Infrastrukturtankar om Gävleborg från ett möte i Bryssel

Har varit i Bryssel på ett möte om Botniska korridoren, "Connecting Europe-Completing the TEN-T Core Network by 2030". Botniska korridoren omfattar järnvägen i hela norra Skandinavien och är pulsådern och transportlänk till resten av Skandinavien och övriga Europa. Här går stora mängder godstransporter med livsviktiga råvaror för hela Europa. Botniska korridoren kopplar samtidigt norra Skandinavien med övriga Europa och världen via Sveriges största internationella flygplats, Arlanda. Denna koppling är oerhört viktig för de många starkt exportinriktade företagen i denna del av Europa.

Region Gävleborg, liksom övriga regioner utmed Botniska korridoren, behöver vara direkt ihopkopplad med ett större Europeiskt transportsystem för att kunna uppnå integrering i övriga Sveriges och Europas hållbara tillväxt och utveckling. Ur Gävleborgsperspektivet ser vi gods och persontransporter till och från vårt län som en ren överlevnadsfråga. En bra järnväg ger oss bra pendlingsmöjligheter såväl inom som utom länet. Fler och fler bor och arbetar eller studerar på olika orter.

Järnvägen i EU bygger på så kallade stomnät. Det är därför viktigt att tillhöra ett stomnät. Har man statusen stomnät innebär det att det är lättare att få till medel för upprustning av dessa järnvägar. Det är i EU som man beslutar om vilka järnvägar som ska räknas som stomnät. Man måste därför jobba mot både EU-nivån och regeringen om man ska nå framgång. Det finns ett stomnät i Sverige, Scand-Med korridoren som går från Palermo i Italien upp till Örebro/Stockholm. Tyvärr slutar Scand-Med korridoren i Örebro/Stockholm. Regionerna och länen från Örebro och uppåt menar att även Botniska korridoren ska ingå i stomnätet. Faktum är att 90% av all järnmalm som bryts och processas till stål och används i EU kommer från gruvorna i norra Sverige. Och sett ur det perspektivet borde det ju vara självklart att Botniska korridoren ska vare en del av stomnätet. När man tittar på stomnätskartan idag så slutar den i Stockholm/Örebro. Hela norra Skandinavien är en grå fläck på järnvägskartan.

När jag vid olika tillfällen träffat andra län och regioner så lyfter man två saker som viktiga om vi ska kunna skapa en positiv utveckling och därigenom förutsättningar för fler i arbete och fler elever som klarar skolan, nämligen infrastruktur och kompetensförsörjning. Därför jobbar Region Gävleborg hårt med bland annat dessa frågor. En funktionell järnväg i bra skick är därför en högt prioriterad fråga för oss. Dubbelspår på Ostkustbanan är nyckeln till en bättre järnväg genom vårt län. Det skulle också innebära mer plats på Norra stambanan, vilket i sin tur innebär att vi kan utöka persontrafiken, dels inom länet men också ner mot Uppsala-Stockholm.

Min uppgift på mötet vara att belysa det regionala perspektivets samverkan med riks och EU-perspektiv och på vilket sätt EU och industrin inom EU vinner fördelar på att Botniska korridoren prioriteras. Föredraget var kort, kanske 10 minuter och hölls på avancerad EU-engelska. Jag var naturligtvis väldigt spänd inför min föredragning. Det var en hel del viktiga personer där. EU-parlamentariker, Ordförande för EU-parlamentets transportutskott Michael Cramer, representanter för CPMR, Per Bondemark, vice VD på SSAB. TEN-T:s ordförande Pat Cox högra hand mfl. Dessutom deltog politiker från Region Örebro, Västerbotten, Sundsvall samt Vasa i Finland. Föredragningen gick bra. Hela eftermiddagen var lyckad. Engagemanget från de viktiga personerna var påtagligt. Vårt budskap gick fram.

