2021-Ett händelserikt år

2021 har på många sätt varit ett mycket händelserikt år. Ny regering med ny statsminister är den korta versionen av rikspolitiken. Jag tänkte hålla mig till regionpolitiken och vad som hänt i Region Gävleborg.

Världen, landet, dess regioner och kommuner har på grund av pandemin under 2020 och 2021 upplevt den största krisen i modern tid. Det har nu gått så lång tid att man nästan glömt hur det var innan pandemin. 

Jag minns att jag var på ett möte med Baltic Sea Commissions maritima grupp i Stockholm när landet stängde ner. Det var i mitten på mars 2020. Samhället ställde om, hemarbete och digitala möten blev vardag för oss som hade möjlighet till det. Äldreomsorg och sjukvård belastades på ett sätt som ingen kunnat förutse.

Det är i dagarna ett år sedan den första personen vaccinerades i Sverige och det är där mitt avstamp för 2021 ur ett regionalt perspektiv inleds. Det är ibland svårt att blicka bakåt när man lever i ett mycket intensivt nu. 

Det har hänt otroligt mycket under 2021. Tiotusen extra till en hårt belastad sjukvårdspersonal, femtio miljoner i en lösesatsning i syfte att minska osakliga löneskillnader var det sista som hände 2020.

Jag har under 2021 upplevt en ganska vilsen opposition i regionen. Hårda ord och en tuff retorik har präglat året trots att Region Gävleborg var bland de främsta att vaccinera länets befolkning pratade oppositionsrådet Stenvard om vaccinkaos. Trots att såväl medarbetarenkäter och patientenkäter pekar på ett ökat förtroende för sjukvården och Region Gävleborg som arbetsgivare använde samma oppositionsråd ord som kaos, fritt fall och liknande. Att moderatledda regioner, exempelvis Stockholm hade betydligt större problem än Region Gävleborg blundade naturligtvis Stenvard för och blev mycket irriterad när jag gjorde sådana jämförelser.

Jag känner hur som helst en stolthet över att vara en del av en politisk ledning som fick en hel del gjort under 2021. Jag väljer att visa en del av vad som hände under året med hjälp av klipp från media och från pressmeddelanden. 

Det moderata oppositionsrådet Hägg brukar i fullmäktiges talarstol hävda att vi socialdemokrater pratar om ojämlikhet, samt att vi inte gör något för att minska den. Faktum är att moderaterna inte ens pratar om det ojämlika Gävleborg. Åtminstone inte i sin budget. Hur som helst visar klippen nedan att Hägg har fel. Den gemensamma nämnaren i klippen är jämlikhet.

Moderat systemskifte inom hälso och sjukvården i Gävleborg

 Det har varit budgetdebatt på regionfullmäktige. Där debatterades de olika budgetförslagens styrkor och svagheter. Mitt första inlägg handlade om det systemskifte moderaterna vill göra inom sjukvården i länet. Ett systemskifte vi ser i Stockholm och på en del andra håll där moderaterna styr. Texten nedan ämitt anförande i debatten:

Ordförande:

Jag har sedan jag tillträdde som regionråd 2015 följt den moderata politiken, inte bara i Gävleborg, utan också i de regioner där moderaterna styr. Det ger en tydlig bild över vad moderaterna tänker göra med sjukvården om de får makten i Region Gävleborg. 

Ordförande, att sätta sig in i den moderata politiken handlar om att lägga pussel. De är nämligen inte särskilt tydliga. Någon enstaka motion, att-satser här och där i de budgetdokument som tagits fram genom åren, som vid en första anblick inte tycks hänga ihop.

Ordförande:

Moderaterna i Gävleborg förbereder ett systemskifte i sjukvården i vårt län. Så fort dom får chansen att ta makten efter valet 2022.

Systemskiftet kommer att börja med att Moderaterna driver igenom en långtgående bolagisering av våra gemensamma hälsocentraler.

Det har dom redan öppet krävt. I ett skarpt politiskt förslag för ett par sedan och i budget för 2021 har förslaget presenterats. Så långt som att bolagisera alla sina hälsocentraler har ingen annan i hela landet gått. Förutom Moderaterna i Gävleborg.

För om man bolagiserar, så är det mycket lättare att sälja bolaget på marknaden. På så vis vill Moderaterna öppna för att privatisera hälsocentralerna i vårt län.

