Kommunstyrelsetankar om enighet

Gårdagens kommunstyrelsesammanträde var intressant och spännande på många sätt. Det stora ärendet på dagordningen var budget för 2015. Partierna var i stort sett överens, vilket känns otroligt bra och hoppingivande. Som avgående BUN-ordförande gläds jag åt en förstärkning på fem miljoner till förskola och grundskola. Det mildrar sparkravet, tar inte bort det helt men mildrar det. Det som känns märkligt är att centerpartiet tycks ha mer pengar än vi andra. C vill skjuta till 9 miljoner till BUN och 18 miljoner till socialnämnden, pengar som absolut behövs, men som jag menar inte finns. Tråkigt är också att centern lade ett eget förslag trots att man varit överens med övriga partier vid de gemensamma överläggningarna som föregick beslutet. Dagen innan kommer ett mail där C redovisar avvikande uppfattning i frågor där man varit överens tidigare. Sådant arbetssätt inger inte förtroende. Det känns ändå bra att målet är gemensamt och att vi i stort är överens inom samtliga partier. Det gör att möjligheterna till att klara ekonomin ökar, även förutsättningar för bättre resultat i skolan ökar markant. Är vi överens inom politiken ger det arbetsro i organisationen.

Funderingar från en lam anka

Håller på att avsluta nuvarande uppdrag och är på väg in i ett nytt. Det är svårt att hålla fullt fokus på skolfrågor för tillfället trots att jag vet att det återstår mycket att göra innan nyår. En del som är på väg att avgå kallas ju för lama ankor, vilket är ett amerikanskt uttryck. Jag är inte någon riktigt lam anka. Hade kommunledningen sett annorlunda ut i kommunen hade det blivit än svårare att hålla fokus och då hade jag varit en lam anka på riktigt.

Jag pendlar mellan dysterhet och hoppfullt pirr just nu. Pirret inför framtida uppdrag tar oftast överhanden och stör fokuset på BUN-uppdraget. Det är synd, men samtidigt skönt. Vi har en del tuffa beslut att fatta innan nyår. Beslut som kan uppfattas som att vi sviker en del av våra vallöften. Jag väljer att se det som att infriandet av löftena försenas med ett eller två år. Jag tänker på förskolan och grundskolans ekonomiska situation. För två månader sedan när vi tog budget för 2015 kände jag mig hyfsat trygg. Det enda som oroade var att vikariekostnaderna skjutit i höjden eftersom det blivit dyrare att köpa vikarier från kommunens gemensamma bemanningsenhet. Ett organisatoriskt problem som borde vara ganska enkelt att lösa. I övrigt såg det bra ut, arbetet med mindre barngrupper kunde fortsätta.

Idag, två månader senare ser det helt annorlunda ut. Nya barn och elevprognoser visar att det är betydligt fler barn i förskolan och fler elever i grundskolan än vad vi budgeterat för. Såväl förskola som grundskola kommer att göra stora underskott och därför tvinga oss till att fatta beslut om nya sparåtgärder. Jag känner mig såväl frustrerad som sorgsen. Det är barnen som får betala priset för att vi har dåliga prognosverktyg. I stället för mindre barngrupper måste vi troligtvis öka barngruppernas storlek i förskolan. Det är naturligtvis inte acceptabelt att resultaten förändras så mycket bara på ett par månader. Det blir då omöjligt att driva förskola och grundskola långsiktigt.

Vi kan ju om jag vill skjuta upp obehagliga beslut genom att besluta om att utreda orsaken till att vi har så dålig träffsäkerhet i våra prognoser, alternativt begära mer pengar av kommunfullmäktige. På så sätt får den nya nämnden och den nya ordföranden ta hand om dagens ekonomiska problem. Det vore såväl fegt och fel att agera så. Det finns inga pengar hos kommunfullmäktige och då måste kommunfullmäktige uppdra åt någon annan nämnd att spara pengar. Vårt uppdrag som nämnd är att göra verksamhet för de pengar vi fått oss tilldelade, hur obehagligt det än må vara när pengarna inte räcker till. Att överlåta ansvaret på andra ligger inte för mig. Även om det gör förbannat ont.

