Förvirrad av opinionen

Det senaste året har varit förvirrande, i alla fall om man ser till vad som hänt inom opinionen. På ena sidan har vi ett fantastiskt engagemang för flyktingar, ett engagemang som ger hopp inför framtiden. På den andra sidan ser vi en tydlig frammarsch för i mina ögon obehagliga högerkrafter där Moderaterna under Anna Kinberg-Batra lämnat den politiska mitten för en rejäl högersväng och ett tydligt närmande till Sverigedemokraterna. På det personliga planet är det en inre konflikt mellan den krassa verkligheten och hjärtats och anständighetens väg. Jag är övertygad om att Sverige kan göra mer för att hjälpa människor på flykt. Vårt problem är att samhällets institutioner inte tillräckligt snabbt klarar av att ställa om, att det saknas boenden, lärare och så vidare. Om vi varit bättre förberedda hade vi kunnat ställa om snabbare och därmed kunna göra mer, ta emot fler flyktingar.

Det som förvånar är opinionen. När jag följer media och flödena i sociala medier vinner humanismen stort men när jag ser opinionsundersökningar och partisympatier vinner de mörka krafterna. Besvikna vänstersossar och miljöpartister borde ge Vänsterpartiet skjuts i opinionen och besvikna högersossar och moderater borde ge Centerpartiet rejäl skjuts. Istället ökar Sverigedemokraterna och Moderaterna håller ställningarna. Vore det val idag kunde M, SD och KD bilda en hyfsat stark högerregering helt avsaknad av humanism. Beroende på vilken undersökning man väljer att sätta sin tilltro till skulle en sådan regering samla minst 46% av väljarna om det vore val idag. De partier som står för en mer humanistisk linje i flyktingfrågan står för långt ifrån varandra i andra frågor för att kunna bilda ett regeringsunderlag.

Den humanism jag ser i media och i sociala medier borde avspegla sig i opinionen och partisympatier. Var finns alla ni som engagerat er flyktinghjälpen? Varför syns inte ert engagemang i opinionsundersökningarna? Kanske är jag för otålig, det kanske kommer.

Mina stora hjältar detta år är gänget bakom Bollnäs skramlar. Ni har visat vad man kan göra om man är några som bestämmer sig för att gå från ord till handling. Ni inger hopp i en annars mörk tid. Tack!

Första året som regionråd. En tillbakablick

Tiden bara flyger iväg! Första året som regionråd börjar gå mot sitt slut och jag brukar varje år på något sätt blicka tillbaka. Erfarenheterna är lättare att fånga upp och göra något klokt av om man skriver ner dom som text, antingen åt sig själv eller som i mitt fall i en blogg. Bloggen har för mig blivit allt viktigare. det är inte så jättemånga som läser mina inlägg, det är heller inte syftet. Det handlar om mina egna tankar om mitt liv som politiker, hur jag ser och reagerar på olika frågor. Ganska privat ibland, men det känns ganska bra att skriva dessa blogginlägg.

Regionuppdragen har gett mig en ny horisont. Såväl politiskt som privat. Jag har tvingats ompröva sanningar och åsikter på ett sätt som fört mig framåt som människa och som politiker. Om jag ska vara helt ärlig är jag nog fortfarande berusad av den där härliga nyfikna upptäckarkänslan. Det spritter i mitt inre på ett sådär barnsligt sätt.

Att lära känna nya människor och en ny organisation är både pirrigt, nervöst och mycket spännande. Även om jag i vissa lägen betraktar mig som något av en ensamvarg så gillar jag att jobba i grupp och lära känna nya människor. Vi är fler regionråd och politiska sekreterare såväl i majoritet som i opposition vilket innebär fler kollegor i vardagen jämfört med tidigare. Vi är olika som personer, vilket har lärt mig mycket. Jag föredrar att finnas i miljöer där olikheter finns. Olikheter utvecklar, jag växer, jag lär mig lyssna och förstå. Det handlar inte bara om besluten, det är lika mycket processen fram till besluten.

Som person betraktar jag mig som lite trögstartad och försiktig när jag närmar mig nya uppgifter och nya människor. Jag vill gärna få en bild av uppdraget, omgivningen och av de människor som finns i min nya värld innan jag börjar sticka ut hakan allt för mycket. Första året som regionråd medgav inte särskilt lång startsträcka. Uppdraget är svårt och omfattande och man måste vara självgående från dag ett. Det kändes därför skönt att ha 6 år i den absoluta hetluften som ordförande i Barn och Utbildningsnämnden med sig in i det nya uppdraget. Ur det perspektivet är regionrådsuppdraget mer anonymt, det är inte mig pressen kontaktar i samband med beslut. De sista två åren som BUN-ordförande slet ordentligt. Regionrådsuppdraget är som sagt var mer komplext och på många sätt mycket svårare än de uppdrag jag haft tidigare. Samtidigt ger anonymiteten en slags arbetsro som jag inte känt på många år. Det har gjort att jag kunnat ägna all energi till att sätta mig in i uppdraget. Det gäller att kunna balansera detaljer med helhet och hela tiden befinna sig på rätt nivå. Borrar man för djupt i detaljerna tappar man helheten och tappar man detaljerna kan det också vara svårt att få ihop helheten.

Tågresorna till och från Gävle betraktar jag som en skön avkoppling i en annars hektisk tillvaro. Ser fram emot 2016 och internet ombord på X-tåget.

Vad har jag då gjort? Mitt fokus har legat på infrastruktur och kollektivtrafik samt folkhälsa. Vi har antagit ett regionalt folkälsoprogram. Ett program som har fokus på människans grundläggande livsvillkor, på barn och unga. Arbetet pågår nu för fullt med att ta fram en folkhälsoplan som kan göra verkstad av folkhälsoprogrammet. Vi har jobbat med infrastruktursatsningar inom ramen för Länsplanen, vilket bland annat innebär satsningar i 100-miljonersklassen på Riksväg 83 förbi Bollnäs och norrut, vi har beslutat om utökad kollektivtrafik i hela länet, om internet på bussar och tåg (kommer 2016), vi har tillsammans med kommuner och andra (tillfälligt?) stoppat den dåliga idén om servicefönster på Norra stambanan, vilket har stoppat all tågtrafik flera timmar per dag i 5 år, jag har deltagit i styrgruppen för Atlantbanan, jag har träffat Västernorrland i diskussioner om buss och tågtrafik till Sundsvall, jag har deltagit i järnvägsforum. Har också varit på en hel del resor utomlands, två gånger i Bryssel, En gång i Helsingfors, en gång i Vasa och en gång i Kotka. Den gemensamma nämnaren har varit infrastruktur och regional utveckling. Har också träffat landsbygdsministern, infarstrukturministern och socialförsäkringsministern samt statsministern. Har även varit på Almedalen för första gången. Är man minsta intresserad av samhällsfrågor och politik rekommenderas Almedalen. Oerhört intressant och lärorikt.

Arbetssättet vi regionråd  majoriteten har tilltalar mig. Varje vecka har vi en aktivitet vi kallar rådsberedning. Tillsammans med regiondirektören, de politiska sekreterarna och de biträdande regiondirektörerna och övriga i ledningsstaben går vi igenom de frågor som är aktuella och som är på väg upp till styrelsen för behandling. Detta sker på förmiddagarna. På eftermiddagarna sitter vi själva utan tjänstemännen. Då går vi också igenom aktuella frågor i nämnderna och fördelar uppgifter som måste göras. Oftast handlar det om motioner, interpellationer, möten och konferenser som är direkt kopplade till regionrådsuppdraget, men en hel del av tiden handlar naturligtvis också om vår egen politik. Det gör att alla får en hyfsad bild av vad som är på gång inom regionen. De riktigt djupa diskussionerna förs i nämnderna och nämndsgrupperna. Arbetssättet tror jag är nödvändigt. Vi är fyra partier och sju regionråd och vi måste arbeta nära varandra om vardagen ska fungera. En del av er kanske anser att vi är för många. Faktum är att under vissa perioder har vi varit för få. Dubbel och trippelbokningar har inte varit ovanliga under året. Några fullmäktigesammanträden, nämnds och styrelsesammanträden har jag varit tvungen att prioritera bort pga andra möten och aktiviteter som krävt ett regionråds närvaro. Att skapa en organisation utan stuprör har varit en bärande tanke för oss alla. Vet inte om någon kommun, region eller landsting lyckats riva stuprören. Ett arbete som aldrig tar slut.

En sak som känns ovant och annorlunda jämfört med när jag hade min vardag i kommunen är kopplingen till det lokala partiarbetet och det som händer i kommunen. Jag delar vardag med färre personer från Bollnäs nu. Det är endast några stycken från mitt parti som är engagerade i regionen, bara jag på heltid. Trots att jag går på i stort sett alla partimöten och aktiviteter så finns min vardag numera i regionen. Det ger nya perspektiv på gott och ont. Jag ser det som en fördel att kunna betrakta såväl det lokala partiarbetet som lokalpolitiken utifrån andra perspektiv än tidigare. Nackdelen är att det är svårare att hålla i kopplingen till det lokala. Vardagsfrågorna i det lokala partiarbetet är sällan mina frågor numera. Jag är en del av gänget men ändå inte. Vardagsfrågorna i kommunen hinner jag inte sätta mig in i helt enkelt.

Det enda jag är riktigt besviken på är hur delar av oppositionen agerar i regionstyrelsen och i regionfullmäktige. Det verkar vara viktigare att vara mot allt majoriteten gör än att presentera en egen politik. Bristen på egen politik gör att att man istället fokuserar på formalia och detaljfrågor som många gånger ligger på tjänstemannanivån att hantera. Hade dessa partier (M och SVP) en egen politik kunde vi utifrån våra olika ståndpunkter få en bättre och för medborgarna viktigare debatt om hur länet bäst ska utvecklas. Nu fastnar vi i formalia och byråkrati, vilket knappast gynnar någon. Arbetet i Hållbarhetsnämnden och övriga nämnder fungerar betydligt bättre. Där uppfattar jag oppositionen som konstruktiv och lösningsorienterad. När vi har olika uppfattningar så har oppositionen egna genomarbetade förslag som ställs mot våra förslag. Klimatet blir därmed mycket bättre. Även besluten blir bättre.


Att summera mitt första år på några få rader visade sig vara helt omöjligt! Ni får därför hålla till godo med en relativt lång text. Ett av mina mål i livet är att ständigt utvecklas, att somna klokare än jag var när jag vaknade i morse. Ur det perspektivet känns det som jag verkligen utvecklats. Det har varit ett av mina bästa år någonsin!

Jag avslutar denna betraktelse med ord från Thåström. Ord som lika gärna kunnat vara mina egna, även om det kanske inte märks i betraktelsen ovan:

Folk frågar "Varför är du så självkritisk hela tiden?" I min värld är det helt omöjligt att göra musik utan tvivel. Man kan alltid höja sin nivå. Allting går att göra lite bättre. Tvivel är det som driver en framåt

Samma sak gäller mig. Jag är självkritisk i den mening att jag är övertygad om att jag alltid kan höja mig en nivå, att jag ständigt utvecklas så länge jag har förmåga att vara lyhörd och nyfiken.

Jag ser fram emot 2016.

En intensiv vecka

Veckan har varit intensiv. Det började i måndags med tidiga morgontåget till Stockholm. På tåget skriver jag en insändare, som publiceras i dagens Ljusnan. Den handlar om SJ:s beslut att i framtiden sluta köra fjärrtåg till Åre/Östersund via Norra stambanan. Orsaken sägs vara för få passagerare. Jag menar att SJ behöver ett nytt uppdrag eller nya ägardirektiv. Fungerande kommunikationer är oerhört viktigt om hela Sverige ska kunna leva. Därför måste SJ och andra statliga bolag ha ett samhällsuppdrag som för SJ:s del innebär att man ska fortsätta trafikera exempelvis Norra Stambanan trots att linjen inte är lönsam. Tyvärr delar inte Moderaterna i länet med Patrik Stenvard i spetsen den uppfattningen. De menar att om statliga bolag får ett samhällsuppdrag så snedvrids konkurrensen. Priset för Moderaterna uppfattning är färre tåg och sämre samhällsservice på landsbygden.

På plats i Stockholm invigdes vårt nya kontor och efter det har vi regionråd jobbat med strategifrågor tillsammans med regionledningen. Hur ska vi jobba för att få den organisation vi vill ha? Hur arbetar vi tillsammans för att undvika en stuprörsorganisation? Gränssnittet mellan politik och tjänstemannaorganisation, mellan styrelsen och nämnderna, mellan nämnderna, ligger de rätt eller behöver vi göra förändringar? Jag är övertygad om att man hela tiden måste justera en organisation om den ska utvecklas. Därför är det viktigt att hela tiden jobba med dessa frågor, utvärdera och vid behov göra nödvändiga förändringar. Åter till Bollnäs tisdag kväll.

