Varför utmana?

Just nu pågår i Bollnäs en kampanj för att samla in pengar till stöd för flyktingar, Bollnäs skramlar. En viktig kampanj skapad av engagerade Bollnäsbor. Som de flesta andra berörs jag djupt av flyktingsituationen i världen och katastrofen i Medelhavet. Det är särskilt krigets offer i Syrien som påverkar mig. Det är alltid de oskyldiga som drabbas hårdast av krig. Jag har alltid avskytt krig, kallar mig för pacifist. I min ungdom vapenvägrade jag och gjorde i stället vapenfri tjänst.

Jag har gått och funderat på vad jag kan göra. Skänka pengar är ju enkelt och det gör de flesta. Mitt uppdrag som politiker innebär att jag arbetar uppemot 55 timma de flesta veckor. Det begränsar mina möjligheter till ideellt arbete. Kan jag ändå använda min politikerroll för att uppmärksamma kampanjen Bollnäs skramlar? Kanske kan jag bidra till att fler skänker pengar.

Vi politiker i Bollnäs kommunfullmäktige får två typer av ersättningar när vi har sammanträden. Dels ersättning för förlorad arbetsförtjänst, dvs lön för tiden man är tjänstledig från sitt arbete och dels ett sammanträdesarvode. Sammanträdesarvodet är ju utanpå vår lön och då tänkte jag att då borde alla ha råd att skänka hela eller delar av sammanträdesarvodet från ett kommunfullmäktigesammanträde. Genom att utmana mina politiker kollegor i kommunfullmäktige  kanske det går att skänka lite mer pengar jämfört med att var och en stoppa pengar i insamlingsbössor. Genom att utmana mina kollegor i kommunfullmäktige blir det också medial uppmärksamhet. Genom att utmana så triggar jag igång tävlingsinstinkten hos folk. Så tänkte jag en morgon nu i veckan. Sagt och gjort. Jag meddelade Bollnäs skramlar, mitt parti, lade ut min utmaning på Facebook och informerade tidningen. Sen for jag till kvalitetsmässan i Göteborg.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. De flesta var mycket positiva, några negativa. De som är negativa är naturligtvis anonyma fegisar som ifrågasätter mina syften. Märkligt att de som är kritiska sällan vågar skylta med sina egna namn....Har också fått positiva reaktioner från politikerkompisar i andra kommuner. Det här borde vi också göra har flera sagt. Hoppas det sprider sig, då blir det mer pengar till flyktingarna.

Jag har också fått frågor som är betydligt svårare att hantera. Alla politiker har ju inte arbete. En del studerar, en del är arbetslösa, andra är pensionärer med låg pension och känner att de inte kan bidra på samma sätt som jag kan. Jag tänker så här. Om alla bidrar med det som de kan så är det en stor handling. Det är inte storleken på bidraget som är det viktiga, utan handlingen. Om någon eller några känner att de inte har råd att bidra är det självklart ok från mitt perspektiv. Jag vet att de flesta politiker bidrar med sitt engagemang i arbetet med att skapa ett bättre samhälle. För mig är det jättestort att så många är beredda att offra en stor del av sin tid till att göra bättre för andra. Om min utmaning gör att det samlas in mer pengar till flyktingarna än vad det hade gjort om jag inte utmanat mina politikerkollegor har jag uppnått målet med min utmaning.

Solidariteten sitter i själen, inte i plånboken.