Tillbakablick

 Jag är inte längre förtroendevald i Bollnäs kommun! 

Igår kväll deltog jag på mitt sista kommunfullmäktigesammanträde. Jag blickar tillbaka och tänker på vad jag bidragit med under mina år som kommunpolitiker. Framgångar och bakslag. Lärdomar och erfarenheter. Att man som politiker gör skillnad. Att jag faktiskt gjort skillnad. Alltid tillsammans med andra, men samtidigt ofta ensam. Politik är ett lagarbete, men att vara ordförande, som jag varit i sex år i Barn och Utbildningsnämnden är känslan ofta att vara ensam. 

Ensam med besluten, ensam med media, ensam med ansvaret. 

Texten nedan är skrivet helt ur minnet. Det är mina upplevelser och andra kan minnas annorlunda. Minnet är ju inget man kan helt lita på eftersom minnet på ett sätt formas av nutiden. Texten innehåller säkerligen faktafel, men tanken med texten är inte en historisk återblick utan mer en blick i backspegeln på min färd framåt. Ett försök att med ord beskriva att jag på det stora hela är ganska stolt över mitt bidrag till kommunens utveckling.

Det började med en fråga:

”Kan du tänka dig att sitta som ersättare i Barn och Utbildningsnämnden?”

Någon gång runt år 2000 fick jag ett samtal från partiets valberedning. Jag var runt 34 år, ordförande på Svedala-Arbrås verkstadsklubb och vice ordförande i Metall avd 5 och sedan några år medlem i socialdemokraterna. Politiskt var det en ganska jobbig tid. Göran Persson var statsminister och det städades på ett ganska brutalt sätt upp efter 90-talskrisen och Bildtregeringen. Det var stora slitningar i partiet eftersom sjukvården i länet strukturerades om. Söderhamns akutsjukhus hade lagts ner och beslutet att lägga ner BB i Bollnäs var fattat.

Jag tackade med stor tvekan ja till uppdraget. Minns jag rätt handlade mitt första möte om nedläggningen av Röste skola. Vi hade enats om att det var bättre att lägga ner Växsjö skola, vilket för mig som gammal röstebo kändes skönt. Jag behövde inte svika den by jag bott i från tioårsåldern till att jag flyttade hemifrån. På morgonen innan sammanträdet fick dåvarande ordförande i BUN ett samtal från ett av kommunalråden med kontraorder. Röste skola skulle läggas ner och Växsjö skola skulle räddas. Det vara bara för s-gruppen i BUN att gilla läget och acceptera att partiet av någon orsak som jag än idag inte vet ändrat sig.

Röste skola lades ner. Man försökte driva den vidare som friskola, men det gick inget vidare. 

En kväll ringde det på dörren. Det var ett par grannar och föräldrar till elever på Björktjära skola. De hade hört att Björktjära skola skulle rivas och eleverna istället skulle flyttas till en ny stor skola på Ren. Orsaken var att skolan på den tiden var sliten och fuktskadad. En arbetsgrupp i partiet hade tagit fram ett förslag till en ny F-9 skola på Ren där även björktjära och framnäsbarnen skulle gå. Jag engagerade mig och arbetade internt i partiet för att Björktjära skola istället skulle renoveras, vilket också skedde. 

S förlorade valet 2002 och C, M, FP och KD tillträdde. Kommunalråd blev den helt oprövade centerpartisten Evy Degerman. Tomas Persson(S) avgick som BUN-ordförande och Ingrid Hammarberg (FP) tillträdde. Jag tillfrågades om jag ville bli andre vice ordförande i BUN. Jag hade nyss bytt jobb till kvalitetssamordnare på Sandvik i Arbrå och avgått som klubbordförande. Sandvik hade något år tidigare köpt Svedala-Arbrå. Jag kände mig mogen att ta på mig lite tyngre uppdrag.

Det kallades till presskonferens. Kommunen skulle bygga ett helt nytt kulturkvarter i det som då var Folkets hus. Bygget satte igång och det visade sig vila på ett illa underbyggt beslutsunderlag. Det blev hur som helst mycket bra, men också mycket dyrt.

I BUN brottades vi med slitna skollokaler, sviktande elevunderlag och svag ekonomi. På det stora hela var vi för det mesta överens. Den nyrenoverade Björktjära skola invigdes och Ingrid Hammarberg nämnde mig som en av de politiker som jobbat hårt för att skolan renoverades. Det värmde. 

Kommunens kostenhet skulle spara pengar och ett av förslagen var att inte servera mjölk de dagar pannkakor stod på matsedeln. Två klasskamrater till min dotter frågade mig vad man kunde göra för att protestera mot beslutet. Skriv ett brev till Barn och Utbildningsnämnden var mitt svar, vilket de också gjorde. Brevet väckte en del uppmärksamhet i media. De bägge eleverna blev intervjuade i radio och de berättade att de fått tipset av en politiker de kände. Mjölken blev kvar och det serveras mig veterligen fortfarande mjölk till pannkaka i kommunens skolor. En av eleverna, Kristoffer Lindberg blev i höst invald i Sveriges riksdag. Tänk att ilskan över utebliven mjölk till pannkakor kan leda hela vägen till Sveriges riksdag!

