Tankar från regionfullmäktige

Det verkar som ni vill befinna er någon annanstans! Ungefär så kommenterade Sjukvårdspartiets Stig Zettlin vårt politiska inriktningsdokument. Det var självklart menat som kritik. Han och Moderaterna var starkt kritiska eftersom de inte kunde se några mätbara mål i dokumentet. Jag tänker så här. Handlar inte politik om att man vill befinna sig någon annanstans? Man vill leva i ett annat samhälle. Det är väl därför man engagerar sig politiskt? Är det då fel om ett politiskt inriktningsdokument är visionärt och tar sikte mot det samhälle man vill skapa med sitt politiska engagemang? De mätbara målen och indikatorerna finns i styrelsen och i nämnderna. Så tänker i alla fall vi i majoriteten. Hur oppositionen tänker vet vi ännu inte eftersom de ännu inte klarat av att ta fram något som liknar en politisk inriktning eller vilja. Trots att de har i princip samma resurser och därigenom förutsättningar som vi i majoriteten har! De enda de hittills klarat av är att vara emot. Det funkar ju så länge man inte behöver bevisa något!

Tågtankar

Sitter på X-tåget. Jag trivs med att åka tåg. Det är avkopplande och ger tid för reflektion. På tåget märker man vilka vanemänniskor vi är. Jag sitter för det mesta på samma plats i tåget, det verkar för övrigt de flesta pendlare göra.

Är på väg till ett krismöte. I alla fall om jag får tro tidningarna. Jag trodde jag var på väg till veckans rådsberedning. Vi har möte varje tisdag, där vi går igenom aktuella händelser och vad som är på gång inom regionens verksamhet. Idag träffar vi divisionschef och ambulansens verksamhetschef. Ambulansfrågan har gått överstyr och sett ur det perspektivet kanske det kan kallas för krismöte. Det är alla fall min förhoppning att ambulansfrågan kan lösas på ett tillfredställande sätt. Att vara indragen i ett drev är en intressant erfarenhet. Sanningar och osanningar kokas ihop till en soppa som i princip är omöjlig att kommentera. Har man andra perspektiv än den etablerade "sanningen" blir man i det närmaste lynchad. Undrar hur många som egentligen anser att det är politikers uppgift att förhandla om schemaläggning och arbetstider? Vill man verkligen att vi ska detaljstyra verksamheten? I så fall behövs en helt annan typ av organisation. Jag uppfattar det som att vi för det mesta får kritik för att vår organisation är för toppstyrd. Hur som helst så ska saker och ting utföras och beslutas på rätt nivå. Det gäller alla organisationer, inte bara politiskt styrda organisationer.

Det är många människor som reser med X-tåget. Vi skulle behöva fler och längre tåg. Tåg kostar pengar och det är i princip fullt på spåret. Vi jobbar på med frågan och jag hoppas att vi kan ha fler tåg rullande om något år. Är övertygad om att arbetspendlingen och studiependlingen kommer att öka och vill vi att människor ska kunna bo och leva utanför de stora orterna måste kollektivtrafiken ses som en naturlig del av ens resandevanor.

Tiden är min stora utmaning. Jag har två stora passioner i mitt liv. Passioner som stjäl i princip all min vakna tid. Flugfiske och politik. Jag är övertygad om att det är livsviktigt för mig som politiker att också ha andra intressen. Det ger andra perspektiv på politiken och det politiska uppdraget. Jag är också övertygad om att jag blir en bättre politiker om jag ger mina andra intressen den tid som behövs för att jag ska utvecklas även där. Sommaren är svår på det sättet. Det finns så mycket jag borde prioritera. Hus som ska underhållas, en trädgård som ska skötas osv. Vintrarna är enklare. När det snöar skottar man snö, annars åker man skidor och binder flugor. Har mer tid till allt vintertid.

Irriteras över den dåliga internetuppkopplingen på X-tåget. Det kommer internet ombord under hösten, fjärde kvartalet. Det är bra, fast jag önskar att det kommit igång snabbare.

Många små och stora tankar sorteras när jag åker tåg.

