2016 ur mitt perspektiv

Det är dags att knyta ihop säcken som innehåller 2016. För världen ett riktigt skitår med krig och människor på flykt. Ett år då sanningar och fakta ifrågasattes som om de vore åsikter, ett år då godhet blev någonting fult. Ett år där låtsasnyheter och hatretorik ledde till att Trump vann presidentvalet i USA. Ett år då allt för många av de stora artisterna lämnade oss. Freddie Wadling var den som stod mig närmast. Han talade direkt till min själ under ungdomstiden. Han är en av de som bidragit till att jag är den jag är idag.

För mig personligen har det varit ett bra år. Ett på många sätt märkligt och lärorikt år. Ett år med många resor. Under vintern och våren kändes det som om jag levde i en kappsäck. Jag har också gjort en inre resa och det är den resan som satt djupast spår i mig. En resa som har var periodvis svår, en resa som jag idag är glad att jag gjort.

Jag har ägnat i stort sett all min vakna tid åt mitt regionrådsuppdrag. Är man heltidsarvoderad är man alltid i tjänst. Det innebär att man får vara beredd att ägna tid åt politik och sitt uppdrag även när man är ledig. Det innebär att jag ägnat tid åt mitt uppdrag även när jag flugfiskat eller varit semester med familjen. Som politiker är du aldrig helt ledig. Samtidigt har jag på grund av mitt regionrådsuppdrag tvingats prioritera bort sammanträden med såväl regionstyrelsen, hållbarhetsnämnden som regionfullmäktige. Det har inte känts bra, men eftersom andra har kunnat ersätta mig har det ändå fungerat. Tyvärr sätter vi inte alltid agendan. Viktiga möten som kräver vår närvaro krockar ibland med fullmäktige, styrelse och nämnd.

Jag ser redan nu att liknande krockar inträffar 2017. Det känns vid sådana tillfällen skönt att vi är flera socialdemokratiska regionråd och flera socialdemokrater som kan träda in i mitt ställe.

Jag har ännu inte helt landat i regionpolitiken. Är fortfarande för mycket kommunpolitiker. Regionpolitiken är på många sätt hårdare. I kommunpolitiken är det lättare att resonera sig fram till bra beslut. Debatterna kan vara hårda även där men i slutändan är det för det mesta kommunens bästa som styr ställningstagandet. I regionpolitiken verkar det som om delar av oppositionen i styrelsen och fullmäktige ibland struntar i vad som är bäst för Gävleborg. Det verkar vara viktigare att vara emot, även när man är för. Då röstar man med och lämnar sedan in ett särskilt yttrande. Ganska ofta får vi andra inte se de särskilda yttrande förrän protokollet är justerat. Jag måste erkänna att jag har svårt att vänja mig till detta politiska spel. Skönt då att det är ett helt annat klimat i Hållbarhetsnämnden. Där är det mer konstruktivt.

Vad har vi då åstadkommit under 2016? Jag väljer att lyfta de frågor som ligger inom mina ansvarsområden som regionråd och som vice ordförande i Hållbarhetsnämnden. Ett axplock av beslut och aktiviteter kan se ut så här. En del beslut fattades 2015 men eftersom de påverkar 2016 väljer jag att ta med dem.

• Investeringsbeslut om omfattande renovering/nyinvesteringar på Hudiksvalls och Gävle sjukhus.
• Världens första elväg invigd utanför Sandviken.
• Beslut om ett nytt miljöprogram.
• Beslut om en ny Miljöpolicy.
• Beslut om fossilfri kollektivtrafik från 2017.
• Beslut om fortsatt utveckling av kollektivtrafiken i hela länet genom ett nytt regionalt Trafikförsörjningsprogram.
• Beslut om Handlingsplan för folkhälsa.
• Beslut om ekonomiskt stöd och deltagande i ett projekt för flottledsåterställning av övre Voxnan och Mellanljusnan. 
• Beslut om Ekocenter.
• Partnerskap för Atlantbanan bildat där jag varit ordförande första året.
• Fortsatt arbete för dubbelspår på Ostkustbanan
• Fortsatt dialog med Trafikverket om servicefönster på Norra Stambanan.
• Fortsatt dialog med SJ för fortsatt och ökad trafik på samtliga järnvägar genom länet.
• Dialog med Näringsdepartemetet och infrastrukturministern om nödvändigheten av infrastruktursatsningar på framför allt järnväg.
• Samverkan med regioner runt Östersjön i Baltic Sea Commission i framför allt transport och infrastrukturfrågor.
• Samverkat med regioner och län i arbetet med Botniska korridoren (lite förenklat järnvägen norr om Örebro/Stockholm)
• Arrangerat årsmötet med Baltic Sea Comission
• Påbörjat ett arbete med bränsleceller som kan leda till ett projekt där vi testar bränslecellsdrivna bussar i kollektivtrafiken.
• Mobil samåkning som komplement till kollektivtrafiken.
• Deltagit i en transregional utbildning, Unboxing the sandbox tillsammans med företrädare för kommuner och regioner runt Östersjön med deltagare från Sverige, Danmark, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen och Tyskland.

Vårt målmedvetna miljöarbete har också lönat sig. Enligt SKL:s Öppna jämförelser Miljö är Region Gävleborg näst bäst i landet på miljöarbete. Fantastiskt roligt. Det gav mig ytterligare en viktig lärdom. Goda nyheter är svårare att nå ut med jämfört med dåliga nyheter.

Jag har också lärt mig att man inte alltid kan kalla saker vid dess rätta namn. Man får i politikens värld exempelvis inte kalla en lögn för en lögn. Däremot är det okej att använda ord som "rena felaktigheter" och "osanningar".

Politik på den högsta nivån sliter. Det är ganska ensamt, särskilt när det blåser. Därför är det skönt att ha kloka regionrådskollegor och kloka politiska sekreterare. Det är då lättare att bära utsattheten och ensamheten. Årets stora tack går därför till mina rådkollegor och våra politiska sekreterare. Ni är oumbärliga! Trots att det periodvis är slitsamt trivs jag mycket bra i mitt uppdrag. Det ger så mycket mer än vad det tar i form av energi och erfarenhet. Det blir tydligt när man blickar tillbaka och ser vad vi åstadkommit under året.

En annan viktig lärdom är att allt inte är vad det verkar. Jag kan inspireras och lära mig även av de som står för mycket av det jag bekämpar, av personer jag troligtvis aldrig kommer att helt och hållet förstå. Jag vill därför passa på att tacka det moderata oppositionsrådet för i efterhand lärorika och inspirerande debatter. Det är mycket intressant att genom oppositionsrådets blogg få frågorna belysta utifrån helt andra perspektiv. Det har varit mycket lärorikt och jag ser fram emot fortsatta debatter med oppositionsrådet.

Även min blogg har engagerat under året, vilket jag uppskattar. Jag lär mig för det mesta mer av de som inte håller med mig, jämfört med de som ofta instämmer i det jag skriver. Att utmana och bli utmanad skapar utveckling. Ett ordentligt tuggmotstånd tvingar mig att ifrågasätta självklara "sanningar". Jag blir klokare och förhoppningsvis samtidigt en bättre politiker. Ett av mina syften med min blogg är att föra olika resonemang. Resonemang som utgår från mitt perspektiv. Lite tråkigt är att 2016 verkar vara fel år att föra resonemang. Polarisering och skyttegravsdebatt har präglat 2016. Min blogg levererar inte sanningar, den utgår från mitt perspektiv och min önskan är samtal kring mina små resonemang. Ibland har det funkat ganska bra.

Det kanske bästa jag gjort ur ett rent personligt perspektiv under 2016 var att jag fick ändan ur vagnen och anmälde mig till en fotokurs hos Lokomotiv. Ett annat viktigt möte, kanske årets  viktigaste var en träff med en partikamrat  som handlade om litteratur, poesi och kanske lite politik. Jag har en ambition att utveckla mitt läsande, mitt skrivande och mitt fotograferande. Dessa två möten/aktiviteter gav mig nya perspektiv och gav mig nycklar till dörrar jag länge velat öppna.

Årets största besvikelse är nog att storregionfrågan föll.

En kort beskrivning av 2016 sett ur mitt perspektiv. Jag har säkert missat massvis med frågor, men det är som sagt mitt och ingen annans perspektiv. Att jag inte skrivit något om exempelvis sjukvården eller om kultur och arbetsmarknad beror på att mina ansvarsområden är miljö, infrastruktur, folkhälsa, kollektivtrafik samt fastighetsfrågor.

Jag lämnar 2016 klokare och ser fram emot 2017. Gott Nytt År!

Evakueringslokaler. Årskostnader, investeringar och sunt förnuft

Förra veckan beslutade regionfullmäktige i sin tilläggsbudget att anslå 24,2 miljoner kr i tilläggsanslag för evakueringslokaler i samband med Byggprogrammet. Byggprogrammet ska pågå fram till 2021 då både renoveringarna av Gävle och Hudiksvalls sjukhus ska vara klar. 14 miljoner avser evakueringslokaler för Hudiksvalls sjukhus, bland annat operationslokaler och 10 miljoner avser Gävle sjukhus där det mesta går till evakuering av Ledning och Verksamhetsstöd, det vi kallar för LOV samt övrig verksamhet i det så kallade Hiltonhuset. (Det kallas Hilton för att det en gång i tiden var elevboende) Där finns avdelningen för infrastruktur, folkhälsa, miljöavdelningen, samhällsmedicin, ekocenter mm. När ombyggnationen av Gävle sjukhus inleds kommer dessa fastigheter att användas för en del av sjukhusadministrationen på Gävle sjukhus. Det är ca 400 personer som idag arbetar i LOV-huset och i Hiltonhuset. Vår fastighetsförvaltning har gjort bedömningen att det bästa evakueringsalternativet är att flytta till Ericssons gamla kontorslokaler på Teknikparken. För detta riktas hård kritik från oppositionen, såväl i tidningsartiklar som i insändare. Använd istället egna tomma lokaler. Det finns hur mycket som helst ledigt på Sandvikens sjukhus, bara att flytta in menar moderaternas Patrik Stenvard. SD skriver i en insändare i Gefle Dagblad att man ska använda regionens pengar med sunt förnuft. Detta håller jag självklart med om. Det är bara det att det finns olika sorters sunt förnuft.

Fakta är att det behövs evakueringslokaler för ca 400 arbetsplatser. På Sandvikens sjukhus finns det ca 30-80 arbetsplatser som i princip är färdiga att tas i bruk. Dessa behöver kompletteras med el och IT. Övriga lokaler på Sandvikens sjukhus är vårdlokaler som kräver en omfattande ombyggnad för att kunna tas i bruk som kontorslokaler. Det är teoretiskt möjligt att bygga om de tomma ytorna på Sandvikens sjukhus till kontorslokaler, men kostnaden för den ombyggnaden blir ca 69 miljoner kr. Årskostnaden blir då 23 miljoner kr. Det är rätt så mycket pengar för lokaler som bara ska användas under fyra år. Dessutom räcker ytan på Sandvikens sjukhus bara till ca 300 arbetsplatser. Vi behöver då hyra ca 100 arbetsplatser externt till en kostnad av ca 2,2 miljoner per år. Hyran på Teknikparken 7,2 miljoner per år. Dessutom förskjuts tidsramen för Byggprogrammet med 9-12 månader om man först ska bygga om Sandvikens sjukhus innan man kan evakuera LOV och Hilton dit.

Jag är nog beredd att hävda att det finns ett stort inslag av sunt förnuft att använda 7,2 miljoner/år för hyra av externa lokaler stället för att investera ca 69 miljoner kronor och dra på sig en årskostnad på 25,2 miljoner kr (23 för egna lokaler och 2,2 för förhyrning av externa lokaler).

