En härligt intensiv vecka är över. Det börjar närma sig normalläge för mig nu efter en sensommar och höst som varit allt annat än normal. Skönt att det endast är val var fjärde år. Från mitten av augusti till nu har varit oerhört intensivt för mig och andra ledande politiker. Först valrörelse med hög intensitet och sen eftervalsarbete i form av utarbetande av strategier och förhandlingar och överläggningar med andra partier. Den här veckan har mycket fallit på plats i såväl kommun som i länet. Landstingsledning och kommunledningar har förhandlats fram. Det som nu återstår är att besätta alla de uppdrag som finns. Under november är nog allting klart.
Denna vecka började med kommunfullmäktige. Jag är alltid extra spänd, eller laddad inför kommunfullmäktige. Det innebär att jag har ett par nätter med lite svårt att sova. Jag drömmer konstiga drömmar. Så även denna vecka. Natten efter kommunfullmäktige drömde jag att hela kf fått ebola och för att kunna få tillgång till medicin krävdes enighet om åtgärder för en budget i balans....Hur det gick vet jag inte?
Under onsdagen var jag på mitt första landstingsfullmäktige. Det känns väldigt spännande att få jobba med regionfrågor. Det känns också roligt att få lära känna nya människor, att få vara med om att bygga upp det nya Region Gävleborg. Det riktigt pirrar i mig av lust. Samtidigt känner jag att jag kommer att få lite BUN-abstinens. Det händer väldigt mycket positivt nu i kommunen, särskilt inom förskola och grundskola. Förskolelyftet, mattesatsningar, skolinspektionsbesök, ny förskola på ren, en ny gärdesskola osv. Jag trivs väldigt bra som BUN-ordförande, trots vissa abstinenskänslor är känslan rätt att lämna. Man måste vara på ordentligt som politiker och därför är det bättre att sluta innan det är för sent. Därför är det rätt tid att gå vidare.
Veckans kanske bästa möte gav energi, gav nya tankar, ställde nya frågor utan att de kunde besvaras. Rent intellektuellt vet de flesta av oss vad som är rätt väg att gå, ändå väljer vi medvetet andra vägar av den enkla anledningen att vi vågar inte gå rätt väg. Rätt väg utmanar strukturer, därför är det bekvämare att sänka blicken och följa strömmen. Frågan är hur vi skapar en miljö, ett samhällsklimat där vi vågar utmana. Frågan handlade om inkludering och integration. Allt för många människor släpps inte in i samhällsgemenskapen trots vackra ord, integrations och inkluderingsprojekt med goda ambitioner. Varför misslyckas vi med inkludering och integration? Beror det på oss själva? Är det vi med makt som inte vågar? En inre process har börjat i mitt inre.
När detta skrivs är det lördag morgon. Kanske finns det tid för flugbindning och fiskefunderingar under helgen. Min flugfiskestig är minst lika spännande att vandra som min stig som politiker. Stigen är smal och stenig och bjuder på oväntade upplevelser och spännande möten. Vintertid är tid för flugbindning, läsning och reflektion. Snart börjar skidåkning och vinterfiske. Hoppas på en bra vinter med minst 50 mil på skidorna.
lördag 25 oktober 2014
måndag 13 oktober 2014
Hans Lidmanhelg
Helgen har ägnats åt Hans Lidman och Hans Lidmansällskapet, mer eller mindre djupa tankar om litteratur, flugfiske, förhållningssätt till naturen och till varandra. Jag är ordförande i Hans Lidmansällskapet, ett litterärt sällskap vars syfte är att sträva efter fördjupad förståelse för Hans Lidmans författarskap. Sällskapet ska också främja ett ekologiskt synsätt samt dela ut ett stipendium till personer som verkar i Hans Lidmans anda. Det har varit skönt och avkopplande. Jag har behov att släppa taget ibland och på så sätt finna vägledning i min vandring på livets stig. Flugfiske, trattkantarelljakt och litteratur är mitt sätt att släppa taget.
