Om politik, perspektiv, sanningar och lögner

Jag bloggar lika mycket för mig själv som för att dela med mig av mina tankar och funderingar. Att skriva ner tankar och genom det sortera dem, räta ut frågetecken, testa om jag är på rätt väg är en metod som funkar för mig. Mycket av det jag skriver ner hamnar aldrig i bloggen, men gör ändå nytta för mig själv. Ord och tankar som inte riktigt fäster får vila ett tag. När jag läser om mina tankar ser jag styrkor och svagheter i det jag skrivit. Avstånd i form av tid ger också nya perspektiv. Det som fortfarande håller publicerar jag. Det som kräver mer brytande med ord och tankar jobbar jag vidare med och det som är rena återvändsgränder släpper jag. Min ambition är att vara öppen med mina tankar och funderingar. Reaktioner från läsare hjälper mig framåt i min tankemöda och i mitt uppdrag. Gränsen mellan det rent privata och det som är värt att dela är svår att dra. Dagens inlägg kanske är färdigbearbetat, kanske inte, men jag väljer att publicera det ändå.

Politik handlar mycket om konflikt. Olika syn på hur samhället ska se ut och organiseras bryts mot varandra. Så ska det vara och det är enligt mig viktigt att konflikten blir synlig så att medborgare och väljare har tydliga alternativ att välja mellan på valdagen. I den politiska vardagen är det också självklart att majoriteten lyfter de frågor de anser visa att deras politik är den bästa. Lika självklart är det att oppositionen lyfter fram de brister som de anser visa att majoriteten inte klarar sitt uppdrag. Majoriteten menar att oppositionen svartmålar och oppositionen menar att majoriteten skönmålar. Inget konstigt med det, det är ju självklart att det funkar så när partierna har olika värderingar, åsikter och perspektiv.

Jag gillar debatter, när åsikter och värderingar bryts, när ens politiska motståndare är skickliga och kompetenta. Det gör att jag och övriga i majoriteten måste tänka till, bli bättre, utveckla våra argument osv. Det är helt enkelt så att en skärpt och engagerad opposition bidrar positivt till utvecklingen av en kommunen, regionen eller landet. Varför lämnar jag då ofta regionstyrelsen och regionfullmäktige med olika grad av ilska? Förra regionfullmäktige avslutades med att sjukvårdspartiets Stig Zettlin kallade majoriteten för maktgalna babianer. På den här veckans regionfullmäktige hävdade han att majoriteten har en dold agenda och egentligen vill lägga ner kvinno och förlossningssjukvården i Hudiksvall trots att han vet att så inte är fallet. Moderaternas Patrik Stenvard hävdar att majoriteten lämnar hoforsborna i sticket genom att erbjuda dem sämre vård för att vi vill bryta ur Hofors hälsocentral ur hälsovalet när det är fakta att hälsovalet idag inte klarar av att erbjuda hoforsborna den vård de har rätt till på Hofors hälsocentral. Skälet till att vi vill bryta ur Hofors hälsocentral är att vi vill hitta andra sätt än vad som är möjligt inom ramen för hälsovalet. Det vet egentligen Patrik Stenvard, men väljer ändå att påstå att vi vill erbjuda hoforsborna en sämre vård i stället för att tydligare lyfta fram sin egen uppfattning, nämligen fördelarna med att Hofors hälsocentral ska fortsätta att verka inom hälsovalets ramverk.

Det är lögner och medvetet slirande med fakta som gör mig ilsken, som gör att vi lockas in i debatter som är destruktiva och egentligen inte gagnar någon, definitivt inte länsinvånarna. Centerns Kenneth Nilshem kallar det för trumpifiering. Ett passande ord eftersom sjukvårdspartiet behandlar fakta och sanningar med liknande nonchalans som Donald Trump gör. Jag bemötte Stig Zettlins lögner och uppmanade honom att sluta med att sprida felaktig skräckpropaganda. Då krävde sjukvårdspartiets gruppledare att jag skulle tillrättavisas eftersom jag gått över gränsen. Är det att gå över gränsen att kalla lögner för lögner och spridande av lögner i syfte att skrämma folk för skräckpropaganda? I så fall kommer jag att med skärpa passera den gränsen många gånger. Har man en egen politik och goda argument för att ens egen politik skulle ge länsinvånarna ett bättre Gävleborg att bo och leva i behöver man inte ta till rena lögner. Uppenbart saknar sjukvårdspartiet detta. Samtidigt är jag medveten om att gränsen mellan, fakta, sanning, lögn och åsikter och värderingar ibland kan vara svår att dra. Vi ser ju på världen utifrån olika perspektiv.

