Förvirrad av opinionen

Det senaste året har varit förvirrande, i alla fall om man ser till vad som hänt inom opinionen. På ena sidan har vi ett fantastiskt engagemang för flyktingar, ett engagemang som ger hopp inför framtiden. På den andra sidan ser vi en tydlig frammarsch för i mina ögon obehagliga högerkrafter där Moderaterna under Anna Kinberg-Batra lämnat den politiska mitten för en rejäl högersväng och ett tydligt närmande till Sverigedemokraterna. På det personliga planet är det en inre konflikt mellan den krassa verkligheten och hjärtats och anständighetens väg. Jag är övertygad om att Sverige kan göra mer för att hjälpa människor på flykt. Vårt problem är att samhällets institutioner inte tillräckligt snabbt klarar av att ställa om, att det saknas boenden, lärare och så vidare. Om vi varit bättre förberedda hade vi kunnat ställa om snabbare och därmed kunna göra mer, ta emot fler flyktingar.

Det som förvånar är opinionen. När jag följer media och flödena i sociala medier vinner humanismen stort men när jag ser opinionsundersökningar och partisympatier vinner de mörka krafterna. Besvikna vänstersossar och miljöpartister borde ge Vänsterpartiet skjuts i opinionen och besvikna högersossar och moderater borde ge Centerpartiet rejäl skjuts. Istället ökar Sverigedemokraterna och Moderaterna håller ställningarna. Vore det val idag kunde M, SD och KD bilda en hyfsat stark högerregering helt avsaknad av humanism. Beroende på vilken undersökning man väljer att sätta sin tilltro till skulle en sådan regering samla minst 46% av väljarna om det vore val idag. De partier som står för en mer humanistisk linje i flyktingfrågan står för långt ifrån varandra i andra frågor för att kunna bilda ett regeringsunderlag.

Den humanism jag ser i media och i sociala medier borde avspegla sig i opinionen och partisympatier. Var finns alla ni som engagerat er flyktinghjälpen? Varför syns inte ert engagemang i opinionsundersökningarna? Kanske är jag för otålig, det kanske kommer.

Mina stora hjältar detta år är gänget bakom Bollnäs skramlar. Ni har visat vad man kan göra om man är några som bestämmer sig för att gå från ord till handling. Ni inger hopp i en annars mörk tid. Tack!

Första året som regionråd. En tillbakablick

Tiden bara flyger iväg! Första året som regionråd börjar gå mot sitt slut och jag brukar varje år på något sätt blicka tillbaka. Erfarenheterna är lättare att fånga upp och göra något klokt av om man skriver ner dom som text, antingen åt sig själv eller som i mitt fall i en blogg. Bloggen har för mig blivit allt viktigare. det är inte så jättemånga som läser mina inlägg, det är heller inte syftet. Det handlar om mina egna tankar om mitt liv som politiker, hur jag ser och reagerar på olika frågor. Ganska privat ibland, men det känns ganska bra att skriva dessa blogginlägg.

Regionuppdragen har gett mig en ny horisont. Såväl politiskt som privat. Jag har tvingats ompröva sanningar och åsikter på ett sätt som fört mig framåt som människa och som politiker. Om jag ska vara helt ärlig är jag nog fortfarande berusad av den där härliga nyfikna upptäckarkänslan. Det spritter i mitt inre på ett sådär barnsligt sätt.

Att lära känna nya människor och en ny organisation är både pirrigt, nervöst och mycket spännande. Även om jag i vissa lägen betraktar mig som något av en ensamvarg så gillar jag att jobba i grupp och lära känna nya människor. Vi är fler regionråd och politiska sekreterare såväl i majoritet som i opposition vilket innebär fler kollegor i vardagen jämfört med tidigare. Vi är olika som personer, vilket har lärt mig mycket. Jag föredrar att finnas i miljöer där olikheter finns. Olikheter utvecklar, jag växer, jag lär mig lyssna och förstå. Det handlar inte bara om besluten, det är lika mycket processen fram till besluten.