Vi hade lyckats tajma Hans Lidmansällskapets årsmöte med en föreläsning av den levande flugfiskelegenden Gunnar Westrin. Gunnar har också en gång i tiden fått Hans Lidmans stipendium. Namnet på föreläsningen var "Mitt liv som flugfiskare". Jag menar att föreläsningen handlar om någonting större, nämligen livet och vårt förhållningssätt till varandra och vår natur. Gunnar Westrin är en urkraft, han har ett engagemang för flugfisket och för ett förhållningssätt till natur och människor som berör mig ända in i min själs djupaste och mest bortglömda skrymslen. Hans beskrivning av hur vattenkraften spolierat Ströms Vattudal i Jämtland är enkel, tydlig och oerhört smärtsam. Kraftverket som reglerade Ströms Vattudal stod klart på 50-talet. 1961 syntes de sista stimmen av storröding, 1971 var de borta. 1974 stod kraftverket i Bågede klart, 1981 simmade den sista bågedeöringen genom fisktrappan i Bågede. Ströms Vattudals storrödingar och storöringar utrotades på 20 år av vattenkraften, genom felaktigt konstruerade kraftverk och en felaktig reglering av Ströms Vattudal. Egentligen genom kortsiktigt tänkande. Man ville kanske väl, men kortsiktigheten gjorde att det blev fel. Rödingen leker nämligen inte på lekplatser som någon gång varit torrlagda och regleringen av Ströms Vattudal torrlade rödingens lekplatser. Idag bygger fisket på odlad fisk. Jag tänker på Ljusnan och Voxnan med biflöden, dessa går att återställa utan att man river ut all vattenkraft. Den småskaliga vattenkraften som varken gör till eller från ur ett helhetsperspektiv, men som är förödande ur naturens och miljöns perspektiv ska naturligtvis rivas. För övrigt räcker det med bara lite vatten och flottledsåterställning. Alla vinner. Kraftbolaget kan fortsätta producera vattenkraften, naturen kan återhämta sig och vi som bor i älvdalarna kan leva rikare liv, alla vinner. Idag vet vi bättre men förmår ännu inte återställa det vi en gång förstört trots att såväl kunskap som teknik finns. Gunnar Westrin lämnar ingen oberörd.
Hans Lidmansällskapet hade sitt årsmöte på Lenninge herrgård och mötesdeltagarna kommer från hela Sverige. Deras upplevelse av Bollnäs, vårt kulturhus, kommunens engagemang för rinnande vatten är alltigenom positiv. Helgen gav kommunen god pr. Helt kan jag ju inte släppa mitt politiska engagemang, men det är skönt att skaffa sig lite andra perspektiv.
Vi hade lyckats tajma Hans Lidmansällskapets årsmöte med en föreläsning av den levande flugfiskelegenden Gunnar Westrin. Gunnar har också en gång i tiden fått Hans Lidmans stipendium. Namnet på föreläsningen var "Mitt liv som flugfiskare". Jag menar att föreläsningen handlar om någonting större, nämligen livet och vårt förhållningssätt till varandra och vår natur. Gunnar Westrin är en urkraft, han har ett engagemang för flugfisket och för ett förhållningssätt till natur och människor som berör mig ända in i min själs djupaste och mest bortglömda skrymslen. Hans beskrivning av hur vattenkraften spolierat Ströms Vattudal i Jämtland är enkel, tydlig och oerhört smärtsam. Kraftverket som reglerade Ströms Vattudal stod klart på 50-talet. 1961 syntes de sista stimmen av storröding, 1971 var de borta. 1974 stod kraftverket i Bågede klart, 1981 simmade den sista bågedeöringen genom fisktrappan i Bågede. Ströms Vattudals storrödingar och storöringar utrotades på 20 år av vattenkraften, genom felaktigt konstruerade kraftverk och en felaktig reglering av Ströms Vattudal. Egentligen genom kortsiktigt tänkande. Man ville kanske väl, men kortsiktigheten gjorde att det blev fel. Rödingen leker nämligen inte på lekplatser som någon gång varit torrlagda och regleringen av Ströms Vattudal torrlade rödingens lekplatser. Idag bygger fisket på odlad fisk. Jag tänker på Ljusnan och Voxnan med biflöden, dessa går att återställa utan att man river ut all vattenkraft. Den småskaliga vattenkraften som varken gör till eller från ur ett helhetsperspektiv, men som är förödande ur naturens och miljöns perspektiv ska naturligtvis rivas. För övrigt räcker det med bara lite vatten och flottledsåterställning. Alla vinner. Kraftbolaget kan fortsätta producera vattenkraften, naturen kan återhämta sig och vi som bor i älvdalarna kan leva rikare liv, alla vinner. Idag vet vi bättre men förmår ännu inte återställa det vi en gång förstört trots att såväl kunskap som teknik finns. Gunnar Westrin lämnar ingen oberörd.