Därmed har jag inte sagt att jag eller majoriteten avfärdar de tomma kontorslokaler som finns på Sandvikens sjukhus om de med små medel kan användas som evakueringslokaler under tiden Gävle sjukhus renoveras/byggs om. Beslutet i regionfullmäktige anslog pengar för förhyrning av evakueringslokaler, inget annat. Beslutet gav inte fastighetsdirektören eller någon annan mandat att hyra Teknikparken eller andra lokaler. Är det så att det går att använda egna befintliga lokaler, exempelvis på Sandvikens sjukhus måste man naturligtvis titta på det innan man skriver under ett hyreskontrakt på externa lokaler. Detta kommer fastighets, teknik och miljöutskottet att titta på innan vi går vidare med frågan. Det viktigaste med förra veckans beslut i regionfullmäktige var att säkerställa att det finns medel att hyra vårdmoduler till Hudiksvalls sjukhus så att vi inte tappar tid i Byggprogrammet.

Det tråkiga är att man från oppositionen inte kan föra ett konstruktivt resonemang kring frågor av den här typen. Istället går man ut i media och sprider rena felaktigheter. Felaktigheter som beror på att man inte tagit sig tid att sätta sig in i frågan. När fastighets, teknik och miljöutskottet fick en fördjupning i frågan var det moderata oppositionsrådet som vanligt inte på plats. Det går tydligen bra att stå i fullmäktiges talarstol och slänga ur sig påståenden som vid närmare granskning visar sig vara direkt felaktiga, och dessutom visa upp ett fullständigt ointresse för de beräkningar som ligger till grund för beslutet.

Ord eller handling. Funderingar från dagens regionfullmäktige

Är det ord eller handling som skapar utveckling? Frågan känns relevant efter dagens regionfullmäktige. När majoriteten fattar beslut som skapar förutsättningar för regional utveckling och arbetstillfällen vill oppositionen (M och SVG) utreda vidare eller återremittera frågorna. Vackra ord och god retorik skapar ingenting. Möjligtvis en snygg fasad. Beslut och handlingskraft skapar betydligt mer än särskilda yttranden i protokoll. Man säger i talarstolen att man är positiv, men väljer ändå att sätta sig på läktaren när det är dags att gå från ord till handling.

Söndag morgon. Reflektionstid

Söndag morgon. Hustrun har jobbat natt och sover. Det gör att det är tyst i huset. Ett tunt lager snö förstärker stillheten. Perfekt tid för reflektion. Den här helgen är den första på ett par-tre helger som jag är helt ledig. Skönt att få tid att varva ner. Har jag sett rätt i min kalender har jag inga mer politiska helgaktiviteter före jul. Igår var jag på is för första gången den här säsongen. Bolletjärn visade sig från sin mest generösa sida. Några mycket vackra rödingar smakade min magottagnade mormyska. Jag har en lång relation till Bolletjärn. Det var där jag i det tidiga 70-talet fick min första röding, det var där jag blev kär på riktigt för första gången tidigt en gökottemorgon, 1982 tror jag att det var.

Den senaste månaden har varit mycket intensiv med många resor, såväl korta som långa. Har varit i Stockholm, Västerås, Umeå och Bryssel på konferenser om kollektivtrafik, infrastruktur och bränsleceller. Vill det sig väl kan Region Gävleborg delta i ett projekt som testar bränslecellsteknik inom kollektivtrafiken. Ett sådant projekt skulle passa som hand i handsken för såväl våra miljöambitioner som för regional utveckling. Det finns genom bland annat Sandvik kompetens inom bränslecellsteknik i länet. Sandvik producerar komponenter till bränsleceller.

Mitt i allt resande skall också vardagen pusslas ihop med sammanträden med  hållbarhetsnämnden, regionstyrelsen, regionfullmäktige, folkhälsofrågor  och diverse partiaktiviteter. Trots att vi är ganska många regionråd inom den styrande majoriteten räcker vår tid inte alltid till. Varje vecka är det vid ett par-tre tillfällen som vi alla är dubbelbokade och då tvingas att prioritera. Därför kan det ibland kännas orättvist när vi från kritik för att göra för lite. Jag har lättare att förstå kritik som går ut på att vi prioriterar fel saker. Politik handlar ju mycket om att prioritera. Som regionråd och vice ordförande i hållbarhetsnämnden har jag lite lättare att prioritera jämfört med Karin som är ordförande.

Intensiteten fortsätter året ut. Nästa vecka har jag styrelsemöte med arbetarekommunen, måndag kväll, rådsberedning under tisdagen, regionfullmäktige på onsdag, styrelsemöte med Ljusnan/Voxnan vattenvårdsförbund torsdag-fredag. Partimöte och julbord med partiet på fredag kväll. Det gör att jag måste prioritera bort hållbarhetsnämndens sammanträde på torsdag. Morgondagen ägnas åt att förbereda onsdagens regionfullmäktige.

Idag kommer jag att åka skidor i Harsa. Har inte åkt på två veckor. Min ambition är att åka 1,5 mil. Såväl kropp som själ behöver dessa svettiga kilometer i de djupa hälsingeskogarna.

Om avvägningar i debatter. Vad kan man säga och hur kan man säga det?

Vad kan man säga och inte säga i debatt? Finns det någon tydlig gräns? Idag tänkte jag ta upp ett dilemma, nämligen relationer till leverantörer och hur jag väljer att hantera det i debatter. Jag har mitt sätt och andra har sitt sätt. Det finns inget rätt eller fel, det är det som gör avvägandena stundtals svåra. Exemplet jag tänkte använda är städavtalet.

Region Gävleborg ställer landets högsta krav på städning och renhet. Vår leverantör lever inte upp till det avtal som finns och har därför betalat över 3 miljoner kronor i vite de senaste 12 månaderna.  Region Gävleborg har ca 250-tusen kvadratmeter verksamhetsyta som städas. Det mesta är sjukhus som städas varje dag. Antalet avvikelser på städningen är ca 80 per månad. Det innebär att det i snitt handlar om knappt tre avvikelser per dag.

Hur ska jag då besvara frågor om städning och relationer till vår städleverantör? Är det rätt att i fullmäktiges talarstol totalsåga leverantören och som oppositionen påstå att det är undermåligt städat på våra sjukhus? Jag menar att trots de problem som finns måste man visa leverantören respekt. Allt annat är enligt mig oproffesionellt. Jag menar att det är fel att med svepande och generaliserande påstå att städningen är undermålig och att man läst i Expressen att toaletterna på Stockholms central är bättre städade än sjukhustoaletter. Den som i talarstolen påstod detta kunde inte säga om artikeln handlade om sjukhustoaletter på våra sjukhus eller om det var sjukhus någon annanstans i Sverige. Det är enligt mig både fel och oseriöst att utifrån artiklar i Expressen som inte handlar om städningen på något av regionens sjukhus kritisera den entreprenör som städar våra sjukhus. Jag väljer i stället att i debatten i en mjukare ton att lyfta fram att jag inte är nöjd förrän leverantören lever upp till vårt avtal. Jag väljer också att lyfta fram att jag anser att förbättringstakten är för låg. Antalet avvikelser sjunker visserligen, men det går för långsamt. Jag väljer också att lyfta det faktum att städningen fungerar utmärkt i de allra flesta fall. För detta får jag kritik.

Jag erkänner att jag känner mig obekväm med att offentligt diskutera relationer med leverantörer, särskilt från fullmäktiges talarstol. Affärsrelationer ska hanteras affärsmässigt och professionellt och politikens uppdrag handlar för det mesta om annat än affärsrelationer. Politiken är inte alltid affärsmässig och professionell, vilket den inte heller ska vara. Därför känner jag mig obekväm när jag i fullmäktige får frågor om relationer till leverantörer. Den kritik jag har mot städleverantören föredrar jag att ta jag i Fastighets, Teknik och Miljöutskottet. De partier som är mest engagerade i sjukhusstädning finns representerade i utskottet och har där möjlighet att tillsammans med oss andra ställa de svåra och kritiska frågor och som behöver ställas till vår leverantör. Jag menar att förutsättningarna för att vi ska komma tillrätta med de brister som finns med sjukhusstädningen är större om politiken uppträder mer affärsmässigt och proffesionellt i relationen till vår leverantör i stället för att offentligt såga vår leverantör enbart i syfte att tvåla till den politiska majoriteten.

Bränslecellsfunderingar

Är inne i en mycket intensiv period. Tack vare att torsdagens regionfullmäktige var över innan lunch fick jag några timmar över. Det är skönt att finna dessa små andningshål även när det är intensiv. jag behöver reflektera och lägga till rätta de intryck och tankar som uppkommit utifrån de möten och aktiviteter jag deltagit i. Torsdag kväll åker jag till Västerås för en konferens om framtidens kollektivtrafik.

Kom hem från Bryssel sent inatt. Missade sista bussen från Gävle på grund av försenat flyg. Tack Majje för att du kunde hämta mig i Gävle. Brysselresan handlade om att delta i ett så kallat Stakeholder Forum för bränsleceller och vätgas. Stakeholder är EU-språk för intressent. Det finns ett intresse att ansöka om medel till ett EU-projekt som går ut på att testa bränslecellsdrivna bussar i kollektivtrafiken. Egentligen är det inte bränslecellen som driver bussen eller bilen, det är en elmotor. Bränslecellen producerar el som i sin tur driver fordonet. Det är Sandvikens kommun och deras arbete med bränslecellsbilar som väckt Region Gävleborgs intresse för frågan.

Det är mycket spännande och givande att delta på aktiviteter av det här slaget. Alla som är där pratar framtid, utveckling och möjligheter. Det ger en enorm energiboost. Eftersom jag är mycket intresserad av hållbarhet, utveckling, miljö och klimat och energifrågor var forumet som klippt och skuret för mig.

Jag är övertygad om att bränsleceller är en del av framtiden inom såväl transporter som elproduktion. Det mesta av tekniken är känd, men den behöver utvecklas. Utvecklingen går för närvarande mycket snabbt. Mycket av det som var drömmar och visioner igår är verklighet idag. Lite förenklat kan man säga att en bränslecell fungerar så att man trycker in vätgas i bränslecellen som består av ett antal tunna plåtar. När vätgasen passerar genom cellen bildas elektricitet och värme. Restprodukten är rent vatten.

Jag gjorde en del noteringar från forumet. Noteringar som sätter igång tankar och drömmar om en mer miljövänlig elproduktion och mer miljövänliga transporter. En riksdagsledamot från Norge berättar att Norge har satt som mål att alla nya bilar som säljs 2025 ska vara utsläppsfria. Det innebär antingen batteridrivna bilar eller bränslecellsbilar. Redan idag är 15-20% av nybilsförsäljningen i Norge elbilar.

Representanten från Aberdeen i Skottland berättade att man använder erfarenheten från olje och gasindustrin i omställningen till fossilfritt och utsläppsfritt.

I Tyskland har man börjat sälja bränsleceller för villor. Det innebär att man tillsammans med solceller producerar hushållsel och el för vätgasproduktion när solen skiner och använder bränslecellen när solelen inte producerar el. Bränslecellen ger också värme som kan användas för uppvärmning. Ett system som innebär att man i princip kan bli självförsörjande på el.

Det pratas också om att använda förnybar el för vätgasproduktion. På så sätt skapar man helt ren energi som kan användas både i hus och hem och i fordon.

