Dystra morgontankar om varför vissa aldrig lär sig av gamla misstag

Ibland blir jag trött, ledsen och bedrövad. Kanske skriver jag lite för mycket vid dessa tillfällen. Idag är ett sådant tillfälle. Lyssnade på den lokalpolitiska debatten anordnad av Radio Gävleborg. Det var en debatt som mest handlade om gamla frågor. Det som gör mig ledsen och bedrövad är att Olov Nilsson Sträng äntligen efter snart fem år erkänner att det var han och ingen annan som ansvarade för att Brotorget revs trots att kommunfullmäktige beslutat annat. Det var väl bra att han äntligen berättade, men om han gjort det från början hade vi sluppit spekulationer, debatter och att bli utskämda i Aftonbladet och i P1. Olov sade sig dessutom vara beredd att riva upp beslutet om att återskapa Brotorget och istället bygga en galleria eller ett affärshus. Jag blir också ledsen när Lena Roos (M) påstår att kommunledningen avvisat Peab som finansiär till en bandyhall på SJ-området. Ingen i majoriteten har känt till att Peab har velat bygga en bandyhall. Vi har tackat nej till ett möte med Arenabolaget, det var efter beslutet om att bygga hallen på Sävstaås. Varför fortsätta diskutera ett alternativ som kommunfullmäktige avvisat? Det är liksom för sent att komma efter beslutet. Vi har träffat Arenabolaget vid otaliga tillfällen innan vi tog ställning för Sävstaås. Det känns som om delar av oppositionen försöker plantera lögner i syfte att svartmåla majoriteten. Det är också märkligt att samtliga oppositionspartier känner till planerna, trots hemlighetsmakeriet. Lena Roos ljuger antingen medvetet eller också så tror hon att vi i majoriteten känt till Peabs planer.

Det som gör mig mest bedrövad är nyheten om att Snoddasreliefen under några veckor ska pryda BP:s, M:s och KD:s gemensamma valstuga. Jag ser det som ett hån mot alla de som kämpade för att få tillbaka torget att den politiker som främst förknippas med försäljningen och rivningen av torget vill fira att Snoddasreliefen fyller trettio år. Ska den sitta där borde den ställas upp som en påminnelse över hur fel det kan bli när enskilda politiker sätter sig över demokratiskt fattade beslut och tecknar avtal bakom ryggen på såväl partikamrater och samarbetspartier.

Utifrån ovanstående funderingar konstaterar jag att kommunvalet i Bollnäs handlar om främst en sak, nämligen hur kommunen ska styras. Ska vi återgå till en kommunledning som i sin iver att utveckla kommunen fattar snabba beslut utan ordentliga konsekvensbeskrivningar, trasslar in sig i konstiga affärer, genar i kurvorna, sätter sig över kommunfullmäktiges behov osv eller ska vi ha en kommunledning som jobbar långsiktigt hållbart, målmedvetet, som respekterar lagar och regler och som även respekterar att demokratiska processer ibland tar lång tid. Gårdagens debatt på P4 oroar mig. BP och M är beredda att återigen riva upp torget, de är beredda att riskera stora kommunala kostnader för ett luftslott till bandyhall på SJ-området. De verkar inte ha lärt sig ett dugg av deras tidigare misslyckanden.

Tack! Om sånt som berör.

Jag ville egentligen aldrig åka, jag kände att jag måste. Rädslan för besvikelse, för att min bild av er skulle spräckas, för att ni inte ska nå fram till mig. Jag gjorde rätt som besegrade mina tvivel. Kvällen var viktig, nödvändig, vi kan nu gå vidare. När det var som bäst fanns bara ni och jag. De som inte förstår får skylla sig själva. Orden kan ibland vara mina, ni känner inte mig, ändå ser ni världen genom mina ögon, känner mina känslor. Hanna är världen ur mina ögon för länge sen. Full, fullare fullast var jag för att ingen lyssnade. Det började lite svajigt men efter Öster om Heden blev det bara bättre och bättre. Var sak har sin tid och nu är rätt tid att blicka framåt. Jag ville från början att det skulle ske tidigare, men efter några pärlor på Öster om heden kände jag att det där speciella fanns kvar. Tack för att ni höll ut så att min dotter fick möjlighet att se ett av Sveriges absolut bästa band. Vad som händer är det ingen som vet. Persson kommer alltid att vara Persson och jag kommer alltid att vara flugfiskare. Allt annat står skrivet i stjärnorna.

