Det är med blandade känslor jag lämnar mitt styrelseuppdrag i Bollnäs Arbetarekommun. Orsaken är många. Den främsta är att jag på olika sätt suttit i styrelsen med några års uppehåll i säkert tjugo år. Det är helt enkelt dags att släppa fram andra, deras tankar och idéer innan jag blir en surgubbe.
Surgubbe är min beteckning på män, oftast äldre och erfarna som med sin erfarenhet väljer att förvalta istället för att utveckla den organisation man sitter i. En person som en gång i tiden hade ett stort driv och som förändrade och förnyade, men som med tiden lite bekvämt sjunkit in i sin fåtölj och omedvetet slutat att utmana. Jag vet inte längre om jag har det drivet när det gäller styrelsearbetet i arbetarekommunen. Mitt regionrådsuppdrag tar mycket av min tid och jag har svårt att hinna med att sätta mig in i det som händer lokalt. Bättre då att ta ett steg tillbaka. Tiden som krävs för ett styrelseuppdrag är mer än mötena. Tiden mellan mötena. Det är den tiden som inte räcker till. Risken blir då att man intar en förvaltande roll och därmed står i vägen för den utveckling som är själva livslusten i en styrelse.
Det är samtidigt en vemodig känsla. Jag vet att jag kommer att sakna en hel del av styrelsearbetet och det är också därför det är svårt att släppa taget. Att sitta i en styrelse ger ofta så mycket tillbaka i form av klokskap och energi. Att omge sig med kloka och engagerade människor spiller liksom över och gör mig till en klokare och bättre människa. De som suttit i styrelsen under alla år jag varit med har varit kloka engagerade och mycket kunniga människor som starkt bidragit till att jag är den jag är idag.
Jag saknar ord för att kunna tacka dem alla.
