Om musik som berör och varför

Jag var punkare i min ungdom. En del av mig kommer nog alltid att vara det fast jag inte är revolutionär på något sätt, och även om musiken inte är lika viktig för mig idag som den en gång var. Jag är fast i det tidiga punkträsket, före straight edge, AFA och Ultrahuset och allt annat som gjorde punken till något annat än vad den från början var. Det mesta av dagens musik som levererar samma känslor berör mig inte alls på samma sätt, även om en del av dagens artister helt klart är värda att lyssna på. Laleh är en. De flesta har ett språk som inte är mitt. Punken betyder för mig frihet att tänka egna tankar, frihet att gå sin egen väg utan att stämplas för det, frihet från förtryck. Punken kan betyda annat för andra, det finns inget rätt eller fel. Jo, det gör det. Punk och rasism är varandras motpoler. Musik som låter som punk, men som har ett högerextremt budskap är inte punk, det är Vit maktmusik. De som är rasister och lyssnar på punk har missat det väsentliga i punkens budskap, nämligen alla människors okränkbara värde och rätt att få finnas till på sina egna villkor. Sommarens debatt om en gammal Ebba grönlåts farlighet och lämplighet att spelas i radio har fått mig att fundera en del. Min musiksmak är mer revolt och ibland också mer revolutionär än vad mitt politiska engagemang någonsin kommer att vara. Jag tror inte på revolt och revolution som en väg till ett bättre samhälle. Jag tror på politik, reformer och pragmatism. Grått och tråkigt, kanske, men det är min väg. Musiken handlar om att fånga och uttrycka känslor. Jag känner och lever med de känslor som de gamla punkbanden levererar och jag lyssnar på och sjunger med i en hel del låtar med ett för många tveksamt innehåll. Jag har heller inga problem med det. Låtarna fångar och förmedlar känslor och man kan inte rå för eller styra sina känslor. Sina handlingar kan man däremot styra. Jag hämtar vid behov kraft och inspiration från såväl punk, som Cornelis, Persons Pack, Dan Andersson, Stefan Sundström, Taube, Allan Edwall med flera. Jag använder energin jag får i mitt arbete som socialdemokratisk politiker.

Funkar det verkligen att vara punkare och socialdemokrat? För min del funkar det utmärkt. Inom socialdemokratin får jag testa mina tankar och idéer med partikamrater och andra. Många gånger blir det spännande och intressanta diskussioner. Det finns inget rätt eller fel så länge man utgår från socialdemokratins grundläggande värderingar. I min ungdom sökte jag mig till andra grupperingar och partier. Jag var under några år med i Kommunistisk ungdom, VPK:s ungdomsförbund, nuvarande Ung vänster. Där upplevde jag att det var lägre till tak, egna tankar och funderingar behövdes liksom inte. Sanningen och svaren hade ju redan formulerats av Marx och Lenin. In i ledet och revolution var den rätta vägen. De som valde andra vägar eller tänkte egna tankar stämplades som klassförrädare och de största klassförrädarna var socialdemokraterna. De gick ju hand i hand med kapitalet. Det är 25 år sen och är säkert annorlunda idag. Hur som helst så fungerar punkens budskap alldeles utmärkt inom socialdemokratin.

Det som är märkligt är att en del artister som gör musik med bra innehåll inte berör mig alls. Mikael Wiehe och. Hoola Bandola. Band är bra exempel. När exempelvis Imperiet eller Thåström gör en Wiehelåt så kommer känslorna fram. Det känns sant och ärligt, men när Weihe eller. Hoola. Bandoola sjunger samma låt låter det falskt och överpretantiöst, fast jag är övertygad om att Wiehe är äkta och att de flesta kan ta till sig låtarna. Känslan jag får är att han inte står på min sida. Han tillhör en elit som anser sig vara  förmer än oss, de oupplysta massorna. Det samhälle Wiehe drömmer om är därför inte mitt, fast när Thåström sjunger samma låt är det helt plötsligt mina känslor som framförs, mina drömmar om en bättre värld orden förmedlar. Thåström förstår mig, jag förstår honom medan Wiehe är en dryg jävla magister. Det är alltså inte bara låten, utan framförandet är minst lika viktigt. Så är det ju när det handlar om känslor. En sak som förundrar mig är att Ebba grön är så tidlösa. Många av deras låtar är mer aktuella idag än när de skrevs. Det är väl så att det bara finns två slags musik. Bra musik och dålig musik. Ebba grön tillhör uppenbarligen kategorin bra musik eftersom de fortfarande engagerar.