Mötet var endast två timmar långt, men förberedelserna desto längre. Planeringen för mötes inleddes i januari för att kunna säkerställa att rätt personer kunde delta. Då är det bara för mig att prioritera bort Regionfullmäktige. Många förmöten har hållits och hela förmiddagen gick åt till den sista finslipningen inför mötet. Mötet var således ett resultat av ett långt och intensivt förberedelsearbete. Min insats var en dag, men den var lika viktigt som allt förberedelsearbete och har bara kunnat utföras av mig eller något annat regionråd.

Bryssel är intressant ur flera perspektiv. Att ta sig in i EU-parlamentet Är en historia för sig. Säkerheten är rigorös, det är svårare än att ta sig igenom en säkerhetskontroll på en flygplats. Förvånas över att vakten vid ingången till parlamentsbyggnaden endast pratar och förstår franska. Man kan ju tycka att åtminstone engelska borde vara ett krav. Väl inne tänkte vi ta en fika. Upptäcker då att det är kontanter som gäller. Många affärer tar bara kontanter, taxi tar ofta bara kontanter osv. Det kontantlösa samhället har inte slagit igenom på samma sätt som här hemma.

Även resan till och från Bryssel var ett äventyr för sig och på något sätt en väldigt talande inramning om behovet av järnvägssatsningar. När vi skulle åka från Gävle till Arlanda var det spårfel söder om Gävle. För att hinna med flyget var vi tvungna att ta taxi till Arlanda. När vi åkte hem var tåget från Arlanda till Gävle två timmar försenat, vilket gjorde att vi kom till Gävle tjugo över två på natten.

Resan ger perspektiv på det uppdrag Region Gävleborg numera har. Att jobba med regional utveckling och infrastruktur kräver att man höjer blicken och ibland gör sig omaket att se på Gävleborg ur lite andra perspektiv. Sjukvården är självklart basen i vår verksamhet, men utan fungerande infrastruktur och regional utveckling får vi svårt att säkerställa rätt resurser till sjukvården, till skolan eller till äldreomsorgen. Därför är det viktigt att vi som är regionpolitiker omfamnar hela vårt uppdrag.

Sammanhållet eller delat län? Norrut eller söderut? Så här tänker jag idag.

Intrycken från fredagens målbildsdag är många. Ur mitt perspektiv var dagen lyckad, många spännande möten och intressanta samtal. Föreläsningen med Göran Adlén, trendanalytiker gav också en del att tänka på. Jag tror och hoppas att målbildsdagen var startskottet på något nytt. Den känslan hade jag när jag satte mig i bussen och för mitt inre började utvärderingen av dagen. Jag önskar att vi kan ha återkommande framtidsdagar där alla som vill bidra till länets utveckling deltar. Vi har allt att vinna på att fortsätta i den riktningen. En del av min målbild 2030 är lax i Ljusnan, vandringsvägar för fisk upp till deras naturliga vandringshinder i Hylströmmen och Laforsen. En levande älv som mår betydligt bättre än idag och som är en del av en hållbar besöksnäring.

Hela Hälsingland, hälsingetidningarnas ledarredaktioner var där och uppmanade till att skriva under ett kontrakt, ett kontrakt där löftet var att inför framtida regionbildning jobba för att hålla ihop länet och för att länet skulle gå söderut. Jag och många med mig skrev på direkt. Det verkar som det finns ett brett stöd för att  hålla ihop länet och gå söderut. Varför då kan man ju undra? Hålla ihop länet ja, men söderut? Är vi inte mer norrlänningar än mälardalingar, svear eller sörlänningar?

Jag är hälsing. Visserligen född i Sandviken men som uppväxt i Bollnäs och Röste är det självklart att se på världen ur en hälsings perspektiv. Föredrar faktiskt att identifiera mig som flugfiskare, men i det här sammanhanget funkar hälsing bättre. Varför skrev jag då på kontraktet? Jag har naturligtvis tänkt efter och jag har landat i uppfattningen att Hälsingland och Gästrikland utvecklas bäst om vi sitter ihop och i framtiden tillhör en region med Uppsala som motor. Jag tänker så här.