Vi har sett det i Stockholm och vi ser det hända i Dalarna där moderaterna just nu driver på för att privatisera barnpsykiatrin. Vi ser det också i Uppsala där moderaterna vill privatisera delar av Akademiska sjukhuset.

Frågan är varför detta systemskifte är så viktigt för moderaterna? 

Handlar det om att göra sjukvården mer jämlik och mer tillgänglig? Eller att öka valfriheten för medborgare och patient? Ordförande: bolagisering leder till centralisering och centralisering minskar inte bara valfriheten för den enskilde. Det innebär också att bolagisering och centralisering ökar ojämlikheten. När man läser deras budget för 2022 nämns inte jämlikhet över huvudtaget. Syftet med systemskiftet handlar naturligtvis om att privatisera och på så sätt göra skattemedel tillgängliga för riskkapitalister och andra, vars drivkraft är något annat än länets invånares bästa.

Nästa steg i systemskiftet är just privatiseringen av sjukvården. Moderaterna i Gävleborg låg länge lågt med sina öppna privatiseringskrav. Men inte längre. I regionfullmäktige framför Moderaterna nu öppet systemskiftets andra led: På regionfullmäktige i våras när den regionala utvecklingsstrategin debatterades hävdade Hälso och sjukvårdsnämndens ander vice ordförande, moderaten Ann-Charlotte Granath, jag citerar: ”Sen (att lyfta in hospicedebatt och) att vi vill privatisera hela primärvården, den debatten tar jag gärna”

Moderaternas regionråd Alexander Hägg, också han i regionfullmäktige. Samma politiska linje.

”Tack så mycket herr ordförande, jag väljer bolagisering och privatisering framför den socialdemokratiska politiken”

 

Tredje ledet är skattesänkningar. Just när sjukvården i och efter pandemin behöver resurserna som mest, planerar Moderaterna i Gävleborg för att minska resurserna, genom att sänka skatten. Men man kallar det inte för det utan man fördunklar språket och kräver ”konkurenskraftiga skatter”.

När skattesatsen senast behandlades av fullmäktige konstaterade regionrådet Patrik Stenvard från Moderaterna: ”Jag kan bara säga att på sikt så tror jag ändå att vi som region skulle behöva ha en mer konkurenskraftig skattesats”

Bolagiseringar, privatiseringar och skattesänkningar – det moderata systemskiftet i sjukvården i Gävleborg.

Ordförande: På vilket sätt ger det moderata systemskiftet en mer jämlik, en mer nära och en mer tillgänglig vård? 

Därför är jag socialdemokrat!

 

Jag har med viss regelbundenhet frågat mig själv varför jag sympatiserar med den demokratiska socialismen och varför jag är socialdemokrat. Med anledning av den senaste tidens turbulens och misstroendeförklaring mot regeringen och den debatt som följde fick jag anledning att återigen bena ut varför jag är socialdemokrat. Det pratas mycket om sakpolitik just nu. Pratar man enskilda sakpolitiska frågor skulle jag lika gärna kunna sympatisera med vänsterpartiet. Trots det har de inte sedan 1980-talet varit ett alternativ för mig. 

Det här är ett försök att förklara varför jag är socialdemokrat och varför jag troligtvis alltid kommer att vara socialdemokrat.

Jag har så länge jag kan minnas varit intresserad av samhällsfrågor, och jag har nog också alltid varit förbannad på orättvisor. Som barn växte jag upp med en känsla av att inte riktigt passa in någonstans, vilket gjorde att jag sökte mig till naturen och sportfisket. Där fanns den ro och den känsla av frihet jag behövde för att kunna andas. När jag blickar tillbaka känner jag igen min ungdoms jag i Hans Lidmans ensamhet och hans flykt in i skogen till den trygghet ensamheten gav. Det är nog därför jag som vuxen fastnat för hans författarskap. När jag sommaren 1979 hörde The Clash och låten Police & thieves för första gången golvades jag av kraften i låten. Det öppnade dörren till en värld där jag kände mig hemma och välkommen. Punken och den musik som följde i dess spår talade direkt till mig med sådan styrka att den fortfarande idag påverkar mitt liv. Någon sa att konst, kultur eller musik främst talar till de svaga, de osäkra. Det är de som behöver den för att våga växa. Så var det för mig och så är det i viss mån fortfarande. Punken gav mig styrka att göra något konstruktivt med den ilska och frustration jag bar på. Det viktigaste var modet att tänka självständigt. Jag växte, jag utvecklades och jag växte på nåt sätt bort från den världen. Jag upplevde att punken stelnade och med det började exkludera de som utvecklades åt ett annat håll. Jag passade helt enkelt inte in i den mall som formades. Varken i punken eller i den mer intellektuella alternativa vänsteromgivning många av mina vänner trivdes. Murarna som byggdes genom en i mina ögon allt för dogmatsik och kompromisslös syn var inte den värld jag kände mig hemma i. Jag lämnade den världen, musiken tog jag med mig.