Onsdagen ägnades åt regionfullmäktige och en utbildnings/informationsförmiddag i sjukvårdsfrågor. Eftermiddagen ägnades åt regionfrågan. Indelningskommitten med vår förra landshövding Barbro Holmberg beskrev sitt uppdrag att ta fram förslag till en ny regionindelning av Sverige. Axel Oxenstiernas gamla länsindelning är på upphällningen. Med på mötet var representanter från samtliga kommuner och jag tror att en del frågetecken rätades ut. I vårt län är vi överens om att hålla ihop länet och att Gävleborgs län kan utvecklas bäst om vi bildar region med främst Uppsala och Dalarnas län. Frågan är synnerligen aktuell eftersom nyheten om att Gävles och Sandvikens kommunalråd träffat Barbro Holmberg. Gefle Dagblad valde en vinkling av mötet som inte var helt och hållet korrekt. Man vill inte splittra länet. Hur det blir vet vi inte idag, när indelningskommitten lämnar sitt betänkande och förslaget till hur de nya regionerna ser ut kan man  vid behov börja förhandla om hur kartan ska se ut.

Senare på eftermiddagen träffade vi (Regionen) länets kommuner i ett kommunsamråd om kollektivtrafiken. X-trafik redovisade sitt uppdrag och trafikutvecklingen de senaste åren och hur vi ser på den framtida trafiken. Ett mycket bra möte där X-trafik fick stort beröm för sitt arbete med att utveckla kollektivtrafiken. Efter det åkte jag till Järvsö för möte med Ljusnan/Voxnans vattenvårdsförbund.

Torsdagen inleddes med sammanträde med Hållbarhetsnämnden i Hudiksvall och därefter styrelsemöte i Gävle med partiets distriktsstyrelse. Åter hemma i Bollnäs vid 20:30-tiden. En intensiv vecka med lite tid för reflektion. Därför känns det skönt att inte ha något inbokat under fredagen. Ägnar den därför hemma med läsning av handlingar inför nästa veckas uppgifter bland annat årets sista regionstyrelse. Det är en av fördelarna med att att ha det uppdrag jag har. Dator, Ipad och mobiltelefon är allt jag behöver för att kunna arbeta var jag vill. En ordentlig lunchpromenad blir det nog. Ligger efter med promenerandet.

Kommunfullmäktige

Det är få gånger jag saknar mitt gamla uppdrag som ordförande i Barn och Utbildningsnämnden. Igår var en sådan gång. Kommunfullmäktige behandlade kommunens budget för nästkommande år och fokus låg på barnen och skolan. Borta är tongångarna om att skolan har gjort för lite för att klara sin ekonomi, istället är oron stor för de vikande resultaten. Känns mycket positivt efter år av besparingar. Tyvärr ville eller vågar man inte beröra en av de viktigare orsakerna till att skillnaderna i resultaten mellan högstadieskolorna, nämligen den skolsegregation som finns i vår kommun. Vill man inte se den eller undviker man frågan eftersom man inte äger frågan? Hur som helst så blir det en del satsningar på skolan vilket är mycket positivt.

En annan sak som slår mig är skillnaden i debattklimat mellan kommunfullmäktige och regionfullmäktige. Tonen är positiv och lösningsorienterad. Såväl kommunledning och opposition har fullt fokus på frågorna, i de fall man har olika åsikter och olika lösningar debatteras förslagen. Det känns väldigt skönt och befriande. I Bollnäs kommunfullmäktige verkar de flesta ha Bollnäs bästa för ögonen. Politiskt krypskytte och personliga påhopp lyser med sin frånvaro. Gårdagens kommunfullmäktige var ur det perspektivet en vitamininjektion.

Det som grumlade under gårdagen var beslutet att avslå förslaget om att kommunen ska ställa sociala krav vid upphandlingar. Oron för att lokala företag ska förlora kommunala upphandlingar om man ställer sociala  krav var orsaken till avslaget. Synd och i mina ögon ett lite märkligt synsätt. Fler och fler företag tar ett socialt ansvar och anställer människor som har högre trösklar in på arbetsmarknaden. Jag är övertygad om att alla människor kan bidra om de bara ges chansen. Kortsiktighet och kvartalsekonomi har gjort oss rädda och fördomsfulla. Jag tror det är rädsla och kanske en portion fördomar som gör att Bollnäs kommunfullmäktige inte vågar ställa sociala krav vid upphandlingar.

Ang min utmaning att skänka arvodet från måndagens fullmäktige så har mellan fem och tio st skickat in pengar när detta skrivs. En del till Bollnäs skramlar och en del direkt till UNHCR. Hoppas att fler än så skänker sina arvoden. Jag är ändå glad åt att min utmaning gett mer pengar till UNHCR jämfört med om jag inte utmanat.

Veckan fortsätter i ett intensivt tempo. Ett inställt möte på fredag gör att jag kan delta i Funktionshindersdagen i Bollnäs på fredag.

Regionfullmäktigetankar

Regionfullmäktige i dagarna två. En stundtals trist tillställning. Varför? Det verkar som om det är närmast en naturlag att att när politiker samlas för fullmäktige så sjunker nivån till långt under vår normalnivå, långt under vår värdighet. Jag känner ingen tendenserna från de fullmäktigeförsamlingar jag suttit i. Samma sak gäller styrelsearbetet. Kommunstyrelse eller regionstyrelse verkar inte spela någon roll. Däremot så är vi bättre i nämnderna. Så var det i kommunen och så är det i regionen. Konstruktiva debatter utan prestige med fokus på att finna de bästa lösningarna. Varför kan vi inte vara lika kloka i styrelsen och i fullmäktige?

Är det prestige som gör att Sjukvårdspartiets Stig Zettlin kräver att vi i majoriteten ska detaljstyra verksamheten trots att Sjukvårdspartiet vet att vi har målstyrning? Är det inbyggt i de politiska strukturerna som gör att vi hellre kastar skit på varandra i stället för att resonera konstruktivt hur vi hanterar sjuksköterskebristen som tvingar oss att stänga vårdplatser? Är det bara dumhet från Margareta Sidenvall (KD) och Henrik Olofsson (SjVP) när de hävdar att sjuksköterskebristen är ett svepskäl för att påbörja avvecklingen av Hudiksvalls sjukhus? De borde rimligtvis veta att ingen i Regionfullmäktige vill något sådant.

Lågvattenmärket denna gång är när det moderata oppositionsrådet Patrik Stenvar anklagar oss att vilja stödja svarttaxiverksamhet. "Vad är nästa olagliga verksamhet vi ska stötta" är den retoriska frågan från det fyrkantiga oppositionsrådet.

Såväl oppositionen som majoriteten är till vardags mycket bättre än vad vi visar upp i Regionfullmäktige.

Vad är ok?

Vad får man säga om oss politiker egentligen? Vad är ok och vad är inte ok. Det finns en insändarskribent från Hudiksvall inte skräder med orden när det gäller oss som leder Region Gävleborg. I ett antal insändare är han enligt mig väldigt nära gränsen för vad man ska behöva tåla, kanske passerar han gränsen då och då. Idag kan jag på insändarsidan läsa att jag älskar att sola mig i makt, att jag i maktfullkomlighet och självgodhet stöder ett katastrofalt ledarskap som chefer tydligen står för, att jag har som målbild att enbart försöker rädda mitt eget skinn, att jag står för ett politiskt vanstyre som möjliggör tjänstemannaväldets katastrofala ledarskap, att jag med hjälp av mutor försöker locka människor att hjälpa den söndervittrade region man skapat. Jag tillhör alltså ett gäng som mutar folk? Ingen är nämnd vid namn i insändaren, men den klart riktad till Region Gävleborgs högsta ledning. Jag har aldrig haft problem med att ta emot kritik. Att anse att jag eller andra är maktfullkomliga och självgoda är åsikter, åsikter man naturligtvis har rätt att sprida. Det är en självklar del i ett öppet samhälle, men är det ok att påstå att vi mutar folk? Att man anklagar mig för att begå en brottslig handling? Uppenbart är det så att insändarredaktören anser att det är ok att publicera insändare med sådant innehåll.

Varför utmana?

Just nu pågår i Bollnäs en kampanj för att samla in pengar till stöd för flyktingar, Bollnäs skramlar. En viktig kampanj skapad av engagerade Bollnäsbor. Som de flesta andra berörs jag djupt av flyktingsituationen i världen och katastrofen i Medelhavet. Det är särskilt krigets offer i Syrien som påverkar mig. Det är alltid de oskyldiga som drabbas hårdast av krig. Jag har alltid avskytt krig, kallar mig för pacifist. I min ungdom vapenvägrade jag och gjorde i stället vapenfri tjänst.

Jag har gått och funderat på vad jag kan göra. Skänka pengar är ju enkelt och det gör de flesta. Mitt uppdrag som politiker innebär att jag arbetar uppemot 55 timma de flesta veckor. Det begränsar mina möjligheter till ideellt arbete. Kan jag ändå använda min politikerroll för att uppmärksamma kampanjen Bollnäs skramlar? Kanske kan jag bidra till att fler skänker pengar.

Vi politiker i Bollnäs kommunfullmäktige får två typer av ersättningar när vi har sammanträden. Dels ersättning för förlorad arbetsförtjänst, dvs lön för tiden man är tjänstledig från sitt arbete och dels ett sammanträdesarvode. Sammanträdesarvodet är ju utanpå vår lön och då tänkte jag att då borde alla ha råd att skänka hela eller delar av sammanträdesarvodet från ett kommunfullmäktigesammanträde. Genom att utmana mina politiker kollegor i kommunfullmäktige  kanske det går att skänka lite mer pengar jämfört med att var och en stoppa pengar i insamlingsbössor. Genom att utmana mina kollegor i kommunfullmäktige blir det också medial uppmärksamhet. Genom att utmana så triggar jag igång tävlingsinstinkten hos folk. Så tänkte jag en morgon nu i veckan. Sagt och gjort. Jag meddelade Bollnäs skramlar, mitt parti, lade ut min utmaning på Facebook och informerade tidningen. Sen for jag till kvalitetsmässan i Göteborg.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. De flesta var mycket positiva, några negativa. De som är negativa är naturligtvis anonyma fegisar som ifrågasätter mina syften. Märkligt att de som är kritiska sällan vågar skylta med sina egna namn....Har också fått positiva reaktioner från politikerkompisar i andra kommuner. Det här borde vi också göra har flera sagt. Hoppas det sprider sig, då blir det mer pengar till flyktingarna.

Jag har också fått frågor som är betydligt svårare att hantera. Alla politiker har ju inte arbete. En del studerar, en del är arbetslösa, andra är pensionärer med låg pension och känner att de inte kan bidra på samma sätt som jag kan. Jag tänker så här. Om alla bidrar med det som de kan så är det en stor handling. Det är inte storleken på bidraget som är det viktiga, utan handlingen. Om någon eller några känner att de inte har råd att bidra är det självklart ok från mitt perspektiv. Jag vet att de flesta politiker bidrar med sitt engagemang i arbetet med att skapa ett bättre samhälle. För mig är det jättestort att så många är beredda att offra en stor del av sin tid till att göra bättre för andra. Om min utmaning gör att det samlas in mer pengar till flyktingarna än vad det hade gjort om jag inte utmanat mina politikerkollegor har jag uppnått målet med min utmaning.

Solidariteten sitter i själen, inte i plånboken.

Intensivt!

Det är intensivt nu. För ett par veckor sedan var jag i Bryssel och pratade om Botniska korridoren, förra veckan var jag i finska Kotka och pratade infrastruktur och sjötransporter. Vi gjorde också ett mycket intressant studiebesök på en tullstation vid den ryska gränsen. Detta varvat med möten på hemmaplan, möten om stort och smått. Den här veckan är det lite lugnare. Kan faktiskt jobba hemifrån under tisdagen, vilket gör att jag även hinner med några ärenden, både privata och för Hans Lidman Sällskapet. Dessutom slipper jag jäkta till kommunfullmäktigegruppens möte på kvällen. I morgon bär det av till Göteborg och Kvalitetmässan över dagen. Kommer tillbaka så sent att jag måste övernatta i Gävle eftersom sista tåget till Bollnäs hinner gå. Torsdagen är det utskottssammanträde med Fastighets, Teknik och Miljöutskottet, fredagen är det gruppmöte med regionfullmäktigegruppen, lördagen distriktstyrelsemöte och söndagen träff med Arbetarekommunens styrelse. Som sagt, en intensiv period. Även om det är intensivt känner jag mig inte särskilt stressad. Kopplar av när jag sitter på tåget. Det ska väl erkännas att jag vissa dagar är aningen dygnsvill.

Infrastrukturtankar om Gävleborg från ett möte i Bryssel

Har varit i Bryssel på ett möte om Botniska korridoren, "Connecting Europe-Completing the TEN-T Core Network by 2030". Botniska korridoren omfattar järnvägen i hela norra Skandinavien och är pulsådern och transportlänk till resten av Skandinavien och övriga Europa. Här går stora mängder godstransporter med livsviktiga råvaror för hela Europa. Botniska korridoren kopplar samtidigt norra Skandinavien med övriga Europa och världen via Sveriges största internationella flygplats, Arlanda. Denna koppling är oerhört viktig för de många starkt exportinriktade företagen i denna del av Europa.

Region Gävleborg, liksom övriga regioner utmed Botniska korridoren, behöver vara direkt ihopkopplad med ett större Europeiskt transportsystem för att kunna uppnå integrering i övriga Sveriges och Europas hållbara tillväxt och utveckling. Ur Gävleborgsperspektivet ser vi gods och persontransporter till och från vårt län som en ren överlevnadsfråga. En bra järnväg ger oss bra pendlingsmöjligheter såväl inom som utom länet. Fler och fler bor och arbetar eller studerar på olika orter.

