Det blir sällan som man tänkt. Åtta månader som ordförande för Hälso och sjukvårdsnämnden.

Jag har nu avslutat mitt förordnande som ordförande för Hälso och sjukvårdsnämnden. Åtta mycket intensiva månader.

Det är sällan det blir som man tänkt, men att min tid som ordförande för HSN skulle vara så dramatisk och så intensiv som den blev var bortom min förmåga att förutse. 

Jag tillträdde i skarven mellan pandemins första och andra våg hösten 2020, i ett läge när smittspridningen sjönk och många trodde att det värsta var bakom oss. Så var inte fallet. Den andra vågen sköljde över landet och det visade sig att det blåste upp också till en tredje våg.

 

När budgeten för Hälso och sjukvårdsnämnden presenterades i höstas låg mitt fokus på att svensk sjukvård är ojämlik. Att det spelar roll vem man är, vilket kön man har, var man är född. Fokus låg också på den framskjutna vården. De som har fått vänta på vård pga att covidvården måste prioriteras skulle under 2021 prioriteras. Frågor som God och Nära vård, digitala vårdmöten och annat var också en del av de uppgifter som väntade. Några veckor senare sköljde den andra pandemivågen över vårt län och senare även den tredje vågen. De planer jag hade för uppdraget ställdes på ända och vi fick alla återigen ställa om våra liv.

Mitt ansvar blev istället att politiskt leda Region Gävleborgs sjukvårdsinsatser genom den största kollektiva insats som organisationen någonsin företagit sig: Massvaccinationen av länsbefolkningen. Samtidigt som den framskjutna vården var nödvändig att åtgärda, parallellt med att planeringen och genomförandet av det stora utvecklingsprojektet God och nära vård i Gävleborg också måste fortgå. Planeringen för införandet av digitala vårdmöten fick på grund av pandemin skjutas fram till hösten. 

Vägval, prioriteringar och beslut under pandemin prövade sjukvården på ett sätt som ingen någonsin tidigare upplevt. Även politiken ställdes inför svåra prövningar. När jag nu avslutar uppdraget som ordförande är jag trots den oerhört svåra utmaningen jag ställdes inför tacksam för att jag fick mitt partis och mina kamrater i den styrande majoritetens förtroende att leda nämnden under den svåraste av tider. Det har varit mycket lärorikt och självklart givande att se hur sjukvården på ett beslutsamt sätt tagit sig an uppgiften och hur de på ett mycket bra sätt svarat upp mot det tydliga, men svåra uppdraget från politiken att genomföra massavccineringen och säkerställa att den genomförs med fokus på närhet och på tillgänglighet. Region Gävleborg har under vaccineringen varit en av landets ledande regioner, vilket är ett bevis på sjukvårdens förmåga och kompetens. Det visar också att vårt fokus på tillitsstyrning har varit rätt. Ett tydligt uppdrag från politiken, täta uppföljningar för att hålla sig välinformerad om hur verkställigheten av uppdraget går, uppföljande frågor för att säkerställa att politikens intentioner har nått samtliga som arbetar med frågan.

Bland det sista jag gör som ordförande är att gå igenom rapporter som på olika sätt beskriver att pandemin inte slagit blint utan att det finns en folkhälso- och en klassdimension. Rapporten från Samhällsmedicin beskriver att de flesta som avlidit haft underliggande sjukdomar. Sjukdomar kopplade till hälsa och klass. Läser också en rapport från Region Stockholm som pekar åt samma håll. Detta är angelägna slutsatser om en social orättvisa som jag aldrig kan acceptera. Men de måste lika fullt upp på bordet för att bli föremål för politisk debatt och sedermera lösningar. Under den sista veckan av mitt ordförandeskap blev jag emellertid också uppmärksammad på en undersökning med ett verkligt glädjande budskap. En riksomfattande undersökning från organisationen Sveriges kommuner och regioner, där alla rikets kommuner och regioner är medlemmar, konstaterar att i inget annat län under det senaste halvåret, har medborgarnas förtroende ökat så stort för sjukvården som bland gävleborgarna – ökningen är på hela 14 procent, vilket betyder att om man slår ut det på hela länets befolkning har runt 40 000 länsbor fått ökat förtroende för sjukvården i Region Gävleborg under pandemin. När tiderna var som tuffast och när smittan drabbade medborgarna som hårdast, då steg länsbornas förtroende för sjukvården i rekordtakt!

