Nästan allt jag sysslar med blir på något sätt politik i min värld, till och med mitt flugfiske. Samtidigt så flugfiskar jag för att koppla av och komma bort från vardagen och från politiken. Hur hänger det här då ihop? Jag brukar kalla mig för en flugfiskande politiker. Det är nog mer sant än vad jag själv förstår. Tvingas jag prioritera skulle jag aldrig välja bort flugfisket. Det är min värld, en värld ingen kan ta ifrån mig. Politiken bygger på förtroende, därför kan jag inte räkna med att vara toppolitiker mer än en mandatperiod i taget hur mycket jag än trivs och själv vill fortsätta med politik på heltid. Det kommer en dag då jag måste sluta som heltidspolitiker vare sig jag själv vill eller inte.
Varför blir då allt jag sysslar med politik, till och med mitt flugfiske? Allt är politik, i alla fall i Flosklernas värld. När det gäller flugfiske är det nog sant. Politik och politiskt engagemang är faktiskt är en förutsättning för att kunna flugfiska så som jag vill. Mina åar och vattendrag är förstörda av flottledsrensningar och vattenkraftutbyggnad. Det är något som förmörkar mitt sinne var än jag fiskar i mitt kära Hälsingland. Samtidigt ser jag när jag fiskar lax i Norge att det går att kombinera levande vatten och vattenkraft. Det går dessutom ganska bra. En klok miljö och energipolitik som fokuserar på energieffektiviseringar och framtidens lösningar för energiproduktion borde rimligtvis möjliggöra en miljöanpassning av vattenkraften.
Jag ser också politik i skogsbruket, en politik som har ambitioner att värna skogen och den biologiska mångfalden i skogen, men som ändå misslyckas ibland. Gammelskog skövlas. Markberedning som utförs fel sköljer ut sediment i öringbäckar och kväver dem. En klok politik med fokus på ett långsiktigt hållbart skogsbruk ger mig större möjligheter att fånga min drömöring.
Bristen på en hållbar miljö och energipolitik gör att jag ofta kommer hem från mitt flugfiske fylld av dystra tankar, tankar som omvandlas till ilska över sakernas tillstånd och som ökar mitt politiska engagemang för vår natur och för våra rinnande vatten. Behovet av att uttrycka mina tankar kring mitt flugfiske, min drivkraft som flugfiskare stärks också.
Politiken fastnar allt för ofta i strukturer och principer. Den stelnar och cementerar ett förvaltande arbetssätt. Jag som vill spränga gränser och med mitt engagemang visa vilken riktning jag vill föra samhället får då svårt att andas. Då fungerar mitt flugfiske som en plats för vila och återhämtning. Jag behöver inte fiska för att befinna mig i flugfisketillstånd. Det kan lika gärna vara flugbindning, en bok, musik eller kanske en skogspromenad. Det viktiga är att jag får vara ensam med mig själv och med mina tankar.
Ibland saknar jag förmågan att släppa allt och bli en del av den värld som omger mina fiskevatten. En dag kommer jag att ha erövrat den förmågan. Då kan jag släppa politiken. Då har jag nått mitt Nirvana.
onsdag 30 mars 2016
fredag 18 mars 2016
Rapport från en som vanligt intensiv vecka
En mycket intressant och som vanligt intensiv politikvecka närmar sig sitt slut. Blir nästan ingen politik i helgen. Ska jobba i Hans Lidman Sällskapets monter på Sportfiskemässan i Älvsjö. Lite politik blir det nog eftersom Älvräddarna och Sportfiskarna är på plats. Som politiker är man ju aldrig helt ledig.
Veckan inleddes med ett tvådagars arbetsmöte i Järvsö tillsammans med majoritetens regionråd och de högsta cheferna. Nuläge och viktiga framtidsfrågor diskuterades, bla förslaget till ny regionindelning. Deltar för övrigt på en träff i den frågan idag fredag tillsammans med företrädare för regionen och länets kommuner. Under onsdagen träffade jag SJ och diskuterade tågplanen 2017 och framtida tågtrafik på bland annat Norra stambanan. Känslan är att SJ nu är mer öppna för en dialog om att långsiktigt fortsätta trafikera Norra Stambanan istället för att köra över Sundsvall till Östersund. De behöver resenärer till Östersund och ökar resandet kan trafiken fortsätta. Jag bjöd in till dialog med SJ inom ramen för Partnerskapet för Atlantbanan där jag är ordförande.
Under torsdagskvällen träffade jag Ovanåkers kommunbygderåd i Svabensverk. Mötet handlade om förutsättningar för kollektivtrafik mellan Alfta/Edsbyn och Falun. Idag saknas förutsättningar på grund av att resandeunderlaget bedöms vara för litet. Dalatrafiken kommer från och med Maj att vända i Svabensverk istället för att som idag vända i Lamborn. Det är bra, men det hjälper inte de som bor efter RV 50 närmare Alfta/Edsbyn.
Jag kände efter mötet att jag i mitt uppdrag som regionråd saknar dessa möten och medborgarkontakter. En av få saker jag saknar jämfört med mitt förra uppdrag som BUN-ordförande. Jag gillar möten och samtal som fokuserar på framtiden och på möjligheter. Har inga problem med tuffa men viktiga frågor. Har inte heller några problem med kritik så länge den inte riktas mot mig som person. Gårdagens möte var ur det perspektivet mycket bra. Man är upprörd och besviken i byarna efter RV 50, vilket jag självklart förstår. Jag nyttjar själv kollektivtrafik så ofta jag kan.
