tisdag 27 september 2016

Människan eller systemet?

Läser ur Susanna Alakoskis Oktober i fattigsverige hur hon samtalar med en socialarbetare som i strid mot regelverket i socialtjänstlagen köpt en hund åt en kvinna och satt upp kostnaden som mat. Hunden räddade troligen kvinnans liv. Socialarbetarens chef var med på noterna

Det får mig att tänka på våra socialförsäkringar och själva syftet med dem. Jag ser socialförsäkringarna som ett medel för jämlikhet, för att människovärdet ska kunna bibehållas även om man under perioder i livet behöver samhällets stöd. Tyvärr funkar inte verkligheten så alla gånger.

Fyrkantiga regelverk och ibland  ännu mer fyrkantiga tillämpningar gör att systemet i vissa fall mal ner människor i stället för att få dem att växa. Regelverket eller lagen motverkar i dessa fall sitt syfte.

Varför det blir så kan man bara spekulera i men jag tror att det handlar om att socialförsäkringarna trots goda intentioner inte utgår helt och hållet från människans behov utan från samhällets syn på vad som är människans behov. Då blir det lätt fel. Hade socialarbetaren och dennes chef från Alakoskis bok följt regelverket kanske kvinnan som fått hunden gått under. Hunden blev hennes väg tillbaka till ett liv. Socialarbetaren bröt mot lagen, men räddade kanske livet på en person. Kanske är det fel på lagen?

Jag menar att våra socialförsäkringar borde utgå från medborgarens behov mer än någon slags lista som på förhand bestämt vad man kan få hjälp med. Alla människor är olika och behoven är därmed också olika. Menar vi allvar med att syftet med exempelvis socialtjänstlagen är att hjälpa och stötta människor så att de kan forma sina liva och gå vidare från bidragsberoende till ett liv i egen försörjning är det viktigt att sätta den enskilda människans behov före ett fyrkantigt regelverk. Fast om syftet med lagen är en slags livsuppehållande verksamhet är det naturligtvis rätt att mala ner den enskilda människan så att hen passar in i socialtjänstlagen mall. Då funkar lagen mer som en slags allmosa i stället för att bidra till den enskilda individens möjligheter att gå vidare i livet. Allmosor har aldrig varit en långsiktig eller samhällsekonomisk framgångsrik lösning.

Jag kan ge ett exempel. En god vän till mig behöver hjälp i form av försörjningsstöd. Hon kan idag inte arbeta heltid, bland annat på grund av en svår luftburen allergi. Samtidigt har hon ett företag som idag knappt ger några inkomster. Företaget är nyetablerat i kommunen och har goda förutsättningar att kunna ge min vän intäkter motsvarande en halvtidslön. Om min vän ska kunna få försörjningsstöd måste hon avveckla företaget eftersom regelverket för försörjningsstöd  menar att man inte kan bedriva ett företag och samtidigt erhålla försörjningsstöd. Varför vet jag inte, men regelverket är sådant. Tänk om hennes lilla företag är som hunden i Alakoskis bok? Det min vän behöver för att kunna ta sig vidare i livet, bort från försörjningsstöd! Istället för att samhället och dess stöd hjälper en person så stjälper kanske systemet min väns möjligheter att leva ett värdigt liv. Bara för att min vän inte passar in i mallen för hur en försörjningsstödstagare i samhällets ögon ska se ut?

Det finns fler exempel på hur fel det kan bli när systemet träffar på människor som inte passar in i mallen, människor som vill kan och har ambitioner, men som ibland behöver samhällets stöd. Det kan vara barn som inte funkar i skolan för att skolans regelverk inte fixar deras behov, det kan vara personer som gått gymnasiesärskola och som därigenom är utestängda från högre studier eftersom deras betyg är låtsasbetyg.