Det tar några dagar att skaka av mig ilskan jag känner efter ett regionfullmäktige. Ilskan övergår i övertygelse att vi är på rätt väg när vi vågar fatta nödvändiga beslut, trots massiv kritik från oppositionen. Att stå fast vid sin uppfattning trots att det blåser hårt är en förutsättning för att utveckling ska ske. Det stärker mig också i min uppfattning att jag måste bli bättre på sjukvårdsfrågor trots att jag idag mer än väl fyller min tid med kollektivtrafikfrågor, infrastruktur, folkhälsa, miljöfrågor och fastighetsfrågor.

Tankar från en folkhälsodag

Under tisdagen deltog jag på en dag som handlade om folkhälsa, social hållbarhet och samhällsplanering. Deltagarna var en kombination av politiker och tjänstemän som jobbar med folkhälsa och samhällsplanering. Dagen var mycket intressant och gav upphov till många tankar.

Jag gillar att jobba med helhetsperspektiv, att se och hitta detaljernas placering i den stora helheten. Detaljerna i sig är jag inte så intresserad av. Dels så räcker jag inte till som människa att ha 100% fokus både på detaljer och 100% fokus på helheten. Jag är också övertygad om att det är detaljernas plats helheten som gör helheten och politikens uppgift är att jobba med helheten. Detaljarbetet är professionens uppdrag. Detaljernas placering i helheten är däremot politikens ansvar. När jag började intressera mig för folkhälsofrågor för en 7-8 år sedan pratade vi politiker mest om kost, motion och alkohol och tobaksprevention. Idag pratar vi om grundläggande livsvillkor och folkhälsoperspektiv i samhällsplanering. Jag är inte lite stolt över att ha bidragit till den utvecklingen. Om vi inte har fokus på de grundläggande livsvillkoren, om barn och ungas uppväxtvillkor, om jämlikhet och jämställdhet osv är det nästan omöjligt att höja befolkningens hälsa.

Region Gävleborg har tillsammans med länets kommuner i det gemensamma nätverket för strategisk folkhälsa i Gävleborg (NSFG) tagit fram ett folkhälsoprogram som har fokus på de grundläggande livsvillkoren. Utifrån detta program har Region Gävleborg tagit fram en handlingsplan för regionens folkhälsoarbete. Beslut om den handlingsplanen fattas vid Hållbarhetsnämndens nästa sammanträde.

För oss med mycket makt är det viktigt att komma ihåg att de flesta inte är som vi. För många är inte samhället lika tillgängligt och är inte samhället tillgängligt för alla blir en del exkluderade. Vår huvuduppgift som politiker måste därför vara att skapa ett samhälle där alla människor känner sig välkomna och delaktiga i, ett inkluderande samhälle. Jag är helt övertygad om att det är fullt möjligt. Det handlar "bara" om att samhällsbygget utgår från människan och skapar strukturer som utgår från att vi alla är unika och ofta lite olika istället för att tvinga alla in i normer och strukturer som är för trånga. Mina största förebilder inom det här området Kulturkommunikatörutbildningen i Bollnäs. De visar att det vi andra pratar om är fullt möjligt. De arbetar med inkludering på riktigt.

Det var riktigt roligt att delta i och lyssna på samtalen i workshoparna. Samtal som handlade om stort och smått. Om tillgänglighet, om människosyn, om kollektivtrafik, om samverkan över förvaltningsgräner, om samverkan mellan kommun och region osv.

En dag som gav energi och arbetslust.

Om bolagisering av primärvården

Moderaternas oppositionsråd Patrik Stenvard vill bolagisera primärvården. Anledningen är att konkurrensen gentemot de privata hälsocentralerna enligt Stenvard är snedvriden eftersom Region Gävleborg balanserar överskott från hälsocentraler med överskott mot underskotten en del hälsocentraler har. En bolagisering skulle enligt honom göra det enklare för samtliga hälsocentraler att hålla sin budget. Jag vet inte vad han har för erfarenhet av bolag. Min erfarenhet är att bolag avvecklar de verksamheter som inte är lönsamma. En annan erfarenhet jag har är att bolag gärna centraliserar sin verksamhet för att uppnå stordriftfördelar.

