Regionfullmäktigetankar

Regionfullmäktige i dagarna två. En stundtals trist tillställning. Varför? Det verkar som om det är närmast en naturlag att att när politiker samlas för fullmäktige så sjunker nivån till långt under vår normalnivå, långt under vår värdighet. Jag känner ingen tendenserna från de fullmäktigeförsamlingar jag suttit i. Samma sak gäller styrelsearbetet. Kommunstyrelse eller regionstyrelse verkar inte spela någon roll. Däremot så är vi bättre i nämnderna. Så var det i kommunen och så är det i regionen. Konstruktiva debatter utan prestige med fokus på att finna de bästa lösningarna. Varför kan vi inte vara lika kloka i styrelsen och i fullmäktige?

Är det prestige som gör att Sjukvårdspartiets Stig Zettlin kräver att vi i majoriteten ska detaljstyra verksamheten trots att Sjukvårdspartiet vet att vi har målstyrning? Är det inbyggt i de politiska strukturerna som gör att vi hellre kastar skit på varandra i stället för att resonera konstruktivt hur vi hanterar sjuksköterskebristen som tvingar oss att stänga vårdplatser? Är det bara dumhet från Margareta Sidenvall (KD) och Henrik Olofsson (SjVP) när de hävdar att sjuksköterskebristen är ett svepskäl för att påbörja avvecklingen av Hudiksvalls sjukhus? De borde rimligtvis veta att ingen i Regionfullmäktige vill något sådant.

Lågvattenmärket denna gång är när det moderata oppositionsrådet Patrik Stenvar anklagar oss att vilja stödja svarttaxiverksamhet. "Vad är nästa olagliga verksamhet vi ska stötta" är den retoriska frågan från det fyrkantiga oppositionsrådet.

Såväl oppositionen som majoriteten är till vardags mycket bättre än vad vi visar upp i Regionfullmäktige.