Tankar om olika förhållningssätt till regional utveckling

Igår var det regionstyrelsen. Ett intressant möte som väcker en del tankar om förhållningssätt. Jag kandiderade till uppdrag i Region Gävleborg för att jag ville jobba med regional utveckling, med infrastruktur, miljöfrågor, folkhälsa mm. Ur det perspektivet har jag ett uppdrag som passar som hand i handske. Jag trivs alldeles utmärkt. Det som slår mig efter gårdagens regionstyrelsesammanträde är att man kan ha lite olika förhållningssätt till regional utveckling.

Gävleborgs län är ett län med stora utmaningar. Arbetslösheten är hög, utbildningsnivån är låg. Folkhälsotalen är också låga. Länet måste ställa om, nyföretagandet måste öka om vi ska klara arbetslösheten. Samtidigt måste vi också ställa om till ett mer hållbart samhälle. Det gör att man enligt mig måste vara mycket aktiv om utvecklingen ska kunna vändas.

Att jobba aktivt med regional utveckling kostar naturligtvis resurser. Det är också lite av ett vågspel eftersom vi inte har ett facit på framtiden. Om vi gör rätt eller fel satsningar visar sig ju först om några år.

Här verkar vi ha lite olika synsätt vi och oppositionen. Framför allt Moderaterna intar en mer passiv roll när det gäller den regionala utvecklingen. Det är lite förvånande och samtidigt mycket synd. Förvånande eftersom Moderaterna säger sig stå för företagande och utveckling och synd eftersom länet tappar i utveckling genom ett passivt och konfliktskapande förhållningssätt.

Ett exempel är arbetet med att ta fram en målbild för 2030. Vi genomförde en mycket uppskattad målbildsdag i höstas och har sedan dess planerat för en uppföljning nu i vår. Vi tror att det är viktigt att hela länet träffas under en dag som har fokus på framtiden och på regional utveckling. Moderaterna och Sjukvårdspartiet väljer att inta en per passiv hållning och menar att en sådan dag inte behövs. Pengarna bör istället gå till sjukvården. Vill man ha rubriker i tidningen är det naturligtvis rätt väg att gå, men på vilket sätt skapar det utveckling? På vilket sätt får vi fler företag till länet om vi väljer ett mer passivt förhållningssätt till regional utveckling?

Att Sjukvårdspartiet väljer det förhållningssättet är inte så konstigt. De har ju som parti fokus på sjukvården och är inte intresserade av så mycket annat än sjukvårdsfrågor. Men Moderaterna? Det skulle vara intressant att veta hur de tänker. Jag läser på Patrik Stenvards blogg att endast två av 26 interpellationer oppositionen ställt handlar om regional utveckling. Det kanske stämmer, jag har inte räknat. Hur som helst bekräftar det bilden av att Moderaterna och den övriga oppositionen är passiv i dessa frågor i styrelsen och i fullmäktige.

När vi gick från att vara landsting till att bli region tillkom en hel del nya uppgifter. Uppgifter som Moderaterna tyvärr inte omfamnat utan istället intar en märkligt passivt förhållningssätt till. Regional utveckling handlar om mycket mer än att fördela de medel till projekt och annat Region Gävleborg har att fördela.

Om klass, identitet och att passa in i andras mallar.

Hoppas punkaren i mig aldrig slocknar. Den gör sig påmind när jag minst anar det. Som punkare upplevde jag att jag aldrig riktigt passade in någonstans, inte ens i punken. Anledningen var att att jag tänkte för självständigt och kanske för brett. Jag passade därför inte in i någon mall. Punkens mall blev smalare och smalare under 80-talet då veganer och autonoma satte ramen för hur en punkare skulle vara. Jag lämnade punken även om punkaren i mig fortfarande var stark. Jag blev socialdemokrat, vilket kändes som en befrielse. Inom socialdemokratin har jag aldrig känt mig utanför. Där upplever jag att jag får tänka fritt, testa mina resonemang mot socialdemokratins grundpelare, frihet, jämlikhet och solidaritet. Jag känner mig hemma. Ändå har någonting har skavt i mig en längre tid när det gäller dagens vänster. Det var därför befriande att läsa att gymnasieminister Aida Hadzialic anser att man sviker arbetarklassens barn när man inte gör en klassanalys för att istället prata om identitet som inte leder någon vart.