Enkla lösningar är sällan bra lösningar. Det är viktigt att komma ihåg vilket uppdrag Region Gävleborg har, nämligen att säkerställa god hälso och sjukvård för länets invånare. Vår bestämda uppfattning är att primärvård i form av hälsocentraler ska finnas nära där folk bor. Vi har till skillnad mot de privata hälsocentralerna alltid ett sistahandsansvar för primärvården. Det innebär att vi måste acceptera att vissa hälsocentraler där sämre ekonomiska förutsättningar finns får svårare att hålla sin budget, medan andra där bättre förutsättningar finns har lättare att hålla sin budget. Vårt hälsovalssystem innebär att privata aktörer kan etablera sig var de vill. De privata aktörerna har inget ansvar att finnas i hela länet utan kan etablera sig där förutsättningar för lönsamhet är goda.

Ett alternativ kan ju vara att utgå från de hälsocentraler som har sämst förutsättningar och budgetera utifrån dessa. Konsekvensen av ett sådant tänk blir att de hälsocentralerna som har bättre förutsättningar gör stora överskott. Det innebär att pengar låses fast i överskott som borde gå till sjukvård, samt att de privata hälsocentralerna får större vinster. Region Gävleborg tillämpar koncerntänk och låter överskott balansera underskott mellan de olika hälsocentralerna. Vi tror nämligen att det ger bättre förutsättningar för primärvården och hälsocentraler nära invånarna sett ur ett länsperspektiv.

Undrar hur Stenvard tänker när det gäller de hälsocentraler som gör underskott. Han efterlyser i tisdagens Ljusnan åtgärder. Hade verksamheten varit bolagiserad såsom Stenvard vill hade det varit naturligt för det bolaget att avveckla de hälsocentraler som inte är lönsamma. Stenvard verkar vara mer intresserad av att värna de privata vårdbolagen medan vi i majoriteten värnar medborgarnas behov av att ha nära till en hälsocentral.

En bild säger mer än tusen ord. Ett inlägg om självrannsakan

En bild säger mer än tusen ord sägs det. Kanske är det sant, kanske inte. Sant är att en bild ofta gör en statusuppdatering på Facebook mer intressant, vilket innebär fler läsare och fler kommentarer. Därför är även jag ganska aktiv med min mobilkamera i sociala medier. Ibland blir det tyvärr fel och mina ambitioner med bild och text får motsatt effekt. Felet jag gör är att jag utgår från mig själv och mitt eget förhållningssätt till mitt uppdrag när jag delar med mig av mitt liv som politiker. Min ambition är att vara öppen, tillgänglig ochpersonlig, men inte privat. Därför är det få bilder och uppdateringar tillsammans med min familj. Anledningen är att det är jag och inte min familj som valt politiken och därmed det offentliga livet. Jag har inga som helst problem med att hamna på bild i mitt uppdrag som politiker, som förtroendevald eller i andra sammanhang. Alla tänker inte riktigt på samma sätt som jag gör och därför blir det som sagt fel. Där jag ser en bild på djupt koncentrerade och engagerade partikamrater kl 9.00 en söndagmorgon ser andra en illa tagen, dessutom uppenbart smygtagen bild.

Jag smygtar ganska ofta bilder. Anledningen är att arrangerade vardagsbilder inte riktigt är min grej. Det innebär att mina bilder är av skiftande kvalitet. Det finns en tanke även med det. Vardagen är sällan lika snygg och tillrättalagd som många av de bilder på sociala medier är. Jag vill visa min vardag som jag upplever den och då funkar inte alltid snygga och fototekniskt vältagna bilder. Eftersom alla inte tänker som jag gör och då särskilt de personer som ibland hamnar på mina bilder kommer jag därför i framtiden att tänka mig för och ta färre bilder. I alla fall färre bilder på människor. Jag vill ju att man ska följa och kommentera utifrån de aktiviteter bilderna och texterna handlar om och inte utifrån bildernas kvalitet eller att det finns personer på bilderna som finns där mot sin egen vilja.

En bild säger mer än tusen ord och sanningen sägs också finnas i betraktarens ögon.