Idag går pendlingsströmmarna söderut. Fler människor, till och med i Hudiksvall arbets och studiependlar söderut än norrut, det förenklas med ett sammanhållet län. Det blir också enklare att pendla mot Uppsala och Mälardalen om vi tillhör samma region. Kollektivtrafiken brukar ju kopplas ihop med län/region. Alternativt så går några län ihop. Norrtåg och Tåg i Bergslagen är två exempel. Om vi går norrut behöver vi ha samma form av avtal som vi har idag med exempelvis Uppsala. Det funkar ganska bra. Men om vi delar länet, vad händer då? Då tar ansvaret för regiontrafiken slut i Holmsveden respektive Ljusne. Eventuella avtal blir då betydligt krångligare och troligen dyrare för såväl skattebetalare som för pendlare. X-tågen som idag går till Sundsvall kör och bekostar X-trafik och skattebetalarna i Gävleborgs län. En gång i tiden fanns det ett avtal med Västernorrland, ett avtal som Västernorrland av ekonomiska skäl inte vill förnya. En framtid med ett delat län skapar troligen fler sådana problem med sämre pendlings och resemöjligheter söderut. Det försämrar Hälsinglands utvecklingsmöjligheter. Dessutom har X-trafik idag avtal med SJ så att man kan åka med länskortet på SJ:s tåg om man löser ett tilläggskort. Det blir också svårare om man delar länet. X-trafik har också avtal med SJ om en del av SJ-tågen som går till och från Ljusdal. Den typen av avtal blir lättare att upprätthålla om man håller ihop länet och tillhör en region med Uppsala som motor. Sämre pendlingsmöjligheter söderut försämrar också Gästriklands utvecklingsmöjligheter av samma skäl som jag angivit ovan.

Sjukvården är en annan orsak till att jag som Hälsing menar att länet måste hålla ihop och att blicken ska vara vänd söderut. Gävleborgs län är ett av få län som har bra ekonomi, till och med sjukvården går hyfsat. Skulle vi gå norrut blir Umeå vår universitetssjukhus och dit är det som bekant längre än till Uppsala. Vad händer då med Hudiksvalls sjukhus? Med den relativa närheten till Sundsvall och de ekonomiska utmaningarna landstingen norr om oss har känner jag stor oro för Hudiksvalls sjukhus. Risken är stor att det omvandlas till ett sjukhus av Bollnäs sort, ett sjukhus utan BB och akutkirurgi. Det skulle drabba hela landskapet. Går vi söderut ser jag inte den risken. Skulle länet delas så är det Sundsvall och Umeå som gäller för den vård som vi idag får i Gävle och Uppsala. Som hälsing är det därför självklart för mig att blicka söderut.

Ekonomin är ett tredje viktigt skäl för mig att blicka söderut. Region Gävleborg har god ekonomi. Uppsala län har bättre ekonomi jämfört med Västernorrland och Jämtland/Härjedalen. Det betyder bättre utvecklingsmöjligheter jämfört med om man måste göra enorma besparingar direkt när man går in i en ny regionbildning. Det kanske är så att jag har svårt att se fördelar med att gå norrut eftersom jag förblindas av fördelarna med att gå söderut, vad vet jag. Vi ska självklart ha goda samarbeten med våra grannar oavsett vilka grannar vi får i framtiden.