Aida Hadzialic sätter ord på det som skaver hos mig. Identitetsvänsterns (som jag väljer att kalla dem) väg är enligt mig en återvändsgränd för socialdemokratin. Det som stör mig är att den som inte passar in i identitetsvänsterns mall per automatik stämplas som högersosse. Varför är det så viktigt att sätta en identitet eller en stämpel på folk? Är det inte insidan som räknas, den man är utifrån vilka värderingar man har? Jakten på identiteten och den utifrån identiteten korrekta vänsterhållningen gör att vi tappar förmåga att nå ut brett. Identitet är smalt, klass är bredare. Klassanalysen borde för socialdemokratin vara viktigare än identitetsanalysen. Om vi ska kunna bygga ett samhälle byggt på frihet, jämlikhet och solidaritet så borde vi fokusera på det som förenar oss, oavsett vilka vi är, vilken bakgrund och vilken identitet vi har.

Nu kanske någon ifrågasätter mitt resonemang utifrån att jag inledningsvis identifierar mig som punkare. Min identitet är naturligtvis viktig för mig oavsett om jag identifierar mig som punkare, socialdemokrat  eller som flugfiskare eller vad jag nu väljer att identifiera mig som. Identitet är viktig i dagens samhälle. Problemet jag har är att jag andra ger mig en identitet jag inte känner igen mig i. En identitet som passar in i deras mall. Identitetsvänstern väljer att identifiera mig som medelålders vit man,dessutom med makt. Jag är i deras ögon en representant för normen.Detta på grund av mitt kön, ålder och utseende Om jag och mina värderingar ändå vore normen i vårt samhälle, då vore jag lycklig. Då vore socialdemokraterna det parti som stod i framkant när det gäller miljöpolitik och energiomställning. Vore jag normen hade vi socialdemokrater kämpat för en modern miljölagstiftning som bland annat ställde krav på miljöanpassning av vattenkraften och flottledsåterställning av flottledsrensades vattendrag. Vore jag normen var heltid en rättighet. Vore jag normen var en normkritisk hållning norm. Nu är jag tyvärr inte normen. Jag kan väl för fasen inte hjälpa att jag föddes för snart 50 år sedan av vita föräldrar? Det vore också tacksamt om Identitetsvänstern lät bli att sätta en stämpel på mig på grund av mitt utseende!

Jag kritiserar inte identitetsvänstern för deras åsikter, jag instämmer i mycket, det jag kritiserar är bristen på klassanalys och för dess fokus på identitet. Genom att fokusera på identitet utestänger man dem som inte passar in i mallen. Identitetsvänstern fungerar ungefär som veganerna och de autonoma inom punken på 80-talet eller som bokstavsvänstern på 70-talet. De fryser ut de som inte passar in i deras mall. Identitetsvänstern är navelskåderi vars enda syfte är att visa omvärlden att man är ideologisk ren.

Funderingar under hemväg från Riga

Har nu avslutat andra utbildningstillfället i "Unboxing the sandbox" som anordnas av Svenska Institutet. Den här gången var vi i Riga. Det är representanter för kommuner och regioner runt Östersjön som deltar på utbildningen. Det är en krävande och intressant utbildning vars syfte är att få ett bättre utfall av transnationellt samarbete. För mig som regionpolitiker med bland annat infrastruktur som ansvarsområde är det självklart att vi ska ha ett transnationellt samarbete i dessa frågor så att vi tillsammans kan påverka såväl EU som våra stater att satsa på Botniska korridoren och ett ökat järnvägsunderhåll. Sådana järnvägssatsningar ger bättre möjligheter att utveckla den regionala kollektivtrafiken på järnväg, vilket i sin tur ger bättre förutsättningar för Gävleborgs invånare att bo och leva här.

En sak som slår mig när jag lyssnar på en av föreläsarna är likheten mellan framgångsrika entreprenörer och framgångsrika politiker. Bägge lever och brinner för att förverkliga sina drömmar och de gör det med samma intensitet, de blir framgångsrika genom att våga utmana rådande normer och sanningar.

