Lösning för Arbrå värdshus är efterlängtad

Det verkar lösa sig för Arbrå värdshus. En köpare är intresserad av köpa och starta verksamhet i värdshuset, vilket är mycket bra. Köparna har i sina andra verksamheter visat på god förmåga att driva och utveckla den verksamhet de har drivit. Ett stort problem efter Bondegatan är då ur världen. Återstår övriga fastigheter. Vad händer där? Min uppfattning om att kommunen bör vara en spelare finns kvar. Kenneth Nilshems motion om Arbrå är fortfarande minst lika aktuell och jag hoppas att kommunfullmäktige behandlar den snabbt. Jag är övertygad om att om man på något sätt ser till att det finns verksamhet i husen efter Bondegatan upplevs Arbrå som mer levande och därigenom finns större förutsättningar att klotter och annan meningslös förstörelse minskar. Ett av problemhusen är gamla banken eller pizzeria Dundret. En utmärkt plats för att bygga fler pendlarparkeringar. Fler pendlarparkeringar gör att fler väljer tåget för resor istället för bilen. Fler pendlarparkeringar gör också Arbrå till en mer attraktiv plats att bo på. Jag har stora förhoppningar om att Arbrå nu har möjlighet att få det lyft som orten och då särskilt Bondegatan så väl behöver och inte minst förtjänar.

Från ledighetslunk till politisk vardagspuls. En kort summering av sommaren

Sommarledigheten är över och det är dags att göra sig av med semesterfläsket och kasta sig in i höstens politiska arbete. Helt ledig är vi ju inte vi som har ett politiskt uppdrag på heltid. Det är allltid mer eller mindre små ärenden som behöver hanteras. Det mesta fixar man via mail eller telefon, vilket sällan stjäl någon tid. Jag läser mailen ett par-tre gånger per dag när jag är ledig, hanterar de ärenden som inte kan vänta. Inget som egentligen stör ledigheten eftersom det är enkelt när man alltid är uppkopplad.

Första arbetsveckan har hittills varit mycket intensiv. Att utan startsträcka gå från sommarledighetslunk till turbofart har sina sidor. Skönt då att jag har tågresorna hem att varva ner på. 

Under sommaren har jag hanterat en fråga om kontanthantering vara eller icke vara på våra sjukhus och hälsocentraler. En ganska komplicerad fråga. Region Gävleborg har sedan många år tagit bort möjligheten att betala sitt besök på sjukhus/hälsocentral kontant. Istället får man en faktura hemskickad. Ett system de allra flesta är nöjda med. 2015 kom en vägledande dom som hävdar att landsting är skyldiga att ta emot kontanter. Vi har därför ställt en fråga till Sveriges Kommuner och landsting (SKL) och bett om vägledning. Det handlar ju om hela landstingssverige, därför är det rimligt att SKL ger rekommendationer till samtliga landsting. Vi har därför valt att avvakta besked från SKL.