Funderingar om landsbyg/urbanisering

Vad är problemet med att ge mer pengar till glesbygden? Frågan dök upp i mitt Facebookflöde för en tid sedan. Det finns egentligen inga problem. Det handlar bara om vilja, svarade jag. Ett slarvigt men ärligt svar. Frågan gnager. Om det bara handlar om vilja borde väl en politik för hela Sverige redan vara på plats? Tror att det handlar om mycket, mycket mer.

Samtidigt är frågan överallt nu tack vare Po Tidholms tv-serie. Första avsnittet var en dyster beskrivning och en hårt vinklad bild av livet på landsbygden och konsekvenserna av politik och av marknadskrafter. Dysterheten är en röd tråd i serien. I det första avsnittet frågar Po Tidholm Tove Lifvendal som också är från Arbrå om inte är marknadsliberalismens fel att Arbrå har kollapsat. Nej det är det inte är Tove Lifvendals tydliga, men inte föga förvånande svar. Tove är ju marknadsliberal ut i fingerspetsarna.

Jag tror att marknadsliberalismen har ett ansvar, men det är inte marknadsliberalismens fel. Om en marknad ska fungera krävs det ju ett tillräckligt stort underlag för marknaden och på landsbygden finns sällan det underlaget. Där marknaden inte fungerar måste politiken kliva fram, vilket den inte gjort. Politiken har lite naivt trott att marknaden ska hantera grundläggande samhällsservice även i mindre orter på landsbygden. Det senaste exemplet är Handelsbankens beslut att stänga kontoret i Arbrå och livsmedelsbutiken i Lindefallet som stänger. Kundunderlaget är för litet.

Jag är övertygad om att Po Tidholm medvetet väljer ett överdrivet dystert perspektiv. Dysterheten provocerar, särskilt socialdemokrater som har storskalighet och centralisering som standardlösning och centerpartister vilka tycks tro att man kan kombinera en levande landsbygd med extrem marknadsliberalism. Vi socialdemokrater måste inse att storskalighet och centralisering inte är den enda vägen och centerpartisterna måste inse att marknadsliberalismen är fel väg för landsbygden och samhället i övrigt. Ska landsbygden leva måste man se styrkan och potentialen i småskaligheten, vattenkraften självklart undantagen. Småskalig vattenkraft dödar känsliga biotoper. Anledningen till att jag bara nämner S och C är att bägge är eller har varit folkrörelse och gräsrotspartier och jag är övertygad om att att man måste se och förstå gräsrotens vardag om man ska finna en politik för hela landet.

Norge visar att det är möjligt att hela landet kan leva. Detta oavsett vilka som styr landet. Jag har fiskat i Norge minst en vecka varje år sedan 2004 och där förundrats över att små orter kan ha en fullt utbyggd samhällsservice. Jag frågade Po Tidholm för några år sedan varför landsbygden är mer levande i Norge än i Sverige. Han svarade att det naturligtvis beror på att man i Norge har en annan politik, men att urbaniseringen även pågår där. Unga flyttar in till storstäderna. I sin tv-serie framhåller han dock Norge som ett gott exempel på en fungerande landsbygspolitik.

Jag har på senare år blivit mer och mer intresserad av frågor som rör landsbygden och anledningen är enkel. Jag vill bo och leva i Bollnäs/Hälsingland och för att kunna göra det krävs det att det jag behöver finns där jag behöver det. Det är allt ifrån infrastruktur i form av vägar, järnvägar till fiber till samhällsservice i form av bibliotek, skolor, post, affärer, kultur och fritidsutbud mm. För att det ska finnas och fungera krävs mer än endast marknadskrafter. Det krävs politik. Det som också krävs är en förändrad människosyn. Idag är normen det urbana perspektivet och de som bor på landsbygden ses som lite mindre värda, lite mindre vetande. Så har det varit länge.

Att kopiera Norges landsbygdspolitik rakt av går inte, men jag är övertygad om att att vi har mycket att lära av Norge. Den förändring av skatteutjämningssystemet som gjordes för några år sedan ser jag som en total flopp eftersom grundläggande samhällsservice idag inte kan garanteras i hela landet. Det märks om inte annat på att glesbygdskommuner generellt har en högre kommunalskatt än storstadskommuner och trots detta räcker inte de kommunala skattepengarna till att säkerställa grundläggande samhällsservice i dessa kommuner. Det krävs därför förändringar i skatteutjämningssystemet. Jag är ändå mer hoppfull idag jämfört med hur jag kände det för några år sedan. Fler och fler lyfter frågan även regeringen genom civilminister Ardalan Shekarabi. Han är mycket tydlig med att Sverige ska decentraliseras genom utlokalisering av statliga myndigheter.

