Sommarhälsning

Dags att gå på sommar. För mig innebär det en vecka i Norge nästa vecka och fyra augustidagar i Laerdal samt en del fiske i Ljungan. Det kan bli kanske en timme politik om dan fram till början på Augusti. Det ska bli skönt att ladda batterierna och vara fulladdad inför valrörelsespurten. Förutom att umgås med familjen, fiska och koppla av kommer jag att jobba med min fiskeblogg. Jag önskar er alla en skön och trevlig sommar.

Tankar en tisdagskväll om rimligheten i nivån på politikerarvoden.

Är mitt politikerarvode för lågt i förhållande till arbetsinsats och ansvar? Frågan har blivit aktuell efter en diskussion på kommunstyrelsen senast. Jag var inte där då ärendet hanterades så jag kan bara resonera utifrån en artikel på Hela Hälsingland. Bengt-Olov Renöfält (C) menar att arvodena är för låga för oss heltidspolitiker. Jag klagar inte över storleken på mitt arvode som BUN-ordförande. Jag har 36 985kr i månaden för det uppdraget. Då förväntas jag ta huvudansvaret för samtliga beslut inom nämndens verksamhet, för samtliga elever i den kommunala förskolan, grundskolan och gymnasieskolan, samt för en budget på runt en halv miljard. Ansvaret delar jag med övriga ledamöter i nämnden. Jag förväntas också vara tillgänglig för medborgare och press i princip 24 timmar om dygnet året runt, oavsett om jag har semester eller har magsjuka, influensa eller liknande. Jag är alltid i direktsändning. Det krävs ingen formell utbildning för att vara BUN-ordförande, det räcker att jag har mitt partis förtroende. Eftersom mitt parti ställer stora krav på sina heltidsarvoderade politiker och vem som helst får inte förtroendet att vara nämndsordförande så krävs det visst kompetens även om man inte kräver en viss sorts utbildning.

Förvaltningsledningen ska ge mig det jag behöver för att kunna leda nämndens arbete och kunna ta ansvar för de beslut som fattas så därför är det inte relevant att jämföra politikerarvodet med chefslöner i kommunen. Det är självklart att de flesta chefer ska ha högre lön än vad mitt politikerarvode är. Jag tjänstgör oftast runt 50 timmar i veckan och den mesta av tiden är kopplat till BUN. En del veckor tjänstgör jag runt 60 timmar. Om man räknar med en snittid på 50 timmar/vecka så har jag ca 170 kr/tim. Är det rimligt eller orimligt? Har jag arbetat lika inom exempelvis industrin med 10 timmars övertid i veckan hade lönen troligen varit högre. Eller kanske inte eftersom det finns ett övertidstak på 200 timmar per år. Jag har också arvode för att jag sitter i Bollnäs Stadshus AB. Det arvodet är på 4742kr/månaden och det har jag inte räknat med i beräkningen ovan.

Jag menar att nivån på arvodet är fullt rimlig. Att vara politiker innebär att man tar mycket av det som normalt räknas som fritid i anspråk. Detta ingår i själva grejen oavsett om du är heltidspolitiker eller deltidspolitiker. Som heltidspolitiker lägger man troligen ner fler kvällar och helger än vad deltidspolitiker gör så det går egentligen inte att räkna ut en timlön för mig som heltidspolitiker. Det blir mest en lek med siffror. Men ingen ska förlora ekonomiskt på att ha ett politiskt uppdrag. Det innebär att jag kan tänka mig ett tillägg i arvodesbestämmelserna som medger att man har rätt till mellanskillnaden mellan ett heltidsarvode och den lön man har som anställd man lönen är högre än arvodet. På så sätt behöver ingen tacka nej till ett heltidsuppdrag av ekonomiska skäl. Däremot anser jag att det är fel väg att höja arvodena generellt för oss heltidspolitiker på det sättet som Bengt-Olov Renöfält föreslår.