Idag är vätgasproduktion dyrt, men innebär det att det alltid kommer att vara så? När de första persondatorerna kom var de mycket dyra, likadant med mobiltelefonerna. Idag är det var mans egendom. Jag är därför övertygad om att det kommer att gå snabbare än vad man tror att få ner kostnaderna för vätgasproduktion.

Nu till min dröm/vision om framtiden. Den ser ut ungefär så här. Våra hem är i princip självförsörjande på el genom olika system med solceller som är så effektiva att de ger tillräckligt med överskott för att kunna producera vår egen vätgas som i sin tur täcker hushållets behov. Vi kan lagra den elen antingen som vätgas eller i hypereffektiva batterier, troligtvis i en kombination. Våra hus är trots det fortfarande kopplade till elnätet eftersom det då och då kan uppstå behov att tanka in eller ut el från hemmet. Därför är elnätsavgifterna mycket låga. Det blir ju ett ömsesidigt beroende mellan fastighetsägaren och nätägaren att fastigheten är inkopplad på elnätet. Genom att kombinera olika metoder för elproduktion skapas ett robust system som gör oss mindre känsliga för störningar i nätet. Strömavbrott pga stormar eller snöoväder märker vi knappt av. Kommer det en Gudrun har vi egenproducerad el som är lagrad i batterier eller i vätgas. Tittar man in i ett hem idag så är det i princip endast spis, kyl/frys och varmvattenberedare som kräver starkström. Resten av hushållets elbehov klarar sig på svagström (typ 12 volt) Det innebär att man kan minska elbehovet ganska rejält och klara sig långt på batterier.

Våra fordon är elektriska, antingen batteridrivna eller bränslecellsdrivna. Dessa kan kopplas ihop med våra hem och fungera som reservkraft. Det blir i stort sett endast den energikrävande basindustrin och kanske serverhallar som kräver storskalig elproduktion. Det innebär att den storskaliga elproduktionen kan miljöanpassas. Vindkraften (om den behövs) kan koncentreras dit den gör minst skada. Vattenkraften är inte längre lika nödvändig som baskraft, vilket innebär att korttidsreglering inte längre är nödvändig. Man kan producera mer jämt och ha ett flöde som är så likt vattendragets naturliga flöde som möjligt. Överskottet används självklart till vätgasproduktion. Fiskvägar förbi kraftverken är självklara. Lax, ål, öring, flodpärlmussla och övriga arter som behöver fria vandringsvägar har återtagit sin naturliga plats i älvarna. På sikt kan troligtvis vattenkraften fasas ut och älvarna kan återställas.

Vi bromsar den globala uppvärmningen tack vare omställningen till utsläppsfri energiproduktion och utsläppsfria transporter. Flyget drivs av fossilfria bränslen och därigenom blir även flygets klimatpåverkan mycket liten.

I slutet av min dröm vandrar jag efter Svartåns stränder, tänker på Hans Lidmans dystra framtidsbild om snickare Jugenbom. Jag gläds över att människan hade mod och vilja att återställa de skador industrisamhället åsamkat vår jord samtidig som jag lägger min torrfluga framför Svartåns största öring. Jag vet hur stor den är eftersom jag tappade den förra gången jag fiskade i Svartån.

Jag kommer att ägna mycket tid åt förverkliga min dröm om det utsläppsfria samhället. Mitt första steg är att arbeta för att Region Gävleborg ska ansöka om att få medverka i ett utvecklingsprojekt där man testar bränslecellsdrivna bussar i kollektivtrafiken samt att man därför också bygger en tankstation för vätgas. Erfarenheterna från ett sådant projekt kan bidra till att det samlas en hel del kompetens kring vätgas och bränsleceller i vår region, vilket leder till en positiv utveckling för regionen. Ett sådant projekt kan också bidra till en snabbare utveckling av vätgasproduktion och bränsleceller till såväl fordon som för fasta installationer. Det gör att det går snabbare att få fram produkter som är kommersiellt intressanta.

Resan till Bryssel skänkte optimism och framtidstro i novemberrusket.

Personliga tankar om att vara personlig

Bara jag får ha mitt ansikte kvar dolt i min älsklings hår skaldade Cornelis. Ibland får jag den känslan. Att ligga kvar i sängen, omfamnad av min älskling. Jag kliver upp ändå, drar upp rullgardinen, läser min morgontidning, morgonens mail, uppdaterar mig på sociala medier, äter min frukost och börjar dagen. Skillnaden mellan vardag och helg är att det inte kommer någon tidning på söndagar.

Att vara politiker är svårare än vad de flesta tror. Som heltidspolitiker förväntas du ha en lägstanivå i klass med en elitidrottare. Du ska vara personlig, våga sänka garden, vara dig själv. Samtidigt granskas allt du säger och gör. Försök till skämt missförstås medvetet av dina motståndare, minsta misstag lyfts upp och du får löpa gatlopp framför allt i sociala medier. Gammelmedia är fortfarande mer balanserad och därmed lättare att förhålla sig till. Mitt sätt att hantera kraven som ställs är att använda mina andra intressen som en slags ventil. Jag flugfiskar sommartid och åker skidor vintertid. Det fungerar bra för mig. Jag är övertygad om att jag blir en bättre politiker om jag ger mig tid att utveckla mina övriga intressen.

Det är en ganska svår balansgång att samtidigt vara väl insatt i de frågor jag ansvarar över och behålla det politiska perspektivet. Som politiker företräder jag i första hand medborgarna och medborgarnas perspektiv. Ju mer insatt man blir i frågorna ju närmare det rena verksamhetsperspektivet hamnar man. Det är betydligt enklare och bekvämare för en politiker att företräda verksamheten och verksamhetens perspektiv, jämfört med att företräda medborgarperspektivet.

Förra veckan läste jag en insändare som hävdade att undersköterskor var viktigare än regionråd. Hur skulle länet se ut egentligen om vi hade färre heltidspolitiker? Jag är övertygad om att medborgarnas perspektiv inte skulle lyftas på samma sätt. Det skulle vara mer av en teknokrati. Ett exempel är servicefönstret på Norra stambanan. Hade det inte varit för oss politiker hade Trafikverket infört ett servicefönster som inneburit att all persontrafik upphört i ett fyratimmarsfönster under dagtid från Gävle och Ljusdal och norrut. Kommunerna efter Norra stambanan protesterade tillsammans med Region Gävleborg och politikerna uppvaktade Trafikverket på ett sätt om är omöjligt för tjänstemän att göra. Hur mycket är det värt ur ett länsperspektiv att de negativa konsekvenserna av servicefönstret blev betydligt mildare? Går det att omsätta i arbetstillfällen? Att människor kan bo i Lingbo, Bollnäs eller Järvsö och jobba eller studera i Gävle eller någon annanstans efter stambanan?

Hur skulle sjukvården se ut utan regionråd? Skulle Bollnäs sjukhus finnas kvar? Skulle det verkligen satsas 2 miljarder på Hudiksvalls sjukhus när det är mer rationellt ur ett rent verksamhetsperspektiv att koncentrera en del av sjukvården till Gävle eller Sundsvall? Om vi inte hade regionråd och andra politiker, skulle vi då alla hälsocentraler kvar? Det är ju lättare att bemanna färre, men större hälsocentraler om man ser primärvården ur ett rationellt verksamhetsperspektiv, särskilt när det råder läkar och sjuksköterskebrist. Stordriftfördelar ni vet. Om man jämför med statliga myndigheter som exempelvis Polisen, Trafikverket, Försäkringskassan eller Arbetsfömedlingen. Där finns inga politiker att ställa till svars. Ministrarna är ju ganska svåra att få träffa och ställa till svars. Hur ställer man som medborgare en verksamhetschef eller en generaldirektör till svars när myndigheten missat medborgarperspektivet? I deras uppdrag ingår sällan medborgarperspektivet. Är det då inte bättre att ha kommunalråd eller regionråd att ställa till svars och ha möjlighet att rösta bort i nästa val?

Som politiker förväntas vi stå över lögner och skitsnack. Jag har den senaste tiden förstått att vi inte ens ska få kalla lögner för lögner och bemöta det som numera kallas för trumpifiering. Särskilt inte om de kommer från andra politiker. Lögner och fakta blandas ihop med åsikter och värderingar och ska tydligen respekteras på samma sätt som man ska respektera andra åsikter och värderingar. Det gör mig irriterad och jag kommer fortsätta att kalla lögner för lögner när jag anser det vara nödvändigt. Jag tänker dessutom aldrig respektera alla åsikter. Åsikter som har sin grund i exempelvis rasism, homofobi, sexism kommer jag aldrig att respektera. Jag menar att det är viktigt att hålla isär respekten för åsiktsfrihet och yttrandefrihet med själva åsikterna. Jag respekterar självklart åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Att respektera alla åsikter är inte bara naivt, det är dumt och farligt.

MIn blogg är ett sätt för mig att beskriva hur jag tänker och funderar. Jag förväntar mig inte att alla ska hålla med mig i det jag skriver, tvärtom så hoppas jag att läsarna reagerar och kommenterar. Då får jag möjlighet att vidareutveckla mina tankar och resonemang. Däremot förväntar jag mig någon form av respekt. Jag sänker garden rejält med mina blogginlägg, tar smällarna när de kommer, gör vad jag kan för att förklara mina resonemang istället för att gå i försvar. Jag skriver mycket. Det mesta av det jag skriver är små korta tankar som blir kvar i min dagbok eller i min dator. Att skriva är ett sätt att sortera tankar och intryck.

Jag gillar livet som politiker. Även de dagar det känns tungt. Så länge politiken ger mer än vad den tar i form av glädje och energi kommer jag att på ett eller annat sätt engagera mig. Det är så mycket jag måste hinna med.

Tankar från skidspåret

Säsongens första skidtur är avklarad. Det är full vinter i Harsa och man har spårat en skogsväg. Nästan 8 km orkade jag. Skönt att vara igång igen. Som vanligt har jag slarvat med barmarksträningen vilket påverkar flåset rejält. Det gör ingenting. Skidåkning handlar inte bara om att åka så fort som möjligt eller att ställa upp i Vasaloppet. Jag har aldrig känt den där endorfinkicken som många säger sig uppleva av att motionera. Det kanske är därför sommarträningen aldrig blir lika regelbunden som längdskidåkningen.

För mig har skidåkning en annan mening. Ska man åka Vasaloppet räcker det inte med att vara vältränad, man måste kunna hushålla med krafterna. Därför god teknik nödvändig. Jag är inte tillräckligt intresserad av teknik för att kunna genomföra ett Vasalopp. Jag vet att teknikträning lönar sig men det är så tråkigt att tillbringa tid för teknikträning när man kan vara ute och njuta i spåret. Det är ungefär som med mitt flugfiske. Jag kommer aldrig att bli en teknisk skicklig flugfiskare, men har ändå en stor passion för flugfiske. Teknik blir lätt tävling och det är inte för att tävla eller för att prestera jag flugfiskar. Jag åker inte skidor för att tävla även om jag vill åka så fort jag kan. Därför räcker det med att behärska den grundläggande tekniken och åka i eget tempo.

I skidspåret kan man sluta sig i sin bubbla och liksom svettas fram en inre balans. Det är därför en perfekt syssla under den mörka årstiden. Den bästa skidåkningen har man när det snöat. Det är tyst och stilla. Snön som tynger träden fångar upp själens oro, kapslar in den och fyller kropp och själ med energi.

Jag har trots det satt upp några mål för säsongen. Minst 50 mil vill jag åka. Jag vill också kunna åka tre mil utan att bli helt slut. Jag har också en del otalt med slutsträckan på stafettvasan. Med bättre förutsättningar än i fjol borde jag kunna kapa tiden med tio minuter. Lite teknikträning blir det eftersom jag har köpt ett par nya skidor, semiracingskidor med lite hårdare spann. Det innebär att jag måste lära mig att trampa fast skidorna om jag ska slippa bakhalt.

