Om politik, perspektiv, sanningar och lögner

Jag bloggar lika mycket för mig själv som för att dela med mig av mina tankar och funderingar. Att skriva ner tankar och genom det sortera dem, räta ut frågetecken, testa om jag är på rätt väg är en metod som funkar för mig. Mycket av det jag skriver ner hamnar aldrig i bloggen, men gör ändå nytta för mig själv. Ord och tankar som inte riktigt fäster får vila ett tag. När jag läser om mina tankar ser jag styrkor och svagheter i det jag skrivit. Avstånd i form av tid ger också nya perspektiv. Det som fortfarande håller publicerar jag. Det som kräver mer brytande med ord och tankar jobbar jag vidare med och det som är rena återvändsgränder släpper jag. Min ambition är att vara öppen med mina tankar och funderingar. Reaktioner från läsare hjälper mig framåt i min tankemöda och i mitt uppdrag. Gränsen mellan det rent privata och det som är värt att dela är svår att dra. Dagens inlägg kanske är färdigbearbetat, kanske inte, men jag väljer att publicera det ändå.

Politik handlar mycket om konflikt. Olika syn på hur samhället ska se ut och organiseras bryts mot varandra. Så ska det vara och det är enligt mig viktigt att konflikten blir synlig så att medborgare och väljare har tydliga alternativ att välja mellan på valdagen. I den politiska vardagen är det också självklart att majoriteten lyfter de frågor de anser visa att deras politik är den bästa. Lika självklart är det att oppositionen lyfter fram de brister som de anser visa att majoriteten inte klarar sitt uppdrag. Majoriteten menar att oppositionen svartmålar och oppositionen menar att majoriteten skönmålar. Inget konstigt med det, det är ju självklart att det funkar så när partierna har olika värderingar, åsikter och perspektiv.

Jag gillar debatter, när åsikter och värderingar bryts, när ens politiska motståndare är skickliga och kompetenta. Det gör att jag och övriga i majoriteten måste tänka till, bli bättre, utveckla våra argument osv. Det är helt enkelt så att en skärpt och engagerad opposition bidrar positivt till utvecklingen av en kommunen, regionen eller landet. Varför lämnar jag då ofta regionstyrelsen och regionfullmäktige med olika grad av ilska? Förra regionfullmäktige avslutades med att sjukvårdspartiets Stig Zettlin kallade majoriteten för maktgalna babianer. På den här veckans regionfullmäktige hävdade han att majoriteten har en dold agenda och egentligen vill lägga ner kvinno och förlossningssjukvården i Hudiksvall trots att han vet att så inte är fallet. Moderaternas Patrik Stenvard hävdar att majoriteten lämnar hoforsborna i sticket genom att erbjuda dem sämre vård för att vi vill bryta ur Hofors hälsocentral ur hälsovalet när det är fakta att hälsovalet idag inte klarar av att erbjuda hoforsborna den vård de har rätt till på Hofors hälsocentral. Skälet till att vi vill bryta ur Hofors hälsocentral är att vi vill hitta andra sätt än vad som är möjligt inom ramen för hälsovalet. Det vet egentligen Patrik Stenvard, men väljer ändå att påstå att vi vill erbjuda hoforsborna en sämre vård i stället för att tydligare lyfta fram sin egen uppfattning, nämligen fördelarna med att Hofors hälsocentral ska fortsätta att verka inom hälsovalets ramverk.

Det är lögner och medvetet slirande med fakta som gör mig ilsken, som gör att vi lockas in i debatter som är destruktiva och egentligen inte gagnar någon, definitivt inte länsinvånarna. Centerns Kenneth Nilshem kallar det för trumpifiering. Ett passande ord eftersom sjukvårdspartiet behandlar fakta och sanningar med liknande nonchalans som Donald Trump gör. Jag bemötte Stig Zettlins lögner och uppmanade honom att sluta med att sprida felaktig skräckpropaganda. Då krävde sjukvårdspartiets gruppledare att jag skulle tillrättavisas eftersom jag gått över gränsen. Är det att gå över gränsen att kalla lögner för lögner och spridande av lögner i syfte att skrämma folk för skräckpropaganda? I så fall kommer jag att med skärpa passera den gränsen många gånger. Har man en egen politik och goda argument för att ens egen politik skulle ge länsinvånarna ett bättre Gävleborg att bo och leva i behöver man inte ta till rena lögner. Uppenbart saknar sjukvårdspartiet detta. Samtidigt är jag medveten om att gränsen mellan, fakta, sanning, lögn och åsikter och värderingar ibland kan vara svår att dra. Vi ser ju på världen utifrån olika perspektiv.

Det tar några dagar att skaka av mig ilskan jag känner efter ett regionfullmäktige. Ilskan övergår i övertygelse att vi är på rätt väg när vi vågar fatta nödvändiga beslut, trots massiv kritik från oppositionen. Att stå fast vid sin uppfattning trots att det blåser hårt är en förutsättning för att utveckling ska ske. Det stärker mig också i min uppfattning att jag måste bli bättre på sjukvårdsfrågor trots att jag idag mer än väl fyller min tid med kollektivtrafikfrågor, infrastruktur, folkhälsa, miljöfrågor och fastighetsfrågor.