Känslan när man passerar mållinjen i Mora är svår att förklara, den måste nog upplevas. Det närmaste jag kommer är känslan när jag slog personligt rekord på lax 2005. En av de starkaste känslor jag upplevt.
Mitt skidäventyr började hösten 2005, samma år som jag tog min hittills största lax, det år då jag började se mig själv som laxflugfiskare. Det hade börjat en trainee på mitt gamla jobb. Karin heter hon. Sandvik hade på den tiden ett traineeprogram som innebar att nyutexaminerade civilingenjörer fick jobba något år på något av Sandviks bolag. Kanske finns dessa program kvar idag. Karin började i Arbrå. Jag har mycket att tacka henne för. Vi var några stycken som började prata om hälsa och initiativet kom från Karin. Göran, Magnus, Karin och jag bestämde oss för att börja leva lite mer hälsosamt. Sagt och gjort. Jag började med att äta enligt GI metoden, det som idag utvecklats till LCHF. På den tiden vägde jag 96 kg och mådde fysiskt sämre än vad jag själv förstod. Det gick otroligt bra, jag tappade ett par kilo i veckan och vid nyår hade jag gått ner 10 kilo. När vintern kom bestämde vi oss för att börja åka längdskidor. Jag minns med fasa äventyren i min barndoms skidspår. Det var i gränslandet mellan trä och plastskidor. Det var alltid bakhalt. Därför köpte jag ett par vallningsfria skidor. Första skidpassen på slingan från Björktjära till Bolle var gräsliga, men efter några gånger gick det riktigt bra. Dessutom var det roligare än vad jag minns.
När vintern var över hade jag åkt kanske 20-25 mil och jag vägde 74 kg. Jag mådde bättre än på många år. När den andra vintern kom fortsatte jag med skidåkningen. Det var slitigt, det gick långsamt, men det var kul. Jag minns särskilt när jag slet mig uppför den långa backen på 2,5 kilometersslingan och Anders Isaksson kom från 1,2 kilometersslingan och gled förbi mig med ett leende. Då åkte jag till sportaffären och köpte mig ett par riktiga skidor. Sådana som man kan valla. De gjorde underverk med min skidåkning. Jag lärde mig hjälpligt att valla. Karin slutade när traineeprogrammet tog slut. Jag tror hon flyttade till Stockholm. Göran och jag fortsatte att åka skidor och åker än idag tillsammans varje vinter.
Vintern 2008 åkte vi Stafettvasan med mitt jobb. Jag åkte då den korta sträckan mellan Oxberg och Hökberg. Vintern hade varit dålig och jag hade endast ett par mil i benen. Det gav dock mersmak och jag har sedan dess velat åka Stafettvasan fler gånger. Vasaloppet eller Öppet spår har känts för långt borta. I fjol var det äntligen dags för Stafettvasan igen. Vi politiker i Region Gävleborg försökte få ihop ett lag, men vi fick några avhopp och misslyckades. Jag blev ganska besviken. Den här vintern gjorde vi ett nytt försök och vi fick ihop ett riktigt bra lag bestående av politiker och politiska sekreterare från majoriteten. Jag tjatade åt mig sista sträckan, den mellan Hökberg och målet i Mora. Med 34 mil i benen och några längre pass kände jag mig väl förberedd. 60 lag från Region Gävleborg deltog. Vi åkte buss till Mora och sov i en skola. Kvällen innan loppet bjöds vi på middag i det stora mässtältet.
Efter frukosten bussades vi till våra växlingsstationer. Det blev en lång väntan i Hökberg för mig. Nollgradigt och ett ihållande snöfall satte nerverna i dallring. Jag vallade bort mig för några veckor sedan när jag åkte 26 km i Harsa. Det var då nysnö, men lite kallare väder. Nollgradigt och nysnö är nog ur vallahänseende det värsta som finns. Jag valde att vänta med att valla ända till strax innan jag växlade. Jag lämnade in skidorna i vallaboden i Hökberg där man lade på en blandning av VR40 och VR45. Jag provkörde och hade lite bakhalt. jag toppade därför med viss tvekan ett lager VR 55, lite varmare valla. Det är en risk när man gör så. Man får visserligen fäste, men man riskerar samtidigt att få infrysning av snö under skidorna. Efter att ha testat skidorna var jag ändå nöjd.