Jag fick jobb på Svedala-Arbrå som plåtslagare. 

Jag upplevde orättvisor i löner och övriga villkor, men upptäckte också att det fanns en organisation som arbetade för att bekämpa dessa orättvisor, nämligen facket. Jag engagerade mig och jag kände mig hemma ganska omgående. Mitt och andras engagemang gjorde skillnad för både mig som individ och för arbetskamraterna som kollektiv. Sakta men säkert började en insikt om att individens frihet endast kan nås om vi är många som kämpar för varje individs frihet. Därför blev det naturligt att efter några år som fackligt aktiv även engagera mig politiskt. Jag var under något år på 80-talet engagerad i Kommunistisk ungdom, vänsterpartiets ungdomsförbund. Jag kände mig aldrig hemma där. Det var mest interna falangstrider istället för kamp för ett bättre samhälle. 

Jag var vänster, men inte kommunist och inte heller vänsterpartist. Men var jag socialdemokrat? Kanske, kanske inte. Man hade ju hört hur partipiskan viner och hur toppstyrt socialdemokraterna är. En grå massa som inte ger individen friheten att växa. Staten och kapitalet, klassförrädare och annat som jag lärt mig under tiden i Kommunistisk ungdom.

Jag gav socialdemokratin en chans. Minns inte riktigt när, men det borde ha varit under första halvan av 90-talet. Det tog några år innan kände jag att jag hittat hem. Det tog också några år innan jag tog steget in i politiken. Det var ett stort steg för mig och det skedde när jag bytt jobb och lämnade det fackliga arbetet. 

I socialdemokraterna behövde jag inte göra mig till, jag fick möjlighet att utvecklas utifrån mina egna förutsättningar. Bli respekterad för den jag är, det jag står för och för det jag vill åstadkomma med mitt engagemang. Där fick jag ifrågasätta, men också bli ifrågasatt och när det var dags att gå till beslut resonerades det och kompromissades det fram beslut som de flesta kunde ställa sig bakom, inte sällan motvilligt. Jag kände mig hemma i det arbetssättet och jag insåg att jag troligen alltid varit socialdemokrat, att det var därför jag aldrig känt mig hemma i mer dogmatiska och kompromisslösa miljöer. 

Världen är inte så svart eller vit såsom jag uppfattar att de till vänster om socialdemokratin betraktar den. Världen är full av nyanser, ibland tydliga och fullt synliga, men lika ofta enbart som förnimmelser, känslor och konturlösa skuggor av något stort och viktigt. Det är dessa socialdemokratin när den är som bäst klarar av att fånga upp, sätta ord på och göra politik av. Många människors individuella upplevelser sammanflätade till en, där varje individ är lika viktig och där varje individs frihet är det gemensamma målet.

Socialdemokratin ser jag som en rörelse vars syfte är att möjliggöra alla människors frihet. Att vara fri och att vara behövd är meningen med livet säger fd statsministern och fd partiledaren Göran Persson i ett samtal med tankesmedjan Tiden. Det är mycket bra formulerat. Att vara fri utan att det sker till priset av att någon annan blir mindre fri är den frihet jag och socialdemokratin eftersträvar. Att vara behövd gör att friheten är meningsfull. Därför hänger frihet och jämlikhet tätt ihop. Jämlikheten kommer före friheten. 