Har också haft en kortare insändardebatt med det moderata oppositionsrådet Patrik Stenvard om Hållbarhetsnämndens budget för 2018. Moderaterna vill nämligen sänka budgeten med 10 miljoner. Eftersom det mesta i Hållbarhetsnämndens budget är kollektivtrafik är det naturligt att ställa frågor vilka linjer M vill lägga ner. Det är ju där miljonerna finns. I regionfullmäktiges budgetdebatt i juni var Stenvard  mycket tydlig. ”Vi ska inte ha biogas” var svaret på min fråga till honom. Stenvard tror inte på på biogas som drivmedel till stadsbussarna i Gävle. Han har absolut en poäng. Långsiktigt är också jag övertygad om att elbussar är framtiden för kollektivtrafik i länets tätorter. Det handlar inte bara om drivmedel. Elbussar bidrar också till en bättre stadsmiljö genom att de är betydligt tystare jämfört med bussar som drivs av en förbränningsmotor. Fast kortsiktigt är nog biogas ändå en smartare lösning eftersom vi idag har en produktion av biogas i Forsbacka. En anläggning som byggdes med syftet att förse kollektivtrafiken med biogas och stadsbussarna i Gävle står i tur att upphandlas. Det vore då logiskt att upphandla fler biogasbussar. Även Gävle kommun där Stenvard för övrigt ingår i kommunledningen som kommunfullmäktiges ordförande resonerar så. Fler biogasbussar i nästa upphandling och i det långsiktiga perspektivet styr vi över biogas till busslinjerna utanför tätorterna och ställer om till elbussar i stadstrafiken. Undrar hur hans alliansvänner i Gävle kommun ser på det faktum att han ur ett kortsiktigt perspektiv hellre sänker Gästrike Ekogas än höjer blicken och tänker mer långsiktigt. Gästrike Ekogas ägs av Gästrike återvinnare och Gävle energi. Gästrike återvinnare ägs av gästrikekommunerna och Gävle energi ägs av Gävle kommun . Det nya avtalet för stadstrafiken i Gävle börjar för övrigt inte gälla förrän 2020, vilket innebär att Moderaterna inte kan spara pengar på att avveckla biogasen 2018. Därför har Stenvard inte svarat på min fråga om vilka busslinjer Moderaterna vill lägga ner eftersom de vill minska anslaget till Hållbarhetsnämnden.

I övrigt har det varit relativt lugnt. Två vigslar och lite partiaktiviteter. För första gången på många år har jag och min hustru haft semester samtidigt, vilket har varit mycket skönt. Vi har bland annat varit i Skottland på bilsemester, Ett land jag längtar tillbaka till. Jag fascineras av det karga landskapet och de vänliga människorna och förvånas över hur svårt det var att ställa om sig till att köra bil i vänstertrafik. Vägarna i Skottland är ganska smala men fina och härligt kurviga. Det vore häftigt att kunna ta Miatan med sig dit någon gång. Vi har också åkt en hel del Miata och haft en kortare husvagnssemester i Linsell med fiske och avkoppling. Konsekvensen av det blev att vi sålde vår lilla husvagn och köpte en något större vagn, en gammal Solifer 450 Artic från 86. Jättefin och välhållen trots att den är gammal. Vi köpte vår första husvagn för tre år sedan eftersom vi var lite nyfikna på om husvagnslivet var något för oss. Jag har trivts bra i vår vagn, men hustrun har tyckt att den är för liten om man är två personer. Jag kan hålla med henne om detta, jag har för det mesta varit ensam i vagnen och då har den funkat perfekt. Därför var det ett ganska lätt beslut att byta, särskilt när vi fann en så fin vagn som vi gjorde. 

Det enda jag kan känna lite besvikelse över när jag blickar tillbaka till sommaren är att jag inte förmår komma igång med barmarksträningen inför vinterns längdskidåkning. Jag får inte den där endorfinkicken eller vad det är som krävs för att få igång motivationen. Det innebär att jag i stort sett måste börja från noll när snön kommer. Mina skidåkarkompisar gör allt de kan för att peppa mig, men det hjälper inte. Det är så mycket annat som drar.

Inför hösten är kalendern fullspäckad. Allt från partiaktiviteter inklusive kyrkoval till infrastrukturfrågor på EU-nivå. Upphandlingen av wi-fi på X-tåget har återigen överklagats, vilket känns som en stor motgång. Hoppas det löser sig under hösten så att vi kan uppfylla löftet om wi-fi. De frågor som under hösten ligger på mitt bord är bland annat följande:

• Behovet av fler tåg för att kunna få igång timmestrafik på Norra stambanan och Ostkustbanan 
• Framtidsbygget. Ny och ombyggnad av sjukhusen i Gävle och Hudiksvall. 
• Länsplanen för infrastruktursatsningar inklusive cykelvägar
• Vätgasbussar. Kan vi gå vidare med det projektet
• Hur får vi till en infrastruktur i länet för fossilfria drivmedel?
• Cyklar som anställningsförmån. Kan det vara något för Region Gävleborg?
• Trafikplan 2019. Hur utvecklar vi kollektivtrafiken ytterligare?
• Miljöprogrammet. Hur arbetar vi för att snabba på omställningen till ett hållbart Gävleborg?