Söndagsmorgonfunderingar om vårdnadsbidrag

Ett antal föräldrar(16 st tror jag det var) har skrivit medborgarförslag om att kommunen bör införa vårdnadsbidrag. Majoriteten i kommunstyrelsen avslog medborgarförslagen och även en motion som kristdemokraterna Anders Bergsten och Råsie Sigvardsson-Berbres skrivit. För detta får vi en del kritik. Moderaten Marit Norlander skriver på Facebook att kommunen vill leka överförmyndare för de föräldrar som vill vara hemma med sina barn längre än vad föräldraförsäkringen medger. Liknande skrivningar har andra gjort.

Detta är en ideologisk fråga och då svallar lätt känslorna över oavsett om man är för eller emot ett vårdnadsbidrag. Jag är emot av flera skäl. För det första är det ingen reell valfrihet för samtliga föräldrar. Vårdnadsbidraget är 3000 kr i månaden. Det innebär att det endast är de som har råd att avvara mellanskillnaden mellan lön och vårdnadsbidrag som har råd att vara hemma med sina barn. Centerpartisten Marina Nilsson hävdade i en debatt med mig på kommunstyrelsen att livet är orättvist, så därför är orättvisa inget skäl för att inte införa vårdnadsbidrag. Där skiljer vi oss åt. Jag menar att eftersom livet är orättvist ska vi inte införa system som ökar orättvisan, utan politiken ska arbeta för att minska orättvisorna. Jag har inga problem med att öka människors valfrihet så länge valfriheten gäller alla och inte bara vissa. Borgerliga partiers syn på valfrihet är oftast att den är till för vissa, endast de som har råd.

Jag ser också vårdnadsbidraget som förkastlig ur jämställdhetsperspektiv eftersom det har visat sig att där vårdnadsbidrag införts är det i de allra flesta fall kvinnor som tagit ut vårdnadsbidraget. Där pratar också kristdemokrater, moderater, bollnäspartister och ett splittrat centerparti i kommunstyrelsen att vårdnadsbidraget inte är en kvinnofälla, det är upp till familjen vilken förälder som ska stanna hemma. Att det är mest kvinnor som stannar hemma är väl då bara en tillfällighet och har inget med brist på jämställdhet och könsmaktstrukturer i samhället eller???

Ett annat argument för vårdnadsbidrag som framfördes är att en del barn inte är mogna att börja på förskola när de är drygt ett år. Om det är så vet inte jag. Jag har inte den kompetensen att bedöma det, men om det är så är vårdnadsbidraget ingen lösning eftersom alla familjer inte har råd att utnyttja vårdnadsbidraget. Då borde istället föräldraförsäkringen byggas ut så att möjligheten att vara hemma blir längre. Då kan även exempelvis ensamstående föräldrar vara hemma till dess att deras barn är mogna för förskola (om det nu är så att en del barn inte är mogna att börja på förskola när dagarna i föräldraförsäkringen tagit slut).

Debatten om vårdnadsbidrag visade på ideologiska skillnader mellan högerpartierna i Bollnäs kommunstyrelse och de andra partierna. Jag väljer att definiera Bollnäspartiet som ett högerparti eftersom de i stort sett samtliga frågor under mandatperioden som haft ideologisk botten röstat med Moderaterna. Sverigedemokraterna visade att de är ett högerparti genom att rösta för ett vårdnadsbidrag och hade i debatten ungefär samma argument som Kristdemokraterna Centerpartiet var splittrat i den här frågan och det är väl kanske inte så konstigt. Centerpartiet är ett splittrat parti idag även på riksplanet. Jag tolkar splittringen som att den nyliberala Stureplansfalangen är för vårdnadsbidrag medan den traditionella folkrörelsecentern har en mer restriktiv hållning.

Det är alltså inte överförmynderi som ligger bakom motståndet till vårdnadsbidraget. Det är ideologi och synen på frihet, rättvisa och jämställdhet. Om det i Marit Norlanders ögon är överförmynderi så kan jag leva med det. I mina ögon bekräftas då bara skillnaden i synen på hur man definierar frihetsbegreppet och att frihet i Moderaternas värld bara omfattar vissa.