Socialdemokratin är mina ögon så mycket mer än politik och ett politiskt parti. Det är också ett slags förhållningssätt, att vara i ständig rörelse. Att aldrig tappa hoppet även när stegen och riktningen verkar gå åt motsatt håll. Att vara socialdemokrat är att tvivla, att ifrågasätta, att resonera, att kompromissa och samtidigt vara mycket målmedveten. Det är målmedvetenheten och de djupt rotade grundvärderingarna som ger mig trygghet och mod. Det i sin tur ger mig tålamod och förståelse för att världen inte är svart eller vit. Om man vill framåt och är demokrat är kompromissen vägen att vandra på.

Ibland får jag frågan varför jag inte är vänsterpartist eftersom jag delar många sakpolitiska åsikter med V. Svaret är att jag menar att S självklart ska förhandla med vänsterpartiet eftersom det finns samsyn i många sakfrågor, men att det trots det är en stor skillnad mellan ett socialdemokratiskt samhälle och ett vänsterpartistiskt samhälle. Jag vill leva i ett socialdemokratiskt samhälle. Jag menar att friheten blir mindre i ett vänsterpartistiskt samhälle eftersom jag betraktar V som mer dogmatiska, mer svartvita samt att de har en större tro på absoluta sanningar jämfört med socialdemokraterna.   

Jag känner mig instängd, närmast desperat innanför de murar de rättrogna socialisterna inom den renläriga vänstern bygger upp. Debatten efter misstroendeförklaringen mot regeringen har påmint mig om hur trång och intolerant jag upplever deras värld och det samhälle de eftersträvar är. Jag har egentligen inga synpunkter på att V inte längre hade förtroende för den tidigare regeringen. Det är deras beslut och det finns enligt dem goda skäl att agera som de gjort. Det som får mig att reagera är hur man från de rättrogna agerar gentemot de som har en annan bild av bakgrunden till regeringens fall. Föraktet mot de som har andra perspektiv. Bristen på nyanser och bristen på vilja till reflekterande samtal. Det är deras bild som är den enda sanna. De som avviker från den bilden ljuger, är styrda av partipiska osv. Det andas fundamentalism. Jag vill inte leva mitt liv i den världen även om den på ytan är vackrare och mer ideologisk ren än det samhälle socialdemokratin eftersträvar. Jag vill vara fri. Fri från dogmer, fri från förutfattade meningar, fri från absoluta sanningar.

Därför är jag socialdemokrat!

Det blir sällan som man tänkt. Åtta månader som ordförande för Hälso och sjukvårdsnämnden.

Jag har nu avslutat mitt förordnande som ordförande för Hälso och sjukvårdsnämnden. Åtta mycket intensiva månader.

Det är sällan det blir som man tänkt, men att min tid som ordförande för HSN skulle vara så dramatisk och så intensiv som den blev var bortom min förmåga att förutse. 

Jag tillträdde i skarven mellan pandemins första och andra våg hösten 2020, i ett läge när smittspridningen sjönk och många trodde att det värsta var bakom oss. Så var inte fallet. Den andra vågen sköljde över landet och det visade sig att det blåste upp också till en tredje våg.

 

När budgeten för Hälso och sjukvårdsnämnden presenterades i höstas låg mitt fokus på att svensk sjukvård är ojämlik. Att det spelar roll vem man är, vilket kön man har, var man är född. Fokus låg också på den framskjutna vården. De som har fått vänta på vård pga att covidvården måste prioriteras skulle under 2021 prioriteras. Frågor som God och Nära vård, digitala vårdmöten och annat var också en del av de uppgifter som väntade. Några veckor senare sköljde den andra pandemivågen över vårt län och senare även den tredje vågen. De planer jag hade för uppdraget ställdes på ända och vi fick alla återigen ställa om våra liv.

Mitt ansvar blev istället att politiskt leda Region Gävleborgs sjukvårdsinsatser genom den största kollektiva insats som organisationen någonsin företagit sig: Massvaccinationen av länsbefolkningen. Samtidigt som den framskjutna vården var nödvändig att åtgärda, parallellt med att planeringen och genomförandet av det stora utvecklingsprojektet God och nära vård i Gävleborg också måste fortgå. Planeringen för införandet av digitala vårdmöten fick på grund av pandemin skjutas fram till hösten. 