Är det då möjligt att finna möjligheter för en bussförbindelse mellan Alfta/Edsbyn och Falun? På kort sikt ser jag inga möjligheter. Eftersom resandeunderlaget är jättelågt på sträckan prioriterar vi kollektivtrafik på andra sträckor. En dubbeltur morgon och kväll skulle kosta ca 1 miljon kr/år vilket vi i dagsläget inte har råd att prioritera. Hur det kan se ut i framtiden vet jag inte men jag lovade att ta tag i frågan genom att bjuda in Region Dalarna och Ovanåkers kommun till en dialog för att undersöka om det finns möjligheter/förutsättningar för en framtida kollektivtrafik Mellan Alfta/Edsbyn och Falun.
Fredagens konferens om förslaget om ny regionindelning var mycket intressant. Under förmiddagen fick vi en dragning om nuläget i de aktuella länen. När det gäller statusen på sjukvården och ekonomin så visar genomgången att Gävleborg står sig väl jämfört med övriga län. Såväl ekonomi, sjukvård och därmed också ledning av Region Gävleborg är betydligt bättre än vad man kan tro när man följer debatten i media. Jag önskar ibland att debatten kunde vara något mer nyanserad, men det är väl så att negativa perspektiv skapar större rubriker och därför säljer bättre...
Det jag känner viss sorg över den här veckan är framför allt en sak. Det är att oppositionen i Region Gävleborg säger en sak mellan skål och vägg och en annan sak offentligt.
Veckan inleddes med ett tvådagars arbetsmöte i Järvsö tillsammans med majoritetens regionråd och de högsta cheferna. Nuläge och viktiga framtidsfrågor diskuterades, bla förslaget till ny regionindelning. Deltar för övrigt på en träff i den frågan idag fredag tillsammans med företrädare för regionen och länets kommuner. Under onsdagen träffade jag SJ och diskuterade tågplanen 2017 och framtida tågtrafik på bland annat Norra stambanan. Känslan är att SJ nu är mer öppna för en dialog om att långsiktigt fortsätta trafikera Norra Stambanan istället för att köra över Sundsvall till Östersund. De behöver resenärer till Östersund och ökar resandet kan trafiken fortsätta. Jag bjöd in till dialog med SJ inom ramen för Partnerskapet för Atlantbanan där jag är ordförande.
Under torsdagskvällen träffade jag Ovanåkers kommunbygderåd i Svabensverk. Mötet handlade om förutsättningar för kollektivtrafik mellan Alfta/Edsbyn och Falun. Idag saknas förutsättningar på grund av att resandeunderlaget bedöms vara för litet. Dalatrafiken kommer från och med Maj att vända i Svabensverk istället för att som idag vända i Lamborn. Det är bra, men det hjälper inte de som bor efter RV 50 närmare Alfta/Edsbyn.
Jag kände efter mötet att jag i mitt uppdrag som regionråd saknar dessa möten och medborgarkontakter. En av få saker jag saknar jämfört med mitt förra uppdrag som BUN-ordförande. Jag gillar möten och samtal som fokuserar på framtiden och på möjligheter. Har inga problem med tuffa men viktiga frågor. Har inte heller några problem med kritik så länge den inte riktas mot mig som person. Gårdagens möte var ur det perspektivet mycket bra. Man är upprörd och besviken i byarna efter RV 50, vilket jag självklart förstår. Jag nyttjar själv kollektivtrafik så ofta jag kan.
Är det då möjligt att finna möjligheter för en bussförbindelse mellan Alfta/Edsbyn och Falun? På kort sikt ser jag inga möjligheter. Eftersom resandeunderlaget är jättelågt på sträckan prioriterar vi kollektivtrafik på andra sträckor. En dubbeltur morgon och kväll skulle kosta ca 1 miljon kr/år vilket vi i dagsläget inte har råd att prioritera. Hur det kan se ut i framtiden vet jag inte men jag lovade att ta tag i frågan genom att bjuda in Region Dalarna och Ovanåkers kommun till en dialog för att undersöka om det finns möjligheter/förutsättningar för en framtida kollektivtrafik Mellan Alfta/Edsbyn och Falun.
Fredagens konferens om förslaget om ny regionindelning var mycket intressant. Under förmiddagen fick vi en dragning om nuläget i de aktuella länen. När det gäller statusen på sjukvården och ekonomin så visar genomgången att Gävleborg står sig väl jämfört med övriga län. Såväl ekonomi, sjukvård och därmed också ledning av Region Gävleborg är betydligt bättre än vad man kan tro när man följer debatten i media. Jag önskar ibland att debatten kunde vara något mer nyanserad, men det är väl så att negativa perspektiv skapar större rubriker och därför säljer bättre...
Det jag känner viss sorg över den här veckan är framför allt en sak. Det är att oppositionen i Region Gävleborg säger en sak mellan skål och vägg och en annan sak offentligt.
måndag 14 mars 2016
Fyra dagar i Örebro. Om EU i min vardag och energipåfyllning
Hemma efter fyra dagar i Örebro. Två olika uppdrag. Först två dagar med Baltic Sea Commissions Transport Working Group, transport och infrastrukturfrågor tillsammans med regioner runt Östersjön, sedan Socialdemokraternas kommundagar i Örebro. Är full av tankar, idéer och energi.
