna menar att staten snedvrider konkurrensen om statliga bolag får ett utökat samhällsuppdrag, därför känns kritiken från bollnäsmoderaterna lite märklig. Man kanske inte är överens internt inom Moderaterna i länet i den här frågan?

Varför är då fjärrtrafiken olönsam. En del hävdar att det beror på att SJ marknadsför linjen Stockholm-Åre/Östersund för dåligt. Kanske är det så, kanske inte. Däremot vet jag att det är ganska många från Bollnästrakten och övriga delar av länet som regelbundet åker till framför allt Åre men också till Östersundstrakten. Handen på hjärtat. Ni som har stuga i Åre eller åker dit på semester: Tar ni tåget eller tar ni bilen?

Ni som tar bilen till Åre/Östersund har ju genom ert val av transportsätt liksom visat hur ni prioriterar och därmed hur viktig ni egentligen anser att fjärrtrafiken på Norra stambanan är.

Vad är ett dråpslag?

Vad är ett dråpslag? Just nu används det ordet på grund av att bensinskatten höjts med 50 öre per liter. Dråpslag? Många delar på sociala medier och är upprörda över att regeringen omöjliggör livet på landsbygden. Det blir självklart dyrare att köra bil om bränslet blir dyrare, men dråpslag? Kör du 2000 mil om året och din bil drar 0,8 liter per mil köper du 1600 liter bränsle om året. Skattehöjningen blir då 800 kr per år eller 67 kr i månaden. Dråpslag?

För mig är ett dråpslag någonting som är betydligt värre än 70 kr i månaden. Ett dråpslag kan exempelvis vara att bli av med sjukersättningen trots att du fortfarande är sjuk. Ett dråpslag kan också vara att förlora jobbet och inse att det var många år sedan a-kassan var 80% av lönen. Ett dråpslag kan också vara att du tvingas tacka nej till ett jobb eftersom det saknas barnomsorg på obekväma tider. Sett ur det perspektivet är knappast 70 kr i månaden ett dråpslag. Innan man använder ord som dråpslag och frikostigt delar på sociala medier bör man se hur regeringens hela politik slår för hela befolkningen. Då ser man att det knappast handlar om dråpslag. De som drabbas hårdast av regeringens politik är synnerligen välbeställda människor som har råd att dela med sig så att exempelvis långtidssjuka numera får ha kvar sin sjukersättning fram till dess de är friska.

Ur ett perspektiv är propaganda väldigt intressant. Det handlar ju inte om fakta, utan mer om att måla upp en bild. En bild som sällan stämmer överens med verkligheten. Propaganda handlar ofta om att dölja sina verkliga syften. Trots att Sverige går ganska bra just nu, bättre än på många år målar man upp bilden att regeringen sänker Sverige. Varför? Kan det vara för att de som gör det vill ha en annan politik? En politik som kanske inte höjer bensinskatten med 70 kr i månaden men som menar att man ska förlora rätten till sjukersättning innan man blivit frisk, en politik som vill att a-kassan ska vara lägre än vad den är idag, en politik som vill att marknaden avgör om det ska gå att bo och leva i hela landet? En politik som gör skillnad på människor utifrån deras hudfärg, ursprung och religon. Den propagandan är idag mycket framgångsrik.

Jag menar att en sådan politik vore ett verkligt dråpslag.