Tyvärr så blev efterspelet till denna debatt något olyckligt. Jag gjorde en uppdatering på Facebook under sammanträdet och läste de efterföljande kommentarerna slarvigt. Orsaken till det var att jag var väldigt upptagen hela torsdag eftermiddag och kväll. På fredag morgon blev jag uppmärksammad på några mindre lyckade formuleringar i kommentarerna på mitt inlägg. Kommentarer som sårade och kränkte på ett personligt plan. Den som skrev kommentarerna hade redan tagit bort dem och det var bra. Men det är olyckligt att vi ibland har svårt att hålla igen med orden. Det är inte vad man vill säga som alltid är viktigast. I politikens värld är det hur man uppfattas som är viktigt.

Fiskebloggtankar

Jag funderar på att öppna en fiskeblogg. Jag har en hel del jag vill berätta och jag vill göra det i fiskemiljö. Jag vet inte om en sådan blogg kan vara intressant för läsarna, men det är egentligen inte så viktigt. Den skulle vara intressant för mig. Jag vill testa mig själv och tänja mina egna gränser för mitt skrivande. Om jag gör det som en blogg får jag förhoppningsvis reaktioner som kan göra mig bättre. Jag väljer fiskemiljön eftersom det är en bekant miljö för mig. Jag tänker i så fall inte fokusera på många och stora fiskar utan mer på det runt omkring fisket. Varför jag fiskar och vad som är viktigt i mitt fiske. Många bilder, men inte så många bilder på stora fiskar i klassiska facebookselfieposer. Det råder ingen tvekan om att jag vill fånga stora fiskar, men framför allt vill jag fånga speciella fiskar. Jag vill också berätta historier, inte alltid sanna sådana utan saker jag fångat upp och hört som jag kan placera i eller kring ett fiskevatten eller väva in i en fiskesituation.

Kanske är jag för ambitiös? Är det därför jag tvekar. En fiskeblogg kanske lämnar ut för mycket av mitt innersta? Tar någon illa upp? Jag får se vad som händer.  Har en del halvfärdigt som skulle kunna användas.

Aldrig aldrig aldrig!

Jag är socialdemokrat, jag kämpar för ett rättvist och solidariskt samhälle. Många gånger är det svårt. Som kommunpolitiker måste man ibland genomföra beslut som känns fel utifrån de grundvärderingar jag har som socialdemokrat. Någonstans finns det i alla fall en gräns. Vi socialdemokrater har tillsammans med fackföreningsrörelsen  sedan 1889 kämpat för rättvisa löner och anställningsvillkor på arbetsmarknaden. Detta engagemang sitter djupt hos oss, under åren har det strejkats oräkneliga gånger  för rätten till högre löner och bättre villkor. Det är till och med så att svensk militär skjutit ihjäl demonstranter när de demonstrerat mot strejkbryteri, rättvisa löner och anställningsvillkor. Idag 2014 strejkar man på tågen i Skåne mot försämrade anställningsvillkor. En strejk jag stöder av hela mitt hjärta. Därför är det självklart att jag som socialdemokrat säger blankt nej till anpassningsförslag som innebär lägre löner och sämre anställningsvillkor inom socialförvaltningen.  Aldrig, aldrig, aldrig kommer jag att ställa mig bakom förslag som innebär att arbetstiden minskas från heltid till max 90% av heltid. Det är förslag som möjligtvis moderater eller andra borgerliga partier kan anse vara rätt väg. De har egentligen aldrig gillat heltidsbeslutet. För oss socialdemokrater är den vägen så fel som det någonsin kan bli.

