Budgetdebatten

 Har haft min första budgetdebatt som nämndsordförande i regionen. Svårt, ansträngande men samtidigt väldigt roligt. 

Innan jag kommenterar själva debatten vill jag säga några ord om det kloka i att överhuvudtaget samla ett regionfullmäktige i en tid där smittspridningen är så hög som den är. Vi borde ha haft ett digitalt sammanträde. Jag är till skillnad mot bla oppositionsrådet Stenvard övertygad om att det hade varit möjligt att ha ett digitalt sammanträde utan att bryta mot kommunallagen. Har under pandemin deltagit i möten med ibland över hundra personer utan att det varit några större problem. Har på EU-nivån även genomfört personröstningar digitalt via speciella funktioner i de digitala mötesverktyg som finns. Oppositionsrådet har varit den som bromsat hårdast för att finna digitala lösningar. Därför kan jag tycka att det är märkligt att han nu framstår som den största kritikern mot att vi samlats på Bollnäs folkhögskola. Hade det varit ett vanligt fullmäktige hade vi kunnat ställa in, men nu handlade det om budget för 2021, vilket vi måste fatta beslut om. Därför genomfördes ett reducerat fullmäktige med förutom budgeten endast formalia på föredragningslistan.

Det är tydlig skiljelinje mellan oss i majoriteten och den del av oppositionen som kallar sig Samverkan Gävleborg (M, KD, L. SVG). Den går mellan jämlikhet och tillgänglighet och tillitstyrning som vi eftersträvar och toppstyrning och centralisering som är konsekvenserna av deras politik. De skriver naturligtvis inte det i sin budget, men de flesta är ju medvetna av att bolagisering leder till en centralisering eftersom bolagisering innebär en tydligare ekonomistyrning. Vi ser det överallt, både i offentligt ägda bolag och i privata bolag. Däremot framgick det tydligt under debatten att de vill toppstyra och detaljstyra. De använde en ganska raljant ton när de kommenterade våra skäl för tillitsyrning.

På det stora hela är jag nöjd med min insats. Jag fick sagt det jag ville säga, både om sjukvårdsdelen i vår budget och om den kritik jag har gentemot Samverkan Gävleborgs budgetförslag. Jag gjorde tre korta (3 min) inlägg och tog några genmälen på repliker jag fick. Det är ju då ganska självklart att man inte kan göra en fördjupning på en hälso och sjukvårdsbudget som ligger på runt 6.5 miljarder. Man måste hålla sig på en övergripande nivå. Mitt budskap var detta:

🌹Av alla prioriteringar som behöver göras, är den viktigaste att öka tillgängligheten och åtgärda den framskjutna vården för dom som avstått vård för att andra, virusdrabbade, hade större vårdbehov. Det är en fråga om rättvisa och jämlikhet.

🌹Ojämlikhet i sjukvården hänger samman med att vården fortfarande inte utgår från varje enskild patient och dennes behov. Vi har ger därför uppdrag att Region Gävleborg måste bli bättre på att ge patienter och anhöriga större delaktighet i sin vård. Det här kallar vi för vård ur patientens perspektiv och det är en viktig prioritering för oss därför att det stärker jämlikheten.

🌹Det finns en geografisk ojämlikhet kopplad till sjukvården – det spelar roll var du bor vilken tillgång till vård du har. Det måste motverkas och utjämnas. Har du långt till vård måsten den istället kunna komma närmare dig. Det är vår grundtanke bakom det vi kallar för nära vård.

I dessa  områden ligger våra prioriteringar. Istället för toppstyrning och detaljstyrning tillämpar vi tillitsstyrning. Istället för centralisering av primärvård och vården i livets slutskede ökar vi tillgängligheten till hälso och sjukvård. Därmed blir vården mer jämlik än vad den blir med Samverkan Gävleborgs budget.

Oppositionen var mycket kritisk till att jag lyfte den konfliktlinje jag ser och att jag ställde kritiska frågor om konsekvenserna av bolagisering av primärvården, om centralisering av vården i livets slutskede till ett så kallat hospice i Gävle och att Sjukvårdspartiet släpper kravet på att öppna förlossning i Bollnäs i Samverkan Gävleborgs budgetförslag. På sätt och vis förstår jag deras kritik. De vill naturligtvis inte diskutera konsekvenserna av sin politik, medan jag vill tydliggöra densamma.

Kvällen avslutas med ett ”utbildningsfullmäktige” i Bollnäs. Det är nämligen så att kommunfullmäktige på måndag ska vara digitalt och därför ska göra ett slags genrep ikväll. 

Det blir en bra avslutning på en mycket intensiv dag.

Om oppositionsföreträdares (o)förmåga till att hålla en konstant linje.

 Den andra coronavågen slår till med fullkraft och nya råd, rekommendationer och restriktioner införs. Återigen kommer sjukvården att pressas hårt. Själva syftet med råden, rekommendationerna och restriktionerna är ju att skydda befolkningen från smitta och att sjukvården ska klara att ta hand om de smittade som behöver sjukhusvård. 

Det som hänt sedan i våras är att bekämpningen av pandemin också har blivit politik. Det är visserligen inte så konstigt även om jag anser att det är tråkigt.

Det moderata oppositionsrådet Stenvard gör sitt bästa för att profilera sig som en ansvarstagande politiker och riktar i debattartiklar och i sin blogg skarp kritik mot regionens arbete med testning, smittspårning och det han menar är brist på testkapacitet. Skrapar man lite på ytan blir det tydligt  att ansvarstagandet endast är fernissa som inte lyckas att dölja en fullblodspopulist som byter åsikt minst lika ofta som jag byter kalsonger, dvs varje dag.

