Förväntningar

Ibland funderar jag på vilka förväntningar som finns på mig och andra politiker. Som toppolitiker förväntas du förutom att sköta ditt uppdrag, delta i samtliga partiaktiviteter, delta i föreningslivet, delta i olika kulturevenemang, umgås med familj och vänner, ha andra fritidsintressen, sköta om hus och hem mm. Är du dessutom förälder förväntas du dessutom hämta/lämna vid förskolan och skolan, delta i barnens fritidsaktiviteter, hjälpa till med läxor, gå på föräldramöten mm. Missar du något finns besvikelsen hos den du missar eller prioriterar bort.

Det som är direkt kopplat till politiken motsvarar förutom minst heltid 2-3 kvällar i veckan och minst en helg i månaden om du är heltidspolitiker på min nivå. Är du fritidspolitiker är det ännu svårare eftersom du inte alls styr över din tid på samma sätt som jag som heltidspolitiker kan göra. Du förväntas ju också sköta ditt jobb och göra yrkesmässig karriär. Övrig tid ska du hinna med resten av det jag beskrivit ovan, barn, familj, vänner, hus och hem, föreningsliv/kulturliv, andra fritidsintressen mm. Finns den människan som klarar detta? Jag gör det inte. Jag gör mitt bästa, mer än så går det ju inte att göra, eller hur?

Vilka sviker jag då när jag gör mitt bästa? I stort sett alla! Jag sviker partiet när jag prioriterar familj, vänner eller mitt flugfiske, jag sviker familjen, barnen, vännerna när jag prioriterar politiken och partiarbetet istället för föräldramötet eller barnens fritidsintressen, läxläsning. Jag sviker även föräldrar/syskon när jag prioriterar politiken framför födelsedagar eller annat umgänge med dem. Jag sviker medborgarna när jag inte deltar i föreningslivet/kulturlivet och den verklighet de som inte är politiker lever i.

Tricket är att prioritera rätt. Det största sveket är nämligen om jag sviker mig själv. Jag väljer ibland att prioritera bort partiet till förmån för familj, vänner och mitt flugfiske. Tyvärr har jag kommit till insikt några år för sent, vilket innebär att jag i stort sett missat min dotters uppväxt, skolgång och fritidsaktiviteter. Inget att göra åt, men det är något jag alltid kommer att ha dåligt samvete för.

Tänk er då om du är politiker och småbarnsförälder. Hur ska du hinna med då? Villkoren för politiker måste helt enkelt förändras om vi menar allvar med att vi vill bredda rekryteringen av politiker. Fler unga, fler småbarnsföräldrar, fler med invandrarbakgrund mm. Som det är nu är politiken optimerad för sådana som mig, dvs medelålders med vuxna barn. Vi är de som bäst motsvarar förväntningarna. Vi sviker på sin höjd våra partners, våra barn, vår familj och våra vänner. Och sånt kan man ju leva med eller hur?

Jag är övertygad om att man måste våga prioritera hårdare om man ska kunna hålla ihop sitt liv. Jag har sett för många exempel på politiker som bränt ut sig och slutat som ensamma och bittra. Familjen tröttnar (skilsmässa), vänner tröttnar och när det är dags att lämna uppdragen står man där helt ensam utan socialt skyddsnät. Då är det lätt att bli bitter. Jag tänker helt enkelt inte sätta mig i den situationen. Familj, flugfiske och vänner är allt för viktiga.


Varför kommer dessa funderingar just nu? Det kom ett mail från partiet, där partiet förväntar sig att jag deltar i en partiaktivitet lördagen den 10 oktober. Jag prioriterar havsöringsfiske med vänner den helgen.

Nämnd vs Fullmäktige

Idag har vi haft sammanträde med Hållbarhetsnämnden. Det är märkligt hur olika sammanträden kan vara. Regionfullmäktige och regionstyrelsen är ofta trista tillställningar där fokus ligger långt bort från de viktiga strategiska frågorna. I alla fall utifrån oppositionens horisont. Jag skrev om det i mitt förra inlägg.