Väl ute i spåret var det riktigt gräsliga förhållanden. Spåren var sladdriga och lösa. Där de var bra gick det att stå på riktigt fint, men den mesta tiden var det som att åka i en blandning av slush och mjukglass. Det frös lite under skidorna, särskilt efter uppförsbackar. Det var dock inte värre än att det gick att åka. Många åkare stod efter spåret och högg loss is från skidorna. Efter vätskekontrollen i Eldris fick jag nya krafter och jag orkade springa uppför de sista små uppförsbackarna på väg in till Mora. Upploppet var det värsta. Det var så mjuka spår att det inte gick att åka över huvud taget. Väl i mål kom känslan, samma känsla jag upplevt vid laxfiske. En känsla svår att beskriva, en känsla som skapar en längtan.
Till nästa säsong kommer jag att köpa nya skidor. De skidor jag har idag är motionsskidor. De funkar ganska bra men jag förlorar en del glid. Jag vinner visserligen i fäste. Skaffar jag ett par semiracingskidor kommer jag att åka lite snabbare. Jag kommer också att tvingas jobba med tekniken eftersom dessa skidor ställer större krav på att man trampar fast skidan om man vill ha bra fäste. Lär jag mig rätt teknik kommer jag att kunna åka mer energieffektivt och vem vet, kanske är jag då mogen att utmana mig själv i Vasaloppets öppet spår?
”I fäders spår – för framtids segrar!” skulle även kunna tjäna som devis för ett målinriktat folkhälsoarbete. Några av ”medicinens målsmän” är synnerligen heders- och åminnelsevärda svenskar. Nils Rosén von Rosenstein (1706-1773) grundlade en ny och modernare läkarutbildning, som konsoliderades av Carl von Linné (1707-1778) och Abraham Bäck (1713-1795). Med sin lärobok ”Underrättelser om barns sjukdomar och deras botemedel” betraktas Rosén som barnläkekonstens fader. Han införde även smittkoppsympningen (en föregångare till vaccinet) i Sverige. Rosén ansågs av sin samtid vara Sveriges främste läkare knuten till Uppsala universitet, där han i konkurrens med Linné efterträdde Olof Rudbeck d.y. (1660-1740). Året därpå fick även Linné en professur i medicin. De två bytte då ansvarsområde, så att Linné fick ansvar för botaniken, men han undervisade även i läkemedels- och hälsolära. Linnés skrift ”Diaeta naturalis” (1733) visar på en mycket tidig insikt i hälsans bestämningsfaktorer. Abraham Bäck var elev till Nils Rosén. År 1740 promoverades Bäck av Rosén till medicine doktor. Född i Söderhamn och skolad i Gävle är han Gävleborgs förste medicine doktor vid Uppsala universitet. Både Rosén och Linné lade fram sina doktorsavhandlingar vid universitet i Holland. Även Bäck företog sig en studieresa till Europa. Återkommen 1746 till Stockholm höll han inför Kungliga Vetenskapsakademien ett presidietal ”Om nyttan som tillflyter läkarekonsten av ett väl inrättat lasarett eller sjukhus i Stockholm” som ledde till inrättande år 1752 av Kungl. Serafimerlasarettet – Sveriges första undervisningssjukhus. Under drygt 40 år var Bäck preses (ordförande/chef) för Collegium medicum varifrån han i grunden reformerade den svenska sjukvården. Med Linné som prominent medarbetare var Bäck även kraften bakom en ny och modernare farmakopé – vår tids FASS. Abraham Bäck tillhör definitivt ”medicinens målsmän”, men han hyllas även som ”folkhälsans fader” – en alla tiders folkhälsostrateg!
SvaraRaderaÖver Linné finns många minnesmärken i form av såväl statyer som gator och parker. T.o.m. universitet bär hans namn. I samband med firandet i Uppsala av 300-årsminnet av Linnés födelse anlades där även en park till minne av Rosén. I Söderhamn fick Abraham Bäck i mitten av 1900-talet en gata uppkallad efter sig. I samband med firandet av 300-årsminnet av hans födelse beslutade kommunfullmäktige att en folkhälsopark ska anläggas till Abraham Bäcks minne. I Gävle finns ett doktorsporträtt föreställande Abraham Bäck i Länsmuseets ägo. Vill härmed föreslå att det deponeras till Söderhamn eller Gävle sjukhus – i vart fall under den tid som länsmuseet nu är stängt p.g.a. ombyggnad och kompletteras med en informationsskylt eller utställning.
Nils-Inge Enlund