I mina ögon ett tecken på att vi socialdemokrater är beredda på att ompröva vår politik för ett sammanhållet Sverige. Vi har en lång väg att gå och mycket att bevisa. Men storregionfrågan då? Handlar inte den om att centralisera? Jag menar att storregionreformen måste ha ett tydligt decentraliceringsperspektiv. Först då blir den en framgång.

Om städning på sjukhusen

I torsdags hade vi sammanträde med regionstyrelsens fastighets, teknik och miljöutskott. Jag är ordförande i utskottet. I utskottet sitter även representanter för M, SVG, C och MP. M representeras av oppositionsrådet Stenvard och SVG representeras av oppositionsrådet Zettlin. Det innebär att såväl majoritet som opposition har en mycket god insyn i utskottets verksamhet. Vi hanterar många viktiga frågor. Fastighetsinvesteringar, it och fiber, en del miljöfrågor mm. Även städningen av Region Gävleborgs lokaler ligger på utskottets bord.

Det har varit stora problem med städningen på våra sjukhus. I samband med att vi upphandlade städningen för något år sedan skärpte vi kraven. Region Gävleborg har landets hårdaste krav när det gäller städning av sjukhus. Det normala är att man städar efter en kvalitet som kallas INSTA 800. Region Gävleborg ställer krav att städningen också ska följa Dansk Standard. Anledningen är att vi vill undvika smittspridning på våra sjukhus.

I och med att vi ställer landets högsta krav så har det inte varit helt enkelt för den nya leverantören att leva upp till kraven i Dansk Standard. Inget städbolag som verkar i Sverige har erfarenhet från att städa enligt Dansk Standard. Det har periodvis varit stora problem, leverantören har tvingats betala viten till Region Gävleborg. Det har varit så allvarligt att städbolaget vid två tillfällen varit till regionstyrelsen och där fått redovisa på vilket sätt man arbetar för att komma till rätta med problemen och därmed leva upp till städavtalet och Dansk Standard.

Numera följer vi upp städningen och städavtalet vid varje sammanträde med FTMU. Städbolaget är på plats och redovisar sitt nuläge, uppföljning av tidigare aviserade åtgärder samt vilka åtgärder som planeras på kort och lång sikt. I torsdags hade vi vårt sammanträde på Gävle sjukhus där vi gick igen både INSTA 800 och Dansk Standard. Vi fick också på plats på en avdelning (familjeläkarjouren) genomföra en fiktiv kontroll av städningen. Det var mycket intressant! Städning och uppföljning av städning är definitivt ingen skitsak!

Jag kan därför tycka att det är tråkigt att sjukvårdspartiets Henrik Olofsson väljer att skriva insändare där han hävdar att vi inte tar problematiken runt städningen på allvar trots att han rimligtvis borde känna till att FTMU jobbar hårt med att följa upp och därigenom säkerställa att vår leverantör jobbar för att leva upp till städavtalet. Han borde också genom sin partikamrat Stig Zettlin veta att städningen på det stora är bättre nu än vad den gjorde med det gamla städavtalet som hade lägre hygienkrav. Det är helt enkelt renare.

Henrik Olofsson har också i olika interpellationer till regionfullmäktige ställt frågan om jag har förtroende för det bolag som städar Region Gävleborgs lokaler. Politik är sällan enkelt och relationer med leverantörer gynnas knappast av att man diskuterar dem i tidningarnas insändarspalter eller i regionfullmäktige. Det vore synnerligen oproffesionellt av mig att offentligt uttrycka huruvida jag har förtroende eller inte för ett företag som vi har en affärsrelation med. Vi är inte nöjda med hur städningen fungerar idag och vi jobbar aktivt tillsammans med vår leverantör i syfte att nå Dansk Standard och därigenom också leva upp till städavatalet.

Det som däremot är relevant att diskutera är om städningen ska skötas av oss själva eller om den ska upphandlas och den diskussionen tar jag gärna. På kort sikt menar jag att det inte är någon bra lösning att bryta avtalet och ta hem städningen i egen regi. Gör vi det behöver vi rekrytera rätt ledningskompetens och skapa en fungerande organisation för städning i egen regi, vilket kräver såväl tid som resurser. Därför jobbar vi hårt och aktivt för att tillsammans med vår leverantör säkerställa att städavtalet kan uppfyllas.

