Om svårmätbara aktiviteter och processer

Tänk om det går att göra massvis med bra saker som man inte kan mäta ett omedelbart resultat av men som långsiktigt leder till en positiv utveckling? Ska man då låta bli att göra det? Bara för att det inte går att mäta?

Förra veckan var jag på en föreläsning anordnat av FPX. Föreläsare var Ifor Williams, världsledande på klusterutveckling. Ett kluster är en geografiskt avgränsad miljö där företag och andra aktörer inom liknande branscher, under konkurrens och samverkan, producerar varor, produkter eller tjänster. Silicon valley är kanske det mest kända klustret i världen.

Ifor Williams menar att det är svårt, kanske omöjligt att mäta resultatet av klustersamverkan. Ändå vet man att kluster utvecklar såväl företagen som orten eller regionerna där klustret verkar i. Genom att samarbeta trots att man är konkurrenter skapas högre gemensam kompetens som i sin tur skapar fler företag, produkter och tjänster, vilket ger tillväxt och högre livskvalitet för de människor som lever i den ort eller region som ett kluster verkar i. Det är i mötet mellan människor innovation sker. Resultatet ser man, fast det är svårt att finna rätt mätetal.

Tänk om samma effekt kan nås inom andra områden? Man gör saker som man vet och känner är rätt men det går inte att finna lämpliga mätmetoder eller mätetal som kan mäta och följa upp det man gör. För några år sedan när jag var BUN-ordförande besökte jag en Montessoriskola i Falun. En skola med mycket bra resultat. Jag frågade rektorn vad det var i Montessoripedagogiken som gjorde skolan framgångsrik. Svaret förvånade mig. Det är inte Montessoripedagogiken som är orsaken till resultaten, det är för att vi som arbetar här tror på den pedagogik vi tillämpar!

Genom att tro på det man gör, att ge sin tro näring genom tillskott av utbildning samverkan och kompetensutveckling och att jobba i den riktning man tror på brukar ge resultat. Det finns det massvis med exempel på i stort och smått. Det är lättare i det lilla företaget eller i den lilla organisationen. Min erfarenhet av stora organisationer är att de är ganska trögrörliga och konservativa. Det gör det svårare att få genomslag för de förändringar man vill göra. Lägger man dessutom till kravet på kortsiktigt mätbara effekter och resultat blir det oftast enklare att rulla på i gamla hjulspår och konstruera mätetal man kan uppfylla utan att behöva genomföra ständiga förbättringar. Man blir en förvaltande organisation istället för en utvecklande organisation.

Region Gävleborg, tidigare Landstinget Gävleborg visar för tionde året i rad ett ekonomiskt överskott. Hur många landsting eller regioner kan uppvisa motsvarande? Det visar i alla fall mig att vi gör en hel del saker rätt. Vi har självklart massvis att jobba på och massvis att förbättra, men ändå. Jag är övertygad om att vi är betydligt bättre än den bild media och opposition vill klistra på oss. Medarbetarenkäter och andra undersökningar visar också att vi är bättre än vårt rykte. Såväl vi i majoriteten som regiondirektören, hans ledningsgrupp och alla medarbetare jag träffar brinner för att skapa en utvecklande organisation. Det gör att vi ibland genomför en del okonventionella aktiviteter. Aktiviteter som är tacksamma att fånga upp av media och politiska motståndare. Det är då det gäller för oss politiker att våga stå upp för och lita på att den väg vi valt långsiktigt är den rätta även om det i dagsläget inte går att visa upp kortsiktigt mätbara resultat.

Aktiviteter som studiebesök hos Kaiser permanente och chefsdagar kan vara svåra att mäta effekten av. I alla fall på kort sikt. Ska man då låta bli att genomföra dessa aktiviteter? Ska företag sluta jobba tillsammans i kluster bara för att det är svårt att mäta effekter och resultat av klustersamverkan? Att sluta fylla på energi hos de som i vardagen ska jobba med kultur och attitydförändringar i en organisation som i grunden är förvaltande och konservativ? Självklart inte! Vi ska tro på det vi gör och fortsätta att göra det även när det blåser hårt. Det är på det sättet vi skapar förändringar och möjliggör en positiv utveckling för länet.
.