Samtidigt ska man komma ihåg att tjänstemännen är skyldiga att för oss politiker presentera de förslag de ser nödvändiga för att åstadkomma en budget i balans. Det är också viktigt att komma ihåg att heltidsbeslutet är beslut som är fattat av kommunfullmäktige. Sen är det vårt ansvar att hantera de förslag som presenteras. Jag vill därför inte kritisera socialförvaltningen för att de lagt fram de förslag som finns även om jag inte kan ställa mig bakom alla delar av planen. De gör sitt jobb så som det står i kommunens styrande dokument. Eftersom heltidsbeslutet är ett lokalt avtal kanske det inte är så konstigt att förvaltningen föreslår förändringar i avtalet. Hade heltid varit en rättighet enligt lag eller en rättighet utifrån ett centralt kollektivavtal hade man inte kunna föreslå de förändringar man nu föreslår. Det är viktigt att komma ihåg.

Bandyhall och prestige.

Läser en insändare från Olov Nilsson Sträng (BP) ang bandyhall i Bollnäs. Vi är båda överens om att de anbud som inkom var för höga. Därför menar Olov att vi ska släppa prestigen och släppa fram de lokala företag som vill bygga en hall på SJ-området. Jag ser på saken så här. För det första finns ingen prestige över huvudtaget från min sida, om det inte ses som prestige att jag av ett antal olika skäl avvisat Arenabolagets olika förslag till en hall på SJ-området. Jag återkommer till varför jag inte tror på Arenabolagets tidigare planer. Mitt resonemang bygger på ett antal förutsättningar som man först måste övertyga mig om är fel.

Om det nu är så att en ganska enkelt utrustad hall blir för dyr på Sävstaås. En hall utan omklädningsrum, med ett minimum av toaletter, ingen resturang osv, så är det väl inte helt orimligt att tro att en hall på SJ-området som måste kompletteras med i alla fall omklädningsrum blir minst lika dyr att bygga på SJ-området oavsett om det är kommunen eller ett privat bolag som ska bygga den. Sen tillkommer kostnader för sanering av området och köp av området. Kommunen köpte området för 15 miljoner kronor om jag minns rätt. Det är väl inte helt orimligt att anta att kommunen säljer området för samma summa? Eller är tanken att vi ska skänka bort marken? Att fortsätta göra pinsamma affärer genom att köpa dyrt och sälja billigt? Vad saneringskostnaden slutar på vet ingen idag, siffror på 20 miljoner och mer har nämnts i det värsta scenariot. Sen tillkommer kostnader för infrastruktur, parkeringsplatser mm. Det innebär att en privat investerare iså fall måste lägga på minst 35 miljoner på den redan för höga investeringen. Rivningskostaden för det byggnader som måste väck för att ge plats åt hallen har jag utelämnat i mitt resonemang. Det ska då till ganska ordentliga synergieffekter för att en privat investerare ska kunna hämta hem den investeringen. Hur mycket måste ett företag med en vettig avkastning omsätta för att få ihop ett överskott som motsvarar kapitalkostnader motsvarande en investering på 35 miljoner kr? Det är ju än så länge bara en bandyhall som är byggd. Det innebär i princip att det bara går att bedriva isrelaterad verksamhet i hallen. Kommunen har råd att med driftkostnader motsvarande en 80 miljonersinvestering. Om vi antar att hallen kommer att kosta 120 miljoner inklusive omklädningsrum och tillräckligt med toaletter så måste man finna finansiärer för mellanskillnaden från 80 miljoner. Detta gäller naturligtvis oavsett var hallen byggs.

Vad kan man göra i en bandyhall som inbringar dessa intäkter är den första frågan som man bör ställa sig? Jag tvivlar nämligen på att det finns privata finansiärer som är beredda att lägga in minst 35 miljoner kronor i form av markköp, sanering och rivning utan krav på återbäring. Stämmer mina antaganden handlar en investering på SJ-området om minst 155 miljoner kronor. Pengar som investerare rimligtvis vill få avkastning på. Är det min prestige som gör mig blind? Ser Olov Nilsson Sträng saker som jag ser? Det krävs enligt mig betydligt mer än ord som affärsmässighet och synergieffekter för att få mig att ändra uppfattning gällande en hall på SJ-området. Ska man få de intäkter som behövs krävs antingen hyresgäster som täcker drift och kapitalkostnader för investeringen eller att fastighetsägaren bedriver verksamhet i lokalerna som genererar ett tillräckligt stort överskott för att täcka drift och kapitalkostnaderna för investeringen.