Jag har svårt för mallar, särskilt för mallar med vassa kanter. Samhällets stödfunktioner borde inte ha mallar med vassa kanter.

måndag 26 september 2016

Måndagsmorgontankar en vanlig vecka

Måndag morgon. En ganska vanlig vecka. Går igenom kalendern och planerar veckan. Jag brukar göra det på söndagskvällar. Idag har jag inget inbokat i Gävle och kan därför arbeta hemifrån. Därför planerar jag veckan måndag morgon istället. Allt jag behöver för att jobba hemifrån är min Ipad och min telefon.

Idag är det kommunfullmäktige. Jag brukar komma sent till fullmäktiges sammanträden eftersom det börjar kl 17.00 och tåget kommer in 17.17. Tisdagar har vi rådsberedning då vi regionråd går igenom aktuella frågor. Onsdag är det sammanträde med regionstyrelsen. Ska också träffa vår nya partisekreterare Lena Baastad. Torsdag är det möte med Bollnäs/Rengsjö socialdemokratiska förening och på fredag är det kommunsamråd.

Jobbar jag hemifrån hinner jag också med lite andra ärenden, sånt jag normalt inte hinner. Som ordförande i Hans Lidman Sällskapet ansvarar jag för medlemsutskick. Postens servicegrad har försämrats under min tid som Sällskapets ordförande. Tidigare han jag med att lämna in utskicken eftersom Posten var öppen till kl 18.00. Numera är det öppet mellan 15.00-17.00. Det krånglar till det en del för mig och då är det skönt att kunna styra sin kalender.

Det är naturligtvis inte bara jag som påverkas av den försämrade servicen. Ska man kunna bo och leva i hela landet måste det finnas en fungerande samhällsservice i hela landet.  Borgerliga partier, främst Moderaterna menar att marknaden ska stå för stora delar av den servicen. Jag menar att det synsättet inte funkar. För att en marknad ska fungera krävs ett kundunderlag som tillgodoser marknadens behov. Det gör det inte på landsbygden och på mindre orter. Stängningen av Handelsbankens kontor är det senaste exemplet på detta.

Tittar på morgon-tv när jag äter frukost. Man pratar om kvällens debatt mellan Hillary Clinton och Donald Trump. Som många andra oroas jag av presidentvalet i USA. Politik är viktigt, det får inte reduceras till nån slags reality-såpa. Nu verkar förväntningarna vara stora på att Trump ska leverera sin vanliga smörja med rasism och kvinnoförtryck. Det är i sanning en märklig tid vi lever i.

Onsdagens regionstyrelse har en del viktiga frågor att avhandla, bland annat investeringar på Hudiksvalls sjukhus men också ett intressant projekt, Utveckling i strömmande vatten. Projektmedel till miljöåtgärder i delar av Ljusnan, Voxnan och Gimån i Jämtland. Region Gävleborg föreslås gå in med 1,8 miljoner, 2,1% av hela kostnaden på nästan 85 miljoner kr. Då kan man göra otroligt mycket, bland annat återställa vattendragen från de skador flottledsrensningen orsakat.

Trots att det är intressanta frågor att behandla på onsdagens regionstyrelse vet jag inte om jag ser fram emot sammanträdet. Det har varit ganska dålig stämning på de senaste mötena. Föga konstruktivt. Sjukvårdspartiets Stig Zettlin kallade oss maktfullkomliga babianer på förra veckans fullmäktige. Jag är också trött på att man från vissa oppositionspartier i brist på egen politik ägnar sig åt billig populism. Politik är inget spel, ingen realitysåpa. Politik är på riktigt. Som oppositionsparti borde man förutom att granska och kritisera majoritetens politik ta fram en egen politik. Då ges medborgarna möjlighet att granska de olika alternativen. Uttryck som maktfullkomliga babianer hör inte hemma i en politisk församling. Skämmes tammefan!

Även vanliga veckor har sin charm.

fredag 23 september 2016

Morgontankar från Storforsen

Är på konferens med de socialdemokratiska skogslänen, de sex norra länen. Vi är på Storforsen hotell utanför Älvsbyn i Norrbotten. Storforsen är en mäktig plats. Forsen eller fallet är mig veterligen landets största outbyggda fors.