Järnvägen i EU bygger på så kallade stomnät. Det är därför viktigt att tillhöra ett stomnät. Har man statusen stomnät innebär det att det är lättare att få till medel för upprustning av dessa järnvägar. Det är i EU som man beslutar om vilka järnvägar som ska räknas som stomnät. Man måste därför jobba mot både EU-nivån och regeringen om man ska nå framgång. Det finns ett stomnät i Sverige, Scand-Med korridoren som går från Palermo i Italien upp till Örebro/Stockholm. Tyvärr slutar Scand-Med korridoren i Örebro/Stockholm. Regionerna och länen från Örebro och uppåt menar att även Botniska korridoren ska ingå i stomnätet. Faktum är att 90% av all järnmalm som bryts och processas till stål och används i EU kommer från gruvorna i norra Sverige. Och sett ur det perspektivet borde det ju vara självklart att Botniska korridoren ska vare en del av stomnätet. När man tittar på stomnätskartan idag så slutar den i Stockholm/Örebro. Hela norra Skandinavien är en grå fläck på järnvägskartan.

När jag vid olika tillfällen träffat andra län och regioner så lyfter man två saker som viktiga om vi ska kunna skapa en positiv utveckling och därigenom förutsättningar för fler i arbete och fler elever som klarar skolan, nämligen infrastruktur och kompetensförsörjning. Därför jobbar Region Gävleborg hårt med bland annat dessa frågor. En funktionell järnväg i bra skick är därför en högt prioriterad fråga för oss. Dubbelspår på Ostkustbanan är nyckeln till en bättre järnväg genom vårt län. Det skulle också innebära mer plats på Norra stambanan, vilket i sin tur innebär att vi kan utöka persontrafiken, dels inom länet men också ner mot Uppsala-Stockholm.

Min uppgift på mötet vara att belysa det regionala perspektivets samverkan med riks och EU-perspektiv och på vilket sätt EU och industrin inom EU vinner fördelar på att Botniska korridoren prioriteras. Föredraget var kort, kanske 10 minuter och hölls på avancerad EU-engelska. Jag var naturligtvis väldigt spänd inför min föredragning. Det var en hel del viktiga personer där. EU-parlamentariker, Ordförande för EU-parlamentets transportutskott Michael Cramer, representanter för CPMR, Per Bondemark, vice VD på SSAB. TEN-T:s ordförande Pat Cox högra hand mfl. Dessutom deltog politiker från Region Örebro, Västerbotten, Sundsvall samt Vasa i Finland. Föredragningen gick bra. Hela eftermiddagen var lyckad. Engagemanget från de viktiga personerna var påtagligt. Vårt budskap gick fram.

Mötet var endast två timmar långt, men förberedelserna desto längre. Planeringen för mötes inleddes i januari för att kunna säkerställa att rätt personer kunde delta. Då är det bara för mig att prioritera bort Regionfullmäktige. Många förmöten har hållits och hela förmiddagen gick åt till den sista finslipningen inför mötet. Mötet var således ett resultat av ett långt och intensivt förberedelsearbete. Min insats var en dag, men den var lika viktigt som allt förberedelsearbete och har bara kunnat utföras av mig eller något annat regionråd.

Bryssel är intressant ur flera perspektiv. Att ta sig in i EU-parlamentet Är en historia för sig. Säkerheten är rigorös, det är svårare än att ta sig igenom en säkerhetskontroll på en flygplats. Förvånas över att vakten vid ingången till parlamentsbyggnaden endast pratar och förstår franska. Man kan ju tycka att åtminstone engelska borde vara ett krav. Väl inne tänkte vi ta en fika. Upptäcker då att det är kontanter som gäller. Många affärer tar bara kontanter, taxi tar ofta bara kontanter osv. Det kontantlösa samhället har inte slagit igenom på samma sätt som här hemma.

Även resan till och från Bryssel var ett äventyr för sig och på något sätt en väldigt talande inramning om behovet av järnvägssatsningar. När vi skulle åka från Gävle till Arlanda var det spårfel söder om Gävle. För att hinna med flyget var vi tvungna att ta taxi till Arlanda. När vi åkte hem var tåget från Arlanda till Gävle två timmar försenat, vilket gjorde att vi kom till Gävle tjugo över två på natten.

Resan ger perspektiv på det uppdrag Region Gävleborg numera har. Att jobba med regional utveckling och infrastruktur kräver att man höjer blicken och ibland gör sig omaket att se på Gävleborg ur lite andra perspektiv. Sjukvården är självklart basen i vår verksamhet, men utan fungerande infrastruktur och regional utveckling får vi svårt att säkerställa rätt resurser till sjukvården, till skolan eller till äldreomsorgen. Därför är det viktigt att vi som är regionpolitiker omfamnar hela vårt uppdrag.

Sammanhållet eller delat län? Norrut eller söderut? Så här tänker jag idag.

Intrycken från fredagens målbildsdag är många. Ur mitt perspektiv var dagen lyckad, många spännande möten och intressanta samtal. Föreläsningen med Göran Adlén, trendanalytiker gav också en del att tänka på. Jag tror och hoppas att målbildsdagen var startskottet på något nytt. Den känslan hade jag när jag satte mig i bussen och för mitt inre började utvärderingen av dagen. Jag önskar att vi kan ha återkommande framtidsdagar där alla som vill bidra till länets utveckling deltar. Vi har allt att vinna på att fortsätta i den riktningen. En del av min målbild 2030 är lax i Ljusnan, vandringsvägar för fisk upp till deras naturliga vandringshinder i Hylströmmen och Laforsen. En levande älv som mår betydligt bättre än idag och som är en del av en hållbar besöksnäring.

Hela Hälsingland, hälsingetidningarnas ledarredaktioner var där och uppmanade till att skriva under ett kontrakt, ett kontrakt där löftet var att inför framtida regionbildning jobba för att hålla ihop länet och för att länet skulle gå söderut. Jag och många med mig skrev på direkt. Det verkar som det finns ett brett stöd för att  hålla ihop länet och gå söderut. Varför då kan man ju undra? Hålla ihop länet ja, men söderut? Är vi inte mer norrlänningar än mälardalingar, svear eller sörlänningar?

Jag är hälsing. Visserligen född i Sandviken men som uppväxt i Bollnäs och Röste är det självklart att se på världen ur en hälsings perspektiv. Föredrar faktiskt att identifiera mig som flugfiskare, men i det här sammanhanget funkar hälsing bättre. Varför skrev jag då på kontraktet? Jag har naturligtvis tänkt efter och jag har landat i uppfattningen att Hälsingland och Gästrikland utvecklas bäst om vi sitter ihop och i framtiden tillhör en region med Uppsala som motor. Jag tänker så här.

Idag går pendlingsströmmarna söderut. Fler människor, till och med i Hudiksvall arbets och studiependlar söderut än norrut, det förenklas med ett sammanhållet län. Det blir också enklare att pendla mot Uppsala och Mälardalen om vi tillhör samma region. Kollektivtrafiken brukar ju kopplas ihop med län/region. Alternativt så går några län ihop. Norrtåg och Tåg i Bergslagen är två exempel. Om vi går norrut behöver vi ha samma form av avtal som vi har idag med exempelvis Uppsala. Det funkar ganska bra. Men om vi delar länet, vad händer då? Då tar ansvaret för regiontrafiken slut i Holmsveden respektive Ljusne. Eventuella avtal blir då betydligt krångligare och troligen dyrare för såväl skattebetalare som för pendlare. X-tågen som idag går till Sundsvall kör och bekostar X-trafik och skattebetalarna i Gävleborgs län. En gång i tiden fanns det ett avtal med Västernorrland, ett avtal som Västernorrland av ekonomiska skäl inte vill förnya. En framtid med ett delat län skapar troligen fler sådana problem med sämre pendlings och resemöjligheter söderut. Det försämrar Hälsinglands utvecklingsmöjligheter. Dessutom har X-trafik idag avtal med SJ så att man kan åka med länskortet på SJ:s tåg om man löser ett tilläggskort. Det blir också svårare om man delar länet. X-trafik har också avtal med SJ om en del av SJ-tågen som går till och från Ljusdal. Den typen av avtal blir lättare att upprätthålla om man håller ihop länet och tillhör en region med Uppsala som motor. Sämre pendlingsmöjligheter söderut försämrar också Gästriklands utvecklingsmöjligheter av samma skäl som jag angivit ovan.

Sjukvården är en annan orsak till att jag som Hälsing menar att länet måste hålla ihop och att blicken ska vara vänd söderut. Gävleborgs län är ett av få län som har bra ekonomi, till och med sjukvården går hyfsat. Skulle vi gå norrut blir Umeå vår universitetssjukhus och dit är det som bekant längre än till Uppsala. Vad händer då med Hudiksvalls sjukhus? Med den relativa närheten till Sundsvall och de ekonomiska utmaningarna landstingen norr om oss har känner jag stor oro för Hudiksvalls sjukhus. Risken är stor att det omvandlas till ett sjukhus av Bollnäs sort, ett sjukhus utan BB och akutkirurgi. Det skulle drabba hela landskapet. Går vi söderut ser jag inte den risken. Skulle länet delas så är det Sundsvall och Umeå som gäller för den vård som vi idag får i Gävle och Uppsala. Som hälsing är det därför självklart för mig att blicka söderut.

Ekonomin är ett tredje viktigt skäl för mig att blicka söderut. Region Gävleborg har god ekonomi. Uppsala län har bättre ekonomi jämfört med Västernorrland och Jämtland/Härjedalen. Det betyder bättre utvecklingsmöjligheter jämfört med om man måste göra enorma besparingar direkt när man går in i en ny regionbildning. Det kanske är så att jag har svårt att se fördelar med att gå norrut eftersom jag förblindas av fördelarna med att gå söderut, vad vet jag. Vi ska självklart ha goda samarbeten med våra grannar oavsett vilka grannar vi får i framtiden.

Några valde att inte skriva på. En del kanske ser en annan framtid än vad jag ser, en annan valde att invänta någon form av demokratisk process. För mig en märklig hållning. Oavsett så borde man ha en egen uppfattning, i alla fall om man är ledande politiker. Vi är ju inte där ännu där partierna sagt sitt och då kan man faktiskt ge uttryck för sin egen uppfattning oavsett om man är regionråd eller distriktsordförande för sitt parti. Jag kan förstå om det i norra Hälsingland finns andra tankar och funderingar. Att en del ser fördelar jag inte ser med att gå norrut. Framför allt närheten till Sundsvall. Det allra viktigaste för Hälsingland är att länet hålls ihop. Hela länet, men framför allt Hälsingland får bättre utvecklingsmöjligheter om länet hålls ihop och ur mitt perspektiv är det för Hälsinglands och för Gävleborgs framtids skull självklart att blicken är vänd söderut.

Därför skrev jag på kontraktet omedelbart. Och jag har inte glömt Dalarna. Dalarna ser jag som en del av samma region som Gävleborg och Uppsala.

Om lågt hängande frukter i Ljusnan

Igår var jag på ett informationsmöte om Ljusnan och vattenkraften i Ljusnan. Ett intressant möte som tydligt visar vilka intressekonflikter som finns i och runt Ljusnan/Voxnan och andra utbyggda älvar. Konflikten mellan vattenkraftproduktion och miljöintressen. Jag är övertygad om att det i de flesta fall är en helt onödig konflikt. Det är tekniskt möjligt att miljöanpassa vattenkraften utan att för den skull varken äventyra energitillgång eller lönsamheten för vattenkraften. En positiv sak som hänt är att Klumpströmmen/Bollnäsströmmarna har högre vintervattenföring idag. Det ger framför allt harren i Klumpströmmen bättre förutsättningar. Detta tack vare en bra dialog mellan Fortum, kommunen och Kammarkollegiet.

Frustrationen från oss som vill miljöanpassa vattenkraften är stor. Det händer på tok för lite och det går för långsamt. Det känns som vattenkraftlobbyn lyckas bra med att påverka regeringen, vilket riskerar att göra en ny lagstiftning meningslös ur Ljusnans perspektiv. Blir Havs och Vattenmyndighetens förslag till strategi för implementering av EU:s vattendirektiv verklighet är det kört för Ljusnan. Det blir helt enkelt inga vandringsvägar förbi kraftverken upp till Laforsen. Trots att det finns en forskningsrapport som visar att man kan skapa fiskvägar utan att tappa vattenkraftproduktion. En forskningsrapport som vattenkraftbranschen själv tagit fram genom Elforsk. Frustrationen märktes tydligt på mötet.

Under mötet igår pratade Fortum att man bör jobba med "lågt hängande frukter" istället för att fokusera på HaV:s så kallade strategi och lagstiftning som varken kommunen, Fortum eller andra på kort sikt inte kan påverka. Alla måste ju förhålla sig till den lagstiftning som finns. Det håller jag med Fortum om. Harmångersån och Ljungan är två exempel på hur man framgångsrikt och i dialog kan jobba inom ramen för gällande vattendomar och lagstiftning.

Bollnäsströmmarna är en del av Ljusnan man kan göra en del i utan att behöva nya vattendomar. Jag föreslog därför att kommunen tillsammans med Fortum och Länsstyrelse i dialog jobbar för att skapa fiskvägar mellan Varpen och Galvån, samt flottledsåterställning av Galvån. Länstyrelsen lovade att bjuda in till en sådan dialog.