På längre sikt kan det däremot vara värt att ta en ordentlig funderare på om det kan vara klokt att åter ta hem städningen i egen regi. Det är lättare att vidta kvalitetshöjande åtgärder om man själv äger arbetsledning jämfört med om man måste göra det genom en avtalsrelation med en leverantör. Det är också viktigt att komma ihåg att det blir bra mycket dyrare (tiotals miljoner) att ha städningen i egen regi. Det var ju anledningen till att städningen en gång i tiden lades ut på entreprenad. Om det är värt det priset diskuterar jag gärna med sjukvårdspartiets Henrik Olofsson och andra.

Tråkig inställning från oppositionsrådet

Jag tar mitt politiska uppdrag på mycket stort allvar och jag förutsätter att mina politikerkollegor gör detsamma. Fast ibland funderar jag på om de verkligen gör så. För ett tag sedan beskrev jag hur jag tappade humöret på ett sammanträde med regionstyrelsen. Anledningen var att jag upplevde att det moderata oppositionsrådet Stenvard uppträder märkligt och att han dessutom prioriterar lite underligt. I alla fall utifrån vilka frågor han anser sig vilja få belysta.

Det började med ett påstående från Stenvard att regiondirektören hade satt sig över ett investeringsbeslut och stoppat en av politiken beslutad investering. Frågan lyftes till FTMU, styrelsens fastighet, teknik och miljöutskott. Vi fick där en noggrann redogörelse för hur investeringsbeslutet såg ut och den tilläggsinvestering som personalen på den aktuella avdelningen önskade. En investering som regiondirektören har mandat att besluta om på egen hand. Det var den tilläggsinvesteringen som regiondirektören valde att skjuta upp till han var säker på att den kunde inrymmas i årets driftbudget. Patrik Stenvards påstående visade sig vara felaktigt. Han hade helt enkelt missförstått det hela. Tyvärr valde Stenvard att prioritera annat den dagen FTMU hade sitt sammanträde. Kanske krockade det med hans halvtidsuppdrag som Gävle kommunfullmäktiges ordförande? Stenvard har nämligen två tunga uppdrag, dels är han heltidsarvoderad som oppositionsråd i Region Gävleborg och dels halvtidsarvoderad som kommunfullmäktiges ordförande i Gävle.

På nästa sammanträde med regionstyrelsen begärde Stenvard att frågan om regiondirektörens påstådda stopp av en beslutad investering skulle diskuteras än en gång. Det var då jag tappade humöret, vilket jag naturligtvis beklagar. Hur som helst gick styrelsen Stenvard till mötes och frågan lyftes än en gång till FTMU, fastighets, teknik och miljöutskottet för att ge Stenvard möjlighet att få korrekt information i ärendet. Det sammanträdet hölls idag. Döm av min förvåning när Stenvard inte heller denna gång dök upp på sammanträdet. Han verkar helt enkelt inte vara intresserad av att få reda på att han har missförstått frågan. Det kanske inte är så kul när man inte kan vinna billiga politiska poänger på rena felaktigheter? Kanske är det så att han medvetet har drivit på i frågan trots att han hela tiden vetat hur det ligger till och när fakta presenteras så håller han sig undan?

Hur som helst så blir jag irriterad över att ett antal personer har förberett sig på att presentera ett ärende två gånger utan att den som krävt information bemödar sig att närvara på mötena. Jag menar att det är respektlöst och nonchalant gentemot såväl regiondirektören som mot den tjänsteman som förberett ärendet. Eller också är det bara så att jag överreagerar för att jag tar politik och mitt politiska uppdrag alltför seriöst.....

Perspektiv

Mina ansvarsområden är ju som bekant infrastruktur, kollektivtrafik, miljö och folkhälsa. Det fyller upp mitt uppdrag mer än väl. Jag jobbar med dessa områden dels som vice ordförande i Hållbarhetsnämnden och dels som regionråd. Jag gillar att jobba med frågorna ur flera perspektiv.