Frågor som diskuterats under konferensen är bland annat energi och infrastruktur. Det väcker en hel del tankar och mina tankar idag handlar om nödvändigheten om att miljöanpassa vattenkraften. Det är en på papperet enkel fråga, men vore den så enkel så vore naturligtvis en ny lagstiftning på plats som säkerställer att framtidens vattenkraft är miljöanpassad med fiskvägar för upp och nedströmsvandring och en skonsam reglering av vattendragen.

Nästa år är det partikongress för oss socialdemokrater och jag kommer därför att ta tillfället i akt att skriva ett par motioner som handlar om nödvändigheten av att miljöanpassa vattenkraften. Den småskaliga vattenkraften behövs inte längre och kan därför fasas ut. Detta bör göras på ett så smärtfritt sätt som möjligt för ägarna, som ofta är små bolag eller enskilda som saknar ekonomiska förutsättningar för att med egna medel återställa vattendraget. Någon form av fond bör därför inrättas.

Den storskaliga vattenkraften är knepigare och därför svårare att miljöanpassa. Många är oroliga att svensk basnäring som stålindustri och pappersindustri tappar i konkurrenskraft om vattenkraften miljöanpassas. Man tror att det i värsta fall leder till elbrist och högre priser. Elbrist behöver vi inte oroa oss för och priserna sätter marknaden. Idag säljs norsk vattenkraft där fiskvägar och mer skonsam reglering redan finns på den gemensamma nordiska elmarknaden. Mig veterligen är den vattenkraften lönsam,

Ljusnan som jag räknar som min älv är en utmärkt älv att använda som testälv vid en miljöanpassning av vattenkraften. Så gott som laxens alla lekbottnar finns kvar och det finns gott om sidovattendrag i form av åar och bäckar för havsöringen att vandra upp och leka i. I dessa vattendrag kan även ålen vandra och leva fram till dess att den ska tillbaka till Sargassohavet för lek. En miljöanpassad vattenkraft i Ljusnan skulle dessutom skapa förutsättningar för en ökad besöksnäring i form av sportfisketurism. Har läst en rapport som menar att potentialen för Ljusnan är minst 100 miljoner kr i årliga intäkter. Intäkter som stannar i bygden och som på så sätt bidrar till en bättre skola och bättre äldreomsorg för oss som bor efter Ljusnandalen.

torsdag 22 september 2016

Tankar från gårdagens regionfullmäktige

Igår var det regionfullmäktige. Det är oftast mer regel än undantag att vi inte hinner med alla ärenden trots att vi håller på hela dagen. Vi han med beslutsärendena, men inte interpellationerna med tillhörande debatter.

Det var två frågor som dominerade. Regionfrågan som tog hela eftermiddagen och en motion från KD som handlade om Fair Trade tog större delen av förmiddagen.

I debatten om Fair Trade motionen hävdade Patrik Stenvard (M) att det var frihandelshatande socialister som gillade Fair Trade-certifiering. Mot dessa förfärliga socialister stod frihandelsälskande liberaler. När debatten, som var mycket bra kunde S, C, V, MP, L och KD enas om ett beslut som innebar att vi ställde oss positiva till motionen. Undrar hur C, L, och KD reagerar på att av moderaten Stenvard bli stämplad som frihandelshatande socialist? Att SD kan kallas frihandelsälskande liberaler var också nytt för mig....

