Om klass, identitet och att passa in i andras mallar.

Hoppas punkaren i mig aldrig slocknar. Den gör sig påmind när jag minst anar det. Som punkare upplevde jag att jag aldrig riktigt passade in någonstans, inte ens i punken. Anledningen var att att jag tänkte för självständigt och kanske för brett. Jag passade därför inte in i någon mall. Punkens mall blev smalare och smalare under 80-talet då veganer och autonoma satte ramen för hur en punkare skulle vara. Jag lämnade punken även om punkaren i mig fortfarande var stark. Jag blev socialdemokrat, vilket kändes som en befrielse. Inom socialdemokratin har jag aldrig känt mig utanför. Där upplever jag att jag får tänka fritt, testa mina resonemang mot socialdemokratins grundpelare, frihet, jämlikhet och solidaritet. Jag känner mig hemma. Ändå har någonting har skavt i mig en längre tid när det gäller dagens vänster. Det var därför befriande att läsa att gymnasieminister Aida Hadzialic anser att man sviker arbetarklassens barn när man inte gör en klassanalys för att istället prata om identitet som inte leder någon vart.

Aida Hadzialic sätter ord på det som skaver hos mig. Identitetsvänsterns (som jag väljer att kalla dem) väg är enligt mig en återvändsgränd för socialdemokratin. Det som stör mig är att den som inte passar in i identitetsvänsterns mall per automatik stämplas som högersosse. Varför är det så viktigt att sätta en identitet eller en stämpel på folk? Är det inte insidan som räknas, den man är utifrån vilka värderingar man har? Jakten på identiteten och den utifrån identiteten korrekta vänsterhållningen gör att vi tappar förmåga att nå ut brett. Identitet är smalt, klass är bredare. Klassanalysen borde för socialdemokratin vara viktigare än identitetsanalysen. Om vi ska kunna bygga ett samhälle byggt på frihet, jämlikhet och solidaritet så borde vi fokusera på det som förenar oss, oavsett vilka vi är, vilken bakgrund och vilken identitet vi har.

Nu kanske någon ifrågasätter mitt resonemang utifrån att jag inledningsvis identifierar mig som punkare. Min identitet är naturligtvis viktig för mig oavsett om jag identifierar mig som punkare, socialdemokrat  eller som flugfiskare eller vad jag nu väljer att identifiera mig som. Identitet är viktig i dagens samhälle. Problemet jag har är att jag andra ger mig en identitet jag inte känner igen mig i. En identitet som passar in i deras mall. Identitetsvänstern väljer att identifiera mig som medelålders vit man,dessutom med makt. Jag är i deras ögon en representant för normen.Detta på grund av mitt kön, ålder och utseende Om jag och mina värderingar ändå vore normen i vårt samhälle, då vore jag lycklig. Då vore socialdemokraterna det parti som stod i framkant när det gäller miljöpolitik och energiomställning. Vore jag normen hade vi socialdemokrater kämpat för en modern miljölagstiftning som bland annat ställde krav på miljöanpassning av vattenkraften och flottledsåterställning av flottledsrensades vattendrag. Vore jag normen var heltid en rättighet. Vore jag normen var en normkritisk hållning norm. Nu är jag tyvärr inte normen. Jag kan väl för fasen inte hjälpa att jag föddes för snart 50 år sedan av vita föräldrar? Det vore också tacksamt om Identitetsvänstern lät bli att sätta en stämpel på mig på grund av mitt utseende!

Jag kritiserar inte identitetsvänstern för deras åsikter, jag instämmer i mycket, det jag kritiserar är bristen på klassanalys och för dess fokus på identitet. Genom att fokusera på identitet utestänger man dem som inte passar in i mallen. Identitetsvänstern fungerar ungefär som veganerna och de autonoma inom punken på 80-talet eller som bokstavsvänstern på 70-talet. De fryser ut de som inte passar in i deras mall. Identitetsvänstern är navelskåderi vars enda syfte är att visa omvärlden att man är ideologisk ren.