Ett annat mål jag har är att utmana oppositionen i Region Gävleborg på stafettvasan. Det skulle vara kul och dessutom sporra mig till stordåd i skidspåret.

Det blir fler helger i Harsa. Mer snör är utlovat, vilket gör att fler spår kan öppnas. Hoppas snön ligger kvar fram till att det är skidspår i Bolle.

Hofors HC. Än en gång

Förra veckans ilska och frustration har gått över. Skönt. Reaktionerna från mitt förra inlägg, samt ett bra kommunfullmäktige i måndags har gett mig såväl energi som en del att fundera på. Det är viktigt att komma ihåg att den enda jag kan förändra är mig själv. Det faktum att oppositionsrådet också skrivit en blogg som beskriver en liknande frustration jag kände efter förra veckans regionfullmäktige känns också på ett sätt bra. Bägge känner frustration fast ur lite olika perspektiv. Kanske finns en möjlighet att hitta varandra i konstruktiva debatter som för frågorna och länet framåt om vi bara vågar sänka garden?

Tänkte jag skulle beskriva hur jag ser på situationen för Hofors hälsocentral och varför vi vill lyfta den ur hälsovalssystemet. Vi har ett hälsovalssystem i vårt län som dels innebär att jag som invånare kan fritt lista mig på den hälsocentral som jag anser passa mig bäst och dels innebär att vi har etableringsfrihet för privata utförare av primärvård. Etableringsfriheten innebär lite förenklat att privata utförare garanteras konkurrensneutralitet. Därför finns ett regelverk för hälsocentralerna som i detalj beskriver vad som ska finnas på en hälsocentral, mellan vilka tider det ska finnas läkare på plats osv. Hälsocentralerna får ersättning per listad invånare. Hälsovalet är ett bra system som ger invånarna större möjligheter att lista sig på en HC som passar dem bäst. Jag kan exempelvis lista mig på en HC i Gävle eftersom jag jobbar där och det kanske då blir smidigast för mig.

Hofors HC har under en längre tid haft stora problem att bemanna hälsocentralen, inte bara med läkare. Det har också varit brist på sjuksköterskor och terapeuter. Man har från primärvården försökt lösa problemen inom ramen för regelverket i hälsovalet men inte lyckats. Därför hamnade frågan hos politiken. Både hälsovalsutskottet och Hälso- och Sjukvårdsnämnden vill testa ett nytt sätt att jobba, ett projekt "Framtidens öppenvård som ett gemensamt ansvar". Syftet är att säkerställa att hoforsborna ska få den primärvård de har rätt till, men som dagens hälsovalssystem inte kan ge dem. Därför krävs ett beslut i regionfullmäktige om att lyfta ur Hofors HC ur hälsovalssystemet. Det motsätter sig M, KD och SD. De tror att projektet gör att hoforsborna får en sämre primärvård och vill därför att man fortsätter att söka lösningar inom ramen för hälsovalssystemet. Deras förslag ser ut så här:

-Att stoppet av hyrsjuksköterskor och hyrläkare för Hofors HC upphävs.

-Att regiondirektören ges i uppdrag att säkerställa att tillräcklig kompetens finns tillhands på Hofors   HC, detta kan ske genom extraordinära lösningar under en begränsad  tid  för  att  befintlig  personal  ska  stanna  kvar  på  Hofors  HC.

-Att HSN ges i uppdrag att ta fram en plan för att långsiktigt kunna säkerställa en välfungerande primärvård  i  hela  länet  där  andra  driftsformer  utreds.

-Att regiondirektören ges i uppdrag att kontakta alternativa vårdgivare för att grundligt utreda om det finns intresse för annan aktör att ta över driften av Hofors HC.

Mina kommentarer på deras förslag är följande:

De vill upphäva ett stopp för inhyrning av personal på Hofors HC, vilket för det första inte är en fråga för fullmäktige att besluta om och för det andra så är ett sådant stopp redan upphävt. 

Regiondirektören och Hälso- och sjukvårdsdirektören har redan genom politiska beslut uppdraget att säkerställa att tillräcklig kompetens finns tillhands på Hofors HC. För att kunna utföra det uppdraget menar vi att vi måste testa metoder som inte är möjliga inom ramen för hälsovalet. Det är därför Hofors HC bör lyftas ur hälsovalet.

Hälso- och Sjukvårdsnämnen har redan uppdraget att jobba långsiktigt med att säkerställa en väl fungerande primärvård i hela länet. Om andra driftsformer menas bolagisering är det inget majoriteten menar löser det akuta läget i Hofors.

Genom att vi har ett hälsovalssystem med fri etableringsrätt kan privata vårdgivare redan idag etablera sig i Hofors om de bedömer att det finns förutsättningar för det.

Kort sagt. Oppositionens förslag till beslut arbetas det redan med och har inte löst den akuta situationen på Hofors HC. Vi i majoriteten menar att vi måste våga testa nya modeller och om de fungerar väl kan vi utifrån erfarenheterna med projektet besluta om förändringar i hälsovalssystemet som gör att vi på ett bättre sätt än idag kan säkerställa att samtliga länsinvånare har lika tillgång till en bra primärvård nära där man bor. 

Jag är övertygad om att samtliga partier i regionfullmäktige är lika angelägna om att alla medborgare har tillgång till en bra primärvård när där man bor. Just nu har vi lite olika syn på hur vi når dit.

Om politik, perspektiv, sanningar och lögner

Jag bloggar lika mycket för mig själv som för att dela med mig av mina tankar och funderingar. Att skriva ner tankar och genom det sortera dem, räta ut frågetecken, testa om jag är på rätt väg är en metod som funkar för mig. Mycket av det jag skriver ner hamnar aldrig i bloggen, men gör ändå nytta för mig själv. Ord och tankar som inte riktigt fäster får vila ett tag. När jag läser om mina tankar ser jag styrkor och svagheter i det jag skrivit. Avstånd i form av tid ger också nya perspektiv. Det som fortfarande håller publicerar jag. Det som kräver mer brytande med ord och tankar jobbar jag vidare med och det som är rena återvändsgränder släpper jag. Min ambition är att vara öppen med mina tankar och funderingar. Reaktioner från läsare hjälper mig framåt i min tankemöda och i mitt uppdrag. Gränsen mellan det rent privata och det som är värt att dela är svår att dra. Dagens inlägg kanske är färdigbearbetat, kanske inte, men jag väljer att publicera det ändå.

Politik handlar mycket om konflikt. Olika syn på hur samhället ska se ut och organiseras bryts mot varandra. Så ska det vara och det är enligt mig viktigt att konflikten blir synlig så att medborgare och väljare har tydliga alternativ att välja mellan på valdagen. I den politiska vardagen är det också självklart att majoriteten lyfter de frågor de anser visa att deras politik är den bästa. Lika självklart är det att oppositionen lyfter fram de brister som de anser visa att majoriteten inte klarar sitt uppdrag. Majoriteten menar att oppositionen svartmålar och oppositionen menar att majoriteten skönmålar. Inget konstigt med det, det är ju självklart att det funkar så när partierna har olika värderingar, åsikter och perspektiv.

Jag gillar debatter, när åsikter och värderingar bryts, när ens politiska motståndare är skickliga och kompetenta. Det gör att jag och övriga i majoriteten måste tänka till, bli bättre, utveckla våra argument osv. Det är helt enkelt så att en skärpt och engagerad opposition bidrar positivt till utvecklingen av en kommunen, regionen eller landet. Varför lämnar jag då ofta regionstyrelsen och regionfullmäktige med olika grad av ilska? Förra regionfullmäktige avslutades med att sjukvårdspartiets Stig Zettlin kallade majoriteten för maktgalna babianer. På den här veckans regionfullmäktige hävdade han att majoriteten har en dold agenda och egentligen vill lägga ner kvinno och förlossningssjukvården i Hudiksvall trots att han vet att så inte är fallet. Moderaternas Patrik Stenvard hävdar att majoriteten lämnar hoforsborna i sticket genom att erbjuda dem sämre vård för att vi vill bryta ur Hofors hälsocentral ur hälsovalet när det är fakta att hälsovalet idag inte klarar av att erbjuda hoforsborna den vård de har rätt till på Hofors hälsocentral. Skälet till att vi vill bryta ur Hofors hälsocentral är att vi vill hitta andra sätt än vad som är möjligt inom ramen för hälsovalet. Det vet egentligen Patrik Stenvard, men väljer ändå att påstå att vi vill erbjuda hoforsborna en sämre vård i stället för att tydligare lyfta fram sin egen uppfattning, nämligen fördelarna med att Hofors hälsocentral ska fortsätta att verka inom hälsovalets ramverk.

Det är lögner och medvetet slirande med fakta som gör mig ilsken, som gör att vi lockas in i debatter som är destruktiva och egentligen inte gagnar någon, definitivt inte länsinvånarna. Centerns Kenneth Nilshem kallar det för trumpifiering. Ett passande ord eftersom sjukvårdspartiet behandlar fakta och sanningar med liknande nonchalans som Donald Trump gör. Jag bemötte Stig Zettlins lögner och uppmanade honom att sluta med att sprida felaktig skräckpropaganda. Då krävde sjukvårdspartiets gruppledare att jag skulle tillrättavisas eftersom jag gått över gränsen. Är det att gå över gränsen att kalla lögner för lögner och spridande av lögner i syfte att skrämma folk för skräckpropaganda? I så fall kommer jag att med skärpa passera den gränsen många gånger. Har man en egen politik och goda argument för att ens egen politik skulle ge länsinvånarna ett bättre Gävleborg att bo och leva i behöver man inte ta till rena lögner. Uppenbart saknar sjukvårdspartiet detta. Samtidigt är jag medveten om att gränsen mellan, fakta, sanning, lögn och åsikter och värderingar ibland kan vara svår att dra. Vi ser ju på världen utifrån olika perspektiv.

Det tar några dagar att skaka av mig ilskan jag känner efter ett regionfullmäktige. Ilskan övergår i övertygelse att vi är på rätt väg när vi vågar fatta nödvändiga beslut, trots massiv kritik från oppositionen. Att stå fast vid sin uppfattning trots att det blåser hårt är en förutsättning för att utveckling ska ske. Det stärker mig också i min uppfattning att jag måste bli bättre på sjukvårdsfrågor trots att jag idag mer än väl fyller min tid med kollektivtrafikfrågor, infrastruktur, folkhälsa, miljöfrågor och fastighetsfrågor.

Tankar från en folkhälsodag

Under tisdagen deltog jag på en dag som handlade om folkhälsa, social hållbarhet och samhällsplanering. Deltagarna var en kombination av politiker och tjänstemän som jobbar med folkhälsa och samhällsplanering. Dagen var mycket intressant och gav upphov till många tankar.

Jag gillar att jobba med helhetsperspektiv, att se och hitta detaljernas placering i den stora helheten. Detaljerna i sig är jag inte så intresserad av. Dels så räcker jag inte till som människa att ha 100% fokus både på detaljer och 100% fokus på helheten. Jag är också övertygad om att det är detaljernas plats helheten som gör helheten och politikens uppgift är att jobba med helheten. Detaljarbetet är professionens uppdrag. Detaljernas placering i helheten är däremot politikens ansvar. När jag började intressera mig för folkhälsofrågor för en 7-8 år sedan pratade vi politiker mest om kost, motion och alkohol och tobaksprevention. Idag pratar vi om grundläggande livsvillkor och folkhälsoperspektiv i samhällsplanering. Jag är inte lite stolt över att ha bidragit till den utvecklingen. Om vi inte har fokus på de grundläggande livsvillkoren, om barn och ungas uppväxtvillkor, om jämlikhet och jämställdhet osv är det nästan omöjligt att höja befolkningens hälsa.