Trots att kalendern är fulltecknad hoppas jag hinna med ett par fiskehelger i Ljungan. Har endast varit dit en gång i år vilket är på tok för lite. Har inte heller hunnit varit ute och paddlat med min uppblåsbara kanot, vilket känns lite tråkigt. Hoppas jag hinner med sådant innan hösten är över.

Hur som helst är det skönt att vara igång. Jag gillar tempot, intensiteten och ryckigheten inom politiken. 

Sommartankar om Bondegatan i Arbrå. Kan kommunen göra något?

När jag är sommarledig har jag tid att utveckla tankar och funderingar jag gått och burit på, tankar som hittills endast varit frön som inte kunnat gro. En del av dessa tankar kanske är återvändsgränder, medan andra kan vara värda att jobba vidare med. Jag tänker därför skriva ett par sommarbloggar som handlar om några av dessa tankar och funderingar.

Jag har ganska starka känslor för Arbrå. Den främsta anledningen är att jag arbetat 17 år på Svedala-Arbrå/Sandvik och har därför lärt känna Arbrå och arbråborna som arbetat där. Det har skett stora förändringar i Arbrå sedan jag började jobba där 1990. Då fanns tre livsmedelsbutiker, post, banker, sportaffär, cykelhandlare, skohandel, bensinmackar, tandläkare, hälsocentral, ja i stort sett allt man förväntar sig ska finnas där det bor ganska många människor. Idag finns inte mycket kvar. En del stängde för att arbråborna valde att handla eller att uträtta sina ärenden på annat håll, en del stängde för att ägarna till verksamheterna inte ansåg att det var värt att finnas kvar. Människorna finns dock kvar och de förväntar sig att deras Arbrå ska vara ett trivsamt samhälle att bo och leva i. Som alla andra blir jag mycket dyster när jag idag åker uppför Bondegatan och ser förfallet. Arbrå förtjänar bättre.

Uppenbart är att den privata fastighetsägare som tog över Arbrå värdshus och ytterligare några fastigheter har misslyckats med att fylla fastigheterna med verksamhet. Kan någon annan privat fastighetsägare fylla fastigheterna med verksamhet eller är det andra lösningar som gäller? Om nu dessa fastigheter säljs, kan kommunen köpa dem och göra något vettigt av dem?

En tanke som väckts är att riva dem och förvandla tomterna till parkmark. En ganska bra tanke. Bondegatan och Arbrå skulle bli betydligt attraktivare än vad det är. Idag. Men ger det det lyft Arbrå behöver? Kanske kanske inte. En tanke som börjat gro i mitt huvud är att kommunen skulle köpa värdshuset, renovera det och flytta kommunal verksamhet dit. Detta skulle ge Arbrå ett lyft. Fler människor som finns i Arbrå under dagtid gör att affärer, lunchställen mm skulle kunna få mer intäkter. Värdshuset ligger centralt med endast någon minut från järnvägsstationen, där både buss och tåg stannar. Med tåg är det endast 10 minuter till Bollnäs, med buss något längre.

Vilken typ av verksamhet skulle då kunna flytta dit? Frågar man mig kan det vara i stort sett vilken verksamhet som helst. Varför inte en förvaltning eller delar av en förvaltning?

Om regeringen kan prata om att statlig verksamhet måste flyttas ut i landet för att bidra till att hela landet ska leva och utvecklas och regionen pratar om att finnas i hela länet borde väl kommunen kunna ha verksamhet i hela kommunen? Allt behöver inte vara koncentrerat till Bollnäs tätort.