EU är så mycket mer än det vi ser på nyheterna. Mycket mer än Bryssel. Tänker på hur viktigt vårt EU-medlemsskap är. Bortom toppmöten och en misslyckad flyktingpolitik finns en vardag där EU-medlemskapet bidrar till en positiv utveckling lokalt och regionalt. EU:s vattendirektiv tvingar exempelvis fram en ny lagstiftning för miljöanpassning av vattenkraften, vilket gynnar alla oss som bor efter vattenkraftexpolaterade vattendrag. I min vardag som regionråd är EU ständigt närvarande. Sea Commission arbetar för att skapa en långsiktigt hållbar utveckling i och kring Östersjön främst inom tre områden. Transport/infrastruktur, energifrågor och maritima frågor.
Dessa frågor sträcker ju sig genom regioner och länder. Därför är det viktigt att arbeta tillsammans. Det är också viktigt att lära känna kollegor från dessa regioner och förstå vilka förutsättningar och utmaningar som finns i de olika regionerna. EU:s bärande fredstanke stärks när exempelvis regionerna runt Östersjön samarbetar med frågor som påverkar vardagen för människorna som bor runt Östersjön.
Socialdemokraternas kommundagar gav en hel del positiv energi. Statsminister Stefan Löfvén höll ett tydligt ideologiskt framtidsinriktat tal. Kanske var det hans bästa tal som partiledare. Civil och Kommunminister Ardalan Shekarabi var också i sitt tal mycket tydlig att kommuner och regioner ska stärkas framåt. Det måste bli ett slut på centraliseringspolitiken menar han. Det känns mycket positivt. Större kommunalt självstyre, en ny regionindelning av Sverige och en decentraliserad statsapparat bådar gott inför framtiden. Att träffa partikamrater under en hel helg, hinna prata om stort och smått, ha en trevlig fest är mycket viktigt. Det ger lite tid att andas i en annars hektisk vardag.
Skidsäsongen närmar sig sitt slut. Det innebär en stor utmaning för mig. Barmarksträning är så tråkigt och jag har hittills inte haft självdisciplin nog att sköta dem på samma sätt som jag gör med min skidåkning. Jag har lovat mig själv att träna bättre den här säsongen. Vill vara bättre tränad inför nästa skidsäsong. Öppet spår ligger där som en utmaning jag vill men inte riktigt vågar anta.
EU är så mycket mer än det vi ser på nyheterna. Mycket mer än Bryssel. Tänker på hur viktigt vårt EU-medlemsskap är. Bortom toppmöten och en misslyckad flyktingpolitik finns en vardag där EU-medlemskapet bidrar till en positiv utveckling lokalt och regionalt. EU:s vattendirektiv tvingar exempelvis fram en ny lagstiftning för miljöanpassning av vattenkraften, vilket gynnar alla oss som bor efter vattenkraftexpolaterade vattendrag. I min vardag som regionråd är EU ständigt närvarande. Sea Commission arbetar för att skapa en långsiktigt hållbar utveckling i och kring Östersjön främst inom tre områden. Transport/infrastruktur, energifrågor och maritima frågor.
Dessa frågor sträcker ju sig genom regioner och länder. Därför är det viktigt att arbeta tillsammans. Det är också viktigt att lära känna kollegor från dessa regioner och förstå vilka förutsättningar och utmaningar som finns i de olika regionerna. EU:s bärande fredstanke stärks när exempelvis regionerna runt Östersjön samarbetar med frågor som påverkar vardagen för människorna som bor runt Östersjön.
Socialdemokraternas kommundagar gav en hel del positiv energi. Statsminister Stefan Löfvén höll ett tydligt ideologiskt framtidsinriktat tal. Kanske var det hans bästa tal som partiledare. Civil och Kommunminister Ardalan Shekarabi var också i sitt tal mycket tydlig att kommuner och regioner ska stärkas framåt. Det måste bli ett slut på centraliseringspolitiken menar han. Det känns mycket positivt. Större kommunalt självstyre, en ny regionindelning av Sverige och en decentraliserad statsapparat bådar gott inför framtiden. Att träffa partikamrater under en hel helg, hinna prata om stort och smått, ha en trevlig fest är mycket viktigt. Det ger lite tid att andas i en annars hektisk vardag.
Skidsäsongen närmar sig sitt slut. Det innebär en stor utmaning för mig. Barmarksträning är så tråkigt och jag har hittills inte haft självdisciplin nog att sköta dem på samma sätt som jag gör med min skidåkning. Jag har lovat mig själv att träna bättre den här säsongen. Vill vara bättre tränad inför nästa skidsäsong. Öppet spår ligger där som en utmaning jag vill men inte riktigt vågar anta.
onsdag 9 mars 2016
Om att gå före. Tankar om Lokomotiv och att inte riktigt passa in i systemet
Bläddrar i kommunala handlingar. Funderar på politik i allmänhet och några av politikens utmaningar i synnerhet. Sitter ju som bekant även i kommunfullmäktige. Politik ska ju vara en möjliggörare för samhällsutveckling. I samverkan med kommuninvånare, föreningsliv, ideell sektor och näringslivet skapas samhällsutveckling. För mig är det självklart att kommunen ska stödja föreningar och ideella verksamheter som utvecklar vår kommun, som sätter vår kommun på kartan och som gör att vår kommun blir en bra plats att leva och bo på.