Region Gävleborg har tillsammans med länets kommuner i det gemensamma nätverket för strategisk folkhälsa i Gävleborg (NSFG) tagit fram ett folkhälsoprogram som har fokus på de grundläggande livsvillkoren. Utifrån detta program har Region Gävleborg tagit fram en handlingsplan för regionens folkhälsoarbete. Beslut om den handlingsplanen fattas vid Hållbarhetsnämndens nästa sammanträde.

För oss med mycket makt är det viktigt att komma ihåg att de flesta inte är som vi. För många är inte samhället lika tillgängligt och är inte samhället tillgängligt för alla blir en del exkluderade. Vår huvuduppgift som politiker måste därför vara att skapa ett samhälle där alla människor känner sig välkomna och delaktiga i, ett inkluderande samhälle. Jag är helt övertygad om att det är fullt möjligt. Det handlar "bara" om att samhällsbygget utgår från människan och skapar strukturer som utgår från att vi alla är unika och ofta lite olika istället för att tvinga alla in i normer och strukturer som är för trånga. Mina största förebilder inom det här området Kulturkommunikatörutbildningen i Bollnäs. De visar att det vi andra pratar om är fullt möjligt. De arbetar med inkludering på riktigt.

Det var riktigt roligt att delta i och lyssna på samtalen i workshoparna. Samtal som handlade om stort och smått. Om tillgänglighet, om människosyn, om kollektivtrafik, om samverkan över förvaltningsgräner, om samverkan mellan kommun och region osv.

En dag som gav energi och arbetslust.

Om bolagisering av primärvården

Moderaternas oppositionsråd Patrik Stenvard vill bolagisera primärvården. Anledningen är att konkurrensen gentemot de privata hälsocentralerna enligt Stenvard är snedvriden eftersom Region Gävleborg balanserar överskott från hälsocentraler med överskott mot underskotten en del hälsocentraler har. En bolagisering skulle enligt honom göra det enklare för samtliga hälsocentraler att hålla sin budget. Jag vet inte vad han har för erfarenhet av bolag. Min erfarenhet är att bolag avvecklar de verksamheter som inte är lönsamma. En annan erfarenhet jag har är att bolag gärna centraliserar sin verksamhet för att uppnå stordriftfördelar.

Enkla lösningar är sällan bra lösningar. Det är viktigt att komma ihåg vilket uppdrag Region Gävleborg har, nämligen att säkerställa god hälso och sjukvård för länets invånare. Vår bestämda uppfattning är att primärvård i form av hälsocentraler ska finnas nära där folk bor. Vi har till skillnad mot de privata hälsocentralerna alltid ett sistahandsansvar för primärvården. Det innebär att vi måste acceptera att vissa hälsocentraler där sämre ekonomiska förutsättningar finns får svårare att hålla sin budget, medan andra där bättre förutsättningar finns har lättare att hålla sin budget. Vårt hälsovalssystem innebär att privata aktörer kan etablera sig var de vill. De privata aktörerna har inget ansvar att finnas i hela länet utan kan etablera sig där förutsättningar för lönsamhet är goda.

Ett alternativ kan ju vara att utgå från de hälsocentraler som har sämst förutsättningar och budgetera utifrån dessa. Konsekvensen av ett sådant tänk blir att de hälsocentralerna som har bättre förutsättningar gör stora överskott. Det innebär att pengar låses fast i överskott som borde gå till sjukvård, samt att de privata hälsocentralerna får större vinster. Region Gävleborg tillämpar koncerntänk och låter överskott balansera underskott mellan de olika hälsocentralerna. Vi tror nämligen att det ger bättre förutsättningar för primärvården och hälsocentraler nära invånarna sett ur ett länsperspektiv.

Undrar hur Stenvard tänker när det gäller de hälsocentraler som gör underskott. Han efterlyser i tisdagens Ljusnan åtgärder. Hade verksamheten varit bolagiserad såsom Stenvard vill hade det varit naturligt för det bolaget att avveckla de hälsocentraler som inte är lönsamma. Stenvard verkar vara mer intresserad av att värna de privata vårdbolagen medan vi i majoriteten värnar medborgarnas behov av att ha nära till en hälsocentral.

En bild säger mer än tusen ord. Ett inlägg om självrannsakan

En bild säger mer än tusen ord sägs det. Kanske är det sant, kanske inte. Sant är att en bild ofta gör en statusuppdatering på Facebook mer intressant, vilket innebär fler läsare och fler kommentarer. Därför är även jag ganska aktiv med min mobilkamera i sociala medier. Ibland blir det tyvärr fel och mina ambitioner med bild och text får motsatt effekt. Felet jag gör är att jag utgår från mig själv och mitt eget förhållningssätt till mitt uppdrag när jag delar med mig av mitt liv som politiker. Min ambition är att vara öppen, tillgänglig ochpersonlig, men inte privat. Därför är det få bilder och uppdateringar tillsammans med min familj. Anledningen är att det är jag och inte min familj som valt politiken och därmed det offentliga livet. Jag har inga som helst problem med att hamna på bild i mitt uppdrag som politiker, som förtroendevald eller i andra sammanhang. Alla tänker inte riktigt på samma sätt som jag gör och därför blir det som sagt fel. Där jag ser en bild på djupt koncentrerade och engagerade partikamrater kl 9.00 en söndagmorgon ser andra en illa tagen, dessutom uppenbart smygtagen bild.

Jag smygtar ganska ofta bilder. Anledningen är att arrangerade vardagsbilder inte riktigt är min grej. Det innebär att mina bilder är av skiftande kvalitet. Det finns en tanke även med det. Vardagen är sällan lika snygg och tillrättalagd som många av de bilder på sociala medier är. Jag vill visa min vardag som jag upplever den och då funkar inte alltid snygga och fototekniskt vältagna bilder. Eftersom alla inte tänker som jag gör och då särskilt de personer som ibland hamnar på mina bilder kommer jag därför i framtiden att tänka mig för och ta färre bilder. I alla fall färre bilder på människor. Jag vill ju att man ska följa och kommentera utifrån de aktiviteter bilderna och texterna handlar om och inte utifrån bildernas kvalitet eller att det finns personer på bilderna som finns där mot sin egen vilja.

En bild säger mer än tusen ord och sanningen sägs också finnas i betraktarens ögon.

Funderingar om landsbyg/urbanisering

Vad är problemet med att ge mer pengar till glesbygden? Frågan dök upp i mitt Facebookflöde för en tid sedan. Det finns egentligen inga problem. Det handlar bara om vilja, svarade jag. Ett slarvigt men ärligt svar. Frågan gnager. Om det bara handlar om vilja borde väl en politik för hela Sverige redan vara på plats? Tror att det handlar om mycket, mycket mer.

Samtidigt är frågan överallt nu tack vare Po Tidholms tv-serie. Första avsnittet var en dyster beskrivning och en hårt vinklad bild av livet på landsbygden och konsekvenserna av politik och av marknadskrafter. Dysterheten är en röd tråd i serien. I det första avsnittet frågar Po Tidholm Tove Lifvendal som också är från Arbrå om inte är marknadsliberalismens fel att Arbrå har kollapsat. Nej det är det inte är Tove Lifvendals tydliga, men inte föga förvånande svar. Tove är ju marknadsliberal ut i fingerspetsarna.

Jag tror att marknadsliberalismen har ett ansvar, men det är inte marknadsliberalismens fel. Om en marknad ska fungera krävs det ju ett tillräckligt stort underlag för marknaden och på landsbygden finns sällan det underlaget. Där marknaden inte fungerar måste politiken kliva fram, vilket den inte gjort. Politiken har lite naivt trott att marknaden ska hantera grundläggande samhällsservice även i mindre orter på landsbygden. Det senaste exemplet är Handelsbankens beslut att stänga kontoret i Arbrå och livsmedelsbutiken i Lindefallet som stänger. Kundunderlaget är för litet.

Jag är övertygad om att Po Tidholm medvetet väljer ett överdrivet dystert perspektiv. Dysterheten provocerar, särskilt socialdemokrater som har storskalighet och centralisering som standardlösning och centerpartister vilka tycks tro att man kan kombinera en levande landsbygd med extrem marknadsliberalism. Vi socialdemokrater måste inse att storskalighet och centralisering inte är den enda vägen och centerpartisterna måste inse att marknadsliberalismen är fel väg för landsbygden och samhället i övrigt. Ska landsbygden leva måste man se styrkan och potentialen i småskaligheten, vattenkraften självklart undantagen. Småskalig vattenkraft dödar känsliga biotoper. Anledningen till att jag bara nämner S och C är att bägge är eller har varit folkrörelse och gräsrotspartier och jag är övertygad om att att man måste se och förstå gräsrotens vardag om man ska finna en politik för hela landet.

Norge visar att det är möjligt att hela landet kan leva. Detta oavsett vilka som styr landet. Jag har fiskat i Norge minst en vecka varje år sedan 2004 och där förundrats över att små orter kan ha en fullt utbyggd samhällsservice. Jag frågade Po Tidholm för några år sedan varför landsbygden är mer levande i Norge än i Sverige. Han svarade att det naturligtvis beror på att man i Norge har en annan politik, men att urbaniseringen även pågår där. Unga flyttar in till storstäderna. I sin tv-serie framhåller han dock Norge som ett gott exempel på en fungerande landsbygspolitik.

Jag har på senare år blivit mer och mer intresserad av frågor som rör landsbygden och anledningen är enkel. Jag vill bo och leva i Bollnäs/Hälsingland och för att kunna göra det krävs det att det jag behöver finns där jag behöver det. Det är allt ifrån infrastruktur i form av vägar, järnvägar till fiber till samhällsservice i form av bibliotek, skolor, post, affärer, kultur och fritidsutbud mm. För att det ska finnas och fungera krävs mer än endast marknadskrafter. Det krävs politik. Det som också krävs är en förändrad människosyn. Idag är normen det urbana perspektivet och de som bor på landsbygden ses som lite mindre värda, lite mindre vetande. Så har det varit länge.

Att kopiera Norges landsbygdspolitik rakt av går inte, men jag är övertygad om att att vi har mycket att lära av Norge. Den förändring av skatteutjämningssystemet som gjordes för några år sedan ser jag som en total flopp eftersom grundläggande samhällsservice idag inte kan garanteras i hela landet. Det märks om inte annat på att glesbygdskommuner generellt har en högre kommunalskatt än storstadskommuner och trots detta räcker inte de kommunala skattepengarna till att säkerställa grundläggande samhällsservice i dessa kommuner. Det krävs därför förändringar i skatteutjämningssystemet. Jag är ändå mer hoppfull idag jämfört med hur jag kände det för några år sedan. Fler och fler lyfter frågan även regeringen genom civilminister Ardalan Shekarabi. Han är mycket tydlig med att Sverige ska decentraliseras genom utlokalisering av statliga myndigheter.

I mina ögon ett tecken på att vi socialdemokrater är beredda på att ompröva vår politik för ett sammanhållet Sverige. Vi har en lång väg att gå och mycket att bevisa. Men storregionfrågan då? Handlar inte den om att centralisera? Jag menar att storregionreformen måste ha ett tydligt decentraliceringsperspektiv. Först då blir den en framgång.