Regionfrågan engagerade ännu mer. Samtliga partier utom M, SD, MP och Sjukvårdspartiet var positiva till en Svealandsregion och en bred majoritet i regionfullmäktige ställde sig bakom det yttrande som arbetats fram. Varje parti som var positiva kompletterade yttrandet med egna särskilda yttranden, vilket är vanligt vid sådana här tillfällen. Trots en bred majoritet för förslaget till storregion väljer Gefle Dagblad att beskriva det som om regionfullmäktige var djupt splittrade. Oppositionen var djupt splittrad i frågan, det är sant. Miljöpartiet tror inte på en storregion, det är också sant. Trots det, eller kanske tack vare det fanns en stabil majoritet i frågan. Moderaterna menade att demokratin blir sämre i en storregion jämfört med mindre regioner/landsting. En åsikt värd att respektera även om jag inte håller med. Moderaterna har ju i många år drivit frågan om att sjukvården ska förstatligas och hur kan medborgarna få mer att säga till om i ett Sverige med statlig sjukvård än ett Sverige med regionalt styrd sjukvård? Jag frågade moderaternas Maria Molin det, men hon svarade inte. Patrik Stenvard svarade i ett senare inlägg att Moderaterna inte längre driver den frågan. De har stämmobeslut på att de inte längre anser att sjukvården ska förstatligas. Märkligt då att Moderaterna i Jämtland menar att det är ett bättre alternativ än storregion, i alla fall enligt en artikel i ÖP den 29 aug.

Det som var extra igår var att M och SD i dessa två frågor använde i stort sett samma argumentet för sina ställningstaganden. Var det bara tillfälligheter eller ser vi ett närmande mellan de två högerpartierna? Intressant var också att oppositionen ägnade mer tid åt att debattera med och mot varandra än att debattera med oss i majoriteten.

Tyvärr fick fullmäktige ett tråkigt avslut när Sjukvårdspartiets oppositionsråd och främsta företrädare kallade majoriteten för "maktfullkomliga babianer".

söndag 18 september 2016

Om att vara lyhörd

Ord är lätta att säga, lätta att skriva. Ibland kanske allt för lätta. Ord som det slarvas med tappar lätt sitt värde, sitt innehåll. Därför ska man vara sparsam med ord man anser vara viktiga. Jag avskyr tomma fraser.

Jag vill gärna tro att jag är en lyssnande, eftertänksam person. Att vara lyssnande och eftertänksam och samtidigt ha en mycket bestämd uppfattning om den väg vi behöver gå om vi ska nå ett samhälle där sociala och ekonomiska klyftor minimeras kan ju ses som en konflikt. Är det överhuvudtaget möjligt? Jag hoppas och tror det.

Det räcker ju inte att bara lyssna. Samtidigt som man lyssnar bör bekräfta den person eller de personer man lyssnar på, måste man använda det man lyssnat på till något vettigt. Man måste vara intresserad av vad personen har att säga. Om inte har man förolämpat den/de man säger sig ha lyssnat på. Inom politiken är det viktigt att lyssna och försöka förstå sina motståndare. Förstår du dem har du bättre förutsättningar att bli bättre på att kommunicera din politik och dina frågor.

Jag vet inte om jag är så lyhörd och eftertänksam som jag vill vara. Jag jobbar på det. Och jag är övertygad som att jag med rätt vägledning kan bli betydligt mer lyhörd än vad jag är idag. Jag är nämligen övertygad om att träning slår talang alla dagar i veckan. Saknar man fallenhet för något kan man träna upp sig till världsmästarnivå om man så vill. Det gäller att våga se på sig själv, sina styrkor och svagheter med öppna ögon. Min strategi är att jobba med mina styrkor till dess att jag är stark nog att ta mig an de svagheter jag vill jobba bort.

Man kan alltid höja sin nivå. Allting går att göra lite bättre.

torsdag 15 september 2016

När alla säkringar brinner

Jag avskyr ohederlighet. Det jag uppfattar som medveten ohederlighet får samtliga säkringar i min skalle att explodera. Det hände på regionstyrelsen senast. Det är fel av mig och synnerligen oproffesionellt. En klen tröst i sammanhanget är att jag är medveten om den bristen. Jag måste lära mig att agera proffsigt även när propparna går.

I vardagen är det sällan några problem. Jag stöter nästan aldrig på ohederliga människor eller ohederligt beteende i min vardag som politiker. De flesta är hederliga och har ärliga avsikter oavsett partifärg.