Jag har en annan dröm. En dröm som är mer långsiktig. Min dröm är att göra Ljusnan till en forskningsälv för miljöanpassning av vattenkraften. Hur bygger man fiskvägar på bästa sätt, hur reglerar man en hårt utbyggd älv ur ett miljöperspektiv samtidigt som en effektiv vattenkraftproduktion sker i älven. Tänk om man kunde samla forskning, miljökompetens, vattekraftkompetens i ett stort projekt där man testar de teorier som finns idag. Mig veterligen har man inte jobbat i en en hel älv (fram till laxens naturliga vandringshinder). De exempel jag känner till är mindre komplexa älvar och fiskvägar förbi enstaka kraftverk.

Låt oss plocka de löst hängande frukterna istället för att gräla om sånt vi på kort sikt ändå inte kan påverka. Vi måste jobba med det som är möjligt inom ramen för gällande lagstiftning fram till dess en ny lagstiftning är på plats.

Partiledardebattankar om människosynen bakom tjafsandet

Lyssnade på partiledardebatten igår. Fast bara en timme. Tröttnade och bytte kanal till Bron istället. Varför? Som regionråd borde jag sitta bänkad och följa debatten. Vad som sägs och vad som inte sägs. Tänker på när Obama och Putin träffades för ett tag sen. Man tjafsade om vem som tagit initiativ till mötet. Det kändes likadant igår. Vem bjuder in vem? Debatten var tråkig på flera sätt. Partiledarna tycks antingen läsa innantill från manus eller inväntar att få droppa en på förhand inövad slagfärdighet som ger rubriker i media och likes på sociala medier. Dessutom verkar alla ha gått samma retorikutbildning. Tråkigt och förutsägbart.

Det handlar trots det om mer än tjafsande om makt. Det blir allt tydligare att det finns avgörande skillnader inom politiken som gör att man inte vill eller kan samarbeta. Inte bara mellan SD och övriga partier utan också mellan höger och vänster. Det är skillnaden människosynen tillsammans med politiken som gör att det blir svårt med samarbete över blockgränserna. Det är ju människosynen som ligger till grund för vilka värderingar man har och värderingarna styr vilken politik man tror på.

Vi socialdemokrater tror att vi behöver fler i utbildning för att kunna få fler i arbete, medan allianspartierna verkar tro att en låglönearbetsmarknad är lösningen för att fler ska komma i arbete. Alla kan inte bli akademiker säger FP:s Jan Björklund. Det är sant, men alla kan utbilda sig. Många på högskolor och universitet men också kvalificerade yrkesutbildningar. Låglönejobb är bra instegsjobb på arbetsmarknaden menar alliansen. Efter 8 år av allianspolitik har då inte jag märkt att det funkar. Ungdomsarbetslösheten har inte sjunkit. Även arbetslösheten för utrikesfödda är också skrämmande hög.

Pengar till välfärd är väsentligt. En bra skola, bra sjukvård, bra äldreomsorg osv är fundamentet i ett fungerande välfärdssamhälle. Därför måste skatter tas in. Fler som betalar skatt, inte högre skatter var Anders Borgs recept. Ett recept som inte funkar och en kvarleva från nyliberalismen. Konsekvenserna av nyliberalismen ser vi i Europa idag. Vi tappar i konkurrenskraft gentemot omvärlden, större sociala och ekonomiska klyftor är resultatet av den politik som sjösattes av Margaret Thatcher på 80-talet. Nyliberala idéer skapar inte välfärd möjligtvis vinster, de fördelar om samhällets resurser. Det var det jag såg igår under debatten. Allianspartiernas företrädare är samtliga präglade av den nyliberala människosynen även om få om ens någon av dem kallar sig nyliberaler, därför är samarbete över blockgränserna svåra. Vi socialdemokrater tror inte på dessa idéer och delar definitivt inte den nyliberala människosynen.

Det kanske är sant att 4 av 5 nya jobb skapas i de små företagen, bland annat i låglönebranscher. men vad är det för mening med jobb som man inte kan leva på? Anständiga löner måste vi ha råd att betala oavsett yrke och bransch. Vi socialdemokrater vill fördela om de pengar som samhället genererar och bygga välfärd. En väl fungerande välfärd ger människan frihet. Alliansen menar att vi ska prioritera dessa låglönejobb inom exempelvis RUT-branschen och därför kritiska till regeringens politik. faktum är ju att det troligen aldrig funnits så mycket pengar som det finns idag, ändå är många fattiga och fler och fler barn fixar inte skolan och lever under ovärdiga uppväxtförhållanden.

Låglönejobb behövs om nyanlända lätt ska komma in på arbetsmarknaden hävdar allianspartierna. faktum är att om man jämför de nyanlända som kommer till vårt län idag så är det en större andel av de nyanlända som har eftergymnasial utbildning jämfört med vi länsinvånare. Är man högutbildad ska man väl ha ett arbete på den utbildningsnivå man har? Människosynen hos allianspartierna skrämmer mig om de menar att sjuksköterskor, ingenjörer, jurister mm ska in i RUT-branschen för att kunna få jobb.

Vi behöver en politik som ger förutsättningar för fler att utbilda sig och fler kvalificerade jobb istället för jobb i låglönebranscher. Man ska kunna leva anständiga liv oavsett vilket jobb man har. Därför måste utbildning stimuleras före låglönejobb. Vi måste bli bättre på export oavsett om vi exporterar varor eller tjänster. Exportintäkter är viktiga för tillväxten. RUT och andra låglönejobb ger inga exportintäkter, bara rundgång och omfördelning till de redan rika.

Detta hörde jag under den timma jag orkade lyssna på partiledardebatten, idag känner jag mig lite dyster. DÖ är död och snart kommer krav från alliansens fotfolk på att fälla regeringen. Man föredrar SD framför V och MP eftersom SD inte är ett hot mot dem. SD:s människosyn hotar inte alliansens politik och syn på hur samhällets resurser ska fördelas. Därför är en blocköverskridande regering nödvändig. Tyvärr såg jag inga som helst tendenser till en öppning i den frågan. De utsträckta händer som sägs finnas tror ingen på. I svåra tider krävs ansvar och ledarskap. Kompromisser och långsiktighet. När Sverige präglades av blocköverskridande överenskommelser var inte den nyliberala/konservativa människosynen förhärskande inom borgerligheten. Det fanns insikt om att kompromisser var bättre och nödvändiga trots att man ibland tvingades begå våld på sin politiska övertygelse. Idag saknar partiledarna den insikten.

Omtumling och annat

Det gäller att se möjligheter. Att våga släppa taget och förverkliga de drömmar man har. Samtidigt måste man ha markkontakt. Vågar man inte släppa taget blir man en förvaltande politiker. Förlorar man markkontakten kan det också sluta illa. Det är därför politik är och ska vara ett lagarbete, fast ett lagarbete som bygger på drömmar och visioner om ett bättre samhälle. Vi måste helt enkelt våga släppa taget ibland om man vill skapa utveckling. Förvaltning skapar sällan något annat än krånglig byråkrati.

Vi regionråd har besökt Sandvik och Sandbacka Park. Fått insyn i hur Sandvik Coromant arbetar och tänker, samt fått information hur Sandvik bidrar till omställning genom tillverkning av plåtarna som skapar elektricitet i bränsleceller.

Många tankar dyker upp i min skalle. För det första hur bilden av Sandvik som företag är för gemene man jämfört med verkligheten. Hur Sandviken förvandlats från bruksort till en modern industristad framför våra ögon utan att vi märkt eller tänkt på det. Jag inspireras av besöket, av den framtidstro Sandvik förmedlar.

En annan tanke etsar sig fast. Den handlar om Region Gävleborgs uppdrag, eller synen på vårt uppdrag. Dels att leverera sjukvård i världsklass och dels vårt regionala utvecklingsuppdrag. Förra veckan hade Anne-Marie Bergström (M) en insändare/debattartikel i tidningarna som bygger på att Region Gävleborg har fel fokus. Vi borde diskutera mer sjukvård och lämna över utvecklingsfrågorna till näringslivet. Så kan man naturligtvis tycka, men kanske inte om man är politiker i Region Gävleborg. Skillnaden mellan landsting och region är ju bland annat det regionala utvecklingsuppdraget. Ett uppdrag vi fått av staten. Det borde man naturligtvis vara medveten om när man tackar ja till uppdrag inom Region Gävleborg. Sjukvården behandlas till största del i Hälso och Sjukvårdsnämnden och utvecklingsfrågorna i regionstyrelsen och dess utvecklingsutskott. Är man då intresserad främst av sjukvårdsfrågor engagerar man sig i Hälso och Sjukvårdsnämnden. Så tänkte i alla fall jag när jag kandiderade till Hållbarhetsnämnden och som Regionråd. Infrastruktur, folkhälsa, kollektivtrafik, miljöfrågor och utvecklingsfrågor. Jag ser en tydlig koppling mellan dessa frågor och därför känns det helt rätt att som regionråd jobba med dessa frågor. De av mina partikamrater som är mer intresserade av sjukvård sitter i Hälso och Sjukvårdsnämnden.

Kanske är det så att den egentliga skillnaden sitter i politiken. Moderaterna tror kanske inte på politikens förmåga att bidra till regional utveckling och därför är de frågorna onödiga. De kanske tror att det räcker med skattesänkningar, låga löner och RUT-tjänster för att skapa utveckling?

Det kanske är därför Moderaterna i Region Gävleborg bara vill syssla med sjukvård?

Som socialdemokrat tror jag på politikens kraft och förmåga att skapa utveckling. Ska vi kunna skapa ett jämlikt, jämställt samhälle med små sociala och ekonomiska klyftor måste vi skapa jobb som konkurrerar med omvärlden, med hög kompetens, forskning, i framkant. Innovationer skapar utveckling. En miljö där entreprenörer och innovatörer trivs skapar produkter och tjänster som skapar arbetstillfällen i branscher där varor och tjänster exporteras. På så sätt får vi in pengar till välfärd. På så sätt kan vi också hålla upp lönerna i serviceyrken på en anständig nivå.

Genom att skapa mötesplatser mellan företag, entreprenörer, innovatörer, offentliga företrädare och politiker är jag övertygad om att mer utveckling sker. Genom att förstå omvärlden, ha en gedigen framtidsspaning ökar möjligheten för oss att med utvecklingsmedel, sk 1:1-medel stötta idéer, innovationer och projekt som syftar till att skapa en långsiktig hållbar utveckling för länet och därigenom fler arbetstillfällen och bättre möjligheter att bo och leva i vårt län. Genom att jobba strategiskt strukturerat med folkhälsa, med utvecklad samverkan i gemensamma frågor inom vård, utbildningsfrågor, miljöfrågor, kollektivtrafik, infrastruktur mm tillsammans med kommuner och näringsliv skapas också förutsättningar för en bättre välfärd. Genom att vara aktiv gentemot staten (regering, trafikverk, SJ mfl) kan vi få fler och bättre satsningar på infrastruktur (väg, järnväg, fiber osv) skapar vi också förutsättningar för utveckling i länet. Genom att vara aktiva på EU-nivån kan vi påverka beslut i positiv riktning för länet. Även här handlar det främst om infrastruktur, men även miljöfrågor, folkhälsa, kulturfrågor är viktiga att jobba med gentemot EU.

Ska vi lyckas att lyfta länet måste vi göra det tillsammans. Därför är det viktigt att det frigörs tid att diskutera och fatta strategiska beslut i dessa frågor i regionstyrelsen och i regionfullmäktige. Sjukvården är självklart minst lika viktig som när vi var landsting. Det är därför Hälso och Sjukvårdsnämnden finns. Det också där de flesta sjukvårdsrelaterade frågor ska behandlas.

Hur som helst, vad kan vi lära av företag som Sandvik? Massvis! Fast just nu känns det bara omtumlande. Alla intryck måste falla på plats innan jag börjar dra i mina inre trådar som skapats av det jag sett och upplevt av besöket på Sandvik och på Sandbacka Park.

Förväntningar

Ibland funderar jag på vilka förväntningar som finns på mig och andra politiker. Som toppolitiker förväntas du förutom att sköta ditt uppdrag, delta i samtliga partiaktiviteter, delta i föreningslivet, delta i olika kulturevenemang, umgås med familj och vänner, ha andra fritidsintressen, sköta om hus och hem mm. Är du dessutom förälder förväntas du dessutom hämta/lämna vid förskolan och skolan, delta i barnens fritidsaktiviteter, hjälpa till med läxor, gå på föräldramöten mm. Missar du något finns besvikelsen hos den du missar eller prioriterar bort.

Det som är direkt kopplat till politiken motsvarar förutom minst heltid 2-3 kvällar i veckan och minst en helg i månaden om du är heltidspolitiker på min nivå. Är du fritidspolitiker är det ännu svårare eftersom du inte alls styr över din tid på samma sätt som jag som heltidspolitiker kan göra. Du förväntas ju också sköta ditt jobb och göra yrkesmässig karriär. Övrig tid ska du hinna med resten av det jag beskrivit ovan, barn, familj, vänner, hus och hem, föreningsliv/kulturliv, andra fritidsintressen mm. Finns den människan som klarar detta? Jag gör det inte. Jag gör mitt bästa, mer än så går det ju inte att göra, eller hur?