Vägval, prioriteringar och beslut under pandemin prövade sjukvården på ett sätt som ingen någonsin tidigare upplevt. Även politiken ställdes inför svåra prövningar. När jag nu avslutar uppdraget som ordförande är jag trots den oerhört svåra utmaningen jag ställdes inför tacksam för att jag fick mitt partis och mina kamrater i den styrande majoritetens förtroende att leda nämnden under den svåraste av tider. Det har varit mycket lärorikt och självklart givande att se hur sjukvården på ett beslutsamt sätt tagit sig an uppgiften och hur de på ett mycket bra sätt svarat upp mot det tydliga, men svåra uppdraget från politiken att genomföra massavccineringen och säkerställa att den genomförs med fokus på närhet och på tillgänglighet. Region Gävleborg har under vaccineringen varit en av landets ledande regioner, vilket är ett bevis på sjukvårdens förmåga och kompetens. Det visar också att vårt fokus på tillitsstyrning har varit rätt. Ett tydligt uppdrag från politiken, täta uppföljningar för att hålla sig välinformerad om hur verkställigheten av uppdraget går, uppföljande frågor för att säkerställa att politikens intentioner har nått samtliga som arbetar med frågan.

Bland det sista jag gör som ordförande är att gå igenom rapporter som på olika sätt beskriver att pandemin inte slagit blint utan att det finns en folkhälso- och en klassdimension. Rapporten från Samhällsmedicin beskriver att de flesta som avlidit haft underliggande sjukdomar. Sjukdomar kopplade till hälsa och klass. Läser också en rapport från Region Stockholm som pekar åt samma håll. Detta är angelägna slutsatser om en social orättvisa som jag aldrig kan acceptera. Men de måste lika fullt upp på bordet för att bli föremål för politisk debatt och sedermera lösningar. Under den sista veckan av mitt ordförandeskap blev jag emellertid också uppmärksammad på en undersökning med ett verkligt glädjande budskap. En riksomfattande undersökning från organisationen Sveriges kommuner och regioner, där alla rikets kommuner och regioner är medlemmar, konstaterar att i inget annat län under det senaste halvåret, har medborgarnas förtroende ökat så stort för sjukvården som bland gävleborgarna – ökningen är på hela 14 procent, vilket betyder att om man slår ut det på hela länets befolkning har runt 40 000 länsbor fått ökat förtroende för sjukvården i Region Gävleborg under pandemin. När tiderna var som tuffast och när smittan drabbade medborgarna som hårdast, då steg länsbornas förtroende för sjukvården i rekordtakt!

Jag konstaterar också utifrån rapporten är det jag sade när jag tillträdde som ordförande i november var rätt, men att andra och tredje vågen kom emellan, att det nu är än viktigare att jobba med den uppskjutna vården, att de som avstått sjukvård för att människor med covid19 behövt vård nu måste prioriteras.

Det har även varit intressant att följa oppositionens reaktioner och försök till att bedriva oppositionspolitik gentemot pandemibekämpning och massvaccination. De har påstått att det inte funnits någon vaccinplan trots att en sådan funnits från dag ett. De har nosat upp frågor som varit på gång, lyft så kallade initiativärenden i syfte att ta åt sig äran för exempelvis gratis vaccin, vaccinresor, slopade egenavgifter för sjukresor mm. Vissa oppositionsföreträdare har varit nära och ibland passerat anständighetens gräns genom att fara med osanningar och genom att på ett mycket fult sätt försöka svartmåla såväl majoritetsföreträdare som personal.

Rapporten från Samhällsmedicin är ett exempel på det där det moderata oppositionsrådet på sin blogg insinuerar att rapportförfattarna har tillrättalagt rapporten för att anpassa den till den politiska majoriteten. Det verkar vara jobbigt och obekvämt för moderaterna att vaccinationen och covidvården fungerat så bra som den gjort. Jobbigt eftersom deras världsbild slagits sönder, dvs bilden att den styrande majoriteten inte klarar sitt uppdrag. Men kanske också jobbigt eftersom det nu är tydligt att de själva saknar en sammanhållande politik. Det räcker ju inte med att enbart kritisera nuvarande majoritet samt att man gör anspråk på makten. Eller att ha en uppfattning i enskilda sakfrågor. Det krävs mer för att ha en egen politik, ett alternativ att samlas kring. Idag finns inte detta. Det enda som verkar finnas är en samsyn att man ogillar socialdemokrater.