En annan sak som slår mig är hur viktigt det är att vi ser vad som förenar oss. Oavsett om det handlar om regioner runt Östersjön eller inom vårt eget land. Det är ju kring det som förenar oss man kan bygga ett gemensamt samhälle. Denna utmaning är nog särskilt svår i Sverige där vi är extremt individualistiska och där den individuella identiteten blir allt viktigare. Jag är övertygad om att vi måste jobba än hårdare på att finna det som förenar oss oavsett vem vi är. Finner vi det blir vi också framgångsrika i vårt samhällsbygge. Misslyckas vi ökar utrymmet för sverigedemokrater och andra mörka krafter att växa.

En tredje sak jag funderar på under min hemresa från Riga är hur jag/vi på bästa sätt ska kunna nå ut med och kommunicera det oerhört viktiga arbete som vi gör inom Region Gävleborg. Det som inte får plats i media eftersom klickmonstret måste gödas. Felaktigheter och rena lögner blir fakta och sanningar i klickmonstrets skruvade värld. När vi arbetar för att bredda debatten får vi kritik för att vi struntar i detaljfrågor. När vi tvingas diskutera detaljfrågor på grund av att oppositionen skriver motioner och interpellationer får vi kritik för att vi inte har fokus på strategiska utvecklingsfrågor. När vi inte toppstyr får vi kritik för att inte sätta ner foten. Om vi sätter ner foten får vi kritik för att vi toppstyr.

På sätt och vis känns det skönt att det finns är vardag bortom klickmonstrets skruvade världsbild. En vardag där vi faktiskt gör ett väldigt bra jobb. Ett jobb som förr eller senare kommer att betala sig i form av ett bättre Gävleborg för invånarna att bo och leva i.

Tankar ang debattnivån i regionfullmäktige

Tänk vad olika man kan se på saker och händelser beroende på vilket perspektiv man väljer att se frågan eller händelsen på. Igår läste jag en artikel om debattklimatet i regionfullmäktige. Jag instämmer i artikeln. Debattklimatet är ibland direkt ovärdigt och vi diskuterar detaljfrågor istället för  viktiga strategifrågor.

När jag sedan läser Gefle Dagblads ledare på samma tema häpnar jag. Den illa sammansatta analysen menar mellan raderna att fel frågor diskuteras på grund av att Region Gävleborg är en toppstyrd organisation. Undrar om ledarskribenten följer Region Gävleborg och regionfullmäktige över huvud taget? Då hade hon sett att anledningen till att sjukvårdsfrågor på detaljnivå diskuteras i regionfullmäktige och inte i Hälso och Sjukvårdsnämnden där de hör hemma är att oppositionen massproducerar motioner och interpellationer i sjukvårdsfrågor som ligger på detaljnivå. När de trots allt skriver en motion eller interpellation om frågor som hör hemma i fullmäktige kryddas de med insinuationer och ibland rena lögner. Ett exempel är en interpellation om regionens ambitioner om X-tåget från det moderata oppositionsrådet Patrik Stenvard. Trots att Stenvard vet att vår ambition är att öka turtätheten med X-tåget så skriver han "Kommer den politiska ledningen att fortsätta flytta över den inomregionala tågtrafiken från tåg till buss?" Ett grälsjukt påstående och en ren lögn. Den politiska ledningen jobbar långsiktigt för ökad inomregional tågtrafik. Majoritet och opposition (alla fall i Hållbarhetsnämnden) är helt överens om att vi långsiktigt måste öka turtätheten med X-tåget. Trafikverkets planerade servicefönster på Norra stambanan) tvingar dock oss att ersätta ett tåg mellan Bollnäs och Ljusdal med buss eftersom Trafikverket stänger av järnvägen under ett par timmar mitt på dagen.

Att som ledarskribenten i Gefle Dagblad göra en snabb och enkel analys i syfte att bekräfta bilden av Region Gävleborg som en toppstyrd organisation är ett slarvigt sätt att gena i analysen. Hade ledarskribenten fördjupat sig i orsakerna till den stundtals låga debattnivån och varför detaljfrågor debatteras i regionfullmäktige hade kanske en annan bild uppenbarat sig för henne. Hon hade troligtvis upptäckt att det är oppositionen som vill topp och detaljstyra och inte majoriteten. En sådan analys motsäger ju bilden av Region Gävleborg och därför passar den kanske inte in i ledarskribentens politiska agenda?