Trots att jag redan idag fyller min tid mer än väl med mina huvuduppgifter har jag under mina snart två år som regionpolitiker blivit mer och mer intresserad av sjukvårdsfrågor. Det är av främst två skäl som väckt mitt intresse. Dels är det för att jag är ordförande i regionstyrelsens fastighets, teknik och miljöutskott, och dels alla rubriker i media.

Eftersom jag har förmånen att kunna se på sjukvården ur ett styrning och ledningsperspektiv är det ofta mycket intressant att läsa rubrikerna i media. Artiklarna är oftast mer balanserade än vad rubrikerna ger sken av. Sånt tycker jag är spännande. Olika perspektiv. Jag var på ett möte med SJ härom dagen och de presenterade en sammanställning över punktlighet. Det visar sig att tågen är mer punktliga än vad folk i allmänhet tror. De som reser med SJ tror att punktligheten är lite sämre än vad statistiken säger. De som inte reser med SJ tror att punktligheten är mycket sämre än vad statistiken visar. Jag ser i den statistiken stora likheter med sjukvården i vårt län.

När man läser de svarta rubrikerna är det lätt att glömma att svensk sjukvård tillhör världens bästa sjukvård. Den senaste undersökningen bekräftar en del av det som gör att jag blivit mer och mer intresserad av sjukvårdsfrågor. "Patienterna säger sitt-då sågas länets sjukvård" var en rubrik på Hela Hälsingland. När jag klickar på rubriken hamnar jag på en mycket intressant artikel. Artikeln handlar om en patientundersökning som redovisar patienternas intryck av den specialiserade och den öppna sjukvården i sex olika parametrar. Det finns diagram som visar samtliga landsting och regioners resultat. Region Gävleborg är tredje sämsta landsting när det gäller den specialiserade slutenvården. Det är fakta och en placering vi självklart inte är nöjd med. Utifrån ett helhetsintryck är 87% av patienterna nöjda. Samma resultat får bland annat Stockholms och Uppsala län. De bästa länen i landet landade på en nöjdhetsgrad på 91%. Snittet i landet ligger på 88%.

Spindeldiagrammet visar Gävleborg i förhållande till riket. Skillnaden är inte särskilt stor

Om 87% är nöjda och Region Gävleborg ligger 4 procentenheter lägre än de bästa landstingen och en procentenhet lägre än rikssnittet kan man då påstå att patienterna sågar sjukvården? Utifrån mitt perspektiv var artikeln mer rättvisande än rubriken som ledde mig till artikeln.

Vår sämsta gren inom den specialiserade sjukvården ligger inom områdena Delaktighet och inkludering och Information och kunskap, områden vi delar med övriga sjukvårdssverige. Svensk sjukvård är världsklass men är samtidigt svagast inom områdena Delaktighet-inkludering samt Information-kunskap, i alla fall om man frågar patienterna. Och ur mitt perspektiv har patienterna alltid rätt. Vi sysslar med sjukvård utifrån medborgarnas och patienternas perspektiv.

Jag tror att det är en klok strategi att lära sig av de bästa och man själv vill bli bättre på det man gör. Vill vi bli bättre på att se hela patienten ur patientens perspektiv är det enligt mig klokast att lära av de bästa på området och de bästa finns som sagt inte i Sverige. De finns i San Fransisco. Enligt våra kritiker är inte heller det rätt väg att gå. Lär av Jönköping brukar Sjukvårdspartiet säga. Jönköping ligger på 73 respektive 79% i områdena Delaktighet-inkludering och Information-kunskap. Vi ligger på 71 respektive 76%, ett par procentenheter lägre.

Regionledningen jobbar jättehårt för att hela tiden utveckla sjukvården i länet. Andra parametrar i patientundersökningen visar att vi ligger i toppskiktet. Sådant kommer sällan fram i den offentliga debatten. Oppositionen lyfter av politiska skäl det som de anser vara bevis på att majoriteten gör ett dåligt jobb (vilket är deras uppgift att göra) och media speglar det som de tror att läsarna är intresserade av (vilket är deras uppgift att göra).

Hur som helst så är det funderingar av den här arten som gör att jag blivit mer och mer intresserad av sjukvårdsfrågor. Jag måste helt enkelt frigöra tid att sätta mig in i frågorna lite djupare än vad jag hittills gjort.

Spindeldiagrammet visar hur samtliga landsting/regioner placerar sig i förhållande till varandra inom den specialicerade slutenvården. Inte heller här är skillnaderna jättestora