Hållbarhetsnämndens sammanträden känns däremot väldigt konstruktiva. Där har vi fokus på frågorna, har bra och intressanta diskussioner och debatter. Tycker vi olika har vi väl grundade argument för det. Det förekommer inte att man ställer sig bakom beslutet för att sedan lämna in ett särskilt yttrande i samband med protokollsjusteringen.

Undrar vad det beror på? Är det för att nämnden har en större andel kommunpolitiker som är vana att ha fokus på frågorna och därigenom också har en bra förmåga att lyssna och resonera jämfört med styrelsen och fullmäktige som på oppositionssidan domineras av gamla landstingspolitiker? Eller beror det på andra saker? Kanske är det svårare att göra populistiska utspel inom Hållbarhetsnämndens område?

Jag är övertygad om att länet skulle må bättre om man från oppositionens ledande företrädare i fullmäktige och i styrelsen anammade Hållbarhetsnämndens sätt att arbeta istället för att sätta billiga politiska poänger före breda lösningar och gemensamma beslut som skapar stabilitet i den egna organisationen.

Surrealistiskt regionfullmäktige

Anledningen till att jag vill vara regionpolitiker är att Region Gävleborg har ett regionalt utvecklingsuppdrag. Det är den stora skillnaden jämfört med det gamla landstinget, där sjukvården var huvuduppdraget. Det är också därför Region Gävleborg beslutat om att ha en nämndsorganisation där Hälso och sjukvårdsnämnden är den största nämnden. Tanken är att det mesta av verksamheten hanteras i nämnderna så att styrelsen och fullmäktige kan fokusera på strategiska frågor och regional utveckling. Därför var gårdagens regionfullmäktige en lätt surrealistisk tillställning.

Oppositionen ägnar all sin tid åt två saker. Att helt onyanserat svartmåla länet i allmänhet och sjukvården och personalpolitiken i synnerhet utan att själv ha några konkreta idéer eller förlag samt att skriva motioner och interpellationer om detaljfrågor i sjukvården. Istället för att ställa frågorna i Hälso och sjukvårdsnämnden, där de flesta frågor hör hemma. Det tydligaste exemplet är nog när man kritiserar personalpolitiken och  dissar de enkäter och undersökningar som arbetsgivaren gör med uppemot 85% svarsfrekvens och hänvisar till egna enkäter med ca 20% svarsfrekvens eftersom deras egen enkät bekräftar deras politiska syften. Konstruktivt? Man pratar om personalflykt men vill inte lyfta blicken göra jämförelser med andra landsting och regioner. Om vi inte har en bra omvärldsanalys i botten, hur kan vi då vara säker på att vi dragit rätt slutsatser och därigenom vidta rätt åtgärder? Att ensidigt svartmåla är lika konstruktivt som att ensidigt skönmåla verksamheten.

För mig med bakgrund i kommunpolitiken är oppositionens agerande mycket märkligt. Visst hade vi i kommunpolitiken stundtals hårda duster med oppositionen, men en stor skillnad finns. Oppositionen i Bollnäs var och är alltid intresserad av att diskutera lösningar, av förhandlingar i syfte att utveckla kommunen. Det finns många exempel, allt ifrån budget till Framtidens skola. I Region Gävleborg upplever jag noll och ingenting från oppositionen. Politiken och svartmålningen verkar vara viktigare än att utvecklad sjukvård och regional utveckling.

Allt var dock inte negativt. Vi tog i stor samstämmighet det regionala Folkhälsoprogrammet samt hade en mycket bra diskussion om gratis kollektivtrafik för asylsökande. Margareta Sidenwall (KD) har skrivit en motion i frågan. Enligt kommunallagen får vi inte bekosta gratis kollektivtrafik till människor som inte är folkbokförda i regionen och därför kan vi inte bifalla motionen. Däremot kan X-trafik skriva ett avtal med Migrationsverket där Migrationsverket kan köpa busskort och därigenom kan de asylsökande erbjudas gratis kollektivtrafik. I Kalmar län finns en sådan lösning. X-trafik har redan fått uppdraget av Hållbarhetsnämnden. Dessa två frågor var i stort sett det enda riktigt konstruktiva som hände mellan 9.30 och 19.00 igår kväll. Hälften av interpellationerna hanns inte med och sköts därför upp till nästa sammanträde.