Regionrådstankar

I lördags hade det socialdemokratiska partidistriktet valkonferens. Jag blev då nominerad till regionråd och vice ordförande för den nya Hållbarhetsnämnden i det nya Region Gävleborg (Landstinget). Valen görs av landstingsfullmäktige i december. Det riktigt pirrar i magen av förväntningar. Känslan av att få ett så stort förtroende från sitt partis medlemmar är en märklig känsla. Stort, mycket stort. Min förhoppning är att jag kan förvalta förtroendet på bästa sätt. Det kommer att bli ett svårt uppdrag. Hållbarhetsnämnden har bland annat folkhälsa, miljö, kollektivtrafik och infrastrukturfrågor på sitt bord.

Jag har huvudsakligen två intressen, flugfiske och politik och ur det perspektivet är det en stor förmån att få ha politik som heltidssysselsättning eller yrke och flugfisket som avkoppling. En kombination av livsstilar som passar mig perfekt. För en som inte sysslar med politik kanske det är svårt att förstå vad det är som gör politik så fantastiskt roligt att syssla med. Jag har själv svårt att förklara ibland. Jag känner att jag får så mycket tillbaka för det arbete jag gör. När jag blickar tillbaka efter en tung och arbetsam period är det ändå värt allt slit.

Mina nya uppdrag innebär även att bloggen kommer att få ett regionalt perspektiv. Det enda kommunala uppdrag jag har kvar är kommunfullmäktige, vilket innebär andra perspektiv för mig, en helt annan vardag helt enkelt. Jag kommer att ha min arbetsplats i Gävle. Arbetspendling kan bli ett perspektiv. Kommunen ur ett regionalt perspektiv ett annat. Ur ett flugperspektiv kommer jag att bekanta mig med Gavleåns havsöringar. Hoppas mina fiskekompisar från Gävle kan hjälpa mig där.

Tror faktiskt att jag ännu inte helt och hållit tagit in vad allt detta betyder för mig och för regionen att få förmånen att vara en av många som skapar det nya region Gävleborg, att få bidra till att göra Gävleborg till en bättre plats att bo och leva på. Jag känner mig stolt och samtidigt ödmjuk för det utmaningar som väntar.

Lite gnäll

Vissa veckor är tuffare än andra. När jag har en dålig dag och känner mig less på allt gnäll över giriga politiker och att vi bara sitter här för vår egen skull tänker jag att gnällspikarna skulle praktisera som politiker en sån här vecka. Så här ser min vecka ut den här veckan.

Måndag: Kontorsarbete mellan 08.00-17.00, Gruppmöte BUN-gruppen 17.00-18.00, Styrelsemöte med partiet 18.00-21.40.

Tisdag: Kontorsarbete mellan 08.00-12.00, Möte med BUN:s arbetsutskott 13.00-16.00 (kan sluta tidigare beroende på hur diskussionen går, 16.30-18.00 möte med partiets lokala förhandlingsgrupp, 18.00-21.00 Årsmöte med den socialdemokratiska kommunfullmäktigegruppen.

Onsdag: Kontorsarbete mellan 08.00-15.00, Möte med UF-rådet 15.00-17.00, 18.00-21.00, Gratifikationsmiddag med kommunanställda som varit anställda 25 år

Torsdag: Kommunstyrelsesammanträde. Heldag, men kan bli kortare beroende på hur diskussionerna går på sammanträdet. Efter det kontorsarbete till 17.00, 18.00-21.00, Träff med anhörigstödets föräldragrupp, alternativt ombudsträff med ombuden till lördagens valkonferens

Fredag: Presidieträff NSFG i Gävle, alternativt sammanträde med Styrgrupp Välfärd 09.00-15.00, därefter kontorsarbete resten av dagen.

Lördag: Partidistriktets valkonferens där vi nominerar till uppdrag i Region Gävleborg (landstinget)

Kanske inte en vanlig vecka, men inte heller en ovanlig vecka för mig. Även en inte helt ovanlig vecka för en fritidspolitiker. Drygt 60 timmar politik. Tänk er då om jag varit småbarnsförälder. Då hade det varit omöjligt för mig att jobba politiskt på den nivå jag gör idag. Att kombinera ett vanligt liv med livet som politiker är nästan omöjligt. Det är då lätt att bli trött på de som tror att vi politiker bara lyfter arvode och ser till sina egna intressen. Det försvårar rekryteringen av nya politiker, såväl heltids som fritidspolitiker.

Jag skriver inte detta för att beklaga mig. Jag trivs oerhört bra som politiker, även om jag ibland tillåter mig att ha dåliga dagar, även. Kanske måste vi politiker bli bättre på att beskriva vår vardag. Politik är för det mesta roligt, men sällan särskilt glamoröst.