Elefanten äter man med en tugga i taget

För några veckor sedan var jag på miljömålskonferens i Sundsvall. Där lyssnade jag på Svante Axelsson från Fossilfritt Sverige. Jag har lyssnat på honom förr och gillar hans anslag. Han andas framtidstro i frågor där de flesta målar i dystra färger. Han menar att vi måste tänka mer kortsiktigt om vi ska kunna lösa miljö och klimatproblemen. Med kortsiktigt tänkande blir omställningen möjlig. Tänker vi för långsiktigt drunknar vi hopplösheten.

Jag gillar den typen av resonemang eftersom det gör problemen greppbara. Om jag redan idag byter ut dieseln i min bil mot HVO blir bilen fossilfri. Det kanske är ett litet steg, men ändå ett mycket viktigt steg. Alla som bor i Bollnäs kan tanka HVO i sina dieselbilar, vilket skulle bli en stor insats för klimatet. Om jag installerar solceller på mitt hus när det är dags att byta ut elen i huset är det också ett steg i rätt riktning även om det är ett litet steg. Om fler gör som jag blir steget helt plötsligt stort. Jag blir fossilfri i mitt bilåkande och får tillgång till ren el som gör att behovet av mer miljöfarlig elproduktion minskar, exempelvis småskalig vattenkraft. Om jag som politiker exempelvis ser till att kollektivtrafiken blir fossilfri eller att vi ökar andelen ekologiska livsmedel i skolan, äldreomsorgen eller i sjukvården gör att att det skapas en marknad för fossilfria drivmedel och ekologiska livsmedel även för privatpersoner. 

Många små steg i rätt riktning sätter fart på omställningen.

De som är kritiska till ett sådant förhållningssätt menar att det går för långsamt. Omställningen måste ske snabbare om vi ska rädda miljö och klimat. Det är visserligen sant att omställningen går för långsamt. Att starta i lågt tempo för att sedan successivt öka hastigheten är bättre en en rivstart som slutar i diket. Ibland hörs också kritiska röster att vi politiker inte tar miljö och klimathotet på allvar. Jag menar att det är fel. Miljö och klimathotet tas på största allvar, men lösningarna ser olika ut beroende på vilket parti och vilken ideologi man företräder. Vi politiker representerar ju folket och av dessa har vi fått uppdraget att genomföra den politik vi gått till val på. Jag är övertygad om att omställningen måste bli greppbar för såväl politik som för allmänhet om det ska vara möjligt att öka tempot i omställningen. Om inte kommer den att ske ännu långsammare. Små steg i rätt riktning är den väg som är min väg.

Det är också därför jag är aktiv inom socialdemokraterna. Jag gillar förutom den socialdemokratiska ideologin det socialdemokratiska arbetssättet. Små men bestämda steg mot ett jämlikt och jämställt samhälle där klyftorna sluts. Reformer istället för revolution. Jag menar att om vi tar för stora steg så snubblar vi och vilket gör att andra med en politik som vill annat tar över, högerpolitik som vill åt ett helt annat håll. 

Jag har också en stark tro att vi kommer att klara de utmaningar som finns idag och i framtiden. Jag menar att framtidstro är en viktig egenskap att ha om man ska kunna vara en framgångsrik politiker. Utan framtidstro och en stark tro på sitt partis politik är det svårt att få väljarnas förtroende. Detta oavsett vilket parti eller vilken politik man företräder.

Elefanten äter man med en tugga i taget.

Vad vill moderaterna egentligen med sjukvården i Gävleborg?

Valåret är igång och med det ökar intensiteten i den politiska debatten, vilket är självklart, ibland kul och för det mesta ganska spännande. Att vi som sitter vid makten granskas extra mycket är självklart. Sjukvården som är en av de viktigaste frågorna granskas extra noga är också självklart. Oppositionen och då särskilt moderaterna är igång med insändare, debattartiklar, motioner och interpellationer vilket också är bra eftersom det ger oss möjlighet att lyfta de frågor vi socialdemokrater ser som viktiga för att säkerställa en god hälso och sjukvård i hela länet. 

Vad vill då moderaterna med sjukvården i länet? Vad skiljer deras sjukvårdspolitik gentemot den nuvarande majoriteten? Vi är hyfsat överens om nuläget, där den stora utmaningen ligger i personalförsörjning och ekonomi. En utmaning vi delar med resten av sjukvårdssverige. 

Det moderata regionrådet Maria Molin har fått för sig att Hudiksvalls sjukhus är hotat. Detta trots att beslut är fattade om investeringar på nästan 2 miljarder kr i Hudiksvall i en ny akutmottagning, en ny centraloperation, ett nytt vårdblock för kvinnosjukvård, förlossning, BB mm samt enkelrum för patienterna. Maria Molin vill naturligtvis oroa väljarna i Hälsingland och därigenom hoppas hon att M får fler röster i regionvalet eftersom hon hävdar att en röst på M är en röst för Hudiksvalls sjukhus. Det gör hon trots hon vet att Hudiksvalls sjukhus inte alls är hotat.