Vilka sviker jag då när jag gör mitt bästa? I stort sett alla! Jag sviker partiet när jag prioriterar familj, vänner eller mitt flugfiske, jag sviker familjen, barnen, vännerna när jag prioriterar politiken och partiarbetet istället för föräldramötet eller barnens fritidsintressen, läxläsning. Jag sviker även föräldrar/syskon när jag prioriterar politiken framför födelsedagar eller annat umgänge med dem. Jag sviker medborgarna när jag inte deltar i föreningslivet/kulturlivet och den verklighet de som inte är politiker lever i.

Tricket är att prioritera rätt. Det största sveket är nämligen om jag sviker mig själv. Jag väljer ibland att prioritera bort partiet till förmån för familj, vänner och mitt flugfiske. Tyvärr har jag kommit till insikt några år för sent, vilket innebär att jag i stort sett missat min dotters uppväxt, skolgång och fritidsaktiviteter. Inget att göra åt, men det är något jag alltid kommer att ha dåligt samvete för.

Tänk er då om du är politiker och småbarnsförälder. Hur ska du hinna med då? Villkoren för politiker måste helt enkelt förändras om vi menar allvar med att vi vill bredda rekryteringen av politiker. Fler unga, fler småbarnsföräldrar, fler med invandrarbakgrund mm. Som det är nu är politiken optimerad för sådana som mig, dvs medelålders med vuxna barn. Vi är de som bäst motsvarar förväntningarna. Vi sviker på sin höjd våra partners, våra barn, vår familj och våra vänner. Och sånt kan man ju leva med eller hur?

Jag är övertygad om att man måste våga prioritera hårdare om man ska kunna hålla ihop sitt liv. Jag har sett för många exempel på politiker som bränt ut sig och slutat som ensamma och bittra. Familjen tröttnar (skilsmässa), vänner tröttnar och när det är dags att lämna uppdragen står man där helt ensam utan socialt skyddsnät. Då är det lätt att bli bitter. Jag tänker helt enkelt inte sätta mig i den situationen. Familj, flugfiske och vänner är allt för viktiga.


Varför kommer dessa funderingar just nu? Det kom ett mail från partiet, där partiet förväntar sig att jag deltar i en partiaktivitet lördagen den 10 oktober. Jag prioriterar havsöringsfiske med vänner den helgen.

Nämnd vs Fullmäktige

Idag har vi haft sammanträde med Hållbarhetsnämnden. Det är märkligt hur olika sammanträden kan vara. Regionfullmäktige och regionstyrelsen är ofta trista tillställningar där fokus ligger långt bort från de viktiga strategiska frågorna. I alla fall utifrån oppositionens horisont. Jag skrev om det i mitt förra inlägg.

Hållbarhetsnämndens sammanträden känns däremot väldigt konstruktiva. Där har vi fokus på frågorna, har bra och intressanta diskussioner och debatter. Tycker vi olika har vi väl grundade argument för det. Det förekommer inte att man ställer sig bakom beslutet för att sedan lämna in ett särskilt yttrande i samband med protokollsjusteringen.

Undrar vad det beror på? Är det för att nämnden har en större andel kommunpolitiker som är vana att ha fokus på frågorna och därigenom också har en bra förmåga att lyssna och resonera jämfört med styrelsen och fullmäktige som på oppositionssidan domineras av gamla landstingspolitiker? Eller beror det på andra saker? Kanske är det svårare att göra populistiska utspel inom Hållbarhetsnämndens område?

Jag är övertygad om att länet skulle må bättre om man från oppositionens ledande företrädare i fullmäktige och i styrelsen anammade Hållbarhetsnämndens sätt att arbeta istället för att sätta billiga politiska poänger före breda lösningar och gemensamma beslut som skapar stabilitet i den egna organisationen.

Surrealistiskt regionfullmäktige

Anledningen till att jag vill vara regionpolitiker är att Region Gävleborg har ett regionalt utvecklingsuppdrag. Det är den stora skillnaden jämfört med det gamla landstinget, där sjukvården var huvuduppdraget. Det är också därför Region Gävleborg beslutat om att ha en nämndsorganisation där Hälso och sjukvårdsnämnden är den största nämnden. Tanken är att det mesta av verksamheten hanteras i nämnderna så att styrelsen och fullmäktige kan fokusera på strategiska frågor och regional utveckling. Därför var gårdagens regionfullmäktige en lätt surrealistisk tillställning.

Oppositionen ägnar all sin tid åt två saker. Att helt onyanserat svartmåla länet i allmänhet och sjukvården och personalpolitiken i synnerhet utan att själv ha några konkreta idéer eller förlag samt att skriva motioner och interpellationer om detaljfrågor i sjukvården. Istället för att ställa frågorna i Hälso och sjukvårdsnämnden, där de flesta frågor hör hemma. Det tydligaste exemplet är nog när man kritiserar personalpolitiken och  dissar de enkäter och undersökningar som arbetsgivaren gör med uppemot 85% svarsfrekvens och hänvisar till egna enkäter med ca 20% svarsfrekvens eftersom deras egen enkät bekräftar deras politiska syften. Konstruktivt? Man pratar om personalflykt men vill inte lyfta blicken göra jämförelser med andra landsting och regioner. Om vi inte har en bra omvärldsanalys i botten, hur kan vi då vara säker på att vi dragit rätt slutsatser och därigenom vidta rätt åtgärder? Att ensidigt svartmåla är lika konstruktivt som att ensidigt skönmåla verksamheten.

För mig med bakgrund i kommunpolitiken är oppositionens agerande mycket märkligt. Visst hade vi i kommunpolitiken stundtals hårda duster med oppositionen, men en stor skillnad finns. Oppositionen i Bollnäs var och är alltid intresserad av att diskutera lösningar, av förhandlingar i syfte att utveckla kommunen. Det finns många exempel, allt ifrån budget till Framtidens skola. I Region Gävleborg upplever jag noll och ingenting från oppositionen. Politiken och svartmålningen verkar vara viktigare än att utvecklad sjukvård och regional utveckling.

Allt var dock inte negativt. Vi tog i stor samstämmighet det regionala Folkhälsoprogrammet samt hade en mycket bra diskussion om gratis kollektivtrafik för asylsökande. Margareta Sidenwall (KD) har skrivit en motion i frågan. Enligt kommunallagen får vi inte bekosta gratis kollektivtrafik till människor som inte är folkbokförda i regionen och därför kan vi inte bifalla motionen. Däremot kan X-trafik skriva ett avtal med Migrationsverket där Migrationsverket kan köpa busskort och därigenom kan de asylsökande erbjudas gratis kollektivtrafik. I Kalmar län finns en sådan lösning. X-trafik har redan fått uppdraget av Hållbarhetsnämnden. Dessa två frågor var i stort sett det enda riktigt konstruktiva som hände mellan 9.30 och 19.00 igår kväll. Hälften av interpellationerna hanns inte med och sköts därför upp till nästa sammanträde.

Vi i majoriteten kan bara bita ihop och jobba med regional utveckling mellan sammanträdena. Synd bara att vi får göra allt jobb själva. Länet utvecklas mycket bättre om vi hade haft en konstruktiv opposition. En opposition som utmanar genom egna förslag, en alternativ politik där vi i vissa frågor kan förhandla fram gemensamma utgångspunkter för länets utveckling. En opposition som istället för att ensidigt svartmåla sjukvården uppträder mer balanserat och fokuserar på de utmaningar och brister som faktiskt finns. Rätt fokus förbättrar verksamheten, ensidig svartmålning hämmar utvecklingen. Som det är nu så bidrar knappast fullmäktigesammanträdena till att göra Gävleborg till en bättre plats att bo och leva i.

Om konsten att gömma sig eller flytta fokus från besvärande frågor

Jag har ägnat en den senaste tiden att försöka få igång en debatt med det moderata oppositionsrådet i regionen, Patrik Stenvard (M). Anledningen är främst att jag menar att deras politik för Region Gävleborg inte håller ihop. Detta av två skäl. Främst det ideologiska skälet då Patrik Stenvard i flera områden låter ideologiska dogmer gå före verkligheten. Det oroar mig. Det har handlat dels om ett yttrande till en statlig utredning ang glesbygdsstöd till exempelvis post och apotekstjänster och dels ett motstånd mot att vi driver projekt för att kunna organisera mobil samåkning på glesbygden. Mobil samåkning innebär att man genom exempelvis en app på sin telefon kan se vilka som åker till från orter på landsbygden till exempelvis jobbet i stan. tanken är att om fler kan samåka underlättas livet på landsbygden och vi spar miljö. Kostnaden för samåkningen delas av de som samåker. Det är en stor skillnad gentemot ren näringsverksamhet. Ingen ska tjäna pengar på samåkningen. Patrik Stenvard menar att en organiserad samåkning hotar taxinäringen på landsbygden och motsätter sig därför ett sådant projekt. Vem åker taxi till jobbet? När det gäller stöd och service till glesbygden så menar Stenvard att marknaden ska lösa detta. Jag menar att en lösning kan vara att ge Posten eller det statliga Apoteket och kanske även SJ ett samhällsuppdrag vid sidan av det rent kommersiella uppdraget som de statliga bolagen har. Det finns uppenbarligen inte en tillräckligt stor marknad för apotekstjänster, posttjänster eller persontrafik i hela landet. Frågan är synnerligen aktuell nu när SJ vill dra in nattågen. Då måste politiken gripa in om vi menar allvar med att hela Sverige ska leva. Det målet verkar inte gälla för Stenvard.

Min största invändning mot det jag hittills sett av Moderaternas regionpolitik är deras budget. 18 miljoner kronor mindre till Hållbarhetsnämnden jämfört med majoritetens budget innebär faktiskt 18 miljoner kronor mindre till kollektivtrafiken i länet. Och då är det kollektivtrafiken på landsbygden som får stryka på foten. Jag har tagit upp den frågan gång på gång i olika insändare och i budgetdebatten utan att få något svar från Stenvard. Lägger man ihop det Moderaterna sagt i debatten med de förslag de lagt i de olika frågorna drar jag slutsatsen att Moderaternas politik för Gävleborg inte omfattar hela länet. Landsbygden verkar helt enkelt inte finnas i gävleborgsmoderaternas värld. De som slås ut av marknadens principer får skylla sig själva verkar det som. Jag menar att Stenvard sviker sitt uppdrag.

Den senaste debattvändan avslutar Stenvard med att meddela att debatten är över eftersom jag inte vill diskutera rikspolitik. Också en märklig inställning. Jag vill diskutera den politik som bedrivs i Region Gävleborg dels av majoriteten och dels av oppositionen, den politik vi ansvarar för. Som lokalpolitiker och regionpolitiker måste man förhålla sig till rikspolitiken oavsett vad man anser om den. Det har vi socialdemokrater fått göra under 8 år och det får Moderaterna göra nu. Att gömma sig bakom kritik mot rikspolitiken visar i alla fall mig att man inte har mycket till egen regionpolitik.

Det som är intressant är att Stenvard inte alls avslutat debatten. Han har flyttat den till sin egen blogg. Inget fel i det, men det begränsar ju möjligheten till debatt. http://stenvard.blogspot.se/ I stället för att redovisa Moderaternas politik fortsätter han på sin blogg att gömma sig. En välkänd debatteknik är ju att ställa motfrågor i stället för att redovisa sina egna åsikter och förslag. Det är den tekniken han använder. Frågan är på vilket sätt det gynnar länet att Moderaterna inte kan redovisa en sammanhållen politik för hela länet?

Är jag bara grälsjuk när jag önskar debatt med Patrik Stenvard om konsekvenserna av Moderaternas politik i Region Gävleborg?

Vad är politik, egentligen?

Det är svårare att skriva om regionpolitiken jämfört med kommunpolitiken. Regionpolitiken är mer komplex, jag är fortfarande ny i mitt uppdrag, en del av mig är fortfarande i en inlärningsprocess. Det är fantastiskt roligt och spännande. Jag känner att jag bidrar samtidigt som jag får så mycket tillbaka. Jag växer så det knakar! Samtidigt finns det en hel del att fundera över. Det som förvånas mest är hur oppositionen hanterar sitt uppdrag. De verkar fortfarande vara inne i det gamla landstingsuppdraget. Det regionala utvecklingsuppdraget verkar de inte tagit till sig över huvud taget. Även partier som Moderaterna är ovanligt passiva i regionala utvecklingsfrågor. Oppositionsrådet Stenvard (M) väljer att sätta sig i det lite tryggare Fastighets och miljöutskottet istället för utvecklingsutskottet där han som oppositionsråd för det ledande oppositionspartiet borde vara självskriven. Där sitter istället Sjukvårdspartiet, ett parti som har sitt fokus på sjukvårdsfrågor och inte på regional utveckling. Det senaste exemplet på oppositionens brist på idéer och egna förslag är diskussionen om behovet av ett Stockholmskontor. Man kan naturligtvis ha åsikter om det. Jag har full respekt för att man har kritik mot ett kontor i Stockholm, det jag saknar från kritikerna i oppositionen är alternativ, egna förslag, egna idéer hur hela länet ska utvecklas. Lägg pengarna på sjukvården är mantrat från framför allt Moderaterna. Sådana påståenden andas mer populism än verklig politik.

