Funderingar om landsbyg/urbanisering

Vad är problemet med att ge mer pengar till glesbygden? Frågan dök upp i mitt Facebookflöde för en tid sedan. Det finns egentligen inga problem. Det handlar bara om vilja, svarade jag. Ett slarvigt men ärligt svar. Frågan gnager. Om det bara handlar om vilja borde väl en politik för hela Sverige redan vara på plats? Tror att det handlar om mycket, mycket mer.

Samtidigt är frågan överallt nu tack vare Po Tidholms tv-serie. Första avsnittet var en dyster beskrivning och en hårt vinklad bild av livet på landsbygden och konsekvenserna av politik och av marknadskrafter. Dysterheten är en röd tråd i serien. I det första avsnittet frågar Po Tidholm Tove Lifvendal som också är från Arbrå om inte är marknadsliberalismens fel att Arbrå har kollapsat. Nej det är det inte är Tove Lifvendals tydliga, men inte föga förvånande svar. Tove är ju marknadsliberal ut i fingerspetsarna.

Jag tror att marknadsliberalismen har ett ansvar, men det är inte marknadsliberalismens fel. Om en marknad ska fungera krävs det ju ett tillräckligt stort underlag för marknaden och på landsbygden finns sällan det underlaget. Där marknaden inte fungerar måste politiken kliva fram, vilket den inte gjort. Politiken har lite naivt trott att marknaden ska hantera grundläggande samhällsservice även i mindre orter på landsbygden. Det senaste exemplet är Handelsbankens beslut att stänga kontoret i Arbrå och livsmedelsbutiken i Lindefallet som stänger. Kundunderlaget är för litet.

Jag är övertygad om att Po Tidholm medvetet väljer ett överdrivet dystert perspektiv. Dysterheten provocerar, särskilt socialdemokrater som har storskalighet och centralisering som standardlösning och centerpartister vilka tycks tro att man kan kombinera en levande landsbygd med extrem marknadsliberalism. Vi socialdemokrater måste inse att storskalighet och centralisering inte är den enda vägen och centerpartisterna måste inse att marknadsliberalismen är fel väg för landsbygden och samhället i övrigt. Ska landsbygden leva måste man se styrkan och potentialen i småskaligheten, vattenkraften självklart undantagen. Småskalig vattenkraft dödar känsliga biotoper. Anledningen till att jag bara nämner S och C är att bägge är eller har varit folkrörelse och gräsrotspartier och jag är övertygad om att att man måste se och förstå gräsrotens vardag om man ska finna en politik för hela landet.

Norge visar att det är möjligt att hela landet kan leva. Detta oavsett vilka som styr landet. Jag har fiskat i Norge minst en vecka varje år sedan 2004 och där förundrats över att små orter kan ha en fullt utbyggd samhällsservice. Jag frågade Po Tidholm för några år sedan varför landsbygden är mer levande i Norge än i Sverige. Han svarade att det naturligtvis beror på att man i Norge har en annan politik, men att urbaniseringen även pågår där. Unga flyttar in till storstäderna. I sin tv-serie framhåller han dock Norge som ett gott exempel på en fungerande landsbygspolitik.

Jag har på senare år blivit mer och mer intresserad av frågor som rör landsbygden och anledningen är enkel. Jag vill bo och leva i Bollnäs/Hälsingland och för att kunna göra det krävs det att det jag behöver finns där jag behöver det. Det är allt ifrån infrastruktur i form av vägar, järnvägar till fiber till samhällsservice i form av bibliotek, skolor, post, affärer, kultur och fritidsutbud mm. För att det ska finnas och fungera krävs mer än endast marknadskrafter. Det krävs politik. Det som också krävs är en förändrad människosyn. Idag är normen det urbana perspektivet och de som bor på landsbygden ses som lite mindre värda, lite mindre vetande. Så har det varit länge.

Att kopiera Norges landsbygdspolitik rakt av går inte, men jag är övertygad om att att vi har mycket att lära av Norge. Den förändring av skatteutjämningssystemet som gjordes för några år sedan ser jag som en total flopp eftersom grundläggande samhällsservice idag inte kan garanteras i hela landet. Det märks om inte annat på att glesbygdskommuner generellt har en högre kommunalskatt än storstadskommuner och trots detta räcker inte de kommunala skattepengarna till att säkerställa grundläggande samhällsservice i dessa kommuner. Det krävs därför förändringar i skatteutjämningssystemet. Jag är ändå mer hoppfull idag jämfört med hur jag kände det för några år sedan. Fler och fler lyfter frågan även regeringen genom civilminister Ardalan Shekarabi. Han är mycket tydlig med att Sverige ska decentraliseras genom utlokalisering av statliga myndigheter.

I mina ögon ett tecken på att vi socialdemokrater är beredda på att ompröva vår politik för ett sammanhållet Sverige. Vi har en lång väg att gå och mycket att bevisa. Men storregionfrågan då? Handlar inte den om att centralisera? Jag menar att storregionreformen måste ha ett tydligt decentraliceringsperspektiv. Först då blir den en framgång.