Jag kommer att sakna uppdraget. Jag har gillat intensiteten och pulsen i uppdraget och kommer att sakna tempot. Jag kommer också att sakna kontakten med länsinvånarna. Det har periodvis varit en hel del kontakter med länsinvånare i stora och små frågor. När telefonbokningen till vaccination var överbelastad var kontakterna intensiva. Ofta mycket bra samtal från irriterade länsinvånare. Det har också varit en del samtal om enskilda ärenden. Svåra samtal från ledsna och frustrerade människor. Dessa samtal har varit jobbiga, men samtidigt mycket viktiga. Särskilt när man inte kunnat hjälpa. En del av dessa samtal kommer jag att ta med mig och göra politik av.

Jag vill också ta tillfället i akt och rikta ett stort tack till samtliga som arbetat med pandemibekämpning, massvaccinering och samtidigt lyckats att upprätthålla även den ordinarie verksamheten på en hög nivå. Jag vill också rikta ett stort och innerligt tack till hälso och sjukvårdsdirektören för våra många och ibland långa samtal, för ett mycket gott samarbete och sist men inte minst för hans sätt att leda hälso och sjukvården under denna mycket svåra tid. Det finns tillfällen där orden inte riktigt räcker till. Det sjukvården gjort hittills under pandemin är så nära ordet underverk man kan komma.

Tack!

När jag efter sommaren är tillbaka i mitt ordinarie uppdrag kommer jag att jobba ikapp de frågor jag tvingats prioriterat ner under min ordförandetid. Jämlikhet och folkhälsa är självklara perspektiv jag kommer att jobba med. Infrastruktur, internationellt samarbete, miljöfrågor där tillståndet för strömmingen efter gävleborgskusten är andra viktiga områden. Även lokalt partiarbete som jag tvingats att prioritera ned känns angeläget. Innan dess väntar en sommar med återhämtning, reflektioner, swemester med boken Mytomspunna platser i Hälsingland som guide, samt en del flugfiske. Om pandemin utvecklas åt rätt hål har jag en veckas norskt laxfiske i mitten på augusti inplanerad.

Jag avslutar med att önska er alla en skön och avkopplande sommar!

Om att lämna uppdrag

 Det är med blandade känslor jag lämnar mitt styrelseuppdrag i Bollnäs Arbetarekommun. Orsaken är många. Den främsta är att jag på olika sätt suttit i styrelsen med några års uppehåll i säkert tjugo år. Det är helt enkelt dags att släppa fram andra, deras tankar och idéer innan jag blir en surgubbe. 

Surgubbe är min beteckning på män, oftast äldre och erfarna som med sin erfarenhet väljer att förvalta istället för att utveckla den organisation man sitter i. En person som en gång i tiden hade ett stort driv och som förändrade och förnyade, men som med tiden lite bekvämt sjunkit in i sin fåtölj och omedvetet slutat att utmana. Jag vet inte längre om jag har det drivet när det gäller styrelsearbetet i arbetarekommunen. Mitt regionrådsuppdrag tar mycket av min tid och jag har svårt att hinna med att sätta mig in i det som händer lokalt. Bättre då att ta ett steg tillbaka. Tiden som krävs för ett styrelseuppdrag är mer än mötena. Tiden mellan mötena. Det är den tiden som inte räcker till. Risken blir då att man intar en förvaltande roll och därmed står i vägen för den utveckling som är själva livslusten i en styrelse.

Det är samtidigt en vemodig känsla. Jag vet att jag kommer att sakna en hel del av styrelsearbetet och det är också därför det är svårt att släppa taget. Att sitta i en styrelse ger ofta så mycket tillbaka i form av klokskap och energi. Att omge sig med kloka och engagerade människor spiller liksom över och gör mig till en klokare och bättre människa. De som suttit i styrelsen under alla år jag varit med har varit kloka engagerade och mycket kunniga människor som starkt bidragit till att jag är den jag är idag.

Jag saknar ord för att kunna tacka dem alla.