Några valde att inte skriva på. En del kanske ser en annan framtid än vad jag ser, en annan valde att invänta någon form av demokratisk process. För mig en märklig hållning. Oavsett så borde man ha en egen uppfattning, i alla fall om man är ledande politiker. Vi är ju inte där ännu där partierna sagt sitt och då kan man faktiskt ge uttryck för sin egen uppfattning oavsett om man är regionråd eller distriktsordförande för sitt parti. Jag kan förstå om det i norra Hälsingland finns andra tankar och funderingar. Att en del ser fördelar jag inte ser med att gå norrut. Framför allt närheten till Sundsvall. Det allra viktigaste för Hälsingland är att länet hålls ihop. Hela länet, men framför allt Hälsingland får bättre utvecklingsmöjligheter om länet hålls ihop och ur mitt perspektiv är det för Hälsinglands och för Gävleborgs framtids skull självklart att blicken är vänd söderut.

Därför skrev jag på kontraktet omedelbart. Och jag har inte glömt Dalarna. Dalarna ser jag som en del av samma region som Gävleborg och Uppsala.

Om lågt hängande frukter i Ljusnan

Igår var jag på ett informationsmöte om Ljusnan och vattenkraften i Ljusnan. Ett intressant möte som tydligt visar vilka intressekonflikter som finns i och runt Ljusnan/Voxnan och andra utbyggda älvar. Konflikten mellan vattenkraftproduktion och miljöintressen. Jag är övertygad om att det i de flesta fall är en helt onödig konflikt. Det är tekniskt möjligt att miljöanpassa vattenkraften utan att för den skull varken äventyra energitillgång eller lönsamheten för vattenkraften. En positiv sak som hänt är att Klumpströmmen/Bollnäsströmmarna har högre vintervattenföring idag. Det ger framför allt harren i Klumpströmmen bättre förutsättningar. Detta tack vare en bra dialog mellan Fortum, kommunen och Kammarkollegiet.

Frustrationen från oss som vill miljöanpassa vattenkraften är stor. Det händer på tok för lite och det går för långsamt. Det känns som vattenkraftlobbyn lyckas bra med att påverka regeringen, vilket riskerar att göra en ny lagstiftning meningslös ur Ljusnans perspektiv. Blir Havs och Vattenmyndighetens förslag till strategi för implementering av EU:s vattendirektiv verklighet är det kört för Ljusnan. Det blir helt enkelt inga vandringsvägar förbi kraftverken upp till Laforsen. Trots att det finns en forskningsrapport som visar att man kan skapa fiskvägar utan att tappa vattenkraftproduktion. En forskningsrapport som vattenkraftbranschen själv tagit fram genom Elforsk. Frustrationen märktes tydligt på mötet.

Under mötet igår pratade Fortum att man bör jobba med "lågt hängande frukter" istället för att fokusera på HaV:s så kallade strategi och lagstiftning som varken kommunen, Fortum eller andra på kort sikt inte kan påverka. Alla måste ju förhålla sig till den lagstiftning som finns. Det håller jag med Fortum om. Harmångersån och Ljungan är två exempel på hur man framgångsrikt och i dialog kan jobba inom ramen för gällande vattendomar och lagstiftning.

Bollnäsströmmarna är en del av Ljusnan man kan göra en del i utan att behöva nya vattendomar. Jag föreslog därför att kommunen tillsammans med Fortum och Länsstyrelse i dialog jobbar för att skapa fiskvägar mellan Varpen och Galvån, samt flottledsåterställning av Galvån. Länstyrelsen lovade att bjuda in till en sådan dialog.

Jag har en annan dröm. En dröm som är mer långsiktig. Min dröm är att göra Ljusnan till en forskningsälv för miljöanpassning av vattenkraften. Hur bygger man fiskvägar på bästa sätt, hur reglerar man en hårt utbyggd älv ur ett miljöperspektiv samtidigt som en effektiv vattenkraftproduktion sker i älven. Tänk om man kunde samla forskning, miljökompetens, vattekraftkompetens i ett stort projekt där man testar de teorier som finns idag. Mig veterligen har man inte jobbat i en en hel älv (fram till laxens naturliga vandringshinder). De exempel jag känner till är mindre komplexa älvar och fiskvägar förbi enstaka kraftverk.