Vi befinner oss i en brytningstid där nya ideér, nya sätt att jobba och nya sätt att ta sig an de utmaningar vi ställs inför. Man gör ibland saker annorlunda jämfört med hur man gjorde förr, man vandrar på okänd mark, man bryter nya vägar. Då blir det ibland svårt för kommunen att kunna hjälpa till. De kommunala regelverken utgår ofta från det traditionella sättet att organisera verksamheter och föreningar. Sitter man då som politiker fast i gamla strukturer och kanske inte förstår eller ser det nya hämmas utvecklingen av de beslut man fattar. Man blir kontraproduktiv och kommunen tappar i utveckling.
Jag menar att så är fallet med föreningen Lokomotiv. En förening som främst arrangerar spännande fotoutställningar, men som också har ett stort socialt engagemang. En förening som har jobbat mycket med integration och som var en av initiativtagarna till Bollnäs skramlar som samlade in över 300 000 kr till UNHCR i höstas. En förening som i helgen belönades med Den gyllene fotovästen för sitt arbete. Samtidigt är det en förening som inte riktigt passar in i den kommunala mallen för föreningsbidrag.
Som jag ser det har man då som politiker två vägar att gå. Antingen bejakar man det nya, beviljar stöd eller bidrag, förändrar i det kommunala regelverket så att det blir mer flexibelt och passar in i det samhälle vi lever i och är på väg in i eller så håller man fast vid det gamla och begär av föreningarna att de ska anpassa sig till gårdagens krav. Väljer man det första alternativet har man blicken riktad mot samhällsutvecklingens horisont. Väljer man det andra alternativet har man blicken riktad mot backspegeln med konsekvensen att man kör i diket så fort vägen svänger.
Vi behöver människor som Anna och Johanna om vi vill att kommunen ska utvecklas. Entreprenörer som ser möjligheter i vår kommun, människor som vågar pröva nya vägar, nya sätt att jobba. Det som är spännande med Lokomotiv är just samhällsengagemanget kopplat till fotokonsten. Föreningen Lokomotiv skapar ett mervärde vi idag inte riktigt ser eftersom de verkar i hittills obruten mark samtidigt som många av oss kommunpolitiker sitter kvar i den gamla tidens tänk och lösningar.
Det är min förhoppning att den politiska oppositionen i kommunstyrelsen förstår kraften och nyttan med föreningen Lokomotiv, vilken förlust det skulle vara för vår kommun om Lokomotiv tvingades lägga ner sin verksamhet. Dessutom är det ju så att ett hyresbidrag till Lokomotiv går direkt tillbaka till kommunens fastighetsförvaltning eftersom lokalerna de hyr ägs av kommunen.
Vi befinner oss i en brytningstid där nya ideér, nya sätt att jobba och nya sätt att ta sig an de utmaningar vi ställs inför. Man gör ibland saker annorlunda jämfört med hur man gjorde förr, man vandrar på okänd mark, man bryter nya vägar. Då blir det ibland svårt för kommunen att kunna hjälpa till. De kommunala regelverken utgår ofta från det traditionella sättet att organisera verksamheter och föreningar. Sitter man då som politiker fast i gamla strukturer och kanske inte förstår eller ser det nya hämmas utvecklingen av de beslut man fattar. Man blir kontraproduktiv och kommunen tappar i utveckling.
Jag menar att så är fallet med föreningen Lokomotiv. En förening som främst arrangerar spännande fotoutställningar, men som också har ett stort socialt engagemang. En förening som har jobbat mycket med integration och som var en av initiativtagarna till Bollnäs skramlar som samlade in över 300 000 kr till UNHCR i höstas. En förening som i helgen belönades med Den gyllene fotovästen för sitt arbete. Samtidigt är det en förening som inte riktigt passar in i den kommunala mallen för föreningsbidrag.
Som jag ser det har man då som politiker två vägar att gå. Antingen bejakar man det nya, beviljar stöd eller bidrag, förändrar i det kommunala regelverket så att det blir mer flexibelt och passar in i det samhälle vi lever i och är på väg in i eller så håller man fast vid det gamla och begär av föreningarna att de ska anpassa sig till gårdagens krav. Väljer man det första alternativet har man blicken riktad mot samhällsutvecklingens horisont. Väljer man det andra alternativet har man blicken riktad mot backspegeln med konsekvensen att man kör i diket så fort vägen svänger.
Vi behöver människor som Anna och Johanna om vi vill att kommunen ska utvecklas. Entreprenörer som ser möjligheter i vår kommun, människor som vågar pröva nya vägar, nya sätt att jobba. Det som är spännande med Lokomotiv är just samhällsengagemanget kopplat till fotokonsten. Föreningen Lokomotiv skapar ett mervärde vi idag inte riktigt ser eftersom de verkar i hittills obruten mark samtidigt som många av oss kommunpolitiker sitter kvar i den gamla tidens tänk och lösningar.
Det är min förhoppning att den politiska oppositionen i kommunstyrelsen förstår kraften och nyttan med föreningen Lokomotiv, vilken förlust det skulle vara för vår kommun om Lokomotiv tvingades lägga ner sin verksamhet. Dessutom är det ju så att ett hyresbidrag till Lokomotiv går direkt tillbaka till kommunens fastighetsförvaltning eftersom lokalerna de hyr ägs av kommunen.
måndag 7 mars 2016
Intensiva tider
När man är inne i en intensiv period brukar man trösta sig med att det släpper, det blir lugnare om några veckor. När jag tittar i min kalender inser jag att det blir inte lugnare förrän i juli efter Almedalen. Det är bara att kavla uppskjortärmarna och ligga i. Jag klagar inte, jag trivs verkligen bra när det är intensivt. Får jag bara någon dag, någon för eller eftermiddag då och då där jag kan varva ner och reflektera lite så trivs jag. Den här veckan och nästa är lite mer intensiv än vanligt. Idag har vi veckans rådsberedning hela dagen, tisdagen ägnas åt regionstyrelsen, onsdag förmiddag är det sammanträde med fastighets, teknik och miljöutskottet. Torsdag- fredag är det möte med Baltic Sea Commissions transportgrupp i Örebro, lördag-söndag är det kommundagar med partiet, också i Örebro. Måndag-tisdag nästa vecka är det fördjupad rådsberedning i Järvsö med regionråden och regionledningen i Järvsö. Sedan ett par lugna dagar på kontoret innan jag ska till Stockholm på en konferens.