Den som är utan synd kastar den första stenen. Oppositionsrådet Stenvards kravlista inför digitala regionfullmäktige

Oppositionsrådet Stenvard går till hårt angrepp mot regionfullmäktiges ordförande med anledning av att onsdagens sammanträde ställdes in. Stenvard anklagar ordförande för oförmåga att leda mötet. Jag tänker att man kanske ska fundera på sin egen inblandning i det strul som uppstod. Jag hade för egen del inget strul med den teknik och den utrustning jag har i mitt hem. Jag har bytt till en mer kraftfull router efter att ha haft en del problem med att digitala möten hackar. Därefter har det funkat hyfsat. Mitt viktigaste verktyg för digitala möten är den Ipad regionen tillhandahåller. Under gårdagens övningsfullmäktige såg jag 49 personer samtidigt, vilket ligger i linje med kommunallagen om vi kör ett nedkvittat fullmäktige till 41 ledamöter. Det verktyg för närvarokoll, röstning och övrig mötesformalia funkade också klockrent hemma hos mig. Om det funkade för mig har jag svårt att se att samtliga problem som uppstod kan lastas regionfullmäktiges ordförande. Det strul som var, förutom att en del ledamöter hade problem var att kontakten med fullmäktiges presidium försvann en stund, men det verkade lösa sig efter att bytt ut den utrustning som felade..

Ansvarsfördelningen för att förbereda och genomföra ett regionfullmäktige ser ut ungefär så här:

Sammanträdet leds av ett presidium som består av ordförande, förste och andre vice ordförande. De två första tillhör majoriteten och andre vice ordförande kommer från oppositionen, i vårt fall från M. Inför varje möte har presidiet en träff med samtliga partiers gruppledare för att gå igenom sammanträdet, om det är något särskilt som man behöver tänka på osv. Moderaterna tycks ha en annan ordning. Där verkar det som om oppositionsrådet även ska agera gruppledare, trots att M utsett en annan gruppledare än oppositionsrådet, och överpröva det presidiet och gruppledarna kommit överens om inför sammanträdet. Ett exempel på det är den kravlista oppositionsrådet Stenvard satt upp för att okeja ett digitalt sammanträde. En kravlista som med råge överstiger kraven i kommunallagen. Den får mig att tänka på bibelcitatet ”Den som är fri från synd kastar första stenen.” Nedan finns Stenvards kravlista i oredigerad form. 

Hej Kenneth

 

Jag vill även denna gång försöka få återkoppling på de önskemål och krav vi har inför morgondagens digitala fullmäktige. Vi har som ambition och förhoppning att detta ska fungera bra, det finns en del lärdomar för alla att dra från förra gångens fullmäktige men med rätt förberedelser och en öppen dialog inför så kommer det gå bra. De allra flesta av de saker vi lyft är åtgärdade och det finns en plan för vilket är bra, det är bara några återstående som vi skulle vilja få återkoppling på.

Önskemål sedan tidigare:

-Om/när någon kopplas ned eller bild och ljud försvinner ska detta omedelbart uppmärksammas och mötet ajourneras(räcker med en kortare paus och invänta den frånfallande ledamoten) till dess att tekniken åter igenom fungerar.

Vi förväntar oss att någon tjänsteman håller koll på detta och uppmärksammar dig omgående så du kan pausa mötet om någon faller ifrån. Sist så var det någon som missade propositionsordningen och inte hörde allt som sades och det går inte att lägga på den enskilda att den samtidigt som det strular försöker få tag på IT och göra knappval och dyligt. Se bara till att det blir en kortare paus mellan anföranden och slå av mikrofonerna under tiden.

 

-Sluten omröstning är inte möjlig att genomföra digitalt

Om detta är aktuellt, vilket jag inte vet så är det problem att uppfylla. Hur ser eran lösning ut för detta?

 

Vi hade även på senaste gruppledarträffen en del önskemål:

Upprop manuellt på morgonen                                                     Förväntar vi oss sker, gör det innan sändningen körs igång om det krävs

Någon bevakar under dagen att alla är med                             Förväntar vi oss att så sker

Rutin när någon faller bort, pausar förhandlingen. Lös det inte i live webbsändning        Förväntar vi oss att så sker

 

Följande känner vi att vi har fått gehör för och är uppfyllda:
Handlingar till alla, aktivt säga nej                     UPPFYLLD

Övningsfullmäktige heldag, 17/2                      UPPFYLLD

Nedkvittat till minimum                                       UPPFYLLD

Alla tjänstgörande syns samtidigt                    UPPFYLLD

 

 