Hans Lidmansällskapet hade sitt årsmöte på Lenninge herrgård och mötesdeltagarna kommer från hela Sverige. Deras upplevelse av Bollnäs, vårt kulturhus, kommunens engagemang för rinnande vatten är alltigenom positiv. Helgen gav kommunen god pr. Helt kan jag ju inte släppa mitt politiska engagemang, men det är skönt att skaffa sig lite andra perspektiv.
lördag 11 oktober 2014
15-timmarsbarnen. Mitt ställningstagande
Politik är att vilja, brukar man säga. Politik är också att välja, att välja bort, att prioritera. Det som förenklat kallas 15-timmarsbarnen är på tapeten igen. Bakgrunden är att vi för några år sen tog bort möjligheten att välja mellan 5 timmar om dagen tre dagar i veckan eller 3 timmar om dagen fem dagar i veckan. Detta av besparingsskäl. Besparingen ligger främst i lunchen. Många är kritiska till detta och jag förstår dem. Jag delar de flestas synpunkter. Valmöjligheten är viktig, helst skulle jag vilja erbjuda 25 timmar i veckan istället för 15 timmar. Men som sagt var, politik handlar ofta om att tvingas prioritera, att välja eller att välja bort. Att helt oreserverat öka valmöjligheten för 15- timmarsbarnen utan att stoppa in mer pengar i förskolan ger en kvalitetsmässigt sämre förskola, vilket jag idag inte är beredd att Ställa mig bakom. Vi väljer faktiskt att utifrån de resurser vi idag förfogar över prioritera mindre barngrupper och högre personaltäthet framför ökad valmöjlighet för 15-timmarsbarnen. Varför då kan man ju undra?
För det första så vet vi genom forskning att barngruppers storlek inom förskolan påverkar skolresultaten. Ju yngre barnen är desto viktigare är det med små barngrupper. För stora barngrupper gör att fler elever får svårt att klara skolan. Därför lägger vi ganska mycket pengar på att minska barngruppernas storlek. Det handlar idag framför allt om fler förskoleavdelningar. Nya avdelningar på Hamregård och Björktjära är det vi gjort hittills i år. På torsdag tas det första spadtaget för en ny förskola på Ren. Det är svårt att säga exakt vad som är rätt storlek, men när vi är nere på 15 barn i snitt kan vi börja prioritera annat.
För det andra så har vi sett att sjukskrivningarna ökat för personalen inom förskolan. Trolig orsak är stress och hög arbetsbelastning. Besparingarna inom förskolan de senaste åren har slagit för hårt på såväl barn som på personalen. Vi måste därför se över personalens arbetssituation. Högre personaltäthet minskar stressen och ger personalen bättre förutsättningar att jobba bra med barnen, vilket i sin tur ger barnen större förutsättningar att lyckas i skolan.
Skulle vi istället idag prioritera ökad valmöjlighet för 15-timmarsbarnen måste vi skjuta upp satsningen på mindre barngrupper och ökad personaltäthet, vilket ur ett helhetsperspektiv är sämre.
Kan man då inte istället spara på annat? Självklart kan man det, men vadå? Tittar man enbart inom Barn och Utbildningsnämndens budget så finns det inte så mycket. Vi kan satsa mindre på kompetensutveckling av lärare, vilket försämrar möjligheten att öka lärarbehörigheten, vilket i sin tur försämrar möjligheterna för fler elever att nå målen i skolan. Vi kan ta bort den samlade skoldagen, vilket i praktiken innebär att rätten till skolskjuts för elever i förskoleklass försvinner. Kanske finns det även något annat vi kan ta bort. Jag väljer av många onda ting det minst onda. Politik handlar som sagt var om att prioritera.
Om man då väljer att gå utanför Barn och Utbildningsnämndens verksamhet så kanske det finns annat man kan prioritera bort så att man kan öka valmöjligheten för 15-timmarsbarnen? Det finns det säkert men ingenting jag i dagsläget förordar. Vi har en hel del "frivillig" verksamhet som vi kan minska ner på eller ta bort. Vi har bland annat förändrat den politiska organisationen för att få den bättre och billigare. Kulturen brukar vara populär att ge sig på när det ska sparas. Det går naturligtvis att minska på Kulturskolans verksamhet, vilket jag inte förordar, det går att minska på fritidsgårdsverksamheten vilket skulle vara direkt korkat. Vi kan minska bidraget till våra föreningar, vilket heller inte verkar så klokt, vi kan sluta göra skidspår på vintrarna, vi kan minska budgeten för vinterväghållning, för skötsel av parker och andra grönområden, vi kan stänga Karlslundsbadet osv. En kommun sysslar med ganska mycket som kan minskas ned eller prioriteras bort.