Bakgrunden till att det säkringarna gick är följande. På förra regionstyrelsen hade påstod Patrik Stenvard (M) att regiondirektören hade satt sig över ett av styrelsen beslutat investeringsbeslut. Regionstyrelsen beslöt att lyfta frågan till styrelsens fastighetsutskott där Stenvard ingår. Där finns möjlighet för Stenvard och oss andra att fördjupa sig i frågor och detaljer på ett helt annat sätt jämfört med vad det går i styrelsen. Tiden och mängden av ärenden begränsar.

Stenvard deltog inte på fastighetsutskottet, varför vet jag inte. Inte heller hans ersättare närvarade. Vi en redovisning av det aktuella investeringsbeslutet och listan över investeringar gicks igenom. Smärre investeringar kan regiondirektören besluta om utan att de behöver gå till styrelsen. Redovisningen visade att Stenvards påstående var felaktigt. Det handlade om ett beslut inom regiondirektörens mandat. Stenvard hade helt enkelt missuppfattat det hela.

På det senaste styrelsesammanträdet lyfte han åter frågan eftersom han inte kunde delta på utskottet. Han framhärdade sin felaktiga uppfattning. Då brann det hos mig och jag överreagerade. Jag menar att han fått sin chans att sätta sig in i frågan och fått svar på sina frågor men valde att prioritera annat. Eftersom han inte kunde närvara på utskottet hade han istället för att kasta falska anklagelser mot majoritet och regiondirektör kunna lyfta telefonen och ringt till regiondirektören eller fastighetschefen och ställt sina frågor och då fått samma svar som vi fick i utskottet.

Hans agerande gör mig övertygad om att han egentligen inte är intresserad av att få svar på sina frågor. Hans syfte är något helt annat, nämligen att misstänkliggöra majoritet och i det fallet regiondirektören. Fult och direkt ohederligt. Kan man inte driva politik ärligt och hederligt bör man ta sig en rejäl funderare över vad man egentligen håller på med. Jag är övertygad om att Stenvard ägnar sig åt medveten smutskastning av majoritet och regiondirektör eftersom han och moderaterna saknar en egen politik i regionen. Det räcker inte att bara ha en egen budget.

Som ni märker på detta inlägg är jag fortfarande irriterad. Lugnar ner mig med Thåström på hög volym. Textraden "Jag är enkel man i en konstig värld" hugger sig fast och fungerar som läkande för säkringarna som brann.

tisdag 6 september 2016

Om varför jag bloggar. Propaganda eller samtal och resonemang i bloggen

Det var ett tag sedan jag beskrev syftet med min blogg. Det kanske är dags att påminna gamla läsare och redogöra för nya läsare varför jag bloggar innan jag kommer in på dagens funderingar. Jag har medvetet valt namnet Lahenkorva funderar på bloggen eftersom den handlar om mina funderingar i stort och smått. För det mesta handlar det om politik och min vardag som politiker. Jag ser bloggen som ett sätt att fundera, resonera och föra ett samtal med bloggens läsare, men också med mig själv. Ett samtal kräver som bekant att man är minst två personer samt att man ger sig tid att lyssna på den man samtalar med.

Jag har mycket svårt för propaganda, även för propaganda vars syfte jag sympatiserar med. Anledningen är att jag anser att propagandan är för tillrättalagd och därför inte passar för samtal och reflektion. Tror också att punkaren i mig reagerar med reptilhjärnan mot propaganda. Därför är det sällan ren partipolitik även om det alltid är socialdemokratiska grundvärderingar mina inlägg bottnar i. Däremot kan jag ifrågasätta och kritiskt granska saker i mitt politiska liv som jag stöter på. Region Gävleborgs politiska opposition ifrågasätter jag då och då, eller egentligen delar av oppositionen om jag ska vara helt ärlig.

Till dagens inlägg.