Om städning på sjukhusen

I torsdags hade vi sammanträde med regionstyrelsens fastighets, teknik och miljöutskott. Jag är ordförande i utskottet. I utskottet sitter även representanter för M, SVG, C och MP. M representeras av oppositionsrådet Stenvard och SVG representeras av oppositionsrådet Zettlin. Det innebär att såväl majoritet som opposition har en mycket god insyn i utskottets verksamhet. Vi hanterar många viktiga frågor. Fastighetsinvesteringar, it och fiber, en del miljöfrågor mm. Även städningen av Region Gävleborgs lokaler ligger på utskottets bord.

Det har varit stora problem med städningen på våra sjukhus. I samband med att vi upphandlade städningen för något år sedan skärpte vi kraven. Region Gävleborg har landets hårdaste krav när det gäller städning av sjukhus. Det normala är att man städar efter en kvalitet som kallas INSTA 800. Region Gävleborg ställer krav att städningen också ska följa Dansk Standard. Anledningen är att vi vill undvika smittspridning på våra sjukhus.

I och med att vi ställer landets högsta krav så har det inte varit helt enkelt för den nya leverantören att leva upp till kraven i Dansk Standard. Inget städbolag som verkar i Sverige har erfarenhet från att städa enligt Dansk Standard. Det har periodvis varit stora problem, leverantören har tvingats betala viten till Region Gävleborg. Det har varit så allvarligt att städbolaget vid två tillfällen varit till regionstyrelsen och där fått redovisa på vilket sätt man arbetar för att komma till rätta med problemen och därmed leva upp till städavtalet och Dansk Standard.

Numera följer vi upp städningen och städavtalet vid varje sammanträde med FTMU. Städbolaget är på plats och redovisar sitt nuläge, uppföljning av tidigare aviserade åtgärder samt vilka åtgärder som planeras på kort och lång sikt. I torsdags hade vi vårt sammanträde på Gävle sjukhus där vi gick igen både INSTA 800 och Dansk Standard. Vi fick också på plats på en avdelning (familjeläkarjouren) genomföra en fiktiv kontroll av städningen. Det var mycket intressant! Städning och uppföljning av städning är definitivt ingen skitsak!

Jag kan därför tycka att det är tråkigt att sjukvårdspartiets Henrik Olofsson väljer att skriva insändare där han hävdar att vi inte tar problematiken runt städningen på allvar trots att han rimligtvis borde känna till att FTMU jobbar hårt med att följa upp och därigenom säkerställa att vår leverantör jobbar för att leva upp till städavtalet. Han borde också genom sin partikamrat Stig Zettlin veta att städningen på det stora är bättre nu än vad den gjorde med det gamla städavtalet som hade lägre hygienkrav. Det är helt enkelt renare.

Henrik Olofsson har också i olika interpellationer till regionfullmäktige ställt frågan om jag har förtroende för det bolag som städar Region Gävleborgs lokaler. Politik är sällan enkelt och relationer med leverantörer gynnas knappast av att man diskuterar dem i tidningarnas insändarspalter eller i regionfullmäktige. Det vore synnerligen oproffesionellt av mig att offentligt uttrycka huruvida jag har förtroende eller inte för ett företag som vi har en affärsrelation med. Vi är inte nöjda med hur städningen fungerar idag och vi jobbar aktivt tillsammans med vår leverantör i syfte att nå Dansk Standard och därigenom också leva upp till städavatalet.

Det som däremot är relevant att diskutera är om städningen ska skötas av oss själva eller om den ska upphandlas och den diskussionen tar jag gärna. På kort sikt menar jag att det inte är någon bra lösning att bryta avtalet och ta hem städningen i egen regi. Gör vi det behöver vi rekrytera rätt ledningskompetens och skapa en fungerande organisation för städning i egen regi, vilket kräver såväl tid som resurser. Därför jobbar vi hårt och aktivt för att tillsammans med vår leverantör säkerställa att städavtalet kan uppfyllas.

På längre sikt kan det däremot vara värt att ta en ordentlig funderare på om det kan vara klokt att åter ta hem städningen i egen regi. Det är lättare att vidta kvalitetshöjande åtgärder om man själv äger arbetsledning jämfört med om man måste göra det genom en avtalsrelation med en leverantör. Det är också viktigt att komma ihåg att det blir bra mycket dyrare (tiotals miljoner) att ha städningen i egen regi. Det var ju anledningen till att städningen en gång i tiden lades ut på entreprenad. Om det är värt det priset diskuterar jag gärna med sjukvårdspartiets Henrik Olofsson och andra.

Tråkig inställning från oppositionsrådet

Jag tar mitt politiska uppdrag på mycket stort allvar och jag förutsätter att mina politikerkollegor gör detsamma. Fast ibland funderar jag på om de verkligen gör så. För ett tag sedan beskrev jag hur jag tappade humöret på ett sammanträde med regionstyrelsen. Anledningen var att jag upplevde att det moderata oppositionsrådet Stenvard uppträder märkligt och att han dessutom prioriterar lite underligt. I alla fall utifrån vilka frågor han anser sig vilja få belysta.

Det började med ett påstående från Stenvard att regiondirektören hade satt sig över ett investeringsbeslut och stoppat en av politiken beslutad investering. Frågan lyftes till FTMU, styrelsens fastighet, teknik och miljöutskott. Vi fick där en noggrann redogörelse för hur investeringsbeslutet såg ut och den tilläggsinvestering som personalen på den aktuella avdelningen önskade. En investering som regiondirektören har mandat att besluta om på egen hand. Det var den tilläggsinvesteringen som regiondirektören valde att skjuta upp till han var säker på att den kunde inrymmas i årets driftbudget. Patrik Stenvards påstående visade sig vara felaktigt. Han hade helt enkelt missförstått det hela. Tyvärr valde Stenvard att prioritera annat den dagen FTMU hade sitt sammanträde. Kanske krockade det med hans halvtidsuppdrag som Gävle kommunfullmäktiges ordförande? Stenvard har nämligen två tunga uppdrag, dels är han heltidsarvoderad som oppositionsråd i Region Gävleborg och dels halvtidsarvoderad som kommunfullmäktiges ordförande i Gävle.

På nästa sammanträde med regionstyrelsen begärde Stenvard att frågan om regiondirektörens påstådda stopp av en beslutad investering skulle diskuteras än en gång. Det var då jag tappade humöret, vilket jag naturligtvis beklagar. Hur som helst gick styrelsen Stenvard till mötes och frågan lyftes än en gång till FTMU, fastighets, teknik och miljöutskottet för att ge Stenvard möjlighet att få korrekt information i ärendet. Det sammanträdet hölls idag. Döm av min förvåning när Stenvard inte heller denna gång dök upp på sammanträdet. Han verkar helt enkelt inte vara intresserad av att få reda på att han har missförstått frågan. Det kanske inte är så kul när man inte kan vinna billiga politiska poänger på rena felaktigheter? Kanske är det så att han medvetet har drivit på i frågan trots att han hela tiden vetat hur det ligger till och när fakta presenteras så håller han sig undan?

Hur som helst så blir jag irriterad över att ett antal personer har förberett sig på att presentera ett ärende två gånger utan att den som krävt information bemödar sig att närvara på mötena. Jag menar att det är respektlöst och nonchalant gentemot såväl regiondirektören som mot den tjänsteman som förberett ärendet. Eller också är det bara så att jag överreagerar för att jag tar politik och mitt politiska uppdrag alltför seriöst.....

Perspektiv

Mina ansvarsområden är ju som bekant infrastruktur, kollektivtrafik, miljö och folkhälsa. Det fyller upp mitt uppdrag mer än väl. Jag jobbar med dessa områden dels som vice ordförande i Hållbarhetsnämnden och dels som regionråd. Jag gillar att jobba med frågorna ur flera perspektiv.

Trots att jag redan idag fyller min tid mer än väl med mina huvuduppgifter har jag under mina snart två år som regionpolitiker blivit mer och mer intresserad av sjukvårdsfrågor. Det är av främst två skäl som väckt mitt intresse. Dels är det för att jag är ordförande i regionstyrelsens fastighets, teknik och miljöutskott, och dels alla rubriker i media.

Eftersom jag har förmånen att kunna se på sjukvården ur ett styrning och ledningsperspektiv är det ofta mycket intressant att läsa rubrikerna i media. Artiklarna är oftast mer balanserade än vad rubrikerna ger sken av. Sånt tycker jag är spännande. Olika perspektiv. Jag var på ett möte med SJ härom dagen och de presenterade en sammanställning över punktlighet. Det visar sig att tågen är mer punktliga än vad folk i allmänhet tror. De som reser med SJ tror att punktligheten är lite sämre än vad statistiken säger. De som inte reser med SJ tror att punktligheten är mycket sämre än vad statistiken visar. Jag ser i den statistiken stora likheter med sjukvården i vårt län.

När man läser de svarta rubrikerna är det lätt att glömma att svensk sjukvård tillhör världens bästa sjukvård. Den senaste undersökningen bekräftar en del av det som gör att jag blivit mer och mer intresserad av sjukvårdsfrågor. "Patienterna säger sitt-då sågas länets sjukvård" var en rubrik på Hela Hälsingland. När jag klickar på rubriken hamnar jag på en mycket intressant artikel. Artikeln handlar om en patientundersökning som redovisar patienternas intryck av den specialiserade och den öppna sjukvården i sex olika parametrar. Det finns diagram som visar samtliga landsting och regioners resultat. Region Gävleborg är tredje sämsta landsting när det gäller den specialiserade slutenvården. Det är fakta och en placering vi självklart inte är nöjd med. Utifrån ett helhetsintryck är 87% av patienterna nöjda. Samma resultat får bland annat Stockholms och Uppsala län. De bästa länen i landet landade på en nöjdhetsgrad på 91%. Snittet i landet ligger på 88%.

Spindeldiagrammet visar Gävleborg i förhållande till riket. Skillnaden är inte särskilt stor

Om 87% är nöjda och Region Gävleborg ligger 4 procentenheter lägre än de bästa landstingen och en procentenhet lägre än rikssnittet kan man då påstå att patienterna sågar sjukvården? Utifrån mitt perspektiv var artikeln mer rättvisande än rubriken som ledde mig till artikeln.

Vår sämsta gren inom den specialiserade sjukvården ligger inom områdena Delaktighet och inkludering och Information och kunskap, områden vi delar med övriga sjukvårdssverige. Svensk sjukvård är världsklass men är samtidigt svagast inom områdena Delaktighet-inkludering samt Information-kunskap, i alla fall om man frågar patienterna. Och ur mitt perspektiv har patienterna alltid rätt. Vi sysslar med sjukvård utifrån medborgarnas och patienternas perspektiv.

Jag tror att det är en klok strategi att lära sig av de bästa och man själv vill bli bättre på det man gör. Vill vi bli bättre på att se hela patienten ur patientens perspektiv är det enligt mig klokast att lära av de bästa på området och de bästa finns som sagt inte i Sverige. De finns i San Fransisco. Enligt våra kritiker är inte heller det rätt väg att gå. Lär av Jönköping brukar Sjukvårdspartiet säga. Jönköping ligger på 73 respektive 79% i områdena Delaktighet-inkludering och Information-kunskap. Vi ligger på 71 respektive 76%, ett par procentenheter lägre.

Regionledningen jobbar jättehårt för att hela tiden utveckla sjukvården i länet. Andra parametrar i patientundersökningen visar att vi ligger i toppskiktet. Sådant kommer sällan fram i den offentliga debatten. Oppositionen lyfter av politiska skäl det som de anser vara bevis på att majoriteten gör ett dåligt jobb (vilket är deras uppgift att göra) och media speglar det som de tror att läsarna är intresserade av (vilket är deras uppgift att göra).