Vad är egentligen politik? Allt är politik, i alla fall om man håller sig till flosklerna. Om man utgår från kommunpolitiken eller regionpolitiken är det en mycket viktig fråga att ställa sig. Det mesta av det vi kommun och regionpolitiker ansvarar för är ju styrt av lagar och förordningar. Det kan ju inte vara politik att följa lagen? Politik måste ju vara någonting mer. Den politiska konflikten på kommun och regionnivå borde ju inte handla om förmåga eller oförmåga att följa regelverken i form av lagar och förordningar. Därför borde det också vara ganska enkelt att komma överens mellan partierna när det gäller skola, äldreomsorg och sjukvård. Och ska sanningen fram så är vi också överens om det mesta, fast det kanske låter annorlunda. Eftersom oppositionen motionerar och skriver interpellationer om detaljer istället för ren politik så menar jag att vi är överens om helheten inom sjukvården.

Politiken borde handla om något annat.

Skönt att vara igång

Skönt att komma igång igen efter semestern. Har känt mig lite rastlös den senaste tiden och riktigt längtat efter att börja jobba igen. En skön känsla som det var ett par år sen jag hade. Sommaren har varit skön. Har inte behövt ägna en enda tanke på besparingar och hur dessa drabbar barn och lärare. Ovant, men skönt! Den enda skönhetsfläcken har varit allt vatten i åar och vattendrag. Två svängar till Ljungan är allt. bägge gångerna åkte jag hem i förtid pga högvatten. Harrfisket har varit nästan omöjligt. En fin på 43 cm och några mellan 35-40 cm är allt.

Har också bestämt mig för att det är färdigfiskat i Galvån fram till dess att ån är flottledsrestaurerad. Blir helt enkelt så nedstämd och illa berörd över att ån tillåts vara en övergiven flottningskanal istället för en återställd levande å. Har besökt en del andra mindre åar i Hälsingland i sommar. Åar som är mindre påverkade av flottning, men som är påverkade av kraftverk och dammar. Dessa åar lever på ett helt andra sätt än de rensade delarna av Galvån. Jag tror att kraftverken i ån är ett mindre problem än flottledsrensningen och därför bör återställning från flottledsrensningen ha högre prioritet än fiskvägar förbi kraftverken i Åsbacka. Dammen i Galven har också högre prioritet. Den bör ersättas med en tröskel och en fungerande fiskväg.

Har en ny uppgift att ta tag i. Har blivit ordförande i Regionstyrelsens fastighetsutskott. Regionen äger ju en del fastigheter så det är viktigt att politiken är insatt i frågorna. Ser fram emot det uppdraget. Det som gör det extra kul just nu är en kombination av flera saker. Nya människor och nytt uppdrag ger nya perspektiv, nya utmaningar vilket gör att jag växer som individ. Växer jag som individ och politiker gör jag ett bättre jobb. Att slippa ägna all vaken tid åt besparingar gör att jag kan fokusera på att göra saker bättre i stället för att föreslå försämringar som ingen egentligen gillar ger mig otroligt mycket energi.

Jag riktigt längtar efter vardagen. Det gäller dock att inte fastna i och därmed förhålla sig till sin vardag. Det gäller att ta tag i den och äga sin vardag. Det är då man kan göra skillnad.

Dags att rensa vänlistan?

Dags att rensa vänlistan! Ser sånt på Facebook lite då och då. Någon är frustrerad över en debatt eller en tråd som gått överstyr. Känslorna flödar. Är det rätt väg att gå? Att plocka bort de som har för mig opassande åsikter? Främlingsfientliga eller ibland rent rasistiska åsikter? Jag menar att det är fel väg. Jag har som de flesta Facebookvänner vars åsikter jag inte delar och konstigt vore det väl annars. Jag har också Facebookvänner och riktiga vänner som ibland ger uttryck för främlingsfientliga och även rasistiska åsikter, som länkar till rasistiska sidor osv. De får vara kvar som vänner. Ibland tar jag debatten ibland inte. Beror lite på fråga och dagsform. Men att plocka bort dem? Jag tänker inte så. Skulle jag bara ha vänner som passar in i min värld blev för det första vänlistan ganska kort och för det andra skulle min världsbild bli rätt så skruvad.

Jag gör skillnad på person och åsikt och jag menar att det är mycket viktigt att göra så i ett demokratiskt samhälle. Jag kan ägna kraft och energi åt att bekämpa åsikter och värderingar som jag anser för samhället i fel riktning, men ändå vara god vän med personer som har den åsikten. Vänskap är i min värld djupare än åsikter och värderingar. Jag har aldrig haft privilegiet att välja och vraka bland vänner och därför gör jag vad jag kan för att vårda den vänskap och de vänner jag har. Men tillbaka till Facebook och vänlistan. Hade jag inte varit politiskt engagerad kanske jag tänkt annorlunda, fast det är omöjligt att faktiskt veta. Om existerar inte och jag är den jag är. Jag menar att jag blir klokare både som individ och som politiker om jag har ett brett register av vänner på Facebook. Det ger mig en mer komplett bild av vad som pågår på nätet och i den verkliga världen. Jag tror inte på exkludering. Jag tror att det är viktigare att konfrontera och ta debatten och följa det som pågår än att rensa vänlistan och endast "ta debatten" med de som bekräftar mina egna åsikter och värderingar.

Varför socialdemokrat?

Varför är du sosse? Frågan ställdes av Po Tidholm. Vi träffades på tåg från Stockholm. Po och jag är gamla vänner från ungdomen. Vi träffas ganska sällan numera, kanske inte ens varje år, men tack vare Facebook så har vi fortfarande någon slags relation. Facebook är bra för sånt. Jag har svårt att hålla kontakten med mina gamla vänner. Jag glider bort, iväg oftast åt ett helt annat håll och så tappas kontakten.

Det fanns en tid då jag nästan avskydde Po. Jag ansåg att han var feg som stack till Stockholm och gömde sig istället för att stanna kvar och förändra världen tillsammans med mig. När han flyttade hem igen och började skriva om Norrland och glesbygden menade jag att han hycklade. Sanningen var nog den att det var jag som var för feg för att fly. Omvärlden skrämde. Det var jag som hycklade. Här hemma var jag någon, här hade jag ett liv, ett sammanhang. Vadå omvärld? Jag hade mitt liv här och behövde ingen omvärld för att finna mig själv.

Jag uppskattar de få tillfällen till samtal jag kan få med Po. Ett av skälen är att jag gillar att bli utmanad. Samtalen tvingar mig att tänka efter och ibland omvärdera åsikter och tankar. Vi tycker lika om del saker men helt olika om annat. Jag läser med stor behållning hans Norrlandsbok. Den manar till eftertanke hos oss som är politiskt engagerade, särskilt vi som kämpar för rättvisa och solidaritet. Jag har efter många år förstått att jag behöver omvärlden för att kunna bli en klokare bättre människa. Jag kanske förstod det senare än många andra.

Varför blev jag då socialdemokrat? Frågan är svår att svara på. Jag kan ju hävda att jag delar socialdemokratins grundvärderingar. Det enkla svaret, det undanglidande svaret. Svaret jag ger för att slippa ställa frågan till mig själv. Ett ordentligt svar kräver eftertanke. Det var en ganska lång process hos mig att bli eller kanske acceptera att jag är socialdemokrat. Som punkare gjorde jag ju uppror mot det socialdemokratiska samhället som jag upplevde inte accepterade mig eftersom jag inte passade in i deras mall.

Att mina värderingar låg till vänster förstod jag tidigt. Vänstervågen på 70-talet hade jag ändå svårt för. Dels var jag för ung och dels var jag för individualistisk. Skrämdes liksom av kollektivismens likriktning. Jag försökte med Vänsterpartiets ungdomsförbund på 80-talet. Det hette då Kommunistisk Ungdom och hyllade kommunismen trots vetskapen om Sovjetkommunismens brott. Jag ställde upp på analysen men inte lösningen. Dessutom upplevde jag att jag inte fick tänka fritt i Kommunistisk Ungdom. Någon eller några hade redan tänkt klart. Det vara bara att acceptera och låta sig utbildas i sanningen. Jag vägrade utbildas i sanningen. Jag är en fritt tänkande individ och krävde att få tänka ut sanningen själv. Jag blev i princip utslängd från Kommunistisk Ungdom.

Det gick några år, jag fick jobb på Svedala-Arbrå. Engagerade mig fackligt. Höll mig avvaktande till den fackliga kopplingen till socialdemokratin. Ansåg att jag var för mycket individualist för att kunna vara socialdemokrat. Samtidigt så attraherades jag av diskussionerna i Metallfacket. Sättet att resonera och lösa frågor. Små steg framåt mot gemensamma mål. Jag kände en stark dragning, gick med i Socialdemokraterna, började gå på möten. Kände mig inte helt hemma i början, men tillräckligt för att bli attraherad. Det diskuterades stort och smått, det resonerades, jag blev lyssnad på. Sakta men säkert kände jag mig mer och mer hemma, jag kände en frihet att få tänka, testa frågor, resonera och komma fram till lösningar. Olika åsikter respekterades och när beslut var fattade respekterades beslutet.

Jag är socialdemokrat för att jag delar socialdemokratins grundvärderingar. Jag är socialdemokrat också för att jag upplever en frihet inom socialdemokratin, en frihet att tänka fritt, frihet att våga testa tankar. Jag känner också en respekt för mig som individ och för de åsikter jag har, även när jag har åsikter som inte alltid delas av partiet. Det är högt i tak inom socialdemokratin. I många frågor står jag till vänster om partiledningen och kongressbeslut, i andra frågor till höger. Det är helt ok. I socialdemokraterna har jag fått växa som person.

Därför är jag socialdemokrat.

Sommartankar om demokratins förutsättningar

Vad får demokratin kosta egentligen? Jag har inte svaret, men vill ändå resonera lite kring frågan. Läser i tidningen om politiker som hoppar av sina uppdrag. En del har svårt att kombinera sitt yrkesliv och sitt privata liv med det politiska uppdraget. Man får inte ihop det så kallade livspusslet. Andra hoppar av av andra skäl. Bättre förutsättningar för politiken skulle nog ge färre avhopp. Läser också insändare och en del andra som menar att vi har för mycket toppstyrning och för mycket tjänstemannastyre i våra kommuner och i regionen. Politiken måste ta ett större ansvar, bli mer lyhörd och förstå den verklighet medborgarna lever i. Samtidigt så kritiseras politiken för att den kostar för mycket. Jag har genom åren skaffat mig erfarenhet från politiken, både som fritidspolitiker och som heltidspolitiker. Min erfarenhet säger mig att ska vi få bättre beslut, bättre demokrati så måste politikerna och då framför allt fritidspolitikerna få bättre förutsättningar än vad de har idag. Bättre förutsättningar skapar faktiskt förutsättningar för bättre demokrati och därigenom bättre beslut.

Anledningen till mina funderingar är en artikel i Gävle Dagblad om att regionen skjuter till mer pengar till politiken nästa år. 2,7 miljoner är en uppräkning på knappt 8,7% att jämföra med den allmänna uppräkningen på 2,3%. Oppositionen klagar, men lägger inget eget förslag. Så gör oppositionen ofta i regionen. De gnäller i så kallade särskilda yttranden men står formellt bakom besluten. Bekvämt men inte särskilt ansvarsfullt. Lägg pengarna på sjukvården hävdar de. Presentera ett förslag som vi kan diskutera säger jag. Presenterar man inget eget förslag så är det bara ren och skär populism. Samma slags populism som kommunpolitiker kör med när man ställer skola och omsorg mot kulturhus, torg eller andra satsningar på "icke kärnverksamhet". Sätter man 2,3 miljoner (skillnaden mellan den allmänna uppräkningen och den beslutade uppräkningen) det handlar om i relation till sjukvårdens sammanlagda budget på knappt 5,5 miljarder så kanske ni förstår vad jag menar.

Är det rätt väg att gå att försämra förutsättningarna för demokratin när vi egentligen behöver bättre förutsättningar? Är det bättre att lägga mer ansvar på oss heltidspolitiker inom region och kommuner och därmed skapa förutsättningar för toppstyrning och tjänstemannastyrning? Jag menar att demokratin måste få kosta, särskilt nu när vi har fler partier i våra kommuner och i regionen. Samtliga partier måste få förutsättningar att utföra sitt uppdrag. Vi har en relativt stor politisk organisation i Region Gävleborg, inget snack om den saken. Regionens politiska organisation med nämnder och utskott under regionstyrelsen ger alla partier förutsättningar att utföra det uppdrag man fått av medborgarna. Vi får bredare diskussioner inom såväl majoritet som opposition inför besluten. Jag är naiv nog att tro att det ger förutsättningar till bättre sjukvård, bättre kollektivtrafik, bättre infrastruktursatsningar, bättre förutsättningar för länet att utvecklas.

Men om oppositionen presenterar ett förslag på en mer effektiv politisk organisation som ger samma eller ännu bättre förutsättningar för demokratin är jag naturligtvis beredd att lyssna och seriöst diskutera ett sådant förslag.

Tankar från Almedalen

Jag har varit i Almedalen för första gången. Direkt från laxfiskeveckan i Orkla. Kom hem därifrån lördag kväll och åkte tidigt söndag morgon. Spännande, berusande, inspirerande, kanske lite för mycket är känslan. Det är lätt att gå vilse i den 400 sidor tjocka programkatalogen. Jag kom i söndags kväll och åkte hem onsdag förmiddag. Det är tillräckligt med två hela dagar. Måndagen ägnades nästan helt åt Region Gävleborgs seminarier om regionalisering och våra och andras erfarenheter från att gå från landsting till region. Tror det är viktigt att dela med sig av erfarenheter. Det är viktigt att komma ihåg att regionresan med största sannolikhet bara börjat. Att gå från Landstinget Gävleborg till Region Gävleborg var bara ett första steg. Frågan är hur nästa steg ska se ut och när det kommer? Vilka ska vi bilda en ny region tillsammans med?