Mitt förra blogginlägg stör tydligen det moderata oppositionsrådet Patrik Stenvard. Det är på sätt och vis bra. Man kan säga att jag nått ett av mina syften, nämligen skapa reaktioner. Tyvärr verkar jag inte nått det syftet som handlar om samtal och reflektion. Stenvard skriver på sin blogg att "Det är inte alltid så lätt att hänga med i deras resonemang i den offentliga debatten och i nämnder och styrelsen, om de ens säger någonting". Läser man resten av blogginlägget förstår man att han syftar på mig och mitt inlägg. Bloggen blir sedan en hyllning till Gävles nya moderatledda kommunledning. Han beskriver sitt och moderaternas ledarskap som lyssnade, närvarande och inkluderande. Märkligt då han istället för att läsa med ett lyssnande öra, skummar igenom mitt inlägg, drar allt för snabba slutsatser om vad jag vill säga och väljer att istället för att inkludera mina läsare i sitt svar exkludera er och publicera sina kommentarer på sin egen blogg. MItt inlägg handlar för det första inte om ledarskap, det handlar om min uppfattning att oppositionen i regionen saknar en egen politik och eftersom de inte presenterar någon politik kanske svaret finns i de kommuner i länet som leds av M. Har han varit intresserad av att föra ett samtal med mig om det jag resonerar (och spekulerar) kring har han naturligtvis valt att föra samtalet på min blogg, då har jag också kunnat förklara för honom vilka frågor jag resonerar (och spekulerar) kring. Det kan ha blivit ett mycket spännande samtal. Det är hans val att inte kommentera på min blogg, vilket jag naturligtvis respekterar.

Jag brukar läsa bloggar, ledarartiklar och krönikor som är skrivna av borgerliga skribenter ofta med stor behållning, även om jag sällan delar deras åsikter, värderingar och slutsatser. Det är viktigt och lärorikt för mig som människa och politiker att ta del av andras resonemang. Det senaste exempelet är Magnus Demervalls ledare i Ljusnan som handlar om förändrade skolskjutsregler vilket försvårar för byskolorna i Bollnäs kommun. Egentligen är det barnen som valt dessa skolor som kan få problem med skolskjutsen. Vass, kritisk men välskriven och därför värd att läsa och ta till sig. Stenvards blogg betraktar jag däremot som ren propaganda. Sällan resonemang, inga reflektioner, bara retorik som går ut på att ensidigt såga majoriteten. Jag läser naturligtvis hans blogg även fast det inte är med samma entusiasm som jag läser andra borgerliga inlägg.

Mitt förra inlägg handlar som sagt om att jag anser att oppositionen saknar en egen politik. De har visserligen egna budgetar som man kan forma en politik kring, men de skarpa alternativen menar jag saknas, särskilt från de två mest högljudda oppositionspartierna, Moderaterna och Sjukvårdspartiet. Det räcker inte att ryggmärgsmässigt vara emot och ständigt opponera mot majoritetens politik. Egna förslag efterlyses om inte annat för deras egen trovärdighets skull. De få gånger man haft egna förslag har det exempelvis handlat om neddragningar för kollektivtrafiken på landsbygden (Moderaternas budgetförslag för 2016), om att marknaden ska lösa grundläggande samhällsservice på landsbygden (Stenvards förslag på ett remissyttrande) osv. I mina ögon typisk moderat storstadpolitik.

Jag tänker fortsätta att skriva mina bloggar och genom dessa fortsätta att resonera, fundera och reflektera. Om Stenvard eller någon annan har svårt att hänga med så kan ju det bero på att man är mer intresserad av att debattera än att resonera. Om man utger sig för att vara lyssnade, närvarande och inkluderande borde man väl kunna fixa och förstå att man kan resonera på olika sätt? Fast vem är jag att förstå hur Stenvard resonerar? Varken hans blogg eller hans oppositionspolitik lämnar några svar.

måndag 5 september 2016

Om varför jag gillar Babel

Ett av mina favoritprogram på tv är Babel. Jag läser sällan de böcker och de författare som fyller Babels innehåll. Ändå är Babel en av mina favoriter.

