Ibland funderar jag på varför jag känner så starkt för Thåström, Imperiet och Ebba Grön.
Jag, en flugfiskande naturromantiker och socialdemokratis politiker, han en storstadsrockpoet. Vi har vid en första anblick i stort sett ingenting gemensamt. Många låtar han skrivit handlar ändå om mig, mina känslor och upplevelser trots att jag inte varit på de platser han skriver om. Det är ändå jag. Ibland känslan musiken förmedlar, ibland texterna, ibland endast brottstycken ur texter men oftast en kombination av text och musik.
Hur kan jag känna igen mig i texter om barer i Köpenhamn eller verkligheten i stockholmsförorter från 70-talet när jag aldrig varit där? Känslan av att inte passa in är densamma, även om jag växte upp i en liten by utanför Bollnäs. Även känslan att betrakta omgivningen lite från sidan av har jag gemensamt med Thåström. Samma känsla upplever jag i Hans Lidmans och Mikael Engströms fiskenoveller. Jag fann Hans Lidman ungefär samtidigt som punken träffade mig med full kraft.
Jag missade den första punkvågen med ett par år. Det var sommaren 79 jag fann punken i form av Clash och Ramones. Ebba Grön och övriga punkband kom till mig något senare. I vintras gick en intressant dokumentär om den svenska punken, Eran. Känslan dokumentären beskrev känner jag igen från min ungdom. Den finns på sätt och vis kvar i mig som en drivkraft som för mig framåt. Thåström säger i dokumentären att han inte fixar att leva på landsbygden. Jag däremot behöver stillheten i skogen för att må bra. Dokumentären gjorde att en del pusselbitar hamnade på plats, många bitar återstår att lägga innan mitt pussel är klart.
Jag inser att det handlar inte om stad eller landsbygd, det handlar om en inre resa. En inre resa som gjorde att jag stannade kvar när mina vänner en gång lämnade landsbygden för storstaden. En resa där Lidman, Engström och även jag har skogen och landsbygden som fond medan Thåström har staden som utgångspunkt.
Tänk om jag kunde skriva om flugfiske och natur på samma sätt som Thåström skriver om livet, om staden, om tåg, om hamnar?
Mikael Engström menar att den som vill skriva bra om fiske måste läsa litteraturens klassiker. Samma sak ser jag hos Thåström. Han kan sina klassiker.
Jag börjar där.