Vad vill då moderaterna som parti med sjukvården i vårt län? Är moderaterna verkligen en garant för en likvärdig sjukvård i hela länet där även Hudiksvalls sjukhus har en framtid som fullvärdigt akutsjukhus?

Läser en debattartikel i Arbetarbladet skriven av en av de ledande gävlemoderaterna Niclas Bornegrim, där han menar att Gävle sjukhus status som länssjukhus måste återupprättas. Enligt honom har Gävle sjukhus dränerats eftersom socialdemokraterna vill ha en jämlik sjukvård i hela länet. En artikel som går stick i stäv med det moderata regionrådet Maria Molin driver. Frågan jag ställer mig är vilka verksamheter som idag finns på andra sjukhus i länet han menar måste koncentreras till Gävle sjukhus och på vilket sätt det påverkar verksamheten på Hudiksvalls sjukhus? Det ger debattartikeln inget svar på. Det jag däremot vet är att Gävle är moderaternas starkaste fäste i länet och gävlemoderaternas uppfattning i frågor som berör hela länet väger tungt inom M i länet. I Hälsingland är ju moderaterna som bekant ganska svaga. Därför menar jag att en röst på M i regionvalet definitivt inte är en garant för att Hudiksvalls sjukhus framtid som fullvärdigt akutsjukhus, tvärtom. Moderaterna verkar vara splittrade i frågan om hur framtidens sjukvård i länet ska se ut och risken är därmed stor att det är gävlemoderaternas perspektiv som kommer att styra den moderata sjukvårdspolitiken i länet om de vinner regionvalet. Perspektivet som säger att Gävle sjukhus ska stärkas på bekostnad av sjukvården i Hälsingland och verksamheten på Hudiksvalls sjukhus.

Ännu en skidsäsong till handlingarna.

Onsdag 4 april 2018. Ännu en skidsäsong kan läggas bakom mig. En bra säsong där jag åkt 664 km enligt den pulsklocka jag köpte i höstas. Väderprognosen säger att säsongen är över för denna gång. Kanske hinner jag ut någon kväll under veckan innan det blir allt för varmt och spåren blir mjuka och korniga. Varför åker jag längdskidor? Jag har inget egentligt mål med skidåkningen, jag ser den inte som träning. Jag tycker träning är tråkigt. Den där kicken som många som tränar pratar om har jag endast upplevt en enda gång. Det var efter Stafettvasan ifjol. Fantastiska spår och härligt väder gjorde att jag kände ett lyckorus forsa genom kroppen när jag åkt min sträcka.

Jag åker skidor för att det är roligt, skönt och avkopplande. Vinterns bästa skidtur var efter ett regionfullmäktige där jag uppfattade att det moderata oppositionsrådet uppträdde oärligt på gränsen till lögnaktigt. Jag var skitförbannad när jag lämnade fullmäktige och frustrationen riktigt forsade ur mig den kvällen i skidspåret. Efteråt kände jag att den inre balansen var återställd. 

Jag är inte särskilt intresserad av teknik och därför ligger jag på ungefär samma nivå år efter år. Kan ibland känna viss avundsjuka på de som har intresse och tålamod att jobba med tekniken. Jag skulle kanske kunna jobba med min diagonalteknik. Inte för att jag vill åka snabbare, utan snyggare. Diagonalåkning är vackert, till skillnad mot stakåkning. 

Jag har ungefär samma inställning till mitt flugfiske. Avskyr att träna men älskar att fiska. Därför har jag svårt att träna kastteknik på en gräsmatta, eller åka ner till älven enbart för att träna. Jag tränar teknik när jag fiskar. Det innebär att min kastteknik lämnar en del att önska. Det kan också innebära att jag missar en och annan fisk. Det gör inte så mycket. Jag fångar tillräckligt många fiskar för att känna mig tillfreds med mitt fiske.

Tillbaka till skidåkningen. Balansen mellan fäste och glid kan vara svår. Jag gillar att kleta med valla så därför är de moderna skintechskidorna inget för mig även om de med stor sannolikhet underlätta mitt skidåkande. De gånger jag har en näst intill perfekt relation mellan glid och fäste känns speciella. Det liksom spritter i hela kroppen. Jag vallar alltid för bra fäste framför bra glid. Det är för att jag vill att skidåkningen ska kännas bekväm, inte bara på plan mark utan även när det går uppför. Det innebär att det inte är särskilt många gånger under en säsong jag har perfekt relation mellan fäste och glid. Hade jag bott närmare skidspåret hade jag kunnat valla, sedan testa skidorna och vid behov valla om. Nu blir det istället vallning på säkerhet för bekväm skidåkning.

Jag vill finna ett sätt att röra på mig sommartid som är lika trivsamt som längdskidåkning. Jogging eller raska promenader har jag försökt med under många år, men det är så förbannat tråkigt. Jag får inte ut någonting av det. Kanske kan skogsvandringar vara någonting? Eller mountainbike? Jag vet inte. Kanske räcker det med flugfiske? Flugfisket ger inte riktigt samma träning som att röra sig mer aktivt, men om jag väljer ett lite krångligare sätt att fiska på kanske det löser sig?

Vintern har hur som helst varit härlig, med skidåkning ända in i april. Undrar när det händer nästa gång?