Valrörelsestartgropar, små fredagsfunderingar

Valrörelsen är igång. Kul men också jobbigt. Eftersom jag kandiderar till den nya regionen bedriver jag valrörelse i hela länet tillsammans med region och riksdagskandidater från hela länet. Den här veckan har jag varit i Hassela, Hudiksvall, Alfta/Edsbyn, Söderhamn och i Hofors. Vi har haft lite olika aktiviteter, men dörrknackning har varit huvuduppdraget. En av få saker jag ogillar med valrörelser är att det finns för lite tid för eftertanke och reflektioner. Idag har jag några timmar över, skönt att få fundera och bearbeta veckans upplevelser. Jag gillar alla möten med människor. Många berättar om sin livssituation, vilket stärker mig i min övertygelse om att Sverige behöver en ny regering. Det är allt för många som är bortglömda av samhället. Det är som om vi inte ser dem, att de är osynliga. Ser vi bara de framgångsrika? Det är klart vi ser också de andra ibland, men de får ju skylla sig själva. Man har ju alltid ett val sägs det. De jag träffar som är sjukskrivna och arbetslösa har inte valt det. Andra jag träffar som lever ett bra liv säger att de tröttnat på ett samhälle där inte alla får vara med. Det drabbar alla om vi glömmer bort några.

Har också hunnit med att titta lite på kommunvalet och de olika partiernas lokala vallöften. Moderaterna lanserar 100 "löften" för ett bättre Bollnäs. Intressant och spännande grepp faktiskt. De har till idag presenterat 28 av sina 100 punkter. De allra flesta punkter kan jag ställa upp reservationslöst på. De är bra punkter helt enkelt. Vad är det då som skiljer oss åt? Jag vill ju inte att Moderaterna ska finnas i kommunledningen efter valet. 100 nya personer ska ha jobb eller sysselsättning per år är för låg. Ett annat exempel är att de vill sälja hela Höghammarskolan. Målet borde rimligtvis vara att säkerställa att utbildningen är bra? Vem som driver Höghammarskolan är väl mindre viktigt? Dessutom är det så att kommunen är skyldig att erbjuda gymnasiesärskola i kommunal regi, antingen i den egna kommunen eller i samverkan med andra kommuner. Man vill göra jättemycket som kostar kommunala pengar, samtidigt som man vill sänka skatten. 100 nya jobb per år räcker inte till om skattesänkningen är det primära. Men på det stora hela kan vem som helst ställa sig bakom punkterna som hittills presenterats i Moderaternas valprogram för kommunen oavsett om man är miljöpartist, vänsterpartist, centerpartist, socialdemokrat eller vad man nu är. Eftersom politik handlar om förtroende så får vi se om kommuninvånarna tror att Moderaterna kan genomföra sina 100 löften. Jag frågade Ingvar Persson (M) igår om han visste hur läget ser ut i kommunen idag i några av de punkter som Moderaterna lovar, exempelvis när det gäller antalet miljöbilar. Han svarade "Jag vet inte"

Brotorgsdokumentärreflektioner

Lyssnade på dokumentären om Brotorget som sändes på radion under söndageftermiddagen. Intressant att lyssna på nu så här efteråt. Hela historien är i mina ögon rätt pinsam. Kommunpolitik när den är som sämst. Goda ambitioner skapar luftslott och skattebetalarna står för notan. Det gick åt pipan för att vi hade för bråttom och för att för mycket skedde bakom kulisserna. De som gärna genar i kurvorna kritiserar nu kommunledningen för att det tar för lång tid att få till ett nytt torg när man följer regelverket. Jag tillhör de som ändrat mig under resans gång. Jag var från början positiv till en försäljning av torget och ett galleriabygge. Jag trodde verkligen att en galleria skulle lyfta centrum och skapa tillväxt i kommunen. Det som fick mig att börja tvivla var ett tv-program som hette När Domus kom till stan. Det handlade om hur det gick till på 60 och 70-talet när kommunerna rev stadskärnorna till förmån för varuhus. Idag är jag mer tveksam, torget och mötesplatser är viktigt och ett av felen vi gjorde var att vi glömde bort eller struntade i människorna.

Hur som helst var programmet intressant och innehållet stämmer i stort med min minnesbild av Brotorgsaffären. Det är framför allt tre saker som får mig att höja mina ögonbryn. Det första är att dåvarande kommunchefen inte vill svara på några frågor ang vem som beordrade rivningen av torget. Det andra är att dåvarande kommunalrådet inte kom ihåg att han ingått ett tillägsavtal med Sjaelsö, utan kom ihåg det först när reporten visat honom det av honom själv undertecknade avtalet. Det tredje är den lokala affärsmannens sågning av kommunledningen för att de vill följa regelverket. Det var väl så att det fanns en godkänd detaljplan för ett affärshus på torget när han köpte torget (eller bolaget som ägde torget)? Hade inte också den detaljplanen kommit till stånd för att möjliggöra ett affärshus? Det är i alla fall min minnesbild. Hade jag varit affärsman och tänkt mig bygga en affärsfastighet, hade jag innan jag förvärvade tomten försäkrat mig om att det skulle gå att få lönsamhet i ett hus som följde detaljplanen. Om det inte var möjligt hade jag begärt en ändring av detaljplanen så att jag kunnat bygga ett hus som varit affärsmässigt lönsamt. Jag hade inte gjort som de nya ägarna av torget gjorde, ansöka om bygglov för en fastighet som stred mot gällande detaljplan. Frågan är därför var det kommunen som schabblade bort HM för att man följde regelverket eller var det torgets dåvarande ägare som schabblade bort HM genom att inte ansöka om en ändring av detaljplanen för den tomt hans bolag ägde? Hade de gjort det direkt när de förvärvade torget hade en ny detaljplan kunnat möjliggöra ett affärshus med bla HM som hyresgäst. Jag anser att det är skamligt att hävda att ansvariga politiker i Miljö och byggnämden är inkompetenta för att de följer gällande regelverk. Det känns heller inte bra om vi fortfarande har politiker i vårt kommunfullmäktige efter höstens val som anser att det är ok att gena och att bryta mot reglerna.