Som person betraktar jag mig som lite trögstartad och försiktig när jag närmar mig nya uppgifter och nya människor. Jag vill gärna få en bild av uppdraget, omgivningen och av de människor som finns i min nya värld innan jag börjar sticka ut hakan allt för mycket. Första året som regionråd medgav inte särskilt lång startsträcka. Uppdraget är svårt och omfattande och man måste vara självgående från dag ett. Det kändes därför skönt att ha 6 år i den absoluta hetluften som ordförande i Barn och Utbildningsnämnden med sig in i det nya uppdraget. Ur det perspektivet är regionrådsuppdraget mer anonymt, det är inte mig pressen kontaktar i samband med beslut. De sista två åren som BUN-ordförande slet ordentligt. Regionrådsuppdraget är som sagt var mer komplext och på många sätt mycket svårare än de uppdrag jag haft tidigare. Samtidigt ger anonymiteten en slags arbetsro som jag inte känt på många år. Det har gjort att jag kunnat ägna all energi till att sätta mig in i uppdraget. Det gäller att kunna balansera detaljer med helhet och hela tiden befinna sig på rätt nivå. Borrar man för djupt i detaljerna tappar man helheten och tappar man detaljerna kan det också vara svårt att få ihop helheten.

Tågresorna till och från Gävle betraktar jag som en skön avkoppling i en annars hektisk tillvaro. Ser fram emot 2016 och internet ombord på X-tåget.

Vad har jag då gjort? Mitt fokus har legat på infrastruktur och kollektivtrafik samt folkhälsa. Vi har antagit ett regionalt folkälsoprogram. Ett program som har fokus på människans grundläggande livsvillkor, på barn och unga. Arbetet pågår nu för fullt med att ta fram en folkhälsoplan som kan göra verkstad av folkhälsoprogrammet. Vi har jobbat med infrastruktursatsningar inom ramen för Länsplanen, vilket bland annat innebär satsningar i 100-miljonersklassen på Riksväg 83 förbi Bollnäs och norrut, vi har beslutat om utökad kollektivtrafik i hela länet, om internet på bussar och tåg (kommer 2016), vi har tillsammans med kommuner och andra (tillfälligt?) stoppat den dåliga idén om servicefönster på Norra stambanan, vilket har stoppat all tågtrafik flera timmar per dag i 5 år, jag har deltagit i styrgruppen för Atlantbanan, jag har träffat Västernorrland i diskussioner om buss och tågtrafik till Sundsvall, jag har deltagit i järnvägsforum. Har också varit på en hel del resor utomlands, två gånger i Bryssel, En gång i Helsingfors, en gång i Vasa och en gång i Kotka. Den gemensamma nämnaren har varit infrastruktur och regional utveckling. Har också träffat landsbygdsministern, infarstrukturministern och socialförsäkringsministern samt statsministern. Har även varit på Almedalen för första gången. Är man minsta intresserad av samhällsfrågor och politik rekommenderas Almedalen. Oerhört intressant och lärorikt.

Arbetssättet vi regionråd  majoriteten har tilltalar mig. Varje vecka har vi en aktivitet vi kallar rådsberedning. Tillsammans med regiondirektören, de politiska sekreterarna och de biträdande regiondirektörerna och övriga i ledningsstaben går vi igenom de frågor som är aktuella och som är på väg upp till styrelsen för behandling. Detta sker på förmiddagarna. På eftermiddagarna sitter vi själva utan tjänstemännen. Då går vi också igenom aktuella frågor i nämnderna och fördelar uppgifter som måste göras. Oftast handlar det om motioner, interpellationer, möten och konferenser som är direkt kopplade till regionrådsuppdraget, men en hel del av tiden handlar naturligtvis också om vår egen politik. Det gör att alla får en hyfsad bild av vad som är på gång inom regionen. De riktigt djupa diskussionerna förs i nämnderna och nämndsgrupperna. Arbetssättet tror jag är nödvändigt. Vi är fyra partier och sju regionråd och vi måste arbeta nära varandra om vardagen ska fungera. En del av er kanske anser att vi är för många. Faktum är att under vissa perioder har vi varit för få. Dubbel och trippelbokningar har inte varit ovanliga under året. Några fullmäktigesammanträden, nämnds och styrelsesammanträden har jag varit tvungen att prioritera bort pga andra möten och aktiviteter som krävt ett regionråds närvaro. Att skapa en organisation utan stuprör har varit en bärande tanke för oss alla. Vet inte om någon kommun, region eller landsting lyckats riva stuprören. Ett arbete som aldrig tar slut.

En sak som känns ovant och annorlunda jämfört med när jag hade min vardag i kommunen är kopplingen till det lokala partiarbetet och det som händer i kommunen. Jag delar vardag med färre personer från Bollnäs nu. Det är endast några stycken från mitt parti som är engagerade i regionen, bara jag på heltid. Trots att jag går på i stort sett alla partimöten och aktiviteter så finns min vardag numera i regionen. Det ger nya perspektiv på gott och ont. Jag ser det som en fördel att kunna betrakta såväl det lokala partiarbetet som lokalpolitiken utifrån andra perspektiv än tidigare. Nackdelen är att det är svårare att hålla i kopplingen till det lokala. Vardagsfrågorna i det lokala partiarbetet är sällan mina frågor numera. Jag är en del av gänget men ändå inte. Vardagsfrågorna i kommunen hinner jag inte sätta mig in i helt enkelt.