Jag konstaterar också utifrån rapporten är det jag sade när jag tillträdde som ordförande i november var rätt, men att andra och tredje vågen kom emellan, att det nu är än viktigare att jobba med den uppskjutna vården, att de som avstått sjukvård för att människor med covid19 behövt vård nu måste prioriteras.

Det har även varit intressant att följa oppositionens reaktioner och försök till att bedriva oppositionspolitik gentemot pandemibekämpning och massvaccination. De har påstått att det inte funnits någon vaccinplan trots att en sådan funnits från dag ett. De har nosat upp frågor som varit på gång, lyft så kallade initiativärenden i syfte att ta åt sig äran för exempelvis gratis vaccin, vaccinresor, slopade egenavgifter för sjukresor mm. Vissa oppositionsföreträdare har varit nära och ibland passerat anständighetens gräns genom att fara med osanningar och genom att på ett mycket fult sätt försöka svartmåla såväl majoritetsföreträdare som personal.

Rapporten från Samhällsmedicin är ett exempel på det där det moderata oppositionsrådet på sin blogg insinuerar att rapportförfattarna har tillrättalagt rapporten för att anpassa den till den politiska majoriteten. Det verkar vara jobbigt och obekvämt för moderaterna att vaccinationen och covidvården fungerat så bra som den gjort. Jobbigt eftersom deras världsbild slagits sönder, dvs bilden att den styrande majoriteten inte klarar sitt uppdrag. Men kanske också jobbigt eftersom det nu är tydligt att de själva saknar en sammanhållande politik. Det räcker ju inte med att enbart kritisera nuvarande majoritet samt att man gör anspråk på makten. Eller att ha en uppfattning i enskilda sakfrågor. Det krävs mer för att ha en egen politik, ett alternativ att samlas kring. Idag finns inte detta. Det enda som verkar finnas är en samsyn att man ogillar socialdemokrater.

Jag kommer att sakna uppdraget. Jag har gillat intensiteten och pulsen i uppdraget och kommer att sakna tempot. Jag kommer också att sakna kontakten med länsinvånarna. Det har periodvis varit en hel del kontakter med länsinvånare i stora och små frågor. När telefonbokningen till vaccination var överbelastad var kontakterna intensiva. Ofta mycket bra samtal från irriterade länsinvånare. Det har också varit en del samtal om enskilda ärenden. Svåra samtal från ledsna och frustrerade människor. Dessa samtal har varit jobbiga, men samtidigt mycket viktiga. Särskilt när man inte kunnat hjälpa. En del av dessa samtal kommer jag att ta med mig och göra politik av.

Jag vill också ta tillfället i akt och rikta ett stort tack till samtliga som arbetat med pandemibekämpning, massvaccinering och samtidigt lyckats att upprätthålla även den ordinarie verksamheten på en hög nivå. Jag vill också rikta ett stort och innerligt tack till hälso och sjukvårdsdirektören för våra många och ibland långa samtal, för ett mycket gott samarbete och sist men inte minst för hans sätt att leda hälso och sjukvården under denna mycket svåra tid. Det finns tillfällen där orden inte riktigt räcker till. Det sjukvården gjort hittills under pandemin är så nära ordet underverk man kan komma.

Tack!

När jag efter sommaren är tillbaka i mitt ordinarie uppdrag kommer jag att jobba ikapp de frågor jag tvingats prioriterat ner under min ordförandetid. Jämlikhet och folkhälsa är självklara perspektiv jag kommer att jobba med. Infrastruktur, internationellt samarbete, miljöfrågor där tillståndet för strömmingen efter gävleborgskusten är andra viktiga områden. Även lokalt partiarbete som jag tvingats att prioritera ned känns angeläget. Innan dess väntar en sommar med återhämtning, reflektioner, swemester med boken Mytomspunna platser i Hälsingland som guide, samt en del flugfiske. Om pandemin utvecklas åt rätt hål har jag en veckas norskt laxfiske i mitten på augusti inplanerad.

Jag avslutar med att önska er alla en skön och avkopplande sommar!