Låt oss plocka de löst hängande frukterna istället för att gräla om sånt vi på kort sikt ändå inte kan påverka. Vi måste jobba med det som är möjligt inom ramen för gällande lagstiftning fram till dess en ny lagstiftning är på plats.

Partiledardebattankar om människosynen bakom tjafsandet

Lyssnade på partiledardebatten igår. Fast bara en timme. Tröttnade och bytte kanal till Bron istället. Varför? Som regionråd borde jag sitta bänkad och följa debatten. Vad som sägs och vad som inte sägs. Tänker på när Obama och Putin träffades för ett tag sen. Man tjafsade om vem som tagit initiativ till mötet. Det kändes likadant igår. Vem bjuder in vem? Debatten var tråkig på flera sätt. Partiledarna tycks antingen läsa innantill från manus eller inväntar att få droppa en på förhand inövad slagfärdighet som ger rubriker i media och likes på sociala medier. Dessutom verkar alla ha gått samma retorikutbildning. Tråkigt och förutsägbart.

Det handlar trots det om mer än tjafsande om makt. Det blir allt tydligare att det finns avgörande skillnader inom politiken som gör att man inte vill eller kan samarbeta. Inte bara mellan SD och övriga partier utan också mellan höger och vänster. Det är skillnaden människosynen tillsammans med politiken som gör att det blir svårt med samarbete över blockgränserna. Det är ju människosynen som ligger till grund för vilka värderingar man har och värderingarna styr vilken politik man tror på.

Vi socialdemokrater tror att vi behöver fler i utbildning för att kunna få fler i arbete, medan allianspartierna verkar tro att en låglönearbetsmarknad är lösningen för att fler ska komma i arbete. Alla kan inte bli akademiker säger FP:s Jan Björklund. Det är sant, men alla kan utbilda sig. Många på högskolor och universitet men också kvalificerade yrkesutbildningar. Låglönejobb är bra instegsjobb på arbetsmarknaden menar alliansen. Efter 8 år av allianspolitik har då inte jag märkt att det funkar. Ungdomsarbetslösheten har inte sjunkit. Även arbetslösheten för utrikesfödda är också skrämmande hög.

Pengar till välfärd är väsentligt. En bra skola, bra sjukvård, bra äldreomsorg osv är fundamentet i ett fungerande välfärdssamhälle. Därför måste skatter tas in. Fler som betalar skatt, inte högre skatter var Anders Borgs recept. Ett recept som inte funkar och en kvarleva från nyliberalismen. Konsekvenserna av nyliberalismen ser vi i Europa idag. Vi tappar i konkurrenskraft gentemot omvärlden, större sociala och ekonomiska klyftor är resultatet av den politik som sjösattes av Margaret Thatcher på 80-talet. Nyliberala idéer skapar inte välfärd möjligtvis vinster, de fördelar om samhällets resurser. Det var det jag såg igår under debatten. Allianspartiernas företrädare är samtliga präglade av den nyliberala människosynen även om få om ens någon av dem kallar sig nyliberaler, därför är samarbete över blockgränserna svåra. Vi socialdemokrater tror inte på dessa idéer och delar definitivt inte den nyliberala människosynen.

Det kanske är sant att 4 av 5 nya jobb skapas i de små företagen, bland annat i låglönebranscher. men vad är det för mening med jobb som man inte kan leva på? Anständiga löner måste vi ha råd att betala oavsett yrke och bransch. Vi socialdemokrater vill fördela om de pengar som samhället genererar och bygga välfärd. En väl fungerande välfärd ger människan frihet. Alliansen menar att vi ska prioritera dessa låglönejobb inom exempelvis RUT-branschen och därför kritiska till regeringens politik. faktum är ju att det troligen aldrig funnits så mycket pengar som det finns idag, ändå är många fattiga och fler och fler barn fixar inte skolan och lever under ovärdiga uppväxtförhållanden.

