Det är en omvälvande tid för mig just nu. Ett nytt uppdrag som kräver fullt fokus samtidigt som BUN-ordförandeuppdraget kräver fullt fokus. Det gör att många tankar snurrar i mitt inre nu, det gör att jag måste ta mig tid att tänka, fundera, söka. Känner mig fri, friare än på länge. Distans till det gamla och förväntningar på det nya öppnar dörrar till mitt inre och ger nya perspektiv.
En del har fallit på plats den senaste tiden. Om jag blivit klokare av det vet jag inte, men det känns i alla fall så. Inkludering på riktigt, drivkrafter för politiskt engagemang, inre konflikter mellan politik och teori börjar hamna i rätt sammanhang hos mig. Det handlar om en kombination av klokskap, medvetenhet och nyvunna insikter. Insikter som förändrar mig. Jag kommer alltid att vara jag. Stommen är så att säga den samma. Nya insikter mejslar fram mer och mer av mitt inre jag, det jag som jag samlar mod att konfrontera, mod att utmana, mod att våga släppa taget om.
På det senaste nämndssammanträdet redovisar Ylva och Beth om Hållbara gärdet, om möten, om att kraften måste komma underifrån, om att inkludering sitter i hjärtat. Tankar som gror. Hoppas vi med makt orkar. Jag tar med mig deras tankar.
Ilska är en av mina drivkrafter, ilska över sakernas tillstånd. Ilska är en vanlig drivkraft för politiker. Det har jag läst någonstans. Samma ilska som jag fann i punken, fast jag då inte visste varför jag var så arg, så rädd. Rädsla är en annan av mina drivkrafter. Svårare att formulera, men den finns där som en god kraft. Rädslan kan också skapa onda krafter. Rädsla kan man hålla i schack genom att gömma den i hat. Då börjar det bli farligt. Särskilt om såväl rädslan som hatet antar en kollektiv form. Jag konfronterar i stället min rädsla. Oftast är det bara obehagligt innan.
Mosaik, Camillas sista föreställning träffar rätt i hjärtat. Känner igen mig.
Kulturkommunikatör är en utbildning som gör det vi andra bara pratar om. Som i handling visar, ger exempel på att alla människor har samma värde, som kan bidra till ett bättre samhälle om vi bara vågar släppa taget om strukturer och värderingar. Jag har haft förmånen att lära känna Kulturkommunikatör, de elever och de lärare som går och arbetar där. De har lärt mig jättemycket om mig själv, mina rädslor och om samhället. Kulturkommunikatör har vidgat mina perspektiv. Jag har en lång väg att gå. Är nog allt för lösningsorienterad. Om en lösning, ett system, en metod ska fungera krävs det att lösningen, systemet eller metoden är kopplad till en väl förankrad människosyn, till synsätt, till värderingar. Det är där vi misslyckas. Vi har fokus på metoden, glömmer bort människosyn och värderingar. Måste därför jobba mer med värderingar och mindre med metoder.
Konflikten mellan teori och politik är ibland tydlig, ibland otydlig. Vad menar jag med det? Teori är strävan efter renlärighet, sökandet efter den optimala lösningen, medan politik kräver kompromisser. Vad är möjligt här och nu? Vilka steg kan tas, under tiden vi utforskar exakt hur målet ska se ut? Jag är övertygad om att jag som politiker måste vara stark i min ideologi (teori) för att kunna göra rätt val här och nu när politiska beslut ska fattas. Vägen till målet är oftast krångligare för politiken än vad den är i teorin. I teorin är det ju jätteenkelt.....En inre konflikt som jag kan använda till att ge mig själv styrka och förutsättningar istället för att bara ge upp för att vägen till målet ibland tycks vara omöjlig att vandra.
Mitt inre är nu på väg mot nya utmaningar. Åren i Barn och Utbildningsnämnden bär jag nära hjärtat. Jag önskar er alla en God Jul och ett Gott Nytt år. Bloggen tar uppehåll över helgerna. Nästa blogg skrivs med största av regionrådet och vise ordförande i Region Gävleborgs Hållbarhetsnämnd. Nya utmaningar, nya perspektiv. Samma hjärta.
fredag 19 december 2014
torsdag 11 december 2014
Bandyhall Det sista kapitlet?
Det är är troligtvis mitt sista blogginlägg om bandyhall i Bollnäs. Jag har i och för sig sagt det förr, men nu verkar det sista kapitlet skrivas i denna sorgliga historia. Kommunstyrelsen beslutade idag med röstsiffrorna 8-7 nej till att ge bandyn ett lån så att de kan bygga en bandyhall på Sävstaås. Argumenten mot en hall är kommunens dåliga ekonomi. Argument jag både förstår och respekterar. Det jag inte förstår är hur kortsiktigt man ser på frågan när man väljer dessa argument. Oavsett dagen beslut krävs det stora besparingar i kommunen. Har vi valt att bevilja lånet hade det tagit till slutet av 2016 eller 2017 innan vi behövt öka föreningsbidraget till bandyn så att de klarat driften av hallen. Då har kommunen troligen också haft en ekonomi i balans och vi hade då inte behövt ställa en hall mot satsningar i förskola, skola eller äldreomsorg.