Kommunen skulle kunna acceptera en högre hyra(eller driftbidrag till bandyn)om det gick att beräkna synergieffekter som ger ökade skatteintäkter motsvarande de högre drift och kapitalkostnaderna en hall på SJ-området ger om mina antaganden är någorlunda korrekta. Hur många arbetstillfällen krävs för att skatteintäkterna ska inbringa drift och kaptalkostnader motsvarande en investering på minst 35 miljoner kronor(enligt mina antaganden så är det den kostnaden som skiljer mellan Sävstaås och SJ-området). Vid de kontakter jag haft med Arenabolaget har det inte presenterats några konkreta siffror, bara ord som affärsmässighet och synergieffekter. Hallutredningen ger mig heller ingen vägledning. Den går att läsas på olika sätt. När jag läser den så ser jag att det fattas intäkter på 6 miljoner kronor årligen för att en hall på SJ-området ska bära sig. Om jag läst rätt så måste det till kommersiell verksamhet i sådan omfattning att det genererar dessa intäkter. De som anser att jag tolkat hallutredningen fel har ännu inte lyckats övertyga mig om att jag tolkat innehållet fel. Är det min prestige som gör mig blind?

Jag är hur som helst helt överens med Olov Nilsson Sträng om att vi måste tänka nytt om vi ska få till en bandyhall. Vi måste finna lösningar som får ner kommunens årliga kostnader för en hall. Där måste vi alla slänga eventuell prestige se till bandyns och kommunens bästa.

Jag kanske har problem med att släppa min misstro mot SJ-området som alternativ och de lösningar som presenterats där. Jag menar att det är skillnad på misstro och prestige. Det som började som en multiarena där alternativa energilösningar skulle generera ett överskott och på så sätt hantera driftkostnaden för hallen, där kinesiska finansiärer skulle etablera ett europeiskt forskningscentrum för alternativ energi och därigenom skulle skapa synergieffekter och intäkter, där kinesiska bandylandslaget skulle köpa istid och kompetens av Bollnäsbandyn och på sätt bidra till intäkter, där det skulle satsas på såväl extremsport tillsammans med Gumpels som e-sport skulle bidra till intäkter (e-sport är avancerat data-spel ofta på professionell nivå). När detta grusades skulle en Gert Wingårdhdesignad hall nedgrävd under grundvattennivån göra en hall möjlig. Visst var den hallen läcker, men den var fortfarande för dyr, vidare över till hallutredningens förslag på en ungefär likadan hall som den på Sävstaås men som jag menar fortfarande är för dyr eftersom man inte lyckats visa mig hur affärsmässighet och synergieffekter skulle kunna motsvara de merkostnader som SJ-området ger ett hallbygge.

Jag har också utelämnat det faktum att jag tror att SJ-området har större utvecklingspotential utan bandyhall än med en hall. Det är ett mycket långsiktigt tänk från min sida, kanske 10-15 år eller längre. Det får bli föremål för ett annat resonemang även om frågorna hänger ihop.

Laxfeber

Sommaren står för dörren. Pirr o kroppen, en sån där skolavslutningskänsla som man fick av sommarlovets befrielse från skolbänkens bojor. Jag trivdes i skolan, men skolan gav inte utlopp för min nyfikenhet. Det fick jag under somrarna.