Under mandatperioden blev jag och Marie Centerwall antagna till en utbildning som anordnades av partiet. Den hette 900 ledare och riktade sig till framtida socialdemokratiska ledare, främst i kommuner och landsting. Där lärde vi känna många av de som blev ledande socialdemokrater i länet. Eva Lindberg, Söderhamn, Maja Dangart, Hofors, Magnus Jonsson, Ockelbo, Åsa Wiklund-Lång, Gävle, Marit Holmstrand, Ljusdal är några.

Jag lärde mig mycket om politik och politiskt ledarskap av Ingrid Hammarberg under vår gemensamma tid i BUN. Lärdomar jag har nytta av än idag.

Även valet 2006 förlorades. Allianspartierna tappade några mandat och tvingades ta in sjukvårdspartiet för att kunna bilda kommunledning. BUN organiserades om och blev Barn, Utbildning och Kulturnämnd och ny ordförande blev Åsa Äng-Eriksson (M). Jag fortsatte som andre vice ordförande. Jag blev också invald som ledamot i kommunfullmäktige. Det rullade på. Växbo skola lades ner och Rengsjö skola renoverades. Frågan om en F-9 skola på Ren levde vidare i partiet och var något vi drev ganska hårt. Gärdesskolan var sliten och trång. Kanske var det också så att man i en framtid såg att 7-9 i såväl Arbrå som i Kilafors skulle flytta in till Bollnäs. Det var inget man pratade om, men det fanns ändå där som en slags ond ande.

Det började knaka i kommunledningens fogar, och det slutade med att sjukvårdspartiet blev utslängda. Som jag minns det var orsaken Bollebacken. Den hade under några år drivits av en lokal företagare som fått köpa anläggningen och en del skog billigt av kommunen. Motkravet var att driva backen under några år. Avtalet var på väg att gå ut och nu ville han inte längre driva backen och det blev åter en fråga för kommunen. Kommunledningen, förutom sjukvårdspartiet ville inte ta över backen, utan hellre bussa skidåkare till järvsöbacken. 

Kommunledningen ville också sälja förskolorna på Granberg till en privat utförare. Tillsammans med sjukvårdspartiet lyckades vi i oppositionen sätta stopp för detta. Det var en av orsakerna till att kommunledningen sprack. 2008 tillträdde en ny kommunledning bestående av S och C. Bollebacken räddades och jag tillträdde som ordförande i Barn och Utbildningsnämnden. Uppdraget var svårt, jag var ny och oerfaren trots att jag hade många år som facklig ledare och några år som chef på mitt jobb. Dessa erfarenheter var naturligtvis mycket nyttiga, men långt ifrån tillräckliga. Att leda politik kräver något helt annat. Något som kräver tid, träning och vägledning från mer erfarna politiker och partikamrater. Det var en tuff skola och jag gjorde några i mina ögon stora misstag innan jag lärt mig hantverket tillräckligt bra.

I början av min ordförandeperiod beslöt dåvarande rektorn på Gärdesskolan tillsammans med några lärarkollegor att starta en fristående 7-9 skola, Lust & Lära. Som jag uppfattade det var det en konsekvens av att vi från S ville bygga en ny F-9 skola på Ren, samt att Gärdesskolan aldrig fick den upprustning den behövde. Skolan fick stort stöd från kommunen och lokaler på gamla sjukhuset byggdes upp i ett tempo av sällan skådat slag. Även i fristående gymnasieskola startade i samma område. 

Mitt första stora misstag som BUN-ordförande var att lova eleverna på Växsjö skola att skolan inte skulle läggas ner. Jag trodde det fanns en stor enighet inom kommunledningen kring detta. Jag hade fel. Skolan var sliten och det krävdes bla en helt ny ventilation, vilket var en miljoninvestering. Som jag minns det fick vi kostnaden presenterade på ett sammanträde med kommunstyrelsen, varpå centerpartisten Karin Ånöstam konstaterade att investeringen var för hög och elevprognosen för Växsjö skola var för osäker. Det var bättre att bussa eleverna till skolorna i stan. Skolan blev nedlagd, men återuppstod som friskola något år senare. En friskola som verkar fungera bra än idag.