Om musik som berör och varför

Jag var punkare i min ungdom. En del av mig kommer nog alltid att vara det fast jag inte är revolutionär på något sätt, och även om musiken inte är lika viktig för mig idag som den en gång var. Jag är fast i det tidiga punkträsket, före straight edge, AFA och Ultrahuset och allt annat som gjorde punken till något annat än vad den från början var. Det mesta av dagens musik som levererar samma känslor berör mig inte alls på samma sätt, även om en del av dagens artister helt klart är värda att lyssna på. Laleh är en. De flesta har ett språk som inte är mitt. Punken betyder för mig frihet att tänka egna tankar, frihet att gå sin egen väg utan att stämplas för det, frihet från förtryck. Punken kan betyda annat för andra, det finns inget rätt eller fel. Jo, det gör det. Punk och rasism är varandras motpoler. Musik som låter som punk, men som har ett högerextremt budskap är inte punk, det är Vit maktmusik. De som är rasister och lyssnar på punk har missat det väsentliga i punkens budskap, nämligen alla människors okränkbara värde och rätt att få finnas till på sina egna villkor. Sommarens debatt om en gammal Ebba grönlåts farlighet och lämplighet att spelas i radio har fått mig att fundera en del. Min musiksmak är mer revolt och ibland också mer revolutionär än vad mitt politiska engagemang någonsin kommer att vara. Jag tror inte på revolt och revolution som en väg till ett bättre samhälle. Jag tror på politik, reformer och pragmatism. Grått och tråkigt, kanske, men det är min väg. Musiken handlar om att fånga och uttrycka känslor. Jag känner och lever med de känslor som de gamla punkbanden levererar och jag lyssnar på och sjunger med i en hel del låtar med ett för många tveksamt innehåll. Jag har heller inga problem med det. Låtarna fångar och förmedlar känslor och man kan inte rå för eller styra sina känslor. Sina handlingar kan man däremot styra. Jag hämtar vid behov kraft och inspiration från såväl punk, som Cornelis, Persons Pack, Dan Andersson, Stefan Sundström, Taube, Allan Edwall med flera. Jag använder energin jag får i mitt arbete som socialdemokratisk politiker.

Funkar det verkligen att vara punkare och socialdemokrat? För min del funkar det utmärkt. Inom socialdemokratin får jag testa mina tankar och idéer med partikamrater och andra. Många gånger blir det spännande och intressanta diskussioner. Det finns inget rätt eller fel så länge man utgår från socialdemokratins grundläggande värderingar. I min ungdom sökte jag mig till andra grupperingar och partier. Jag var under några år med i Kommunistisk ungdom, VPK:s ungdomsförbund, nuvarande Ung vänster. Där upplevde jag att det var lägre till tak, egna tankar och funderingar behövdes liksom inte. Sanningen och svaren hade ju redan formulerats av Marx och Lenin. In i ledet och revolution var den rätta vägen. De som valde andra vägar eller tänkte egna tankar stämplades som klassförrädare och de största klassförrädarna var socialdemokraterna. De gick ju hand i hand med kapitalet. Det är 25 år sen och är säkert annorlunda idag. Hur som helst så fungerar punkens budskap alldeles utmärkt inom socialdemokratin.

Det som är märkligt är att en del artister som gör musik med bra innehåll inte berör mig alls. Mikael Wiehe och. Hoola Bandola. Band är bra exempel. När exempelvis Imperiet eller Thåström gör en Wiehelåt så kommer känslorna fram. Det känns sant och ärligt, men när Weihe eller. Hoola. Bandoola sjunger samma låt låter det falskt och överpretantiöst, fast jag är övertygad om att Wiehe är äkta och att de flesta kan ta till sig låtarna. Känslan jag får är att han inte står på min sida. Han tillhör en elit som anser sig vara  förmer än oss, de oupplysta massorna. Det samhälle Wiehe drömmer om är därför inte mitt, fast när Thåström sjunger samma låt är det helt plötsligt mina känslor som framförs, mina drömmar om en bättre värld orden förmedlar. Thåström förstår mig, jag förstår honom medan Wiehe är en dryg jävla magister. Det är alltså inte bara låten, utan framförandet är minst lika viktigt. Så är det ju när det handlar om känslor. En sak som förundrar mig är att Ebba grön är så tidlösa. Många av deras låtar är mer aktuella idag än när de skrevs. Det är väl så att det bara finns två slags musik. Bra musik och dålig musik. Ebba grön tillhör uppenbarligen kategorin bra musik eftersom de fortfarande engagerar.