Jag tänker ibland på mitt uppdrag som regionråd, vad som krävs, vilka förväntningar som finns från såväl mig som från min omgivning. Jag tänker på familj och vänner som jag prioriterar ner för att hinna med mitt uppdrag. Hade jag varit yngre och min dotter hade varit i skolåldern hade det varit omöjligt för mig att vara regionråd. Det vore fel att lägga hela ansvaret på barn, hem och familj på min hustru. Samtidigt så känns det lite fel att uppdraget är sådant att det bara fungerar om man är beredd att prioritera ner eller bort familj och vänner. Det intensiva livet är fantastiskt roligt och utvecklande för mig som person och jag stortrivs med mitt liv. Ändå funderar jag en del på om politiken är rätt organiserad om det bara är de som är beredda att chansa på att det håller med familj och vänner eller att man är beredd att om barnen är små prioritera bort dem till förmån för sitt uppdrag.
Kan man då organisera det politiska arbetet annorlunda? Är det möjligt att politik kan vara en sysselsättning som normalt utförs under dagtid för att öka möjligheterna för småbarnsföräldrar att engagera sig och ta på sig uppdrag? Det är ju inte bara de offentliga uppdragen som tar tid om man är politiker. Partiarbetet kräver också en hel del tid och den tiden är alltid helger och kvällar. Jag har inga svar, jag känner bara att så som politiken fungerar idag så exkluderas de som inte är beredda att offra familj och vänner. Är det då värt det? Idag känns det så eftersom min familj och mina vänner ännu inte tröttnat på att jag nästan aldrig har tid.
Den här texten skriv på tåget till Gävle en måndag morgon. En bra tid för funderingar och reflektioner.
Jag tänker ibland på mitt uppdrag som regionråd, vad som krävs, vilka förväntningar som finns från såväl mig som från min omgivning. Jag tänker på familj och vänner som jag prioriterar ner för att hinna med mitt uppdrag. Hade jag varit yngre och min dotter hade varit i skolåldern hade det varit omöjligt för mig att vara regionråd. Det vore fel att lägga hela ansvaret på barn, hem och familj på min hustru. Samtidigt så känns det lite fel att uppdraget är sådant att det bara fungerar om man är beredd att prioritera ner eller bort familj och vänner. Det intensiva livet är fantastiskt roligt och utvecklande för mig som person och jag stortrivs med mitt liv. Ändå funderar jag en del på om politiken är rätt organiserad om det bara är de som är beredda att chansa på att det håller med familj och vänner eller att man är beredd att om barnen är små prioritera bort dem till förmån för sitt uppdrag.
Kan man då organisera det politiska arbetet annorlunda? Är det möjligt att politik kan vara en sysselsättning som normalt utförs under dagtid för att öka möjligheterna för småbarnsföräldrar att engagera sig och ta på sig uppdrag? Det är ju inte bara de offentliga uppdragen som tar tid om man är politiker. Partiarbetet kräver också en hel del tid och den tiden är alltid helger och kvällar. Jag har inga svar, jag känner bara att så som politiken fungerar idag så exkluderas de som inte är beredda att offra familj och vänner. Är det då värt det? Idag känns det så eftersom min familj och mina vänner ännu inte tröttnat på att jag nästan aldrig har tid.
Den här texten skriv på tåget till Gävle en måndag morgon. En bra tid för funderingar och reflektioner.
lördag 5 mars 2016
Stafettvasatankar
Känslan när man passerar mållinjen i Mora är svår att förklara, den måste nog upplevas. Det närmaste jag kommer är känslan när jag slog personligt rekord på lax 2005. En av de starkaste känslor jag upplevt.
Mitt skidäventyr började hösten 2005, samma år som jag tog min hittills största lax, det år då jag började se mig själv som laxflugfiskare. Det hade börjat en trainee på mitt gamla jobb. Karin heter hon. Sandvik hade på den tiden ett traineeprogram som innebar att nyutexaminerade civilingenjörer fick jobba något år på något av Sandviks bolag. Kanske finns dessa program kvar idag. Karin började i Arbrå. Jag har mycket att tacka henne för. Vi var några stycken som började prata om hälsa och initiativet kom från Karin. Göran, Magnus, Karin och jag bestämde oss för att börja leva lite mer hälsosamt. Sagt och gjort. Jag började med att äta enligt GI metoden, det som idag utvecklats till LCHF. På den tiden vägde jag 96 kg och mådde fysiskt sämre än vad jag själv förstod. Det gick otroligt bra, jag tappade ett par kilo i veckan och vid nyår hade jag gått ner 10 kilo. När vintern kom bestämde vi oss för att börja åka längdskidor. Jag minns med fasa äventyren i min barndoms skidspår. Det var i gränslandet mellan trä och plastskidor. Det var alltid bakhalt. Därför köpte jag ett par vallningsfria skidor. Första skidpassen på slingan från Björktjära till Bolle var gräsliga, men efter några gånger gick det riktigt bra. Dessutom var det roligare än vad jag minns.