Det enda jag är riktigt besviken på är hur delar av oppositionen agerar i regionstyrelsen och i regionfullmäktige. Det verkar vara viktigare att vara mot allt majoriteten gör än att presentera en egen politik. Bristen på egen politik gör att att man istället fokuserar på formalia och detaljfrågor som många gånger ligger på tjänstemannanivån att hantera. Hade dessa partier (M och SVP) en egen politik kunde vi utifrån våra olika ståndpunkter få en bättre och för medborgarna viktigare debatt om hur länet bäst ska utvecklas. Nu fastnar vi i formalia och byråkrati, vilket knappast gynnar någon. Arbetet i Hållbarhetsnämnden och övriga nämnder fungerar betydligt bättre. Där uppfattar jag oppositionen som konstruktiv och lösningsorienterad. När vi har olika uppfattningar så har oppositionen egna genomarbetade förslag som ställs mot våra förslag. Klimatet blir därmed mycket bättre. Även besluten blir bättre.


Att summera mitt första år på några få rader visade sig vara helt omöjligt! Ni får därför hålla till godo med en relativt lång text. Ett av mina mål i livet är att ständigt utvecklas, att somna klokare än jag var när jag vaknade i morse. Ur det perspektivet känns det som jag verkligen utvecklats. Det har varit ett av mina bästa år någonsin!

Jag avslutar denna betraktelse med ord från Thåström. Ord som lika gärna kunnat vara mina egna, även om det kanske inte märks i betraktelsen ovan:

Folk frågar "Varför är du så självkritisk hela tiden?" I min värld är det helt omöjligt att göra musik utan tvivel. Man kan alltid höja sin nivå. Allting går att göra lite bättre. Tvivel är det som driver en framåt

Samma sak gäller mig. Jag är självkritisk i den mening att jag är övertygad om att jag alltid kan höja mig en nivå, att jag ständigt utvecklas så länge jag har förmåga att vara lyhörd och nyfiken.

Jag ser fram emot 2016.

En intensiv vecka

Veckan har varit intensiv. Det började i måndags med tidiga morgontåget till Stockholm. På tåget skriver jag en insändare, som publiceras i dagens Ljusnan. Den handlar om SJ:s beslut att i framtiden sluta köra fjärrtåg till Åre/Östersund via Norra stambanan. Orsaken sägs vara för få passagerare. Jag menar att SJ behöver ett nytt uppdrag eller nya ägardirektiv. Fungerande kommunikationer är oerhört viktigt om hela Sverige ska kunna leva. Därför måste SJ och andra statliga bolag ha ett samhällsuppdrag som för SJ:s del innebär att man ska fortsätta trafikera exempelvis Norra Stambanan trots att linjen inte är lönsam. Tyvärr delar inte Moderaterna i länet med Patrik Stenvard i spetsen den uppfattningen. De menar att om statliga bolag får ett samhällsuppdrag så snedvrids konkurrensen. Priset för Moderaterna uppfattning är färre tåg och sämre samhällsservice på landsbygden.

På plats i Stockholm invigdes vårt nya kontor och efter det har vi regionråd jobbat med strategifrågor tillsammans med regionledningen. Hur ska vi jobba för att få den organisation vi vill ha? Hur arbetar vi tillsammans för att undvika en stuprörsorganisation? Gränssnittet mellan politik och tjänstemannaorganisation, mellan styrelsen och nämnderna, mellan nämnderna, ligger de rätt eller behöver vi göra förändringar? Jag är övertygad om att man hela tiden måste justera en organisation om den ska utvecklas. Därför är det viktigt att hela tiden jobba med dessa frågor, utvärdera och vid behov göra nödvändiga förändringar. Åter till Bollnäs tisdag kväll.