Vi i majoriteten kan bara bita ihop och jobba med regional utveckling mellan sammanträdena. Synd bara att vi får göra allt jobb själva. Länet utvecklas mycket bättre om vi hade haft en konstruktiv opposition. En opposition som utmanar genom egna förslag, en alternativ politik där vi i vissa frågor kan förhandla fram gemensamma utgångspunkter för länets utveckling. En opposition som istället för att ensidigt svartmåla sjukvården uppträder mer balanserat och fokuserar på de utmaningar och brister som faktiskt finns. Rätt fokus förbättrar verksamheten, ensidig svartmålning hämmar utvecklingen. Som det är nu så bidrar knappast fullmäktigesammanträdena till att göra Gävleborg till en bättre plats att bo och leva i.

Om konsten att gömma sig eller flytta fokus från besvärande frågor

Jag har ägnat en den senaste tiden att försöka få igång en debatt med det moderata oppositionsrådet i regionen, Patrik Stenvard (M). Anledningen är främst att jag menar att deras politik för Region Gävleborg inte håller ihop. Detta av två skäl. Främst det ideologiska skälet då Patrik Stenvard i flera områden låter ideologiska dogmer gå före verkligheten. Det oroar mig. Det har handlat dels om ett yttrande till en statlig utredning ang glesbygdsstöd till exempelvis post och apotekstjänster och dels ett motstånd mot att vi driver projekt för att kunna organisera mobil samåkning på glesbygden. Mobil samåkning innebär att man genom exempelvis en app på sin telefon kan se vilka som åker till från orter på landsbygden till exempelvis jobbet i stan. tanken är att om fler kan samåka underlättas livet på landsbygden och vi spar miljö. Kostnaden för samåkningen delas av de som samåker. Det är en stor skillnad gentemot ren näringsverksamhet. Ingen ska tjäna pengar på samåkningen. Patrik Stenvard menar att en organiserad samåkning hotar taxinäringen på landsbygden och motsätter sig därför ett sådant projekt. Vem åker taxi till jobbet? När det gäller stöd och service till glesbygden så menar Stenvard att marknaden ska lösa detta. Jag menar att en lösning kan vara att ge Posten eller det statliga Apoteket och kanske även SJ ett samhällsuppdrag vid sidan av det rent kommersiella uppdraget som de statliga bolagen har. Det finns uppenbarligen inte en tillräckligt stor marknad för apotekstjänster, posttjänster eller persontrafik i hela landet. Frågan är synnerligen aktuell nu när SJ vill dra in nattågen. Då måste politiken gripa in om vi menar allvar med att hela Sverige ska leva. Det målet verkar inte gälla för Stenvard.

Min största invändning mot det jag hittills sett av Moderaternas regionpolitik är deras budget. 18 miljoner kronor mindre till Hållbarhetsnämnden jämfört med majoritetens budget innebär faktiskt 18 miljoner kronor mindre till kollektivtrafiken i länet. Och då är det kollektivtrafiken på landsbygden som får stryka på foten. Jag har tagit upp den frågan gång på gång i olika insändare och i budgetdebatten utan att få något svar från Stenvard. Lägger man ihop det Moderaterna sagt i debatten med de förslag de lagt i de olika frågorna drar jag slutsatsen att Moderaternas politik för Gävleborg inte omfattar hela länet. Landsbygden verkar helt enkelt inte finnas i gävleborgsmoderaternas värld. De som slås ut av marknadens principer får skylla sig själva verkar det som. Jag menar att Stenvard sviker sitt uppdrag.