När vintern var över hade jag åkt kanske 20-25 mil och jag vägde 74 kg. Jag mådde bättre än på många år. När den andra vintern kom fortsatte jag med skidåkningen. Det var slitigt, det gick långsamt, men det var kul. Jag minns särskilt när jag slet mig uppför den långa backen på 2,5 kilometersslingan och Anders Isaksson kom från 1,2 kilometersslingan och gled förbi mig med ett leende. Då åkte jag till sportaffären och köpte mig ett par riktiga skidor. Sådana som man kan valla. De gjorde underverk med min skidåkning. Jag lärde mig hjälpligt att valla. Karin slutade när traineeprogrammet tog slut. Jag tror hon flyttade till Stockholm. Göran och jag fortsatte att åka skidor och åker än idag tillsammans varje vinter.
Vintern 2008 åkte vi Stafettvasan med mitt jobb. Jag åkte då den korta sträckan mellan Oxberg och Hökberg. Vintern hade varit dålig och jag hade endast ett par mil i benen. Det gav dock mersmak och jag har sedan dess velat åka Stafettvasan fler gånger. Vasaloppet eller Öppet spår har känts för långt borta. I fjol var det äntligen dags för Stafettvasan igen. Vi politiker i Region Gävleborg försökte få ihop ett lag, men vi fick några avhopp och misslyckades. Jag blev ganska besviken. Den här vintern gjorde vi ett nytt försök och vi fick ihop ett riktigt bra lag bestående av politiker och politiska sekreterare från majoriteten. Jag tjatade åt mig sista sträckan, den mellan Hökberg och målet i Mora. Med 34 mil i benen och några längre pass kände jag mig väl förberedd. 60 lag från Region Gävleborg deltog. Vi åkte buss till Mora och sov i en skola. Kvällen innan loppet bjöds vi på middag i det stora mässtältet.
Efter frukosten bussades vi till våra växlingsstationer. Det blev en lång väntan i Hökberg för mig. Nollgradigt och ett ihållande snöfall satte nerverna i dallring. Jag vallade bort mig för några veckor sedan när jag åkte 26 km i Harsa. Det var då nysnö, men lite kallare väder. Nollgradigt och nysnö är nog ur vallahänseende det värsta som finns. Jag valde att vänta med att valla ända till strax innan jag växlade. Jag lämnade in skidorna i vallaboden i Hökberg där man lade på en blandning av VR40 och VR45. Jag provkörde och hade lite bakhalt. jag toppade därför med viss tvekan ett lager VR 55, lite varmare valla. Det är en risk när man gör så. Man får visserligen fäste, men man riskerar samtidigt att få infrysning av snö under skidorna. Efter att ha testat skidorna var jag ändå nöjd.
Väl ute i spåret var det riktigt gräsliga förhållanden. Spåren var sladdriga och lösa. Där de var bra gick det att stå på riktigt fint, men den mesta tiden var det som att åka i en blandning av slush och mjukglass. Det frös lite under skidorna, särskilt efter uppförsbackar. Det var dock inte värre än att det gick att åka. Många åkare stod efter spåret och högg loss is från skidorna. Efter vätskekontrollen i Eldris fick jag nya krafter och jag orkade springa uppför de sista små uppförsbackarna på väg in till Mora. Upploppet var det värsta. Det var så mjuka spår att det inte gick att åka över huvud taget. Väl i mål kom känslan, samma känsla jag upplevt vid laxfiske. En känsla svår att beskriva, en känsla som skapar en längtan.
Till nästa säsong kommer jag att köpa nya skidor. De skidor jag har idag är motionsskidor. De funkar ganska bra men jag förlorar en del glid. Jag vinner visserligen i fäste. Skaffar jag ett par semiracingskidor kommer jag att åka lite snabbare. Jag kommer också att tvingas jobba med tekniken eftersom dessa skidor ställer större krav på att man trampar fast skidan om man vill ha bra fäste. Lär jag mig rätt teknik kommer jag att kunna åka mer energieffektivt och vem vet, kanske är jag då mogen att utmana mig själv i Vasaloppets öppet spår?
Mitt skidäventyr började hösten 2005, samma år som jag tog min hittills största lax, det år då jag började se mig själv som laxflugfiskare. Det hade börjat en trainee på mitt gamla jobb. Karin heter hon. Sandvik hade på den tiden ett traineeprogram som innebar att nyutexaminerade civilingenjörer fick jobba något år på något av Sandviks bolag. Kanske finns dessa program kvar idag. Karin började i Arbrå. Jag har mycket att tacka henne för. Vi var några stycken som började prata om hälsa och initiativet kom från Karin. Göran, Magnus, Karin och jag bestämde oss för att börja leva lite mer hälsosamt. Sagt och gjort. Jag började med att äta enligt GI metoden, det som idag utvecklats till LCHF. På den tiden vägde jag 96 kg och mådde fysiskt sämre än vad jag själv förstod. Det gick otroligt bra, jag tappade ett par kilo i veckan och vid nyår hade jag gått ner 10 kilo. När vintern kom bestämde vi oss för att börja åka längdskidor. Jag minns med fasa äventyren i min barndoms skidspår. Det var i gränslandet mellan trä och plastskidor. Det var alltid bakhalt. Därför köpte jag ett par vallningsfria skidor. Första skidpassen på slingan från Björktjära till Bolle var gräsliga, men efter några gånger gick det riktigt bra. Dessutom var det roligare än vad jag minns.