Ärlighet varar längst!

Får man som politiker säga vad som helst, hur som helst och när som helst oavsett sanningshalt?

Jag har inga problem med att vi har en tuff debatt i olika frågor, att vi har olika åsikter och olika perspektiv. Jag ser däremot rött när man uppträder medvetet oärligt. Det som fått mig att reagera just nu är Sjukvårdspartiets Henrik Olofsson och hans insändare om Region Gävleborgs resor till San Fransisco. Sjukvårdspartiet gillar inte dessa resor och det har jag respekt för. Jag respekterar också att de debatterar frågan. Men eftersom jag vet att Henrik Olofsson ville följa med på den senaste resan, men förbjöds av sina partikamrater anser jag att det är rent och skärt hyckleri av honom att skriva som han gör i sina insändare. Hade det varit Stig Zettlin eller någon annan sjukvårdspartist hade jag inte reagerat på samma sätt. Jag frågade Henrik i samband med regionfullmäktige senast varför han inte följer med till San Fransisco eftersom jag visste att han ville följa med. Han svarade att det var "gubbarna i partiet" som förbjudit honom.

Jag blir också periodvis irriterad på moderaten Patrik Stenvard. Mellan skål och vägg säger han att jouravtalet för ambulanspersonalen borde ha införts för länge sen, men att genomförandet är under all kritik. Offentlig uppträder han och hans moderata vänner som om de vill upphäva beslutet om jouravtal och återgå till det gamla avtalet. Jag har inga problem om Moderaterna har den uppfattningen, men då borde de rimligtvis ha samma uppfattning även mellan skål och vägg.

Är det verkligen ok att medvetet ljuga och föra såväl medborgare som Region Gävleborgs personal bakom ljuset i syfte att vinna kortsiktiga politiska poäng? Ärlighet varar alltid längst!

Om samtal

Tror det är för lite samtal i politikens värld. För mycket debatt. För man ett samtal om viktiga ämnen lyssnar man på varandra, resonerar. Man behöver inte finna lösningar i samtal. I samtal är det frågorna som är i fokus. Processen om man så vill. Debatter har andra syften. En debatt ska vinnas, då lyssnar man inte på den man debatterar med. Man har redan bestämt sig vilket budskap man vill förmedla, jag har rätt och du har fel.

Jag lyssnade på ett viktigt samtal häromsistens. Folkteatern och Lokomotiv anordnade en budkavle om nödvändigheten till omställning. Om det svåra att förändra trots att de flesta är medvetna om nödvändigheten till förändringar. Hur vi sitter fast i strukturer, samma strukturer som orsakat nödvändigheten till omställning. Om språk, språk som inkluderar, språk som exkluderar.

Vad skulle hända om vi ibland ersatte ett vanligt politiskt sammanträde i kommun eller region med ett samtal? Samma politiker. Ledd av en skicklig samtalsledare. Ett samtal bortom politisk prestige om det som är kärnan i vår demokrati. Om vi politiker i ett sådant samtal för en stund vågade kliva ur rollen och betrakta oss själva, vårt uppdrag och vår roll lite från sidan. Att offentligt våga spegla sig i sin ideologi. Jag tror att ett sådant samtal skulle ge oss ganska mycket. Perspektiv som utvecklar oss, inte bara som politiker utan också som människor.

Jag hade ett samtal med en bekant för ett tag sedan. Min bekant var mycket besviken på samhällets utveckling, på socialdemokratins oförmåga att visa på ett alternativ till Alliansens politik. Stå upp på ett tydligare sätt för socialdemokratins värderingar. Han menar att vi är för lika Alliansen och orsaken till att vi är det är för att vinna medelklassväljarna. Medelklassen har bra värderingar menar han, de vill leva i ett solidariskt samhälle, inte ett egoistiskt samhälle. Våga lita på medelklassens värderingar var budskapet. Han har troligtvis rätt. De politiker och de partier som litar på medborgarna är de som vinner i längden. Det självklara är ofta det svåraste!

Samtal är viktiga. Ändå prioriterar vi bort dem.