Låglönejobb behövs om nyanlända lätt ska komma in på arbetsmarknaden hävdar allianspartierna. faktum är att om man jämför de nyanlända som kommer till vårt län idag så är det en större andel av de nyanlända som har eftergymnasial utbildning jämfört med vi länsinvånare. Är man högutbildad ska man väl ha ett arbete på den utbildningsnivå man har? Människosynen hos allianspartierna skrämmer mig om de menar att sjuksköterskor, ingenjörer, jurister mm ska in i RUT-branschen för att kunna få jobb.

Vi behöver en politik som ger förutsättningar för fler att utbilda sig och fler kvalificerade jobb istället för jobb i låglönebranscher. Man ska kunna leva anständiga liv oavsett vilket jobb man har. Därför måste utbildning stimuleras före låglönejobb. Vi måste bli bättre på export oavsett om vi exporterar varor eller tjänster. Exportintäkter är viktiga för tillväxten. RUT och andra låglönejobb ger inga exportintäkter, bara rundgång och omfördelning till de redan rika.

Detta hörde jag under den timma jag orkade lyssna på partiledardebatten, idag känner jag mig lite dyster. DÖ är död och snart kommer krav från alliansens fotfolk på att fälla regeringen. Man föredrar SD framför V och MP eftersom SD inte är ett hot mot dem. SD:s människosyn hotar inte alliansens politik och syn på hur samhällets resurser ska fördelas. Därför är en blocköverskridande regering nödvändig. Tyvärr såg jag inga som helst tendenser till en öppning i den frågan. De utsträckta händer som sägs finnas tror ingen på. I svåra tider krävs ansvar och ledarskap. Kompromisser och långsiktighet. När Sverige präglades av blocköverskridande överenskommelser var inte den nyliberala/konservativa människosynen förhärskande inom borgerligheten. Det fanns insikt om att kompromisser var bättre och nödvändiga trots att man ibland tvingades begå våld på sin politiska övertygelse. Idag saknar partiledarna den insikten.

Omtumling och annat

Det gäller att se möjligheter. Att våga släppa taget och förverkliga de drömmar man har. Samtidigt måste man ha markkontakt. Vågar man inte släppa taget blir man en förvaltande politiker. Förlorar man markkontakten kan det också sluta illa. Det är därför politik är och ska vara ett lagarbete, fast ett lagarbete som bygger på drömmar och visioner om ett bättre samhälle. Vi måste helt enkelt våga släppa taget ibland om man vill skapa utveckling. Förvaltning skapar sällan något annat än krånglig byråkrati.

Vi regionråd har besökt Sandvik och Sandbacka Park. Fått insyn i hur Sandvik Coromant arbetar och tänker, samt fått information hur Sandvik bidrar till omställning genom tillverkning av plåtarna som skapar elektricitet i bränsleceller.

Många tankar dyker upp i min skalle. För det första hur bilden av Sandvik som företag är för gemene man jämfört med verkligheten. Hur Sandviken förvandlats från bruksort till en modern industristad framför våra ögon utan att vi märkt eller tänkt på det. Jag inspireras av besöket, av den framtidstro Sandvik förmedlar.