En bandyhall kommer att stå länge, minst 30 år och då måste man se lika långsiktigt på kommunens ekonomi. Har vi inte råd idag har vi heller inte råd imorgon. Det finns egentligen endast ett skäl till att jag argumenterar för att vi ska bevilja lånet nu och inte om 4-5 år eller när kommunens ekonomi är bättre. Det skälet är att representanter för bandyn sagt till mig att det är nu eller aldrig. Ett nej äventyrar helt enkelt bandyn i Bollnäs. Det finns en stor risk att vi inte har någon bandy om tio år. Spelarna spelar hellre i lag som har hall, vilket gör att Bollnäs riskerar att falla ur elitserien. Händer det går det fort. Utan ett elitlag blir det troligtvis mycket svårt för bandyn att locka ungdomar. Utan ungdomar ingen bandy.
Hade det däremot varit så att representanter för bandyn sagt till mig att man har tid att vänta 4-5 år på ett lån eller en hall hade vi självklart kunna skjuta upp beslutet och under tiden sanerat kommunens dåliga ekonomi. Nu säger man inte så. Det är nu eller aldrig enligt bandyn. Har jag fel är dagens beslut rätt. Har jag däremot rätt har vi dödat bandyn i Bollnäs. Hoppas de som röstar nej till en bandyhall är medvetna vad som ligger i vågskålen.
En bandyhall kommer att stå länge, minst 30 år och då måste man se lika långsiktigt på kommunens ekonomi. Har vi inte råd idag har vi heller inte råd imorgon. Det finns egentligen endast ett skäl till att jag argumenterar för att vi ska bevilja lånet nu och inte om 4-5 år eller när kommunens ekonomi är bättre. Det skälet är att representanter för bandyn sagt till mig att det är nu eller aldrig. Ett nej äventyrar helt enkelt bandyn i Bollnäs. Det finns en stor risk att vi inte har någon bandy om tio år. Spelarna spelar hellre i lag som har hall, vilket gör att Bollnäs riskerar att falla ur elitserien. Händer det går det fort. Utan ett elitlag blir det troligtvis mycket svårt för bandyn att locka ungdomar. Utan ungdomar ingen bandy.
Hade det däremot varit så att representanter för bandyn sagt till mig att man har tid att vänta 4-5 år på ett lån eller en hall hade vi självklart kunna skjuta upp beslutet och under tiden sanerat kommunens dåliga ekonomi. Nu säger man inte så. Det är nu eller aldrig enligt bandyn. Har jag fel är dagens beslut rätt. Har jag däremot rätt har vi dödat bandyn i Bollnäs. Hoppas de som röstar nej till en bandyhall är medvetna vad som ligger i vågskålen.
fredag 5 december 2014
Pest eller kolera. Om kommunens utmaningar när det saknas pengar
Extraval till trots så finns det en vardag. Min vardag består i att hantera mycket svåra frågor och prioriteringar när det gäller skolan och förskolan. Känner mig fast mellan pest och kolera. På den ena sidan finns kommunens revisorer, kommunstyrelsen och kommunfullmäktige som anser att jag och BUN gör för lite för rätta till de underskott som finns. På den andra sidan står skolchefer, rektorer, lärare, föräldrar och medborgare som anser att jag och övriga politiker sparar för mycket på skolan. Jag känner mig ungefär som Emil i Lönneberga när han får bannor av sin far för att han dricker sockerdricka.
Vårt uppdrag i BUN är att bedriva verksamhet för de pengar kommunfullmäktige fördelat till BUN. Om det uppstår underskott är det vår skyldighet att vidta åtgärder för att kunna komma tillrätta med underskottet. I teorin enkelt och självklart, men i verkligheten mycket svårt. Vi måste avbryta satsningen på mindre barngrupper i förskolan och vi måste utsätta grundskolan för svåra prövningar som försvårar skolans möjligheter att ge alla elever förutsättningar att lyckas i skolan.
Detta vet jag, detta vet också övriga politiker i BUN. Det är ett oerhört stort ansvar som vilar på våra axlar. Det som är svårt att förmedla är att vi naturligtvis gör allt vi kan för att undvika dessa besparingar. Hade det funnits pengar, hade vi naturligtvis gjort vad vi kunnat för att ta del av dessa pengar. Att vägra fatta beslut hjälper knappast barnen och lärarna. Det som gör mig ledsen är att skolchefer, rektorer och andra inte tycks förstå detta. Istället uttalar man sig som om att vi politiker inte värnar skolan. Det verkar som att man inte vill förstå att detta är minst lika svårt för oss politiker att hantera som det är för skolchefer, rektorer och lärare. Varför skulle det vara enklare för oss? Grundskolan och förskolan får 5 miljoner extra nästa år. Jag är medveten om att detta inte räcker, men det är det kommunen har att fördela.