Valet 2010 resulterade i att S och C förlorade makten. Socialdemokraten Olle Nilsson Sträng lämnade S och gick över till det nybildade Bollnäspartiet efter en maktkamp inom S som Marie Centerwall vann. Missnöje med hanteringen av Brotorget var en av orsakerna. Torget såldes och det skulle byggas en galleria på platsen. Resultatet blev att torget under några år blev en grusöken innan kommunen kunde köpa tillbaka det och bygga ett nytt torg. Missnöjet med det nya torgets utformning är fortfarande stark. 

S, V, FP, MP och sjukvårdspartiet styrde kommunen med Marie Centerwall som kommunstyrelsens ordförande.

Mitt andra stora misstag handlade också om byskolor. BUN hade som vanligt dålig ekonomi och behövde spara pengar. Det fattades beslut om att utreda en framtida skolorganisation som dels skulle säkerställa en jämlik skola i den meningen att alla barn skulle få sin utbildning av behöriga lärare och dels skulle säkerställa en långsiktigt god ekonomi.  Förutsättningarna presenterades och en omfattande medborgardialog genomfördes. Förslaget från förvaltningen var att avveckla byskolorna i Segersta, Västansjö och Söräng. Protesterna lät inte vänta på sig. Vi stod på oss och motiverade vårt ställningstagande med förvaltningens utredning som visade att små skolor hade svårt att rekrytera behöriga lärare. De tre byskolorna lades ner. Det vi gjorde var att flytta fram nedläggningen ett år så att man kunde starta friskolor så att säga sömlöst. Detta efter kritiken mot nedläggningen av Växsjö skola, där det blev ett uppehåll på ett år innan friskolan öppnade.

Några år senare visade det sig att friskolorna i byarna hade större andel behöriga lärare än de kommunala skolorna. Det var alltså ett felaktigt antagande som var vårt bärande skäl till nedläggningen av dessa skolor. Ett misstag från mig och övriga politiker.

Byskolorna borde aldrig lagts ner!

Bland det sista jag gjorde som ordförande i BUN var att baxa igenom beslutet om renovering av Gärdesskolan som varit stängd några år. Många elever hade valt Lust & Lära och resten flyttades till Granbergsskolan. Det fanns som jag upplever det ett motstånd mot upprustningen och det tog betydligt längre tid att få Gärdesskolan upprustad jämfört vad det gick att få till nya lokaler för både Lust & Lära och Helsingegymnasiet. När skolan var färdigrustad bytte den namn till Alirskolan.

Inför valet 2014 valde jag att att inte kandidera till ledande uppdrag i kommunen för att istället kandidera till Region Gävleborg som regionrådskandidat. Regional utveckling, kollektivtrafik, infrastruktur och arbetsmarknadsfrågor kändes spännande. Jag valde att enbart kandidera till kommunfullmäktige. Så även till valet 2018.

Inför valet 2022 bestämde jag mig ganska tidigt att inte kandidera till kommunfullmäktige. Tiden saknades för att jag skulle göra ett så bra jobb som jag anser krävs för att vara kf-ledamot. Jag kände mig liksom klar med kommunpolitik.

När jag blickar tillbaka i backspegeln känner jag mig stolt över vad vi socialdemokrater åstadkommit under den tid jag varit aktiv. Det har varit mycket lärorikt, periodvis mycket jobbigt men trots det roligt för det mesta. 

På socialdemokraternas valvaka för någon vecka sedan var det nästan fler nya ansikten än gamla bekanta. Jag kände mig varm inombords över att se alla dessa nya aktiva socialdemokrater. Jag behövs inte längre på samma sätt som jag en gång kanske gjorde. Det finns många nya och gamla som på ett bättre sätt än jag kan bidra till att skapa en socialdemokratisk kommunpolitik för ett bättre, mer jämlikt Bollnäs. Mitt beslut att inte kandidera till kommunfullmäktige känns därför helt rätt.

Att skriva om allt jag varit med om i ett inlägg är naturligtvis omöjligt. Turerna kring bandyhallen har jag inte nämnt överhuvudtaget. Kanske skriver jag i framtiden några rader om mina upplevelser, hur det första arenabolaget försökte påverka mig och andra politiker, om planen på ett bandytält vid gamla mejeriet. Om kinaresorna i kölvattnet av det första försöket att bygga en hall på SJ-området. Om känslan när vi som hellre såg en hall på Sävstaås förlorade såväl internt i partiet som i kommunfullmäktige.

Även arbetet med att få kommunen att under några år vara en av landets främsta i frågor som rör vatten, återställning av vattendrag, miljöanpassning av vattenkraft och besvikelsen när den nya kommunledningen där moderater och bollnäspartister i spetsen bytte spår och vi socialdemokrater valde att vika ner oss kräver också en helt egen text. Den texten klarar jag idag inte av att skriva. Såren har ännu inte läkt. 

Det är med stolta lätta steg och saknad jag går hem efter mitt sista kommunfullmäktigesammaträde. Min blick är riktad framåt. 

Ett stort och viktigt kapitel i mitt liv är avslutat.