Numera är det laxen som orsakar pirret. Egentligen är det inget pirr utan något annat, något som är svårt att förklara. Laxfiske trotsar alla förnuftets lagar. Laxfiske kan vara total frihet, själavårdande, fullständigt underbart. Det kan samtidigt vara som en drog, en sekt, någonting som kan utvecklas till ett självdestruktivt beteende. Har man en gång trillat dit är det svårt att slita sig lös. Jag är helt fångad av laxens dragningskraft och känner inget behov att försöka lämna laxfisket. Laxarna är tidiga i år, det gör mig orolig i själen. Det är som en inre röst som mal i tinnituston, en röst som inte tystnar förrän man står där vid älven och dänger flugorna. Älvens olika ljud och dofter tystar tinnitustonen och oron försvinner för en stund. Så fort man lämnar laxfisket så återkommer tonen. Detta gäller särskilt under fiskesäsongen. Tonen kan komma även utanför säsong, då hjälper bara flugbindning och laxfiskelitteratur. Förr trodde jag att nya prylar kunde tysta tonen. Så är det inte. Tycker lite synd om de laxfiskare som tror att prylar skänker ro till kroppen. Bra prylar är viktiga, men de behöver inte bytas ut varefter laxfiskemodet växlar. Laxfisket är himmel och helvete på en gång, fiskeglädje och avundsjuka. Debatter på nätet där självutnämnda experter brer ut sig, känslor som svallar över.

En av mina förebilder inom fisket, Mikael Engström undviker sociala medier under laxsäsongen. Det rubbar hans laxfiskebalans. Jag har inte riktigt kommit dit i min utveckling, men jag har en dragning åt det hållet. Även jag har åsikter som jag då och då luftar. Det finns i mina ögon en allt för stor köttfiskarmentalitet inom delar av laxfisket idag. Jag ser det särskilt vid betonglaxälvarna. Dygnskvoter på tre laxar och obegränsade årskvoter leder till rykten om svartförsäljning av sportfiskad lax. En sportfiskare fångar bara så mycket fisk som man kan äta färsk. Det betyder att det räcker med att slå ihjäl kanske fem laxar på en säsong. Reglerna har justerats till de bättre i flera betongälvar inför den hör säsongen, vilket gläder mig. Den andra sidan av myntet är c/r-sekten, de autonoma laxfiskarna som inte slår ihjäl en enda fisk, de som tror sig vara högre stående varelser jämfört med de som tar hem en matfisk då och då och som formligen trakasserar de som inte är med i sekten. Gott omdöme är svårt att finna i laxfiskevärlden. I den älv jag fiskar mest, Ljungan så är det nya regler. Lax och havsöring som har fettfena ska återutsättas, fettfeneklippt fisk får man ta upp. Syftet med reglerna är att skydda den vilda fisken. Jag har inga problem med dessa regler och får jag en fin fisk med klippt fettfena följer den med hem.

Det har redan tagits nystigen lax i Ljungan, jag är kallsvettig och skakar lätt. Laxfebern har kommit ovanligt tidigt i år. Den brukar vanligtvis infinna sig en bit in i juni när sista förberedelserna för årets Norgeresa påbörjas. Det brukar dröja till strax efter midsommar innan laxen visar sig i Ljungan. Jag har aldrig fått en lax i Ljungan ska jag tillägga, men min ljunganlaxdröm är stark och jag kommer att lägga en del tid på att förverkliga den. Har fiskat i Ljungan sen år 2000 så det börjar kännas att det det vore dags för utdelning snart, fast och andra sidan har jag hela livet på mig att få min ljunganlax. Det tog fem år att få en lax på ett ställe i Orkla under de förhållanden jag drömt om. Enhands flugspö, Rusty Rat, den anspråkslösa men vackra flugan. En laxfiskare får aldrig ge upp, nästa kast kan laxen bita. Det är som livet själv. Det är drömmen om laxen som håller mig uppe de dagar livet är tungt att leva. Den dagen laxen åter simmar fritt i Ljusnan och Voxnan kanske tonen tystnar så att jag kan lägga laxspöt på hyllan och bara njuta av vetskapen att forna tiders synder kan rättas till.