Hur som helst så är det funderingar av den här arten som gör att jag blivit mer och mer intresserad av sjukvårdsfrågor. Jag måste helt enkelt frigöra tid att sätta mig in i frågorna lite djupare än vad jag hittills gjort.

Spindeldiagrammet visar hur samtliga landsting/regioner placerar sig i förhållande till varandra inom den specialicerade slutenvården. Inte heller här är skillnaderna jättestora

Människan eller systemet?

Läser ur Susanna Alakoskis Oktober i fattigsverige hur hon samtalar med en socialarbetare som i strid mot regelverket i socialtjänstlagen köpt en hund åt en kvinna och satt upp kostnaden som mat. Hunden räddade troligen kvinnans liv. Socialarbetarens chef var med på noterna

Det får mig att tänka på våra socialförsäkringar och själva syftet med dem. Jag ser socialförsäkringarna som ett medel för jämlikhet, för att människovärdet ska kunna bibehållas även om man under perioder i livet behöver samhällets stöd. Tyvärr funkar inte verkligheten så alla gånger.

Fyrkantiga regelverk och ibland  ännu mer fyrkantiga tillämpningar gör att systemet i vissa fall mal ner människor i stället för att få dem att växa. Regelverket eller lagen motverkar i dessa fall sitt syfte.

Varför det blir så kan man bara spekulera i men jag tror att det handlar om att socialförsäkringarna trots goda intentioner inte utgår helt och hållet från människans behov utan från samhällets syn på vad som är människans behov. Då blir det lätt fel. Hade socialarbetaren och dennes chef från Alakoskis bok följt regelverket kanske kvinnan som fått hunden gått under. Hunden blev hennes väg tillbaka till ett liv. Socialarbetaren bröt mot lagen, men räddade kanske livet på en person. Kanske är det fel på lagen?

Jag menar att våra socialförsäkringar borde utgå från medborgarens behov mer än någon slags lista som på förhand bestämt vad man kan få hjälp med. Alla människor är olika och behoven är därmed också olika. Menar vi allvar med att syftet med exempelvis socialtjänstlagen är att hjälpa och stötta människor så att de kan forma sina liva och gå vidare från bidragsberoende till ett liv i egen försörjning är det viktigt att sätta den enskilda människans behov före ett fyrkantigt regelverk. Fast om syftet med lagen är en slags livsuppehållande verksamhet är det naturligtvis rätt att mala ner den enskilda människan så att hen passar in i socialtjänstlagen mall. Då funkar lagen mer som en slags allmosa i stället för att bidra till den enskilda individens möjligheter att gå vidare i livet. Allmosor har aldrig varit en långsiktig eller samhällsekonomisk framgångsrik lösning.

Jag kan ge ett exempel. En god vän till mig behöver hjälp i form av försörjningsstöd. Hon kan idag inte arbeta heltid, bland annat på grund av en svår luftburen allergi. Samtidigt har hon ett företag som idag knappt ger några inkomster. Företaget är nyetablerat i kommunen och har goda förutsättningar att kunna ge min vän intäkter motsvarande en halvtidslön. Om min vän ska kunna få försörjningsstöd måste hon avveckla företaget eftersom regelverket för försörjningsstöd  menar att man inte kan bedriva ett företag och samtidigt erhålla försörjningsstöd. Varför vet jag inte, men regelverket är sådant. Tänk om hennes lilla företag är som hunden i Alakoskis bok? Det min vän behöver för att kunna ta sig vidare i livet, bort från försörjningsstöd! Istället för att samhället och dess stöd hjälper en person så stjälper kanske systemet min väns möjligheter att leva ett värdigt liv. Bara för att min vän inte passar in i mallen för hur en försörjningsstödstagare i samhällets ögon ska se ut?

Det finns fler exempel på hur fel det kan bli när systemet träffar på människor som inte passar in i mallen, människor som vill kan och har ambitioner, men som ibland behöver samhällets stöd. Det kan vara barn som inte funkar i skolan för att skolans regelverk inte fixar deras behov, det kan vara personer som gått gymnasiesärskola och som därigenom är utestängda från högre studier eftersom deras betyg är låtsasbetyg.

Jag har svårt för mallar, särskilt för mallar med vassa kanter. Samhällets stödfunktioner borde inte ha mallar med vassa kanter.

Måndagsmorgontankar en vanlig vecka

Måndag morgon. En ganska vanlig vecka. Går igenom kalendern och planerar veckan. Jag brukar göra det på söndagskvällar. Idag har jag inget inbokat i Gävle och kan därför arbeta hemifrån. Därför planerar jag veckan måndag morgon istället. Allt jag behöver för att jobba hemifrån är min Ipad och min telefon.

Idag är det kommunfullmäktige. Jag brukar komma sent till fullmäktiges sammanträden eftersom det börjar kl 17.00 och tåget kommer in 17.17. Tisdagar har vi rådsberedning då vi regionråd går igenom aktuella frågor. Onsdag är det sammanträde med regionstyrelsen. Ska också träffa vår nya partisekreterare Lena Baastad. Torsdag är det möte med Bollnäs/Rengsjö socialdemokratiska förening och på fredag är det kommunsamråd.

Jobbar jag hemifrån hinner jag också med lite andra ärenden, sånt jag normalt inte hinner. Som ordförande i Hans Lidman Sällskapet ansvarar jag för medlemsutskick. Postens servicegrad har försämrats under min tid som Sällskapets ordförande. Tidigare han jag med att lämna in utskicken eftersom Posten var öppen till kl 18.00. Numera är det öppet mellan 15.00-17.00. Det krånglar till det en del för mig och då är det skönt att kunna styra sin kalender.

Det är naturligtvis inte bara jag som påverkas av den försämrade servicen. Ska man kunna bo och leva i hela landet måste det finnas en fungerande samhällsservice i hela landet.  Borgerliga partier, främst Moderaterna menar att marknaden ska stå för stora delar av den servicen. Jag menar att det synsättet inte funkar. För att en marknad ska fungera krävs ett kundunderlag som tillgodoser marknadens behov. Det gör det inte på landsbygden och på mindre orter. Stängningen av Handelsbankens kontor är det senaste exemplet på detta.

Tittar på morgon-tv när jag äter frukost. Man pratar om kvällens debatt mellan Hillary Clinton och Donald Trump. Som många andra oroas jag av presidentvalet i USA. Politik är viktigt, det får inte reduceras till nån slags reality-såpa. Nu verkar förväntningarna vara stora på att Trump ska leverera sin vanliga smörja med rasism och kvinnoförtryck. Det är i sanning en märklig tid vi lever i.

Onsdagens regionstyrelse har en del viktiga frågor att avhandla, bland annat investeringar på Hudiksvalls sjukhus men också ett intressant projekt, Utveckling i strömmande vatten. Projektmedel till miljöåtgärder i delar av Ljusnan, Voxnan och Gimån i Jämtland. Region Gävleborg föreslås gå in med 1,8 miljoner, 2,1% av hela kostnaden på nästan 85 miljoner kr. Då kan man göra otroligt mycket, bland annat återställa vattendragen från de skador flottledsrensningen orsakat.

Trots att det är intressanta frågor att behandla på onsdagens regionstyrelse vet jag inte om jag ser fram emot sammanträdet. Det har varit ganska dålig stämning på de senaste mötena. Föga konstruktivt. Sjukvårdspartiets Stig Zettlin kallade oss maktfullkomliga babianer på förra veckans fullmäktige. Jag är också trött på att man från vissa oppositionspartier i brist på egen politik ägnar sig åt billig populism. Politik är inget spel, ingen realitysåpa. Politik är på riktigt. Som oppositionsparti borde man förutom att granska och kritisera majoritetens politik ta fram en egen politik. Då ges medborgarna möjlighet att granska de olika alternativen. Uttryck som maktfullkomliga babianer hör inte hemma i en politisk församling. Skämmes tammefan!

Även vanliga veckor har sin charm.

Morgontankar från Storforsen

Är på konferens med de socialdemokratiska skogslänen, de sex norra länen. Vi är på Storforsen hotell utanför Älvsbyn i Norrbotten. Storforsen är en mäktig plats. Forsen eller fallet är mig veterligen landets största outbyggda fors.

Frågor som diskuterats under konferensen är bland annat energi och infrastruktur. Det väcker en hel del tankar och mina tankar idag handlar om nödvändigheten om att miljöanpassa vattenkraften. Det är en på papperet enkel fråga, men vore den så enkel så vore naturligtvis en ny lagstiftning på plats som säkerställer att framtidens vattenkraft är miljöanpassad med fiskvägar för upp och nedströmsvandring och en skonsam reglering av vattendragen.

Nästa år är det partikongress för oss socialdemokrater och jag kommer därför att ta tillfället i akt att skriva ett par motioner som handlar om nödvändigheten av att miljöanpassa vattenkraften. Den småskaliga vattenkraften behövs inte längre och kan därför fasas ut. Detta bör göras på ett så smärtfritt sätt som möjligt för ägarna, som ofta är små bolag eller enskilda som saknar ekonomiska förutsättningar för att med egna medel återställa vattendraget. Någon form av fond bör därför inrättas.

Den storskaliga vattenkraften är knepigare och därför svårare att miljöanpassa. Många är oroliga att svensk basnäring som stålindustri och pappersindustri tappar i konkurrenskraft om vattenkraften miljöanpassas. Man tror att det i värsta fall leder till elbrist och högre priser. Elbrist behöver vi inte oroa oss för och priserna sätter marknaden. Idag säljs norsk vattenkraft där fiskvägar och mer skonsam reglering redan finns på den gemensamma nordiska elmarknaden. Mig veterligen är den vattenkraften lönsam,

Ljusnan som jag räknar som min älv är en utmärkt älv att använda som testälv vid en miljöanpassning av vattenkraften. Så gott som laxens alla lekbottnar finns kvar och det finns gott om sidovattendrag i form av åar och bäckar för havsöringen att vandra upp och leka i. I dessa vattendrag kan även ålen vandra och leva fram till dess att den ska tillbaka till Sargassohavet för lek. En miljöanpassad vattenkraft i Ljusnan skulle dessutom skapa förutsättningar för en ökad besöksnäring i form av sportfisketurism. Har läst en rapport som menar att potentialen för Ljusnan är minst 100 miljoner kr i årliga intäkter. Intäkter som stannar i bygden och som på så sätt bidrar till en bättre skola och bättre äldreomsorg för oss som bor efter Ljusnandalen.

Tankar från gårdagens regionfullmäktige

Igår var det regionfullmäktige. Det är oftast mer regel än undantag att vi inte hinner med alla ärenden trots att vi håller på hela dagen. Vi han med beslutsärendena, men inte interpellationerna med tillhörande debatter.

Det var två frågor som dominerade. Regionfrågan som tog hela eftermiddagen och en motion från KD som handlade om Fair Trade tog större delen av förmiddagen.

I debatten om Fair Trade motionen hävdade Patrik Stenvard (M) att det var frihandelshatande socialister som gillade Fair Trade-certifiering. Mot dessa förfärliga socialister stod frihandelsälskande liberaler. När debatten, som var mycket bra kunde S, C, V, MP, L och KD enas om ett beslut som innebar att vi ställde oss positiva till motionen. Undrar hur C, L, och KD reagerar på att av moderaten Stenvard bli stämplad som frihandelshatande socialist? Att SD kan kallas frihandelsälskande liberaler var också nytt för mig....