En annan tanke etsar sig fast. Den handlar om Region Gävleborgs uppdrag, eller synen på vårt uppdrag. Dels att leverera sjukvård i världsklass och dels vårt regionala utvecklingsuppdrag. Förra veckan hade Anne-Marie Bergström (M) en insändare/debattartikel i tidningarna som bygger på att Region Gävleborg har fel fokus. Vi borde diskutera mer sjukvård och lämna över utvecklingsfrågorna till näringslivet. Så kan man naturligtvis tycka, men kanske inte om man är politiker i Region Gävleborg. Skillnaden mellan landsting och region är ju bland annat det regionala utvecklingsuppdraget. Ett uppdrag vi fått av staten. Det borde man naturligtvis vara medveten om när man tackar ja till uppdrag inom Region Gävleborg. Sjukvården behandlas till största del i Hälso och Sjukvårdsnämnden och utvecklingsfrågorna i regionstyrelsen och dess utvecklingsutskott. Är man då intresserad främst av sjukvårdsfrågor engagerar man sig i Hälso och Sjukvårdsnämnden. Så tänkte i alla fall jag när jag kandiderade till Hållbarhetsnämnden och som Regionråd. Infrastruktur, folkhälsa, kollektivtrafik, miljöfrågor och utvecklingsfrågor. Jag ser en tydlig koppling mellan dessa frågor och därför känns det helt rätt att som regionråd jobba med dessa frågor. De av mina partikamrater som är mer intresserade av sjukvård sitter i Hälso och Sjukvårdsnämnden.

Kanske är det så att den egentliga skillnaden sitter i politiken. Moderaterna tror kanske inte på politikens förmåga att bidra till regional utveckling och därför är de frågorna onödiga. De kanske tror att det räcker med skattesänkningar, låga löner och RUT-tjänster för att skapa utveckling?

Det kanske är därför Moderaterna i Region Gävleborg bara vill syssla med sjukvård?

Som socialdemokrat tror jag på politikens kraft och förmåga att skapa utveckling. Ska vi kunna skapa ett jämlikt, jämställt samhälle med små sociala och ekonomiska klyftor måste vi skapa jobb som konkurrerar med omvärlden, med hög kompetens, forskning, i framkant. Innovationer skapar utveckling. En miljö där entreprenörer och innovatörer trivs skapar produkter och tjänster som skapar arbetstillfällen i branscher där varor och tjänster exporteras. På så sätt får vi in pengar till välfärd. På så sätt kan vi också hålla upp lönerna i serviceyrken på en anständig nivå.

Genom att skapa mötesplatser mellan företag, entreprenörer, innovatörer, offentliga företrädare och politiker är jag övertygad om att mer utveckling sker. Genom att förstå omvärlden, ha en gedigen framtidsspaning ökar möjligheten för oss att med utvecklingsmedel, sk 1:1-medel stötta idéer, innovationer och projekt som syftar till att skapa en långsiktig hållbar utveckling för länet och därigenom fler arbetstillfällen och bättre möjligheter att bo och leva i vårt län. Genom att jobba strategiskt strukturerat med folkhälsa, med utvecklad samverkan i gemensamma frågor inom vård, utbildningsfrågor, miljöfrågor, kollektivtrafik, infrastruktur mm tillsammans med kommuner och näringsliv skapas också förutsättningar för en bättre välfärd. Genom att vara aktiv gentemot staten (regering, trafikverk, SJ mfl) kan vi få fler och bättre satsningar på infrastruktur (väg, järnväg, fiber osv) skapar vi också förutsättningar för utveckling i länet. Genom att vara aktiva på EU-nivån kan vi påverka beslut i positiv riktning för länet. Även här handlar det främst om infrastruktur, men även miljöfrågor, folkhälsa, kulturfrågor är viktiga att jobba med gentemot EU.

Ska vi lyckas att lyfta länet måste vi göra det tillsammans. Därför är det viktigt att det frigörs tid att diskutera och fatta strategiska beslut i dessa frågor i regionstyrelsen och i regionfullmäktige. Sjukvården är självklart minst lika viktig som när vi var landsting. Det är därför Hälso och Sjukvårdsnämnden finns. Det också där de flesta sjukvårdsrelaterade frågor ska behandlas.

Hur som helst, vad kan vi lära av företag som Sandvik? Massvis! Fast just nu känns det bara omtumlande. Alla intryck måste falla på plats innan jag börjar dra i mina inre trådar som skapats av det jag sett och upplevt av besöket på Sandvik och på Sandbacka Park.