Jag hann med ett seminarie under måndagen. Det handlade om arbetsmarknadspolitik. Ska arbetsmarknadspolitiken decentraliseras för att bättre kunna anpassas till lokala förutsättningar och behov? Hämmar dagens centraliserade arbetsmarknadspolitik lokal utveckling? Ett exempel kan vara utbildningsinsatser som idag kanske styrs mer av centrala regler än lokala behov. Idag får flera kommuner och andra nej till att starta yrkeshögskoleutbildningar trots ett identifierat lokalt behov. Vad är lokalt när det gäller arbetsmarknadspolitik? Kommunen? Kanske inte. Idag har många så att säga växt ur kommunen. Man bor bo en plats och arbetar i en annan kommun. Ser det själv varje dag då jag arbetspendlar till Gävle. Om kommunen inte är ett arbetsmarknadsområde är då kommunen den självklara offentliga aktören om arbetsmarknadspolitiken ska decentraliseras? Förr fanns länsarbetsnämnder som kunde fatta beslut utifrån lokala och regionala förutsättningar och behov.

Tisdagen ägnades helt åt seminarier. Det första handlade om Aleris sjukhus i Bollnäs och erfarenheterna därifrån. En i mina ögon viktig och intressant fråga. Som socialdemokrat kan det vara en smula kluvet med privata aktörer i välfärdssektorn. Nu är ju inte Bollnäs sjukhus privatiseras utifrån ideologiska skäl utan mer av praktiska skäl. Ungefär som många av våra byskolor. Kommunen gör bedömningen att skolan är för liten och kan inte driva den. Nedläggning eller friskola är alternativen. Många gånger kan en fristående utförare driva skolan på ett annat sätt och därigenom få det att funka. Det har vi flera goda exempel på i Bollnäs kommun. Samma sak när det gäller Bollnäs sjukhus. Landstinget bedömde att man inte kunde driva sjukhuset på ett bra sätt och istället för att lägga ner det så lade man ut det till en privat aktör.

Mitt andra seminarie handlade om folkrörelsernas roll i framtidens samhälle. Också det mycket intressant. Folkrörelser föds, växer och ibland dör på ett sätt som vi som lever i de gamla traditionella folkrörelserna inte alltid förstår. Jag känner inte längre igen mig i mitt parti får man ju ibland höra. Är det dåligt? Att partiet och Arbetarerörelsen ständigt förändras och utvecklas? Har lite svårt för detvarbättreförrmentaliteten trots att jag har tydligt nostalgiska drag. Folkrörelserna är viktiga för samhällsutvecklingen.

Det tredje seminariet på tisdagen handlade om elvägar. Kan framtiden vara eldrivna lastbilar och långtradare? Ungefär som tåg fast på väg? Det ska testas utanför Sandviken inom kort i ett projekt Region Gävleborg är inblandad i tillsammans med bla Siemens. Det blir det första försöket på allmän väg i hela världen om tidplanen håller! Spännande att vi ligger i framkant.

Mitt sista seminarie handlade om vattenkraftens roll i framtiden. Går det att kombinera vattenkraft och miljökrav? Frågar man mig är svaret självklart! Kommer precis från laxfiske i den reglerade älven Orkla. Där rinner det alltid minst 21 kubik vatten per sekund i älven och ungefär 60 kubik genom det nedersta kraftverkets turbiner. Går det i Norge borde det vara lika enkelt i Sverige. Det är det inte. Branschen knorrar och regering och riksdag vill eller vågar inte fatta tillräckligt tydliga beslut. Även om de flesta menade att man måste finnas en lösning som gagnar den biologiska mångfalden var min känsla att de flesta (utom Naturskyddsföreningen och Sportfiskarna) helst vill slippa fiskvägar och vatten i torrfåror. Svenska kraftnäts vd menade att vi kanske måste offra den lokala miljön för att rädda den globala. På vilket sätt hjälper en spottloska bevattningen av en öken? Jämtkrafts vd menade att vattenkraften idag inte orkar med fler pålagor och LRF:s representant menar att den småskaliga vattenkraften inte ska behöva miljöanpassas alls eftersom det är förenat med stora kostnader.

Hur som helst så fick jag mina fördomar om Almedalen stukade. Jag deltog varken i rosémingel eller kändisfrosseri. Är man minsta lilla intresserad av politik och samhällsfrågor finns det goda skäl att besöka Almedalsveckan. Jag hoppas kunna göra det fler gånger.
 

Tid över

Jag har fått lite tid över. Ett par timmar för mig själv på ett hotellrum i Helsingfors. Senare under dagen blir det en del aktiviteter på och kring den Svenska Ambassaden här i Helsingfors. Den svenska ambassaden bjuder årligen in ett län eller en region i syfte att visa upplänet och knyta kontakter mellan framför allt länets näringsliv och det finska näringslivet. Vi politiker som är här har mest en representativ roll.

Det är skönt att få dessa timmar för sig själv. Jag hinner läsa, analysera och reflektera över oppositionspartiernas olika förslag till budget för nästa år. Den tiden kan var svår att finna så som min vardag sett ut från mitten på april och framåt. Möten och förberedelser för möten har tagit otroligt mycket tid. Bara väntar till dess att det blir WiFi på X-tåget. Då hinner jag gå igenom mail, läsa länets morgontidningar och annat som kräver uppkoppling. X-tåget är annars en bra tid att läsa. Har inte hunnit lära mig att reflektera när jag sitter på tåget. Den tiden kommer nog.

Tyvärr så har oppositionen valt att inte delta i budgetprocessen i år. Därför kommer deras förslag sent, vilket gör att det blir svårt att arbeta in delar av deras budgetförslag som skulle vara intressanta att jobba vidare med. Hoppas på att de deltar i processen nästa år.

Jag funderar på varför de valt att vänta till sista stund med att lämna sina budgetförslag. Själv säger de att det inte funnits tid eftersom Region Gävleborg har tidigarelagt budgetbeslutet till juni istället för hösten som det var under landstingstiden. De har haft samma tid som vi i majoriteten haft. De har i stort samma resurser som vi har i form av regionråd och politiska sekreterare. De har samma tillgång till Regionens tjänstemän som vi har. Jag tror att det mer handlar om politik. De vill hellre profilera sig än att deras förslag ska bli verklighet. Har jag rätt så är det lite tråkigt. Det som ändå är positivt är att oppositionspartierna valt att lägga egna budgetar, istället för en gemensam oppositionsbudget, så som de gjort de senaste åren.

Oppositionens budgetar är mer landstingsbudgetar än regionbudgetar som sätter fokus på såväl sjukvård som länets utveckling, Folkpartiet undantagna. De tar ett helhetsgrepp, men har tyvärr inte satt siffror på sitt budgetförslag. Tråkigt att övriga oppositionspartier lagt landstingsbudgetar eftersom det är viktigt att förstå att Regionen numera har ett stort ansvar för utvecklingsfrågor, näringsliv, kompetensutveckling, kultur, miljö, folkhälsa, kollektivtrafik mm. Visserligen hade landstinget ansvar för kollektivtrafiken, men ändå. Självklart har sjukvården den största budgetposten och det är viktigt att vi har en sjukvård som ligger i framkant. Men vi har som sagt ett utökat ansvar och av detta ser man inte mycket i oppositionens olika budgetförslag. De har lagt överlag mycket passiva budgetar. Oppositionsledaren Patrik Stenvard (M) har kritiserat vår budget för att inte hålla långsiktigt. Samtidigt lägger Moderaterna en synnerligen svag och passiv budget som visserligen är finansierad 2016, men bara om skatteprognoserna slår in på ett positivt sätt. Blir skatteprognoserna svaga brakar deras budget ihop. Majoritetens budget tar större höjd för oförutsedda händelser.

Som sagt, det känns skönt att ha fått lite tid till analys och reflektion. Jag ser fram emot en spännande och förhoppningsvis intressant budgetdebatt i Regionfullmäktige nästa vecka.

Helhetsansvar eller populism?

Bollnäs kommunfullmäktige är alltid intressant. Numera kan jag följa debatterna på ett annat sätt när jag inte längre har ledande uppdrag i kommunen. Jag gillar att lyssna och fundera på vad som sägs i talarstolen och vad som försöker sägas mellan raderna. Igår var det en tydlig skillnad mellan de seriösa partierna och de populistiska missnöjespartierna. De seriösa partierna ser kommunen och kommunpolitiken ur ett helhetsperspektiv medan de populistiska missnöjespartierna ser en fråga i taget och struntar i helheten.

Vi hade frågan om revisionsberättelsen, frågan om ansvarsfrihet och bokslutet för 2014. Berättigad kritik riktades till såväl kommunstyrelsen, socialnämnden och BUN för bristande måluppfyllelse samt att dessa inte gjort tillräckligt för att få en budget i balans. Otillräckliga sparåtgärder helt enkelt. Skarpast i kritiken var populisterna i Sjukvårdspartiet Bollnäspartiet. Henrik Olofsson från Sjukvårdspartiet gick längst när han i talarstolen uttryckte tvekam om att ställa sig bakom ansvarsfrihet. Henrik yrkade dessutom att delar av 2014 års underskott inte skulle återställas för BUN och Socialnämnden. Så lång finns en logik.

Senare på kvällen behandlades en motion om pedagogiska måltider för äldre med demens. En vällovlig motion med goda intentioner. Problemet är kommunens och socialnämndens ekonomiska situation. Det skulle kosta ungefär 2,9 miljoner kronor att införa detta. Det är också motiveringen att avslå motionen. De populistiska missnöjespartierna BP, SJP och SD ställde sig bakom motionen. Glömd var Socialnämndens ekonomiska situation, Henrik Olofsson hade redan glömt att han en timme tidigare krävt ökat sparbeting på nästan 5 miljoner kronor, glömt var kritiken mot bristande förmåga att genomföra kraftiga besparingar. De seriösa partierna från såväl kommunledning och opposition  talade däremot om helhetsperspektiv, ansvar och prioriteringar.

Lite senare ställde Thomas Brånedal (BP) en fråga om besparingarna inom kommunen. Frågan handlade om det kloka i att minska personalen med motsvarande 100 årsarbetare. En berättigad fråga kan det tyckas, om inte hans partikamrat Olov Nilsson Sträng tidigare under kvällen riktat skarp kritik mot kommunledningen att göra för lite för att få budgeten i balans. Det är lätt att tillhöra populistiska missnöjespartier. Man tar en fråga i taget i stället för att ta ansvar för helheten. Det går helt enkelt inte att ta helhetsansvar och samtidigt vara populist. Fast det behöver populistiska missnöjespartier aldrig ta hänsyn till.

Melankoli i Oravais

Har varit några dagar i Vasa, Finland och deltagit i Baltic Sea Commissions årsmöte. Östersjökommissionen är en del av något som heter CPMR. Regionerna runt Östersjön samarbetar i områden där gemensamma intressen finns, exempelvis energifrågor och transport och infrastrukturfrågor. Det har varit mycket intressanta och givande dagar och jag har otroligt mycket att lära mig när det gäller EU-perspektivet på de regionala frågorna. Jag sitter med i arbetsgruppen för transportfrågor, vilket hänger ihop med mitt uppdrag som Regionråd och vice ordförande i Hållbarhetsnämnden. Alla dessa förkortningar som finns i EU-språket är också viktiga att lära sig. Förstår man förkortningarna är det lättare att förstå sammanhangen.

Dagarna avslutades med en middag och en historielektion i Oravais utanför Vasa. Där stod det sista slaget på finsk mark i kriget 1808-1809 som ledde till att Sverige förlorade Finland till Ryssland. Det finns en koppling till Hälsingland då Wilhelm von Shcwerin ledde Helsinge regemente vid en berömd strid vid en bro. Von Schwerin dog 15 år gammal och hans tapperhet nämns i Runebergs Fänrik Ståls sägner.

"Det var, när Oravais' blodiga dag
Till sorg gick opp,
När segern själv blev ett nederlag,
Som bröt vårt hopp.
Då, säger man, strålade klarast hans mod,
Då träffade säkrast hans vingade lod,
Då eldades varmast kanonen,
När han stänkte den röd med sitt blod."

Vi bjöds på en middag som bestod av rätter från 1700-1800-talet. Rökt lamm, kumminpotatis, rödbetspannkakor, kalvdans mm. Lite som Historieätarna på tv. Upplevelsen förstärktes genom att kocken och servitriserna berättade om vilka regler och bordsskick som gällde vid tiden för kriget. En mycket trevlig kväll.

Efter middagen fick jag en släng av melankoli. Varför? Svårt att säga, jag dras åt det melankoliska. Har alltid gjort det. Egentligen är det nog inte melankoli, bara en känsla av melankoli. I yngre dagar fann jag styrka hos Joy Division, Cure och annan lite dyster och melankolisk musik. Idag är det Dan Andersson, Stefan Sundström, Johnny Cash, Thåström men också flugfiske och Hans Lidman som skänker ro. Tror att flugfiske och melankoli hänger ihop.