Sett till helheten så menar jag att det är svårt att hitta pengar på annat håll för att finansiera ökad valmöjlighet för 15-timmarsbarnen. Att göra som man gjorde i Söderhamn, öka valmöjligheten utan att göra en ordentlig konsekvensbeskrivning är mig främmande. Jag menar trots att jag får mycket kritik av såväl medborgare som andra politiker att minskade barngrupper, ökad personaltäthet, satsning på kompetensutveckling av lärare har högre prioritet än ökade valmöjligheter för 15-timmarsbarnen. Rätt eller fel? Jag står för de prioriteringar som vi gjort.
För det första så vet vi genom forskning att barngruppers storlek inom förskolan påverkar skolresultaten. Ju yngre barnen är desto viktigare är det med små barngrupper. För stora barngrupper gör att fler elever får svårt att klara skolan. Därför lägger vi ganska mycket pengar på att minska barngruppernas storlek. Det handlar idag framför allt om fler förskoleavdelningar. Nya avdelningar på Hamregård och Björktjära är det vi gjort hittills i år. På torsdag tas det första spadtaget för en ny förskola på Ren. Det är svårt att säga exakt vad som är rätt storlek, men när vi är nere på 15 barn i snitt kan vi börja prioritera annat.
För det andra så har vi sett att sjukskrivningarna ökat för personalen inom förskolan. Trolig orsak är stress och hög arbetsbelastning. Besparingarna inom förskolan de senaste åren har slagit för hårt på såväl barn som på personalen. Vi måste därför se över personalens arbetssituation. Högre personaltäthet minskar stressen och ger personalen bättre förutsättningar att jobba bra med barnen, vilket i sin tur ger barnen större förutsättningar att lyckas i skolan.
Skulle vi istället idag prioritera ökad valmöjlighet för 15-timmarsbarnen måste vi skjuta upp satsningen på mindre barngrupper och ökad personaltäthet, vilket ur ett helhetsperspektiv är sämre.
Kan man då inte istället spara på annat? Självklart kan man det, men vadå? Tittar man enbart inom Barn och Utbildningsnämndens budget så finns det inte så mycket. Vi kan satsa mindre på kompetensutveckling av lärare, vilket försämrar möjligheten att öka lärarbehörigheten, vilket i sin tur försämrar möjligheterna för fler elever att nå målen i skolan. Vi kan ta bort den samlade skoldagen, vilket i praktiken innebär att rätten till skolskjuts för elever i förskoleklass försvinner. Kanske finns det även något annat vi kan ta bort. Jag väljer av många onda ting det minst onda. Politik handlar som sagt var om att prioritera.
Om man då väljer att gå utanför Barn och Utbildningsnämndens verksamhet så kanske det finns annat man kan prioritera bort så att man kan öka valmöjligheten för 15-timmarsbarnen? Det finns det säkert men ingenting jag i dagsläget förordar. Vi har en hel del "frivillig" verksamhet som vi kan minska ner på eller ta bort. Vi har bland annat förändrat den politiska organisationen för att få den bättre och billigare. Kulturen brukar vara populär att ge sig på när det ska sparas. Det går naturligtvis att minska på Kulturskolans verksamhet, vilket jag inte förordar, det går att minska på fritidsgårdsverksamheten vilket skulle vara direkt korkat. Vi kan minska bidraget till våra föreningar, vilket heller inte verkar så klokt, vi kan sluta göra skidspår på vintrarna, vi kan minska budgeten för vinterväghållning, för skötsel av parker och andra grönområden, vi kan stänga Karlslundsbadet osv. En kommun sysslar med ganska mycket som kan minskas ned eller prioriteras bort.
Sett till helheten så menar jag att det är svårt att hitta pengar på annat håll för att finansiera ökad valmöjlighet för 15-timmarsbarnen. Att göra som man gjorde i Söderhamn, öka valmöjligheten utan att göra en ordentlig konsekvensbeskrivning är mig främmande. Jag menar trots att jag får mycket kritik av såväl medborgare som andra politiker att minskade barngrupper, ökad personaltäthet, satsning på kompetensutveckling av lärare har högre prioritet än ökade valmöjligheter för 15-timmarsbarnen. Rätt eller fel? Jag står för de prioriteringar som vi gjort.
onsdag 8 oktober 2014
Vinstivälfärdenfunderingar
Jag har svårt att tycka synd om Anders Ringård och övriga delägare till Lust & Lära för att de inte längre kommer att kunna ta ut hur mycket vinst som helst ur sin friskola. Hur mycket vinst de plockat ut hittills vet jag inte! Det jag vet är att det är en bra skola som levererar bra resultat. Dagens artikel i Ljusnan, där rektorn oroar sig över sin skolas framtid på grund av att regeringen vill begränsa vinstuttaget ur bland annat friskolor får mig att vilja formulera mina tankar om vinster i välfärden. Hur väl det stämmer med mitt partis syn vet jag inte, som sagt min syn och ingen annans.