Onsdagen ägnades åt regionfullmäktige och en utbildnings/informationsförmiddag i sjukvårdsfrågor. Eftermiddagen ägnades åt regionfrågan. Indelningskommitten med vår förra landshövding Barbro Holmberg beskrev sitt uppdrag att ta fram förslag till en ny regionindelning av Sverige. Axel Oxenstiernas gamla länsindelning är på upphällningen. Med på mötet var representanter från samtliga kommuner och jag tror att en del frågetecken rätades ut. I vårt län är vi överens om att hålla ihop länet och att Gävleborgs län kan utvecklas bäst om vi bildar region med främst Uppsala och Dalarnas län. Frågan är synnerligen aktuell eftersom nyheten om att Gävles och Sandvikens kommunalråd träffat Barbro Holmberg. Gefle Dagblad valde en vinkling av mötet som inte var helt och hållet korrekt. Man vill inte splittra länet. Hur det blir vet vi inte idag, när indelningskommitten lämnar sitt betänkande och förslaget till hur de nya regionerna ser ut kan man  vid behov börja förhandla om hur kartan ska se ut.

Senare på eftermiddagen träffade vi (Regionen) länets kommuner i ett kommunsamråd om kollektivtrafiken. X-trafik redovisade sitt uppdrag och trafikutvecklingen de senaste åren och hur vi ser på den framtida trafiken. Ett mycket bra möte där X-trafik fick stort beröm för sitt arbete med att utveckla kollektivtrafiken. Efter det åkte jag till Järvsö för möte med Ljusnan/Voxnans vattenvårdsförbund.

Torsdagen inleddes med sammanträde med Hållbarhetsnämnden i Hudiksvall och därefter styrelsemöte i Gävle med partiets distriktsstyrelse. Åter hemma i Bollnäs vid 20:30-tiden. En intensiv vecka med lite tid för reflektion. Därför känns det skönt att inte ha något inbokat under fredagen. Ägnar den därför hemma med läsning av handlingar inför nästa veckas uppgifter bland annat årets sista regionstyrelse. Det är en av fördelarna med att att ha det uppdrag jag har. Dator, Ipad och mobiltelefon är allt jag behöver för att kunna arbeta var jag vill. En ordentlig lunchpromenad blir det nog. Ligger efter med promenerandet.

Kommunfullmäktige

Det är få gånger jag saknar mitt gamla uppdrag som ordförande i Barn och Utbildningsnämnden. Igår var en sådan gång. Kommunfullmäktige behandlade kommunens budget för nästkommande år och fokus låg på barnen och skolan. Borta är tongångarna om att skolan har gjort för lite för att klara sin ekonomi, istället är oron stor för de vikande resultaten. Känns mycket positivt efter år av besparingar. Tyvärr ville eller vågar man inte beröra en av de viktigare orsakerna till att skillnaderna i resultaten mellan högstadieskolorna, nämligen den skolsegregation som finns i vår kommun. Vill man inte se den eller undviker man frågan eftersom man inte äger frågan? Hur som helst så blir det en del satsningar på skolan vilket är mycket positivt.

En annan sak som slår mig är skillnaden i debattklimat mellan kommunfullmäktige och regionfullmäktige. Tonen är positiv och lösningsorienterad. Såväl kommunledning och opposition har fullt fokus på frågorna, i de fall man har olika åsikter och olika lösningar debatteras förslagen. Det känns väldigt skönt och befriande. I Bollnäs kommunfullmäktige verkar de flesta ha Bollnäs bästa för ögonen. Politiskt krypskytte och personliga påhopp lyser med sin frånvaro. Gårdagens kommunfullmäktige var ur det perspektivet en vitamininjektion.

Det som grumlade under gårdagen var beslutet att avslå förslaget om att kommunen ska ställa sociala krav vid upphandlingar. Oron för att lokala företag ska förlora kommunala upphandlingar om man ställer sociala  krav var orsaken till avslaget. Synd och i mina ögon ett lite märkligt synsätt. Fler och fler företag tar ett socialt ansvar och anställer människor som har högre trösklar in på arbetsmarknaden. Jag är övertygad om att alla människor kan bidra om de bara ges chansen. Kortsiktighet och kvartalsekonomi har gjort oss rädda och fördomsfulla. Jag tror det är rädsla och kanske en portion fördomar som gör att Bollnäs kommunfullmäktige inte vågar ställa sociala krav vid upphandlingar.

Ang min utmaning att skänka arvodet från måndagens fullmäktige så har mellan fem och tio st skickat in pengar när detta skrivs. En del till Bollnäs skramlar och en del direkt till UNHCR. Hoppas att fler än så skänker sina arvoden. Jag är ändå glad åt att min utmaning gett mer pengar till UNHCR jämfört med om jag inte utmanat.

Veckan fortsätter i ett intensivt tempo. Ett inställt möte på fredag gör att jag kan delta i Funktionshindersdagen i Bollnäs på fredag.