Det handlar om samtalet. Jag saknar samtal och reflektion. Idag är det mest debatt, i bästa fall diskussion. Världen jag lever i är i mångt och mycket en märklig värld. Fakta blir till lögner och undantag blir till regel. Rubriker och klick styr. Samtal ger varken rubriker eller klick. Jag blir ibland så trött på förvridna fakta som i vissa fall passerar lögnens gräns. Behöver man spä ut sin åsikt med lögner eller förvridna fakta har man troligen en dold agenda. Idag verkar dolda agendor dominera.

Därför gillar jag Babel. En timme i veckan för samtal och reflektion.

fredag 2 september 2016

Opposition utan egna lösningar

Demokratin fungerar som bäst när det finns en tydlig majoritet och en stark och driven opposition. Region Gävleborg har såväl en stark och tydlig majoritet och en mycket aktiv opposition. Det är bra, mycket bra. Man blir som politiker mer skärpt, mer noggrann om man vet att man granskas av såväl opposition som media och medborgare. Jag gillar det även när det blåser som mest. Därför är det bra att oppositionen i regionen är aktiv och kritisk.

Det jag däremot saknar hos oppositionen är en egen politik, egna lösningar på de utmaningar vi har att hantera inom Region Gävleborg. Det blir därför svårt att värdera oppositionens förmåga att leda och styra om de skulle vinna nästa val. Man kan därför säga att oppositionen endast gör hälften av det som ingår i oppositionens uppdrag, dvs granska och kritisera majoriteten. Det vi däremot vet är hur det största oppositionspartiet, Moderaterna styr i två kommuner. Gävle och Ljusdal. Genom att se hur dessa kommuner styrs kanske man kan få en bild över hur Region Gävleborg skulle styras och fungera med en moderat regionledning. Det är ju även i mångt och mycket samma politiker som är med och styr i dessa kommuner som är engagerade i Region Gävleborg. Det moderata oppositionsrådet Patrik Stenvard är kommunfullmäktiges ordf i Gävle och regionfullmäktigeledamoten Anders Jansson (M) är omvårdnadsnämndens ordförande i Gävle. Likadant i Ljusdal. Oppositionsrådet Maria Molin (M) sitter i kommunledningen i Ljusdal.

Gävle kommun har ju precis som Region Gävleborg haft en tuff sommar sett ur bemanningsperspektiv. För Gävles del har det framför allt varit inom äldreomsorgen sommaren varit tuff. En del av Gävles lösning har varit inhyrning av utländska sjuksköterskor som inte behärskat det svenska språket. Det har lett till stora problem. Är det en lösning Patrik Stenvard kan tänka sig inom sjukvården i semestertider? Tidningsuppgifter gör dessutom gällande att det aktuella bemanningsföretaget betalar hemlandets löner, i vissa fall 18 kr/tim. Omsorgsnämndens ordförande Anders Jansson (M) svarar inte på frågor, utan hänvisar till förvaltningen och anser att problemen dessutom är uppförstorade av media.

Oppositionen kritiserar ofta majoriteten i Region Gävleborg för dålig personalpolitik. Kommer en moderatledd regionledning ha en personalpolitik lik den i moderatledda Ljusdal där Maria Molin är med och styr? Enligt Hela Hälsingland saknar 3 av 10 lärare behörighet och orsaken tycks vara att Ljusdals kommun erbjuder för dåliga villkor. Chefsflykten från Ljusdal var ju dessutom  2015 års sommarföljetong i hälsingemedia. En annan fråga man kan ställa sig är om moderaterna tagit bort jouravtalen för vissa personalgrupper i Gävle och Ljusdals kommuner? Det kan väl inte vara så att Stenvard och Molin egentligen struntar i personalens villkor, det är helt enkelt endast ett ett bra verktyg i den politiska debatten?

