Om varför jag bloggar. Propaganda eller samtal och resonemang i bloggen

Det var ett tag sedan jag beskrev syftet med min blogg. Det kanske är dags att påminna gamla läsare och redogöra för nya läsare varför jag bloggar innan jag kommer in på dagens funderingar. Jag har medvetet valt namnet Lahenkorva funderar på bloggen eftersom den handlar om mina funderingar i stort och smått. För det mesta handlar det om politik och min vardag som politiker. Jag ser bloggen som ett sätt att fundera, resonera och föra ett samtal med bloggens läsare, men också med mig själv. Ett samtal kräver som bekant att man är minst två personer samt att man ger sig tid att lyssna på den man samtalar med.

Jag har mycket svårt för propaganda, även för propaganda vars syfte jag sympatiserar med. Anledningen är att jag anser att propagandan är för tillrättalagd och därför inte passar för samtal och reflektion. Tror också att punkaren i mig reagerar med reptilhjärnan mot propaganda. Därför är det sällan ren partipolitik även om det alltid är socialdemokratiska grundvärderingar mina inlägg bottnar i. Däremot kan jag ifrågasätta och kritiskt granska saker i mitt politiska liv som jag stöter på. Region Gävleborgs politiska opposition ifrågasätter jag då och då, eller egentligen delar av oppositionen om jag ska vara helt ärlig.

Till dagens inlägg.

Mitt förra blogginlägg stör tydligen det moderata oppositionsrådet Patrik Stenvard. Det är på sätt och vis bra. Man kan säga att jag nått ett av mina syften, nämligen skapa reaktioner. Tyvärr verkar jag inte nått det syftet som handlar om samtal och reflektion. Stenvard skriver på sin blogg att "Det är inte alltid så lätt att hänga med i deras resonemang i den offentliga debatten och i nämnder och styrelsen, om de ens säger någonting". Läser man resten av blogginlägget förstår man att han syftar på mig och mitt inlägg. Bloggen blir sedan en hyllning till Gävles nya moderatledda kommunledning. Han beskriver sitt och moderaternas ledarskap som lyssnade, närvarande och inkluderande. Märkligt då han istället för att läsa med ett lyssnande öra, skummar igenom mitt inlägg, drar allt för snabba slutsatser om vad jag vill säga och väljer att istället för att inkludera mina läsare i sitt svar exkludera er och publicera sina kommentarer på sin egen blogg. MItt inlägg handlar för det första inte om ledarskap, det handlar om min uppfattning att oppositionen i regionen saknar en egen politik och eftersom de inte presenterar någon politik kanske svaret finns i de kommuner i länet som leds av M. Har han varit intresserad av att föra ett samtal med mig om det jag resonerar (och spekulerar) kring har han naturligtvis valt att föra samtalet på min blogg, då har jag också kunnat förklara för honom vilka frågor jag resonerar (och spekulerar) kring. Det kan ha blivit ett mycket spännande samtal. Det är hans val att inte kommentera på min blogg, vilket jag naturligtvis respekterar.

Jag brukar läsa bloggar, ledarartiklar och krönikor som är skrivna av borgerliga skribenter ofta med stor behållning, även om jag sällan delar deras åsikter, värderingar och slutsatser. Det är viktigt och lärorikt för mig som människa och politiker att ta del av andras resonemang. Det senaste exempelet är Magnus Demervalls ledare i Ljusnan som handlar om förändrade skolskjutsregler vilket försvårar för byskolorna i Bollnäs kommun. Egentligen är det barnen som valt dessa skolor som kan få problem med skolskjutsen. Vass, kritisk men välskriven och därför värd att läsa och ta till sig. Stenvards blogg betraktar jag däremot som ren propaganda. Sällan resonemang, inga reflektioner, bara retorik som går ut på att ensidigt såga majoriteten. Jag läser naturligtvis hans blogg även fast det inte är med samma entusiasm som jag läser andra borgerliga inlägg.

Mitt förra inlägg handlar som sagt om att jag anser att oppositionen saknar en egen politik. De har visserligen egna budgetar som man kan forma en politik kring, men de skarpa alternativen menar jag saknas, särskilt från de två mest högljudda oppositionspartierna, Moderaterna och Sjukvårdspartiet. Det räcker inte att ryggmärgsmässigt vara emot och ständigt opponera mot majoritetens politik. Egna förslag efterlyses om inte annat för deras egen trovärdighets skull. De få gånger man haft egna förslag har det exempelvis handlat om neddragningar för kollektivtrafiken på landsbygden (Moderaternas budgetförslag för 2016), om att marknaden ska lösa grundläggande samhällsservice på landsbygden (Stenvards förslag på ett remissyttrande) osv. I mina ögon typisk moderat storstadpolitik.

Jag tänker fortsätta att skriva mina bloggar och genom dessa fortsätta att resonera, fundera och reflektera. Om Stenvard eller någon annan har svårt att hänga med så kan ju det bero på att man är mer intresserad av att debattera än att resonera. Om man utger sig för att vara lyssnade, närvarande och inkluderande borde man väl kunna fixa och förstå att man kan resonera på olika sätt? Fast vem är jag att förstå hur Stenvard resonerar? Varken hans blogg eller hans oppositionspolitik lämnar några svar.