Människan eller systemet?

Läser ur Susanna Alakoskis Oktober i fattigsverige hur hon samtalar med en socialarbetare som i strid mot regelverket i socialtjänstlagen köpt en hund åt en kvinna och satt upp kostnaden som mat. Hunden räddade troligen kvinnans liv. Socialarbetarens chef var med på noterna

Det får mig att tänka på våra socialförsäkringar och själva syftet med dem. Jag ser socialförsäkringarna som ett medel för jämlikhet, för att människovärdet ska kunna bibehållas även om man under perioder i livet behöver samhällets stöd. Tyvärr funkar inte verkligheten så alla gånger.

Fyrkantiga regelverk och ibland  ännu mer fyrkantiga tillämpningar gör att systemet i vissa fall mal ner människor i stället för att få dem att växa. Regelverket eller lagen motverkar i dessa fall sitt syfte.

Varför det blir så kan man bara spekulera i men jag tror att det handlar om att socialförsäkringarna trots goda intentioner inte utgår helt och hållet från människans behov utan från samhällets syn på vad som är människans behov. Då blir det lätt fel. Hade socialarbetaren och dennes chef från Alakoskis bok följt regelverket kanske kvinnan som fått hunden gått under. Hunden blev hennes väg tillbaka till ett liv. Socialarbetaren bröt mot lagen, men räddade kanske livet på en person. Kanske är det fel på lagen?

Jag menar att våra socialförsäkringar borde utgå från medborgarens behov mer än någon slags lista som på förhand bestämt vad man kan få hjälp med. Alla människor är olika och behoven är därmed också olika. Menar vi allvar med att syftet med exempelvis socialtjänstlagen är att hjälpa och stötta människor så att de kan forma sina liva och gå vidare från bidragsberoende till ett liv i egen försörjning är det viktigt att sätta den enskilda människans behov före ett fyrkantigt regelverk. Fast om syftet med lagen är en slags livsuppehållande verksamhet är det naturligtvis rätt att mala ner den enskilda människan så att hen passar in i socialtjänstlagen mall. Då funkar lagen mer som en slags allmosa i stället för att bidra till den enskilda individens möjligheter att gå vidare i livet. Allmosor har aldrig varit en långsiktig eller samhällsekonomisk framgångsrik lösning.

Jag kan ge ett exempel. En god vän till mig behöver hjälp i form av försörjningsstöd. Hon kan idag inte arbeta heltid, bland annat på grund av en svår luftburen allergi. Samtidigt har hon ett företag som idag knappt ger några inkomster. Företaget är nyetablerat i kommunen och har goda förutsättningar att kunna ge min vän intäkter motsvarande en halvtidslön. Om min vän ska kunna få försörjningsstöd måste hon avveckla företaget eftersom regelverket för försörjningsstöd  menar att man inte kan bedriva ett företag och samtidigt erhålla försörjningsstöd. Varför vet jag inte, men regelverket är sådant. Tänk om hennes lilla företag är som hunden i Alakoskis bok? Det min vän behöver för att kunna ta sig vidare i livet, bort från försörjningsstöd! Istället för att samhället och dess stöd hjälper en person så stjälper kanske systemet min väns möjligheter att leva ett värdigt liv. Bara för att min vän inte passar in i mallen för hur en försörjningsstödstagare i samhällets ögon ska se ut?

Det finns fler exempel på hur fel det kan bli när systemet träffar på människor som inte passar in i mallen, människor som vill kan och har ambitioner, men som ibland behöver samhällets stöd. Det kan vara barn som inte funkar i skolan för att skolans regelverk inte fixar deras behov, det kan vara personer som gått gymnasiesärskola och som därigenom är utestängda från högre studier eftersom deras betyg är låtsasbetyg.

Jag har svårt för mallar, särskilt för mallar med vassa kanter. Samhällets stödfunktioner borde inte ha mallar med vassa kanter.