Visst är det rena spekulationer från min sida, men eftersom oppositionen saknar egna förslag och en egen politik är det enda jag kan gå på är på vilket sätt moderaterna styr i de kommuner där de innehar kommunstyrelsens ordförandeposter. Det finns naturligtvis budgetar från oppositionen, men deras budgetar säger endast hur de vill fördela pengarna, inte hur de avser att lösa frågor som sommarbemanningen, hyrläkarkostnader, regional utveckling osv. Dessutom spretar oppositionspartiernas budgetar ganska rejält. Moderaternas, Liberalernas och KD:s budgetar kan nog anses vara både seriösa och i viss mån realistiska. Sjukvårdspartiets budget är däremot en typisk populistbudget utan förankring i verkligheten. Är Patrik Stenvard verkligen beredd att ge Sjukvårdspartiet inflytande över hur Region Gävleborg ska styras? Eller utnyttjar Stenvard bara Sjukvårdspartiet i sitt eget oppositionsarbete?

Det vore naturligtvis bättre om oppositionen tog fram egna skarpa förslag på de stora utmaningar som finns inom hälso och sjukvården. Då behövde jag inte sitta här och spekulera.

Samma värderingar, andra perspektiv

Jag har varit aktiv på allvar inom politiken sedan 2003 då jag blev vald till andre vice ordförande i Barn och Utbildningsnämnden i Bollnäs.Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. En moderatledd regering som förändrat Sverige på många sätt. Vi har i dag ett parti i riksdagen som många menar är  nyfascistiska i sina ideologi, vi har ökade sociala och ekonomiska klyftor i samhället. Det har på många sätt varit en spännande, men svår tid att verka i som politiker.

Jag har genom dessa år omvärderat många frågor trots att jag i grunden har samma värderingar som jag haft i hela mitt vuxna liv, de värderingar jag fick bland annat via mina föräldrar och genom punken. Jag är socialdemokrat, har nog alltid varit det utan att alltid känna till det eller erkänna det för mig själv. Mitt hjärta har alltid varit rött. Det som gör mig till socialdemokrat är inte mitt röda hjärta, det är min pragmatiska hållning. Jag är övertygad om att man når längre på vägen mot ett jämställt, rättvist och solidariskt samhälle om man har ett pragmatiskt förhållningssätt jämfört med om man har en mer dogmatisk hållning.

Det som kanske skiljer mig från andra socialdemokrater är mitt arv från punken. Punken var individualistisk i sin ideologi och socialdemokratin är mer kollektiv. Socialdemokratin har blivit bättre genom åren och dagens socialdemokrati kväver inte individen på samma sätt som den socialdemokrati som härskade när jag växte upp. Där hade jag definitivt inte passat in eller känt mig hemma.

En av de frågor jag omvärderat är synen på skolor, vård och omsorg med alternativa utförare. Från att ha varit en stenhård motståndare till alternativa driftsformer kan jag idag se fördelar med sådana. Ibland är det till och med nödvändigt för att det ska fungera. Min första och största ögonöppnare kom när jag insåg att man inte kan driva byskolorna vidare i kommunal regi och föreslog nedläggning. Resultatet blev att det idag finns friskolor i Växsjö, Segersta, Söräng och Västansjö. Friskolor som fungerar bra, kanske till och med bättre än när kommunen drev dem.

Aleris sjukhus är ett annat exempel på en alternativ driftform som fungerar bra. Ett av landets bästa mindre sjukhus.

Min omvärdering av min syn på alternativa driftsformer har gjort att de som ser sig som mer renläriga socialister stämplar mig som högersosse. Det stör mig inte nämnvärt. Jag är trygg i mina värderingar och jag känner mig väl förankrad i socialdemokratin. Min förhoppning är att jag aldrig stelnar och blir dogmatisk utan tvärtom ständigt omprövar min hållning i olika frågor för att på så sätt finna den mest framkomliga vägen till ett samhälle där alla människor ges samma förutsättningar att förvekliga sina drömmar och där ingen glöms bort.