När vintern var över hade jag åkt kanske 20-25 mil och jag vägde 74 kg. Jag mådde bättre än på många år. När den andra vintern kom fortsatte jag med skidåkningen. Det var slitigt, det gick långsamt, men det var kul. Jag minns särskilt när jag slet mig uppför den långa backen på 2,5 kilometersslingan och Anders Isaksson kom från 1,2 kilometersslingan och gled förbi mig med ett leende. Då åkte jag till sportaffären och köpte mig ett par riktiga skidor. Sådana som man kan valla. De gjorde underverk med min skidåkning. Jag lärde mig hjälpligt att valla. Karin slutade när traineeprogrammet tog slut. Jag tror hon flyttade till Stockholm. Göran och jag fortsatte att åka skidor och åker än idag tillsammans varje vinter.
Vintern 2008 åkte vi Stafettvasan med mitt jobb. Jag åkte då den korta sträckan mellan Oxberg och Hökberg. Vintern hade varit dålig och jag hade endast ett par mil i benen. Det gav dock mersmak och jag har sedan dess velat åka Stafettvasan fler gånger. Vasaloppet eller Öppet spår har känts för långt borta. I fjol var det äntligen dags för Stafettvasan igen. Vi politiker i Region Gävleborg försökte få ihop ett lag, men vi fick några avhopp och misslyckades. Jag blev ganska besviken. Den här vintern gjorde vi ett nytt försök och vi fick ihop ett riktigt bra lag bestående av politiker och politiska sekreterare från majoriteten. Jag tjatade åt mig sista sträckan, den mellan Hökberg och målet i Mora. Med 34 mil i benen och några längre pass kände jag mig väl förberedd. 60 lag från Region Gävleborg deltog. Vi åkte buss till Mora och sov i en skola. Kvällen innan loppet bjöds vi på middag i det stora mässtältet.
Efter frukosten bussades vi till våra växlingsstationer. Det blev en lång väntan i Hökberg för mig. Nollgradigt och ett ihållande snöfall satte nerverna i dallring. Jag vallade bort mig för några veckor sedan när jag åkte 26 km i Harsa. Det var då nysnö, men lite kallare väder. Nollgradigt och nysnö är nog ur vallahänseende det värsta som finns. Jag valde att vänta med att valla ända till strax innan jag växlade. Jag lämnade in skidorna i vallaboden i Hökberg där man lade på en blandning av VR40 och VR45. Jag provkörde och hade lite bakhalt. jag toppade därför med viss tvekan ett lager VR 55, lite varmare valla. Det är en risk när man gör så. Man får visserligen fäste, men man riskerar samtidigt att få infrysning av snö under skidorna. Efter att ha testat skidorna var jag ändå nöjd.
Väl ute i spåret var det riktigt gräsliga förhållanden. Spåren var sladdriga och lösa. Där de var bra gick det att stå på riktigt fint, men den mesta tiden var det som att åka i en blandning av slush och mjukglass. Det frös lite under skidorna, särskilt efter uppförsbackar. Det var dock inte värre än att det gick att åka. Många åkare stod efter spåret och högg loss is från skidorna. Efter vätskekontrollen i Eldris fick jag nya krafter och jag orkade springa uppför de sista små uppförsbackarna på väg in till Mora. Upploppet var det värsta. Det var så mjuka spår att det inte gick att åka över huvud taget. Väl i mål kom känslan, samma känsla jag upplevt vid laxfiske. En känsla svår att beskriva, en känsla som skapar en längtan.
Till nästa säsong kommer jag att köpa nya skidor. De skidor jag har idag är motionsskidor. De funkar ganska bra men jag förlorar en del glid. Jag vinner visserligen i fäste. Skaffar jag ett par semiracingskidor kommer jag att åka lite snabbare. Jag kommer också att tvingas jobba med tekniken eftersom dessa skidor ställer större krav på att man trampar fast skidan om man vill ha bra fäste. Lär jag mig rätt teknik kommer jag att kunna åka mer energieffektivt och vem vet, kanske är jag då mogen att utmana mig själv i Vasaloppets öppet spår?
tisdag 1 mars 2016
Fotokurshelg
Den här helgen har jag tagit nästan helt ledigt från politik och skidåkning. Helt ledig från politik är jag aldrig. Alla dagar börjar med att jag kollar mail och läser nyhetssidorna på nätet. Detta oavsett om jag har semester eller om det är helg. Ett regionråd, kommunalråd eller en nämndsorförande har visserligen aldrig semester. Man är alltid i tjänst. Jag prenumererar på en nyhetstjänst som bevakar Region Gävleborg och uppdateras två gånger per dag. Allt som skrivs och som är relevant för mitt regionrådsuppdrag läser jag och är det något jag behöver reagera på kontaktar jag vår politiska sekreterare och går igenom frågan med honom.
Istället för skidåkning har jag ägnat helgen åt en fotokurs. Det är duktiga Johanna Syren på Lokomotiv i Bollnäs som är kursledare. Har haft ett slumrande fotointresse sedan jag gick på högstadiet, men aldrig tagit mig tid att riktigt lära mig fotokonsten. Nu känns det som att det är dags. Anledningen är sociala medier. Det läggs ut så många dåliga bilder, särskilt fiskebilder att de bra bilderna försvinner i bruset. Personligen är jag trött på alla bilder med stolt fiskare som håller upp en fisk med raka armar så att alla ska se hur stor fiske egentligen är. De riktigt seriösa använder dessutom vidvinkelobjektiv så att deras fingrar blir tjocka som falukorvar. Jag önskar bättre fantasi på de fiskebilder som publiceras och ska jag klaga känns det rimligt att jag lär mig fotografera så att jag kan visa hur jag vill att bra fiskebilder ska se ut. Jag vill helt enkelt lära mig fotokonsten i syfte att berika mitt flugfiske.