Om hälsoläget och förtroende

Läser en intressant artikel i tidningen om gävleborgarnas hälsa och deras förtroende för sjukvården i vårt län. Tror den publicerats i de flesta tidningar.  I länet. Eftersom mitt ansvarsområde är folkhälsa och inte sjukvård har mina funderingar det perspektivet. Vi har låg utbildningsnivå, hög arbetslöshet, kortare livslängd, hög självmordsfrekvens, hög andel hjärt och kärlsjukdomar och större problem med övervikt. Vi är också dåliga på att i tid upptäcka och behandla sjukdomar. Jag ser ett klassperspektiv. Lågt förtroende för myndigheter hänger ihop med arbetslöshet, utbildningsnivå mm.

Jag skulle vilja att vi har större fokus på hälsan och de faktorer som påverkar vår hälsa. Artikeln kopplar ihop ohälsotalen med sjukvård. Jag tror att det är en för enkel tolkning. Sjukvård är i de fall som räknas upp ovan en konsekvens av vår hälsa. Om vi då tror att vi botar ohälsan med bättre sjukvård kommer problemen med  såväl självmordsfrekvens, hjärt/kärlsjukdomar och upptäckande av sjukdomar för sent att finnas kvar. Fokus på hälsa är en bättre väg att gå. Hur definierar man då hälsa i förhållande till sjukvård?

Enligt Wikipedia definieras hälsa så här:
Hälsa är ett begrepp som kan definieras på många olika sätt. Enligt världshälsoorganisationens (WHO) definition från 1946, som är den mest använda, är hälsa "ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom och funktionsnedsättning.", ("Health is a state of complete physical, mental and social wellbeing and not merely the absence of illness or infirmity"). Den svenska myndigheten Sidas (styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete) använder sig av WHO:s definition. Nationella folkhälsokommittén i Sverige definierar hälsobefrämjande arbete som "... den process som ger människor möjlighet att öka kontrollen över sin hälsa och befrämja den. /.../ För att detta ska kunna uppfyllas måste människan ges förutsättningar att kunna påverka de faktorer som kan begränsa dessa möjligheter /.../ den process som hjälper människor att uppleva en känsla av sammanhang liksom ett fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande". Enligt Nationella Folkhälsokommittén är stress och belastning, socialt stöd och nätverk, arbetssituation, självförtroende, förmåga att ha kontroll över sin tillvaro, hopp samt framtidstro faktorer som kan påverka hälsan.

Hälsa handlar alltså om livsvillkor, om andra värden. Därför kan människors hälsa inte bara handla om sjukvård och resurser till sjukvården. Vill man förbättra hälsan i regionen behöver vi jobba brett och inom flera områden och se sjukvården som en del av arbetet med att förbättra hälsoläget. Allt från infrastruktur och kollektivtrafik till utbildning, näringslivspolitik, kultur och så vidare. Oppositionen i regionen hänvisar ofta till att vi borde prioritera mer resurser till vården istället för annat "tok" som de anser att vi håller på med. Får vi bättre hälsa då om vi prioriterar ner kollektivtrafik, infrastruktursatsningar, näringslivsfrågor och arbetet med regional utveckling? Nja, det är nog snarare så att vi behöver förstärka sjukvården och det rejält om vi inte har fokus på samtliga områden som påverkar hälsan. Hälsofrämjande arbete är ett delat ansvar mellan kommun, region och staten. Jag är övertygad om att vi når bättre resultat om vi jobbar tillsammans.

Region Gävleborg har tillsammans med länets kommuner tagit fram ett folkhälsoprogram. Det programmet fokuserar på våra grundläggande livsvillkor. Jag är övertygad om att vi måste börja från grunden om vi ska komma till rätta med det som påverkar vår hälsa negativt. Fokus läggs därför på de tre första folkhälsomålen, Delaktighet och inflytande i samhället, Ekonomiska och sociala förutsättningar samt Barn och ungas uppväxtvillkor. Att jobba med dessa folkhälsomål kräver långsiktighet, tålamod och en god samverkan mellan samhällets olika aktörer och mellan kommunerna och regionen. Jag är övertygad om att förtroendet för samhällets institutioner ökar om det allmänna hälsoläget blir bättre, om utbildningsnivån ökar och om arbetslösheten sjunker.

