Om rädsla för att rädda den natur som finns utanför köksfönstret

Varför är vi så rädda för att återställa det i naturen vi en gång förstört? Varför är det lättare att engagera sig i att skydda regnskog, och arter på andra sidan jorden men inte de hotade arter och den hotade natur som en gång fanns bortom vår egen husknut?

I går kväll läste jag ett inlägg i Facebookgruppen Bollnäs anslagstavla. Det handlade om oro att dammen och badplatsen vid Hallens kvarn i Kilån försvinner om det öppnas fria vandringsvägar för fisk i ån. Någon eller några verkar ha skrämt upp eller kanske spridit desinformation att vattenspegeln sänks om fria vandringsvägar tillskapas, samt att flodkräftan hotas av återställda vattendrag. Det behöver inte bli så. Dammen kan vara kvar även om det byggs en fiskväg. Man bygger bara en tröskel som på ett naturligt sätt reglerar nivån på vattenspegeln. 

Det som är viktigt att komma ihåg är att det som eftersträvas är att återställa vattendragets funktion. Att fiskar ska kunna vandra och reproducera sig på samma sätt som var möjligt innan vattenkraftens dammar omöjliggjorde fiskvandring och flottledsrensning försvårade livsmöjligheten för fisk att leva i strömmande vatten. Det är helt riktigt att det funnits en damm på platsen långt innan Hallens kvarn började producera el. Skillnaden mellan nu och då är att det fanns vandringsvägar för fisk i den så kallade kungsådran som det var lag på innan vattenkraften krävde allt vatten. Det var framför allt ålen man ville skydda eftersom den var viktig och värdefull. Därför menar jag att dammen och badplatsen vid Hallens kvarn mycket väl kan vara kvar och man skapar en modern variant av kungsådra. En faunapassage. På samma sätt kan man säkerligen göra på övriga platser efter Kilån där dammluckor och kraftverk hindrar fiskens vandring. Kulturmiljöerna kan vara kvar och Kilåns ekologiska funktion är återställd. Såväl människa som natur har fått det bättre. Det är bara att läsa Hans Lidmans berättelser om Svartån och andra hälsingeåar där han fiskar efter öring i och kring kvarnar och andra kulturmiljöer. Varken kvarnar eller kulturmiljöer är hot mot åarnas ekologiska funktion. 

Hoten är de vandringshinder vattenkraften skapat. 

Vardagen får inte kväva våra drömmar

Samlar tankarna efter årets förstamajfirande. Ibland tar det tid för mig att få ihop tankar och känslor till ord och texter som håller för publicering.

Första maj är en viktig dag för oss inom arbetarrörelsen och en mycket viktig dag för mig. Då kan jag släppa vardagen en kort stund och tillåta mig att ur ett helt socialdemokratiskt perspektiv drömma om den framtid jag vill se. De drömmar som en gång gjorde att jag valde att engagera mig politiskt.

Vardagen för en politiker som sitter i ledningen för ett land, en region eller en kommun handlar om ständig navigation i kompromissernas labyrint. En labyrint som leder mot drömmarna om man bara har tålamod och inte irrar bort sig i labyrinten. Det är lättare, men ack så mycket tråkigare att vara oppositionspolitiker. Då slipper man kompromissa och kan uppträda lite mer ansvarslöst. Det tråkiga är att man saknar inflytande på de beslut som fattas.

Efter vårt förstamajfirande på Brotorget pratade jag med Peder Olsén, som vi anlitat som trubadur.  Vi har känt varandra sedan ungdomen. En gång i tiden var jag med i ett band. Det var Spunken, Kuben och jag. Vi spelade in några låtar hemma hos Peder. Han hade en liten Portastudio (tror jag den kallades för) Tillbaka till vårt samtal första maj. Vi pratade om politik i stort och smått, men särskilt hur viktigt det är att som politiker prata om visioner och drömmar. Vi pratade om att det är i drömmarna och visionerna hoppet finns, och det är i hoppet vårt främsta vapen mot rädsla rasism och högerkrafter finns. 

Vi pratade också om socialdemokratin förr och nu. Som gammal punkare har jag svårt att tänka mig att jag hade gått med i det socialdemokratiska parti som fanns i slutet på 70-talet. Jag upplevde i min ungdom att det samhälle som då fanns kvävde och förtryckte mig. Jag försökte vara mig själv och blev spottad på och slagen. Man ville få in mig i en slags kollektivism där jag inte passade in. Jag behövde utrymme för att kunna nå den frihet jag så hett eftersträvade. Det socialdemokratiska samhälle jag växte upp i var ett tryggt samhälle. Priset för tryggheten var friheten att få vara sig själv. Man skulle vara en kugge i ett maskineri där individen förminskades. Så var i alla fall min känsla. Punken gav en slags frihet, men den gav mig framför allt ord på de känslor jag hade. Ord jag kunde bygga upp mitt liv och min identitet på. Punken visade mig vägen framåt. Jag söker samma frihet idag, men har insett att friheten kan bara nås om vi håller ihop. Håller ihop mot fördomarna, mot rädslan, mot högerkrafterna, mot den växande rasismen. Allt detta finner jag i dagens socialdemokrati. Friheten finns där bortom kompromisser i form av januariavtal och andra jobbiga kompromisser. Friheten finns där i våra drömmar. Jag såg den på vår partikongress när Stefan Löfven höll sitt tal, jag kände den under kongressens allmänpolitiska debatt, den finns i partiarbetet i min socialdemokratiska förening. Allt som krävs är att vi måste göra mer plats åt våra drömmar i vardagen. 

Det är svårt att finna plats i vardagen för drömmarna. Svårt men mycket viktigt. Om vi slutar att drömma kommer vardagen att kväva oss.