En större del av skolpengen ut till skolorna skriver några lärare till mig. Jag får samma signaler från Lärarförbundet. Det kanske är en lösning, eller? En större del av skolpengen till skolorna innebär också mer administration för rektor och lärare. Vår tanke har varit har varit att exempelvis städ och vaktmästeri administreras centralt så att rektor kan fokusera på sitt pedagogiska ledarskap. Är det bättre att skolorna själva anställer administratörer som har till uppgift att organisera städ och vaktmästeri. Eller ska rektor göra det och få mindre tid till sitt pedagogiska ledaruppdrag?
Vi har idag en central elevhälsoorganisation, är det rätt eller fel? Är det bättre att den del av skolpengen som går till elevhälsa går ut till varje skola istället för att organiseras i en central elevhälsa? På vilket sätt underlättar det rektors pedagogiska ledarskap att få mer administrativa arbetsuppgifter? Samma sak gäller den centrala vikariesamordningen. Bollnäs kommun är en ganska stor arbetsgivare. Om varje rektor själv får ansvara för vikarieanskaffning utan någon samordning är risken stor att vi tappar kontrollen och därigenom får ökade kostnader på grund av överanställningar. Därför menar jag att det inte är helt säkert att det blir mer pengar till elever och lärare om vi ger ut en större del av skolpengen till den enskilda skolan.
Hur vi än gör så anser någon att vi gör fel, men faktum kvartstår. Finns det inga pengar så finns det inga pengar. Att inte göra något skulle innebära ett större svek mot barn och lärare.
Vårt uppdrag i BUN är att bedriva verksamhet för de pengar kommunfullmäktige fördelat till BUN. Om det uppstår underskott är det vår skyldighet att vidta åtgärder för att kunna komma tillrätta med underskottet. I teorin enkelt och självklart, men i verkligheten mycket svårt. Vi måste avbryta satsningen på mindre barngrupper i förskolan och vi måste utsätta grundskolan för svåra prövningar som försvårar skolans möjligheter att ge alla elever förutsättningar att lyckas i skolan.
Detta vet jag, detta vet också övriga politiker i BUN. Det är ett oerhört stort ansvar som vilar på våra axlar. Det som är svårt att förmedla är att vi naturligtvis gör allt vi kan för att undvika dessa besparingar. Hade det funnits pengar, hade vi naturligtvis gjort vad vi kunnat för att ta del av dessa pengar. Att vägra fatta beslut hjälper knappast barnen och lärarna. Det som gör mig ledsen är att skolchefer, rektorer och andra inte tycks förstå detta. Istället uttalar man sig som om att vi politiker inte värnar skolan. Det verkar som att man inte vill förstå att detta är minst lika svårt för oss politiker att hantera som det är för skolchefer, rektorer och lärare. Varför skulle det vara enklare för oss? Grundskolan och förskolan får 5 miljoner extra nästa år. Jag är medveten om att detta inte räcker, men det är det kommunen har att fördela.
En större del av skolpengen ut till skolorna skriver några lärare till mig. Jag får samma signaler från Lärarförbundet. Det kanske är en lösning, eller? En större del av skolpengen till skolorna innebär också mer administration för rektor och lärare. Vår tanke har varit har varit att exempelvis städ och vaktmästeri administreras centralt så att rektor kan fokusera på sitt pedagogiska ledarskap. Är det bättre att skolorna själva anställer administratörer som har till uppgift att organisera städ och vaktmästeri. Eller ska rektor göra det och få mindre tid till sitt pedagogiska ledaruppdrag?
Vi har idag en central elevhälsoorganisation, är det rätt eller fel? Är det bättre att den del av skolpengen som går till elevhälsa går ut till varje skola istället för att organiseras i en central elevhälsa? På vilket sätt underlättar det rektors pedagogiska ledarskap att få mer administrativa arbetsuppgifter? Samma sak gäller den centrala vikariesamordningen. Bollnäs kommun är en ganska stor arbetsgivare. Om varje rektor själv får ansvara för vikarieanskaffning utan någon samordning är risken stor att vi tappar kontrollen och därigenom får ökade kostnader på grund av överanställningar. Därför menar jag att det inte är helt säkert att det blir mer pengar till elever och lärare om vi ger ut en större del av skolpengen till den enskilda skolan.
Hur vi än gör så anser någon att vi gör fel, men faktum kvartstår. Finns det inga pengar så finns det inga pengar. Att inte göra något skulle innebära ett större svek mot barn och lärare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)