Vi har tidigare ställt följande krav som vi nu känner är uppfyllda

-Det måste vara möjligt att ajournera sammanträdet för att inom och mellan partigrupper kunna överlägga i sakfrågor
Detta löser sig i och med att vi alla sitter uppkopplade på Teams och vi har nu alla behörighet att kalla till egna Teamsmöte. UPPFYLLD

-Det ska vara enkelt att begära ordet, på liknande sätt som i fullmäktigesalen. (Handuppräckning eller chatt som idag används vid vissa digitala möten är inte tillräckligt)

En webbaserad lösning är klart(meetingspyder) och detta kommer fungeraUPPFYLLD

-Votering kan ske med namnupprop, då ska varje deltagare som röstar synas och höras. Det får inte vara så att risken finns att någon röstar i stället för fullmäktigeledamot.

Uppropet förväntas ske manuellt så man kan se alla vem det är som är närvarande. Votering kan ske med spyder men med risken om det är otydligt vilka som röstar så kan det krävas namnupprop. Förmodligen UPPFYLLD

-Den som talar ska synas för alla närvarande
Detta kommer fungera i Teams. UPPFYLLD
-Presidiet ska sitta samlat i fullmäktigesalen och ska synas för samtliga under hela mötet
Ni har nu kallat till Rektorsgatan 1 där presidiet sitter, så den anses UPPFYLLD

-Talarlistan måste synas under hela tiden
Med nya meetingspyder så är detta uppfyllt. Även bilden från projektorn i fullmäktigesalen ska enligt uppgift synas i Teams UPPFYLLD

-Vi måste se samtliga ledamöter samtidigt, framförallt den som talar ska se övriga som närvarar på mötet samtidigt.
Nu med nedkvittat så är detta löst, det ska gå att se alla tjäsntgörande imorgon. Påminn dem bara om att kamerorna ska vara på under hela mötet.  UPPFYLLD
-Samtliga videokamera ska vara på under hela sammanträdet
När alla nu syns i bild samtidigt så ska detta fungera. Viktigt att det finns någon tjänsteman som håller koll på detta och som kan göra dig uppmärksam på om någon faller bort. UPPFYLLD

 

/Patrik

Om konsekvenser

 Jag har den senaste tiden fått en del kritik på Facebook av vänner med borgerliga värderingar för mitt sätt att beskriva konsekvenserna av borgerlig politik. Vissa anser att det är käbbel medan andra avfärdar det retorik på gränsen till det oanständiga.

”Din vanliga retorik Janne. Har Sabuni någon gång uttalat att hon hellre samverkar med SD än S ? Svar nej. Precis som i ditt eget parti finns det en höger/vänsterskala. Själv betecknar jag mig inte som konservativ utan socialliberal vilket jag delar med väldigt många i partiet.” skrev liberalen Ingrid Hammarberg när jag men orden ”Hellre SD än S verkar en del liberaler med dess partiledare i spetsen tycka...” beskrev konsekvensen av att Sabuni i en artikel i Svenska Dagbladet sade sig vara beredd att bryta januariavtalet och gå till extraval.

Är man politiker får den politik och de åsikter man torgför konsekvenser. 

Alltid! 

Även om konsekvenserna inte alltid uttalas.

Ibland är konsekvenserna medvetna, ibland omedvetna. De finns dock alltid där.

En konsekvens av att M, L, KD och SVG vill bolagisera primärvården är färre hälsocentraler på landsbygden. Det säger man ju naturligtvis inte. Man hävdar att man kan bedriva primärvård mer kostnadseffektivt i bolagsform. Det kostar mer att ha många små hälsocentraler än att ha färre men större. Konsekvenserna verkar man blunda för, eller så är man omedvetna om dem.

Konsekvenserna av ett extraval om dagens opinonssiffror vore att L åker ur riksdagen och att M och KD kan bilda regering med SD eller med stöd av SD. Detta oavsett att Sabuni aldrig sagt att hon hellre samverkar med SD än med S.

Konsekvensen även om den aldrig varit uttalad blir att L medverkar till att SD får större inflytande än vad de har idag. 

Därför menar jag att mitt påstående ”Hellre SD än S verkar en del liberaler med dess partiledare i spetsen tycka” är relevant eftersom det är en konsekvens av att Sabuni säger sig vara beredd att gå till extraval.

Detta oavsett vilken falang inom Liberalerna man tillhör.