Den senaste debattvändan avslutar Stenvard med att meddela att debatten är över eftersom jag inte vill diskutera rikspolitik. Också en märklig inställning. Jag vill diskutera den politik som bedrivs i Region Gävleborg dels av majoriteten och dels av oppositionen, den politik vi ansvarar för. Som lokalpolitiker och regionpolitiker måste man förhålla sig till rikspolitiken oavsett vad man anser om den. Det har vi socialdemokrater fått göra under 8 år och det får Moderaterna göra nu. Att gömma sig bakom kritik mot rikspolitiken visar i alla fall mig att man inte har mycket till egen regionpolitik.

Det som är intressant är att Stenvard inte alls avslutat debatten. Han har flyttat den till sin egen blogg. Inget fel i det, men det begränsar ju möjligheten till debatt. http://stenvard.blogspot.se/ I stället för att redovisa Moderaternas politik fortsätter han på sin blogg att gömma sig. En välkänd debatteknik är ju att ställa motfrågor i stället för att redovisa sina egna åsikter och förslag. Det är den tekniken han använder. Frågan är på vilket sätt det gynnar länet att Moderaterna inte kan redovisa en sammanhållen politik för hela länet?

Är jag bara grälsjuk när jag önskar debatt med Patrik Stenvard om konsekvenserna av Moderaternas politik i Region Gävleborg?

Vad är politik, egentligen?

Det är svårare att skriva om regionpolitiken jämfört med kommunpolitiken. Regionpolitiken är mer komplex, jag är fortfarande ny i mitt uppdrag, en del av mig är fortfarande i en inlärningsprocess. Det är fantastiskt roligt och spännande. Jag känner att jag bidrar samtidigt som jag får så mycket tillbaka. Jag växer så det knakar! Samtidigt finns det en hel del att fundera över. Det som förvånas mest är hur oppositionen hanterar sitt uppdrag. De verkar fortfarande vara inne i det gamla landstingsuppdraget. Det regionala utvecklingsuppdraget verkar de inte tagit till sig över huvud taget. Även partier som Moderaterna är ovanligt passiva i regionala utvecklingsfrågor. Oppositionsrådet Stenvard (M) väljer att sätta sig i det lite tryggare Fastighets och miljöutskottet istället för utvecklingsutskottet där han som oppositionsråd för det ledande oppositionspartiet borde vara självskriven. Där sitter istället Sjukvårdspartiet, ett parti som har sitt fokus på sjukvårdsfrågor och inte på regional utveckling. Det senaste exemplet på oppositionens brist på idéer och egna förslag är diskussionen om behovet av ett Stockholmskontor. Man kan naturligtvis ha åsikter om det. Jag har full respekt för att man har kritik mot ett kontor i Stockholm, det jag saknar från kritikerna i oppositionen är alternativ, egna förslag, egna idéer hur hela länet ska utvecklas. Lägg pengarna på sjukvården är mantrat från framför allt Moderaterna. Sådana påståenden andas mer populism än verklig politik.

Vad är egentligen politik? Allt är politik, i alla fall om man håller sig till flosklerna. Om man utgår från kommunpolitiken eller regionpolitiken är det en mycket viktig fråga att ställa sig. Det mesta av det vi kommun och regionpolitiker ansvarar för är ju styrt av lagar och förordningar. Det kan ju inte vara politik att följa lagen? Politik måste ju vara någonting mer. Den politiska konflikten på kommun och regionnivå borde ju inte handla om förmåga eller oförmåga att följa regelverken i form av lagar och förordningar. Därför borde det också vara ganska enkelt att komma överens mellan partierna när det gäller skola, äldreomsorg och sjukvård. Och ska sanningen fram så är vi också överens om det mesta, fast det kanske låter annorlunda. Eftersom oppositionen motionerar och skriver interpellationer om detaljer istället för ren politik så menar jag att vi är överens om helheten inom sjukvården.

Politiken borde handla om något annat.