Okunnig jag?

Debatten om fjärrtågstrafiken på Norra stambanan mellan mig och moderaten Patrik Stenvard fortsätter. Stenvard oroas över min bristande kunskap om hur det svenska tågsystemet fungerar. Sen beskriver ha att det fungerar på följande sätt:

 "Landstingen ansvarar för den inomregionala tågtrafiken. Den interregionala trafiken dvs. den trafik som körs mellan länen sker på kommersiell grund. Finns inte den möjligheten så upphandlas den av Trafikverket vilket gör att SJ eller annan aktör kan köra på uppdrag av staten, exempelvis trafik till övre Norrland och Gävle-Borlänge-Mjölby."

Därför är det enligt Stenvard inget problem. Det är ju bara att be Trafikverket upphandla trafiken om SJ inte vill trafikera Norra stambanan. Detta är fel. Så här funkar det svenska tågsystemet:

Interregional trafik som inte är lönsam kan stödjas av Trafikverket. För att detta ska komma ifråga görs en tillgänglighetsanalys baserat på åtta kriterier.

http://www.trafikverket.se/for-dig-i-branschen/Planera-och-utreda/Utredning-av-langvaga-kollektivtrafik/Tillganglighetsanalys---att-identifiera-brister-i-grundlaggande-tillganglighet/Kriterier-for-grundlaggande-tillganglighet/

Samtliga stöd för tågtrafik, utom ett, sker idag till regionala kollektivtrafikmyndigheter eller gemensamma bolag mellan regionala kollektivtrafikmyndigheter. Undantaget är nattågstrafiken mellan Stockholm – Narvik, där den kommersiella aktören SJ Norrlandståg AB är avtalspart.

Sträckan Gävle – Borlänge – Mjölby trafikeras av Tåg i Bergslagen AB, som ägs av Landsting/Regioner i Gävleborg, Dalarna, Västmanland och Örebro. Trafikverket stödjer idag Tåg i Bergslagen med 34,4 mnkr/år, resterande underskott (ca 130 mnkr) täcks av de fyra ägarna enligt en särskild fördelningsmodell. Trafikverket kommer därför inte att upphandla fjärrtågstrafik på Norra stambanan om SJ upphör med sin trafik och mig veterligen finns det idag ingen annan som är beredd att ta över trafiken.

Patrik Stenvards lösning är därför direkt felaktig och den som framstår som okunnig på området är därför Stenvard själv. Det är egentligen inte så konstigt. Stenvard jobbar inte med dessa frågor. Han sitter i regionstyrelsen och i regionstyrelsens utvecklingsutskott och inte i Hållbarhetsnämnden som ansvarar för kollektivtrafik och infrastruktur. Det är viktigt att länet jobbar tillsammans i infrastrukturfrågorna, majoritet och opposition i regionen och regionen tillsammans med kommunerna.

Min slutsats i detta är att SJ behöver ett nytt uppdrag, nya ägardirektiv. Vill inte Stenvard och gävleborgsmoderaterna på grund av det jobba tillsammans med oss och länets kommuner för att rädda fjärrtrafiken på Norra stambanan är det bara att beklaga.

Ledarskapsintensiva funderingar

En intensiv vecka är till ända. Den avslutas med skidåkning i Harsa. Blöt skidåkning verkar det bli. Det regnar i Bollnäs, hoppas det snöat i Harsa. Klistertuberna åker med för säkerhets skull. Intensiteten i veckan har gjort att jag endast kunnat åka skidor en gång, i torsdags. Det började med möte med Fastighets, teknik och miljöutskottet, där jag är ordförande och kommunfullmäktige i måndags, sedan har det varit full fart med gruppmöte med kf-gruppen, rådsberedningar, regionfullmäktige och så vidare. En ledig kväll under veckan (om man inte räknar lördag) Fredag-lördag avslutade arbetsveckan med en kvalificerad ledarutbildning för socialdemokratiska region och kommunalråd i länet.