Har ju finska rötter från min fars sida, han kom till Sverige som krigsbarn. Vid Oravais fanns också minnesmonument över de finska krigen under andra världskriget. En sorg jag känner är att jag aldrig lärt mig finska. När jag var barn var jag stolt över mina finska rötter, samtidigt skämdes jag. Ord som finnjävel gav djupa sår. Sår som aldrig riktigt vill läka. Hur som helst så är det nu för sent att lära mig finska.

Jag får alltid en märklig känsla i kroppen när jag är i Finland. Det är någonting som drar i mig, en saknad som är svår att förklara. Jag känner mig hemma, men ändå inte. Det var den känslan som sköljde över mig vid Oravais. Saknad. Har aldrig träffat min farfar, han dog strax efter kriget, min farmor har jag träffat en eller två gånger, min finska släkt en handfull gånger. Jag tänker på alla de människor som flytt och som idag flyr, vad ska inte de sakna? Vad fyller de hålen med?

Det är i dagarna 70 år sedan andra världskriget slutade i Europa. Det väcker en del tankar. Har vi redan glömt?

Skönt att flugfiskesäsongen har börjat.

Färdigtänk? Är det möjligt?

Du verkar alltid som om du tänkt färdigt, brukar en av mina partivänner säga till mig ibland. Det stämmer ganska väl. Om man nu kan vara färdigtänkt. Jag tänker mycket, processar frågor med mig själv, plågar min omgivning med frågeställningar i syfte att testa och utmana mina tankar och funderingar. Håller det inte testar jag nya vägar och ingångar i frågorna. Håller det går jag vidare. På så sätt känner jag mig ofta ganska trygg när beslut ska fattas.

Jag vet inte hur andra människor funkar, men det funkar väldigt bra för mig. Jag har oftast ett par utgångspunkter i mitt tänkande. Självklart mina grundvärderingar, men också hur viktig frågan är, vad har vi lovat väljarna, den allmänna opinionen mm.

Det är viktigt att vara färdigtänkt när beslut skall fattas. Om man inte vågar tänka färdigt är det lätt att börja vela. Bättre att gå till beslut, följa upp beslutet och vid behov fatta nytt beslut än att grubbla sig tokig. Tankesäcken måste därför knytas ihop innan beslut ska fattas.

Att jag tänkt klart betyder inte att det jag kommit fram till är hugget i sten, bara att jag haft en process med mig själv. Dyker det upp nya ingångar, ny kunskap, kanske nya uppgifter fortsätter min inre process. Ibland ändrar jag mig och ibland förstärks jag i min uppfattning.

Det jag kommit fram till kan inte heller betraktas som en sanning. Det finns många sanningar i politikens värld. Allt beroende på vilken horisont man har och vilka grundvärderingar man vilar på.

Gäller det flugfiske är det både enklare och svårare. Enklare för att jag inte behöver kompromissa. Inom flugfisket kan jag vara mer fri. Svårare för att kompromisslösheten också gör att jag ibland får vandra min flugfiskestig ensam. Friheten har alltid ett pris.

Har vi dödat bandyn i Bollnäs?

Hemma efter ett par viktiga dagar i Bryssel. Jag har tillsammans med regionstyrelsen besökt Central Sweden, som arbetar åt Gävleborgs, Dalarnas och Örebros regioner med regionernas  frågor ur ett EU-perspektiv. Jag kunde därför inte vara med på kommunfullmäktigesammanträdet måndags.

Den viktigaste lärdom för oss politiker är respekten för demokratiska beslut och förmågan att förlora, dra lärdom av förlusten för att sedan återkomma med nya perspektiv och nya argument. Trots den stora besvikelse jag känner i hallbeslutet så respekterar jag beslutet. Frågan är processad och hanterad på ett korrekt sätt. Varför är jag då besviken? Varför menar jag då att M och framför allt BP har svikit bandyn. Jo, det beror på skälen till deras ställningstagande.

Jag kunde tyvärr inte lyssna på hela debatten från mitt hotellrum i Bryssel, jag hörde bla Benny Engbergs anförande. Benny och BP säger sig vilja bandyn väl. Ändå säger de nej till en hall eftersom kommunen tvingat dem till Sävstaås. Bandyn tror fortfarande att en hall på SJ-området är bättre, men de säger de inte till kommunen, bara i slutna rum. Så tolkar jag Benny Engbergs anförande i kf. Så tolkar jag också tidningsartikeln där Benny förklarar Bollnäspartiets hållning. hade hallen legat på SJ-området hade BP ställt sig bakom beslutet. Benny anklagar bandyn för att spela med en dubbel agenda gentemot kommunen, en mycket allvarlig anklagelse som också tydligt dementeras av bandyordföranden.

En hall på SJ-området blir för dyr, den tar för lång tid att bygga, det borde Benny och BP ha förstått vid det är laget. Även om det är möjligt att själva hallen kan byggas för samma kostnad så tillkommer andra stora kostnader. En infrastruktur med vägar och parkeringar måste tas fram. Området måste saneras, byggnader måste rivas, risken för att marken måste pålas är stor med tanke på markförhållandena på området. Omklädningsrum och andra faciliteter måste byggas. Kostnaden blir därför mycket högre, betydligt högre än eventuella ekonomiska fördelar med det centrala läget. Det borde Benny, BP och även Moderaterna ha förstått vid det här laget, men icke!

Jag respekterar trots min besvikelse att tre bollnäspartister som inte kunde ställa sig bakom partilinjen stannade hemma. Jag respekterar detta trots att deras närvaro hade gett ett positivt beslut i själva sakfrågan. Varför? Jag är en anhängare av den representativa demokratin och det är mig främmande att kritisera ett annat partis interndemokrati. Jag har själv vid något tillfälle stannat hemma från kommunfullmäktige när jag inte kunde acceptera mitt partis linje. Om Bollnäspartiet internt bestämt sig för hur de ska hantera frågor där de är oeniga och följer den linjen är det självklart för mig att respektera detta. Däremot är jag förvånad att BP har den hållningen. Jag trodde de var mer individualistiska i sitt förhållningssätt än exempelvis vi socialdemokrater.

Beslutet att inte bevilja lånet riskerar att på sikt döda bandyn i Bollnäs. Jag minns att Bollnäs var ett av de sista bandylag på elitnivå som fick konstfryst. Politikernas hantering av den frågan kostade bandyn 10 år i division 1. Ishockeyn flyttade inomhus på 60 och 70-talet och de lag som inte kunde spela inomhus gick under. Samma sak tror jag händer med bandyn på lång sikt. De föreningar som inte får tillgång till hall har helt enkelt inte förutsättningar att överleva. Har jag rätt i detta så dödade måndagens beslut i kommunfullmäktige bandyn i Bollnäs. Den dog för att Bollnäspartiet och Moderaterna valde ett luftslott framför en bandyhall.

Korrupta jävla svinpolitiker

Bandyhallen väcker känslor,starka känslor och i sociala medier lockas våra sämsta sidor fram i debatten. Vi som är positiva till att låna ut pengar till bandyn blir idiotförklarade och kallade både det ena och det andra. Att man inte håller med är en sak, men det innebär inte att man har rätt att vräka ur sig vad som helst hur som helst. En person skrev "korrupta äckliga jävla svinpolitiker som bara ser till sitt eget bästa" på en av trådarna på Facebook. Jag tål en del, jag tål att bli kallad jävla äckliga svinpolitiker (även om jag naturligtvis blir ledsen), men när man kallar mig (oss) för korrupta så har man passerat en gräns.

Jag skrev till personen i fråga och frågade vad hen menade (jag skriver hen eftersom det är ointressant vem som skrev orden). Jag skrev att jag tål en del och får finna mig i att folk har åsikter om oss politiker, men att anklaga mig för att vara korrupt är att gå för långt. Att vara korrupt innebär att man ska ha tagit emot en muta eller få andra personliga vinningar av ett beslut. Jag vinner inget på en bandyhall, har varit på två matcher på Sävstaås i hela mitt liv, den senaste för 7-8 år sen. Att vara korrupt innebär i princip att man har begått brottsliga handlingar.

Efter en stund kom svaret. Personen i fråga bad om ursäkt för sitt ordval och förklarade att hen respekterar min åsikt. Jag tycker det var strongt gjort att be om ursäkt. Jag godtog självklart ursäkten. Förhoppningsvis gjorde det lite nytta att jag skrev till hen.

Kvartalsrapport

Det har nu gått ett drygt kvartal och jag börjar se en vardag i mitt uppdrag som regionråd. Mycket jobb, javisst men på sätt och vis lugnare än mitt tidigare liv. Frågorna jag jobbar med fyller mer än väl min tid och jag börjar få ett grepp om dem. Med det menar jag inte att jag är fullärd, det kommer jag aldrig att bli. Jag börjar förstå frågorna och jag har börjat finna ett sätt att jobba med dem. Det som stör mig mest är den sporadiska internetuppkopplingen på X-tåget. Jag tappar tid, särskilt om morgnarna på att tappa kontakten. 2016 blir det bättre uppkoppling, det ser jag fram emot. I övrigt går de dagliga resorna till Gävle bra. Det är avkopplande att åka tåg.

Jag har idag svårt att se några negativa sidor av det nya uppdraget. Det jag saknar mest i förhållande till BUN-ordförandeuppdraget är kontakten med medborgarna, men också kontakten med verksamheten. Det är närmare till såväl medborgare som verksamhet i det kommunala uppdraget.

Vad har vi då åstadkommit i Hållbarhetsnämnden detta första kvartal? Vi har tagit fram en Trafikplan för kollektivtrafiken som ger mer kollektivtrafik och bättre turtäthet i de flesta delarena av länet. Vi är också på väg att besluta om internet på X-tåget. Upprustning av väg 83 är en annan viktig utvecklingsfråga som vi beslutat om. Folkhälsofrågorna är igångsatta. Det jobbas för fullt med budget för 2016. En mindre rolig fråga handlar om det så kallade servicefönstret på norra stambanan. Från början skulle allt planerat uppehåll ske under dagtid och starkt begränsa turerna med X-tåget. Denna begränsning skulle gälla i fem år. Efter olika uppvaktningar av Trafikverket och dess generaldirektör, departement, frågor till ansvarig minister av länets riksdagsledamöter blev det en del ändringar. Det har blivit bättre men långt ifrån bra. I det beslut som nu Trafikverket fattat förlorar vi en dubbeltur mitt på dagen, tågen som går vid 12-tiden från Ljusdal respektive Gävle. Arbetet med den frågan fortsätter tillsammans med berörda kommuner, Region Jämtland/Härjedalen, Atlantbanegruppen, riksdagsledamöter och andra. Till veckan träffar vi Trafikverket för ytterligare samtal.

En del kritik finns också gentemot Region Gävleborg. Det gäller att ta till sig av kritiken och jobba med ständiga förbättringar. Upphandlingen och provet med web-tv har varit lärorikt. Hantering av medborgarförslag är direkt pinsamt, sjuksköterskebristen oroar. Det är en fråga som är ett bekymmer i hela landet. Eftersom jag fokuserat på  Hållbarhetsnämndens verksamhetsområde så har jag inte hela bilden när det gäller sjuksköterskebristen.

Att jobba nära nya arbetskamrater stimulerar. Regionrådskollegor, övriga politikerkollegor,, politiska sekreterare och tjänstemän inom regionen kommer att utveckla mig enormt de närmsta åren. Jag känner mig lite grann som en svamp som bara suger åt mig av andras kunskap och kompetens och omvandlar det till egen kunskap och egen kompetensutveckling. Att jobba närmare regionråd från andra partier är också fantastiskt utvecklande. Alla partier har sin kultur, sitt sätt att jobba, sitt sätt att processa fram beslut. Det är för mig mycket lärorikt att jobba med människor från andra partier, lära, förstå och respektera deras sätt att jobba. Tror att det på sikt kommer att bidra till att utveckla mitt partis sätt att jobba med förnyelse och framtidsfrågor.

Tiden fram till semestern kommer att vara mycket intensiv, med många möten och många resor. Det blir Bryssel och ett besök på Central Sweden i slutet på april. Internationellt (EU) möte om energi och infrastruktur i Vasa i början på maj, Helsingfors i början på juni och Almedalen i början på juli direkt efter den årliga laxfiskeveckan i Orkla.

Hur som helst, jag trivs fantastiskt bra i mitt nya uppdrag, jag känner att jag börjar få en hälsosam distans till mitt gamla uppdrag (även om jag fortfarande känner pulsen öka när Ljusnan skriver om skolfrågor eller när skolfrågor diskuteras i kommunfullmäktige). Jag känner också att det var helt rätt tid att sluta som BUN-ordförande, jag gav verkligen allt och lite till. Hade jag fortsatt hade jag troligtvis slutat som utbränd. Så här i efterhand inser jag nu hur nära det var. Milen i skidspåren i vintras har gjort stor nytta, dels för min kondition, men också för återhämtning av själen efter de slitsamma åren i BUN.

Om jag får tillräckligt tid för flugfiske får framtiden utvisa. Flugfiske är ju så mycket mer än att bara fiska. Det är flugbindning, bokläsning (inte bara fiskeböcker), en resa mot en inre frid, Kanske även endel skrivande. Jag har i alla fall köpt årskort i Ljungan och husvagnen görs i ordning för en ny spännande fiskesäsong. Ser också fram emot ett nytt flugspö i splitcane, byggt av den skicklige spöbyggaren Ulf Löfdal. Ett spö anpassat för framför allt våtflugefiske med korta kast.