För det första kanske man måste definiera ordet vinst. Vad är vinst egentligen? Mitt resonemang utgår från att vinsten (vilket jag vet är fel definition) är den del av överskottet som delas ut i aktieutdelning och på så sätt försvinner från bolaget. Det är för mig självklart att ett företag måste gå så pass bra ekonomiskt att kvalitén i verksamheten inte påverkas negativt av dålig ekonomi. Man måste helt enkelt tjäna så pass med pengar att man kan återinvestera i verksamheten och säkerställa kvalitén på de produkter eller tjänster man levererar. Detta oavsett vilken typ av verksamhet man bedriver. När jag arbetade inom industrin som miljö och kvalitetssamordnare deltog jag ofta i revisioner och undersökningar av tilltänkta underleverantörer. Företagens verksamhet analyserades noga och det var självklart att man ska kunna tjäna pengar på att vara leverantör till min dåvarande arbetsgivare. Det bidrog till att säkerställa att det fanns förutsättningar att leverera rätt kvalitet på de produkter som skulle levereras. Vinsten skulle vara tillräcklig, blev den för hög krävde vi lägre pris, accepterades inte det valde vi en annan leverantör. Samma sak menar jag gäller företag i välfärden. Den vinst som plockas ut får inte ske på bekostnad av kvalitén i verksamheten. Därför är ett vinsttak av godo. Jag vill därför inte blanda ihop överskott med vinst. Överskott är en självklarhet eftersom överskottet säkerställer att verksamheten kan utvecklas. En del av överskottet återinvesteras i verksamheten och taket för vad man får ta ut som vinst begränsas. Vad som är skälig vinstnivå vet inte jag, det är upp till andra att bedöma, men om man utgår från att 5-6% är en rimlig nivå så kan ägarna till Lust & Lära utan att skämmas plocka ut ungefär 1,5 miljoner kr per år i vinst.
Utifrån dessa tankar har jag som sagt var svårt att tycka synd om Anders Ringård och övriga delägare till Lust & Lära att de inte längre kan ta ut så mycket vinst de vill ur sitt aktiebolag.
För det första kanske man måste definiera ordet vinst. Vad är vinst egentligen? Mitt resonemang utgår från att vinsten (vilket jag vet är fel definition) är den del av överskottet som delas ut i aktieutdelning och på så sätt försvinner från bolaget. Det är för mig självklart att ett företag måste gå så pass bra ekonomiskt att kvalitén i verksamheten inte påverkas negativt av dålig ekonomi. Man måste helt enkelt tjäna så pass med pengar att man kan återinvestera i verksamheten och säkerställa kvalitén på de produkter eller tjänster man levererar. Detta oavsett vilken typ av verksamhet man bedriver. När jag arbetade inom industrin som miljö och kvalitetssamordnare deltog jag ofta i revisioner och undersökningar av tilltänkta underleverantörer. Företagens verksamhet analyserades noga och det var självklart att man ska kunna tjäna pengar på att vara leverantör till min dåvarande arbetsgivare. Det bidrog till att säkerställa att det fanns förutsättningar att leverera rätt kvalitet på de produkter som skulle levereras. Vinsten skulle vara tillräcklig, blev den för hög krävde vi lägre pris, accepterades inte det valde vi en annan leverantör. Samma sak menar jag gäller företag i välfärden. Den vinst som plockas ut får inte ske på bekostnad av kvalitén i verksamheten. Därför är ett vinsttak av godo. Jag vill därför inte blanda ihop överskott med vinst. Överskott är en självklarhet eftersom överskottet säkerställer att verksamheten kan utvecklas. En del av överskottet återinvesteras i verksamheten och taket för vad man får ta ut som vinst begränsas. Vad som är skälig vinstnivå vet inte jag, det är upp till andra att bedöma, men om man utgår från att 5-6% är en rimlig nivå så kan ägarna till Lust & Lära utan att skämmas plocka ut ungefär 1,5 miljoner kr per år i vinst.
Utifrån dessa tankar har jag som sagt var svårt att tycka synd om Anders Ringård och övriga delägare till Lust & Lära att de inte längre kan ta ut så mycket vinst de vill ur sitt aktiebolag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)