Det första steget är att lära mig att behärska kameran. Nästa steg är att lära mig att se de bilder jag vill ta. Vad vill jag berätta med bilderna? Det är det som kommer att bli det svåra. Även om jag är tröglärd när det gäller tekniska grejer så är jag övertygad om att det riktigt svåra är att komponera bilder så att de förmedlar det jag vill berätta. Jag har tidigare läst några fotoböcker för nybörjare men aldrig lyckats omsätta texten och instruktionerna till mina ögon och mina händer. Därför anmälde jag mig till kursen. Johanna Syrén som var vår kursledare har förmågan ätt lära ut även till trögskallar som mig. Nu förstår jag kameran, dess funktioner, när man ska jobba med slutare, bländare och med ISO. Har också lärt mig när det kan vara idé att över respektive underexponera bilder redan i kameran samt att jobba med helt manuella inställningar. Jag känner att jag nu har de teoretiska kunskaperna för att kunna läsa och förstå de fotoböcker jag har, vilket kommer att vara till stor hjälp för mig. Resten hänger nu på mig om jag ska lyckas i min ambition att komponera natur och fiskebilder som förmedlar de känslor jag önskar med mina bilder. Gärna tillsammans med en liten text. Min ambition är att text och bild ska jobba tillsammans.
Min kamera är snart tio år gammal och den får hänga med ett tag till trots att dagens digitala systemkameror är mycket bättre än den jag har. Det är ju fotografen som tar bilden inte kameran och ur det perspektivet fungerar en 10 år gammal systemkamera ett tag till. Möjligtvis köper jag ett fotoredigeringsprogram. Det kan jag ha nytta av när jag vill förstärka det jag vill berätta med mina bilder.
Avslutningsvis vill jag säga att människor som Johanna och Anna som driver Lokomotiv är precis den typ av människor vår kommun behöver. De som ser möjligheter, som brinner för sin idé och som är engagerade även den ideella sektorn. Deras företag kan de driva var som helst i Sverige, men Lokomotiv finns bara i Bollnäs
Istället för skidåkning har jag ägnat helgen åt en fotokurs. Det är duktiga Johanna Syren på Lokomotiv i Bollnäs som är kursledare. Har haft ett slumrande fotointresse sedan jag gick på högstadiet, men aldrig tagit mig tid att riktigt lära mig fotokonsten. Nu känns det som att det är dags. Anledningen är sociala medier. Det läggs ut så många dåliga bilder, särskilt fiskebilder att de bra bilderna försvinner i bruset. Personligen är jag trött på alla bilder med stolt fiskare som håller upp en fisk med raka armar så att alla ska se hur stor fiske egentligen är. De riktigt seriösa använder dessutom vidvinkelobjektiv så att deras fingrar blir tjocka som falukorvar. Jag önskar bättre fantasi på de fiskebilder som publiceras och ska jag klaga känns det rimligt att jag lär mig fotografera så att jag kan visa hur jag vill att bra fiskebilder ska se ut. Jag vill helt enkelt lära mig fotokonsten i syfte att berika mitt flugfiske.
Det första steget är att lära mig att behärska kameran. Nästa steg är att lära mig att se de bilder jag vill ta. Vad vill jag berätta med bilderna? Det är det som kommer att bli det svåra. Även om jag är tröglärd när det gäller tekniska grejer så är jag övertygad om att det riktigt svåra är att komponera bilder så att de förmedlar det jag vill berätta. Jag har tidigare läst några fotoböcker för nybörjare men aldrig lyckats omsätta texten och instruktionerna till mina ögon och mina händer. Därför anmälde jag mig till kursen. Johanna Syrén som var vår kursledare har förmågan ätt lära ut även till trögskallar som mig. Nu förstår jag kameran, dess funktioner, när man ska jobba med slutare, bländare och med ISO. Har också lärt mig när det kan vara idé att över respektive underexponera bilder redan i kameran samt att jobba med helt manuella inställningar. Jag känner att jag nu har de teoretiska kunskaperna för att kunna läsa och förstå de fotoböcker jag har, vilket kommer att vara till stor hjälp för mig. Resten hänger nu på mig om jag ska lyckas i min ambition att komponera natur och fiskebilder som förmedlar de känslor jag önskar med mina bilder. Gärna tillsammans med en liten text. Min ambition är att text och bild ska jobba tillsammans.
Min kamera är snart tio år gammal och den får hänga med ett tag till trots att dagens digitala systemkameror är mycket bättre än den jag har. Det är ju fotografen som tar bilden inte kameran och ur det perspektivet fungerar en 10 år gammal systemkamera ett tag till. Möjligtvis köper jag ett fotoredigeringsprogram. Det kan jag ha nytta av när jag vill förstärka det jag vill berätta med mina bilder.
Avslutningsvis vill jag säga att människor som Johanna och Anna som driver Lokomotiv är precis den typ av människor vår kommun behöver. De som ser möjligheter, som brinner för sin idé och som är engagerade även den ideella sektorn. Deras företag kan de driva var som helst i Sverige, men Lokomotiv finns bara i Bollnäs
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)