Regionfrågan engagerade ännu mer. Samtliga partier utom M, SD, MP och Sjukvårdspartiet var positiva till en Svealandsregion och en bred majoritet i regionfullmäktige ställde sig bakom det yttrande som arbetats fram. Varje parti som var positiva kompletterade yttrandet med egna särskilda yttranden, vilket är vanligt vid sådana här tillfällen. Trots en bred majoritet för förslaget till storregion väljer Gefle Dagblad att beskriva det som om regionfullmäktige var djupt splittrade. Oppositionen var djupt splittrad i frågan, det är sant. Miljöpartiet tror inte på en storregion, det är också sant. Trots det, eller kanske tack vare det fanns en stabil majoritet i frågan. Moderaterna menade att demokratin blir sämre i en storregion jämfört med mindre regioner/landsting. En åsikt värd att respektera även om jag inte håller med. Moderaterna har ju i många år drivit frågan om att sjukvården ska förstatligas och hur kan medborgarna få mer att säga till om i ett Sverige med statlig sjukvård än ett Sverige med regionalt styrd sjukvård? Jag frågade moderaternas Maria Molin det, men hon svarade inte. Patrik Stenvard svarade i ett senare inlägg att Moderaterna inte längre driver den frågan. De har stämmobeslut på att de inte längre anser att sjukvården ska förstatligas. Märkligt då att Moderaterna i Jämtland menar att det är ett bättre alternativ än storregion, i alla fall enligt en artikel i ÖP den 29 aug.

Det som var extra igår var att M och SD i dessa två frågor använde i stort sett samma argumentet för sina ställningstaganden. Var det bara tillfälligheter eller ser vi ett närmande mellan de två högerpartierna? Intressant var också att oppositionen ägnade mer tid åt att debattera med och mot varandra än att debattera med oss i majoriteten.

Tyvärr fick fullmäktige ett tråkigt avslut när Sjukvårdspartiets oppositionsråd och främsta företrädare kallade majoriteten för "maktfullkomliga babianer".

Om att vara lyhörd

Ord är lätta att säga, lätta att skriva. Ibland kanske allt för lätta. Ord som det slarvas med tappar lätt sitt värde, sitt innehåll. Därför ska man vara sparsam med ord man anser vara viktiga. Jag avskyr tomma fraser.

Jag vill gärna tro att jag är en lyssnande, eftertänksam person. Att vara lyssnande och eftertänksam och samtidigt ha en mycket bestämd uppfattning om den väg vi behöver gå om vi ska nå ett samhälle där sociala och ekonomiska klyftor minimeras kan ju ses som en konflikt. Är det överhuvudtaget möjligt? Jag hoppas och tror det.

Det räcker ju inte att bara lyssna. Samtidigt som man lyssnar bör bekräfta den person eller de personer man lyssnar på, måste man använda det man lyssnat på till något vettigt. Man måste vara intresserad av vad personen har att säga. Om inte har man förolämpat den/de man säger sig ha lyssnat på. Inom politiken är det viktigt att lyssna och försöka förstå sina motståndare. Förstår du dem har du bättre förutsättningar att bli bättre på att kommunicera din politik och dina frågor.

Jag vet inte om jag är så lyhörd och eftertänksam som jag vill vara. Jag jobbar på det. Och jag är övertygad som att jag med rätt vägledning kan bli betydligt mer lyhörd än vad jag är idag. Jag är nämligen övertygad om att träning slår talang alla dagar i veckan. Saknar man fallenhet för något kan man träna upp sig till världsmästarnivå om man så vill. Det gäller att våga se på sig själv, sina styrkor och svagheter med öppna ögon. Min strategi är att jobba med mina styrkor till dess att jag är stark nog att ta mig an de svagheter jag vill jobba bort.

Man kan alltid höja sin nivå. Allting går att göra lite bättre.

När alla säkringar brinner

Jag avskyr ohederlighet. Det jag uppfattar som medveten ohederlighet får samtliga säkringar i min skalle att explodera. Det hände på regionstyrelsen senast. Det är fel av mig och synnerligen oproffesionellt. En klen tröst i sammanhanget är att jag är medveten om den bristen. Jag måste lära mig att agera proffsigt även när propparna går.

I vardagen är det sällan några problem. Jag stöter nästan aldrig på ohederliga människor eller ohederligt beteende i min vardag som politiker. De flesta är hederliga och har ärliga avsikter oavsett partifärg.

Bakgrunden till att det säkringarna gick är följande. På förra regionstyrelsen hade påstod Patrik Stenvard (M) att regiondirektören hade satt sig över ett av styrelsen beslutat investeringsbeslut. Regionstyrelsen beslöt att lyfta frågan till styrelsens fastighetsutskott där Stenvard ingår. Där finns möjlighet för Stenvard och oss andra att fördjupa sig i frågor och detaljer på ett helt annat sätt jämfört med vad det går i styrelsen. Tiden och mängden av ärenden begränsar.

Stenvard deltog inte på fastighetsutskottet, varför vet jag inte. Inte heller hans ersättare närvarade. Vi en redovisning av det aktuella investeringsbeslutet och listan över investeringar gicks igenom. Smärre investeringar kan regiondirektören besluta om utan att de behöver gå till styrelsen. Redovisningen visade att Stenvards påstående var felaktigt. Det handlade om ett beslut inom regiondirektörens mandat. Stenvard hade helt enkelt missuppfattat det hela.

På det senaste styrelsesammanträdet lyfte han åter frågan eftersom han inte kunde delta på utskottet. Han framhärdade sin felaktiga uppfattning. Då brann det hos mig och jag överreagerade. Jag menar att han fått sin chans att sätta sig in i frågan och fått svar på sina frågor men valde att prioritera annat. Eftersom han inte kunde närvara på utskottet hade han istället för att kasta falska anklagelser mot majoritet och regiondirektör kunna lyfta telefonen och ringt till regiondirektören eller fastighetschefen och ställt sina frågor och då fått samma svar som vi fick i utskottet.

Hans agerande gör mig övertygad om att han egentligen inte är intresserad av att få svar på sina frågor. Hans syfte är något helt annat, nämligen att misstänkliggöra majoritet och i det fallet regiondirektören. Fult och direkt ohederligt. Kan man inte driva politik ärligt och hederligt bör man ta sig en rejäl funderare över vad man egentligen håller på med. Jag är övertygad om att Stenvard ägnar sig åt medveten smutskastning av majoritet och regiondirektör eftersom han och moderaterna saknar en egen politik i regionen. Det räcker inte att bara ha en egen budget.

Som ni märker på detta inlägg är jag fortfarande irriterad. Lugnar ner mig med Thåström på hög volym. Textraden "Jag är enkel man i en konstig värld" hugger sig fast och fungerar som läkande för säkringarna som brann.

Om varför jag bloggar. Propaganda eller samtal och resonemang i bloggen

Det var ett tag sedan jag beskrev syftet med min blogg. Det kanske är dags att påminna gamla läsare och redogöra för nya läsare varför jag bloggar innan jag kommer in på dagens funderingar. Jag har medvetet valt namnet Lahenkorva funderar på bloggen eftersom den handlar om mina funderingar i stort och smått. För det mesta handlar det om politik och min vardag som politiker. Jag ser bloggen som ett sätt att fundera, resonera och föra ett samtal med bloggens läsare, men också med mig själv. Ett samtal kräver som bekant att man är minst två personer samt att man ger sig tid att lyssna på den man samtalar med.

Jag har mycket svårt för propaganda, även för propaganda vars syfte jag sympatiserar med. Anledningen är att jag anser att propagandan är för tillrättalagd och därför inte passar för samtal och reflektion. Tror också att punkaren i mig reagerar med reptilhjärnan mot propaganda. Därför är det sällan ren partipolitik även om det alltid är socialdemokratiska grundvärderingar mina inlägg bottnar i. Däremot kan jag ifrågasätta och kritiskt granska saker i mitt politiska liv som jag stöter på. Region Gävleborgs politiska opposition ifrågasätter jag då och då, eller egentligen delar av oppositionen om jag ska vara helt ärlig.

Till dagens inlägg.

Mitt förra blogginlägg stör tydligen det moderata oppositionsrådet Patrik Stenvard. Det är på sätt och vis bra. Man kan säga att jag nått ett av mina syften, nämligen skapa reaktioner. Tyvärr verkar jag inte nått det syftet som handlar om samtal och reflektion. Stenvard skriver på sin blogg att "Det är inte alltid så lätt att hänga med i deras resonemang i den offentliga debatten och i nämnder och styrelsen, om de ens säger någonting". Läser man resten av blogginlägget förstår man att han syftar på mig och mitt inlägg. Bloggen blir sedan en hyllning till Gävles nya moderatledda kommunledning. Han beskriver sitt och moderaternas ledarskap som lyssnade, närvarande och inkluderande. Märkligt då han istället för att läsa med ett lyssnande öra, skummar igenom mitt inlägg, drar allt för snabba slutsatser om vad jag vill säga och väljer att istället för att inkludera mina läsare i sitt svar exkludera er och publicera sina kommentarer på sin egen blogg. MItt inlägg handlar för det första inte om ledarskap, det handlar om min uppfattning att oppositionen i regionen saknar en egen politik och eftersom de inte presenterar någon politik kanske svaret finns i de kommuner i länet som leds av M. Har han varit intresserad av att föra ett samtal med mig om det jag resonerar (och spekulerar) kring har han naturligtvis valt att föra samtalet på min blogg, då har jag också kunnat förklara för honom vilka frågor jag resonerar (och spekulerar) kring. Det kan ha blivit ett mycket spännande samtal. Det är hans val att inte kommentera på min blogg, vilket jag naturligtvis respekterar.

Jag brukar läsa bloggar, ledarartiklar och krönikor som är skrivna av borgerliga skribenter ofta med stor behållning, även om jag sällan delar deras åsikter, värderingar och slutsatser. Det är viktigt och lärorikt för mig som människa och politiker att ta del av andras resonemang. Det senaste exempelet är Magnus Demervalls ledare i Ljusnan som handlar om förändrade skolskjutsregler vilket försvårar för byskolorna i Bollnäs kommun. Egentligen är det barnen som valt dessa skolor som kan få problem med skolskjutsen. Vass, kritisk men välskriven och därför värd att läsa och ta till sig. Stenvards blogg betraktar jag däremot som ren propaganda. Sällan resonemang, inga reflektioner, bara retorik som går ut på att ensidigt såga majoriteten. Jag läser naturligtvis hans blogg även fast det inte är med samma entusiasm som jag läser andra borgerliga inlägg.

Mitt förra inlägg handlar som sagt om att jag anser att oppositionen saknar en egen politik. De har visserligen egna budgetar som man kan forma en politik kring, men de skarpa alternativen menar jag saknas, särskilt från de två mest högljudda oppositionspartierna, Moderaterna och Sjukvårdspartiet. Det räcker inte att ryggmärgsmässigt vara emot och ständigt opponera mot majoritetens politik. Egna förslag efterlyses om inte annat för deras egen trovärdighets skull. De få gånger man haft egna förslag har det exempelvis handlat om neddragningar för kollektivtrafiken på landsbygden (Moderaternas budgetförslag för 2016), om att marknaden ska lösa grundläggande samhällsservice på landsbygden (Stenvards förslag på ett remissyttrande) osv. I mina ögon typisk moderat storstadpolitik.

Jag tänker fortsätta att skriva mina bloggar och genom dessa fortsätta att resonera, fundera och reflektera. Om Stenvard eller någon annan har svårt att hänga med så kan ju det bero på att man är mer intresserad av att debattera än att resonera. Om man utger sig för att vara lyssnade, närvarande och inkluderande borde man väl kunna fixa och förstå att man kan resonera på olika sätt? Fast vem är jag att förstå hur Stenvard resonerar? Varken hans blogg eller hans oppositionspolitik lämnar några svar.