Har därför funderat en hel del på ledarskap denna vecka. Både mitt eget och andras. Vad behöver jag utveckla i mitt eget ledarskap? Hur hanterar jag ett ledarskap som är nivån under ordförande? Jag är ju vice ordförande i Hållbarhetsnämnden och regionråd i regionstyrelsen. Intressanta funderingar och viktigt att lägga en del tid på. Hur påverkar andras ledarskap mig som politisk ledare? Hur hanterar vi ledarskapet i våra partigrupper? Vi har ju många ledarroller som ska samverka tillsammans med gruppen och fungera som en enhet. Oppositionens ledarskap, hur påverkar det mig som ledare och hur påverkar det oss som majoritet? Många spännande funderingar blir det.

På regionfullmäktige i onsdags fick jag en ordentlig lektion i ledarskap. Maria Mohlin, moderat oppositionsråd från Ljusdal har skrivit en viktig interpellation som handlade om SJ planer på att avveckla fjärrtågstrafiken på Norra stambanan mellan Stockholm och Östersund/Duved. Frågorna i interpellationen gick ut på hur jag/vi ser på dessa planer. Färre persontåg ger sämre utvecklingsmöjligheter för regionen så jag/vi är självklart oroade över SJ:s planer och vi kommer att  agera tillsammans med länets kommuner i frågan. Jag menar att huvudproblemet är att SJ och andra statliga bolag i sina ägardirektiv inte har ett tydligt beskrivet samhällsuppdrag, nämligen att säkerställa grundläggande samhällsfunktioner i hela landet. Det ligger för stort fokus på det rent kommersiella uppdraget. Maria Mohlins partikamrat Patrik Stenvard håller inte med och gick in i debatten med perspektivet, är trafiken inte lönsam och SJ vill lägga ner så kontaktar man bara Trafikverket och ber dem upphandla persontrafik på Norra stambanan. De statliga bolagen ska inte ägna sig åt att snedvrida konkurrensen på marknaden. Som om det finns en marknad för fjärrtågstrafik mellan Stockholm och Östersund/Duved. Om den marknaden finns vore ju inte trafiken hotad. Hans andra ingång var att X-trafik kanske konkurrerat ut SJ på Norra stambanan och det var den egentliga orsaken till att SJ vill lämna Norra stambanan. Jag bemötte naturligtvis dessa argument och har även skickat in en insändare i frågan.

Om man struntar i själva sakfrågan och ser debatten utifrån ett ledarskapsperspektiv. Vilka signaler skickar Patrik Stenvard när han går in och tar över debatten från Maria Mohlin? Till mig skickar han signalen att vi inte ska göra gemensam sak i den här frågan, vilket Maria Mohlin tydligt signalerade en önskan om. Signalen blir också den att det är viktigare att vara emot oss i majoriteten än att vilja regionens bästa. Det är en ovan situation för mig som gammal kommunpolitiker. Visst hade vi heta debatter även i kommunfullmäktige, men när det verkligen gällde släppte vi prestigen och jobbade tillsammans för kommunens bästa. Det verkar svårare i regionen, i alla fall när oppositionen leds som den gör idag. Patrik Stenvard har inte den pragmatism jag är van vid att politiker från alla partier brukar visa prov på när det gäller att samarbeta kring viktiga frågor. Sker det inte på hans villkor får det vara. Det är viktigare att SJ och andra bolag konkurrerar på en fri och öppen marknad än att hela Sverige ska leva. Där marknaden inte fungerar där får man skylla sig själv. Flytta eller gilla läget. För mig är det en märklig hållning.

Förhoppningsvis kan vi göra något tillsammans ändå, uppvakta SJ, ungefär som ett enat Jämtland gjorde häromveckan. När det gäller SJ:s uppdrag och ägardirektiv får vi väl jobba utan Moderaterna. Kanske har övriga oppositionspartier i Samverkan Gävleborg en mer pragmatisk hållning i den frågan?