När hans partikamrat Svenonius får kritik för testkaoset i Region Stockholm är  han snabb att ta henne i försvar och lägga ansvaret för att Region Stockholm var sena att komma igång med testningen på regeringen. På Facebook skriver han den 12 nov: ” Tydligt från Stockholm om vad som hände i våras när ökningen  av testkapaciteten drog ut på tiden. Anmärkningsvärt att ministern försöker smita undan sitt ansvar i detta” när han länkar Svenonius försök att lägga Region Stockholms misslyckande på regeringen.

Dagen efter har han en debattartikel i Gefle Dagblad där han riktar skarp kritik mot den politiska majoriteten i Region Gävleborg för bristande testkapacitet. I hans blogg den 16 nov skriver han ”Detta är helt oacceptabelt. Vi visste i våras att hög testkapacitet är viktig, att då inte ta tag i detta och säkerställa egen kapacitet är helt oacceptabelt. Den som är ytterst ansvarig för detta i Gävleborg är majoriteten som inte tog tag i saken. Jag är även självkritisk i att vi inte drev på ännu hårdare”

Det är tydligen regeringens fel om testkapaciteten har brister i moderatstyrda regioner men regionledningens fel i regioner där moderaterna är i opposition. Eller handlar det om att Stenvard har den åsikt som för dagen bäst passar hans syften?

Att fakta i sammanhanget är att Gävleborgs testkapacitet är bland de bästa i landet sett i relation till invånarantal är naturligtvis helt ointressant för Stenvard. Fakta passar ju inte in i den bild han vill måla upp för länets invånare.

Nytt uppdrag.

Det var med blandade känslor jag tackade ja till att vikariera som ordförande i Hälso och sjukvårdsnämnden när dess ordförande Tommy Berger ska vara föräldraledig. När jag en gång i tiden tackade ja till att kandidera till regionråd var det främst det regionala utvecklingsuppdraget som lockade. Sjukvårdsfrågorna skrämde en aning och lockade inte alls. Nu har det gått några år och dessa frågor har börjat intressera mig allt mer. En jämlik, nära och tillgänglig hälso och sjukvård i hela länet är en jätteutmaning. Att leda det arbetet fram till sommaren känns spännande. Har nu haft några veckor på mig att sätta mig in i uppdraget som formellt började första november. Jag börjar få en ganska bra helhetsbild över hur uppdraget ser ut och vilket fokus jag behöver lägga under min tid som vikarierande ordförande.

Trots att den svenska hälso- och sjukvården är bland de främsta i världen är den ojämlik. Den vård och behandling som erbjuds befolkningen är beroende av bostadsort, om den enskilde är man eller kvinna, vilken utbildningsnivå och årsinkomst den enskilde har, om personen är född i Sverige, vilken åldersgrupp den enskilde tillhör, eller om den enskilde utöver den somatiska sjukdomen har en psykiatrisk diagnos eller en funktionsnedsättning. Dessutom är ojämlikheterna stora och bestående. Den nationella situationen återfinns också regionalt naturligtvis. Det kan vi inte acceptera.

Vad är det då som gör att hälso- och sjukvården präglas av ojämlikheter, både geografiska och sociala? Svaret ligger framförallt i att sjukvården fortfarande inte utgår från varje enskild patient och dennes behov. Det borde vara självklart att sjukvården ska vara patientcentrerad. Vi är övertygade om att en mer jämlik vård är möjlig endast om den enskilde får verklig makt över sin situation i sjukvården. Perspektivet måste förskjutas till den enskilde medborgaren och patienten. Den enskildes vårdbehov ska vägleda sjukvården. I varje given vårdsituation ska endast hänsyn tas till det aktuella vårdbehovet. Den vårdinsats som patienten och vårdgivaren kommer överens om ska inte väga in ekonomiska, personella eller administrativa konsekvenser.

Av alla prioriteringar som behöver göras i sjukvården är den viktigaste att öka tillgängligheten och åtgärda den framskjutna vården för de medborgare som avstått vård för att andra, virusdrabbade, hade större behov. Det är en fråga om rättvisa och jämlikhet. 

Som jag ser det måste vården komma närmare medborgarna. Närmare i meningen ”mer tillgänglig”, som till exempel det digitala Hälsorummet som startades i Svågadalen förra året, där närhet och tillgänglighet bygger på modern teknik och digitalisering. Men vi tänker också utveckla närheten och tillgängligheten i fysisk mening. Då handlar det om att vården rent geografisk närmar sig medborgarna. Ta till exempel bedömningsbilen i Los, som är mycket uppskattad. Eller de mobila teamen Hudiksvall som uppsöker patienterna i hemmen. Mobil tandvård är en ytterligare del av utvecklingen av vården i Region Gävleborg. Om det är långt från hemmet till Folktandvårdens klinik så ska ditt besök underlättas genom att Folktandvården rent praktisk åker ut dit människor bor och verkar. 

Hela idén bakom majoritetens utvecklingsarbete God och nära vård går ju ut på att förbättra sjukvården för medborgarna: bättre tillgänglighet närmare patienterna. Så vill vi ha det. Därför är det så glädjande att kunna konstatera att organisationen framgångsrikt bedrivit utvecklingsarbetet fram till pandemin omöjliggjorde fortsatt utvecklingsarbete. Den nära samverkan för patientens skull som sker mellan Region Gävleborg och länets kommuner har däremot utvecklats starkt positivt under pandemin. Så långt är det mycket tillfredsställande, men jag vill vara tydlig med att jag förväntar mig att detta upprätthålls den dag vi är ur pandemin.

  

Något som också oroar mig är vissa aspekter av tillgängligheten. Covid-19 har fått effekten att andelen patienter som har väntat 90 dagar eller mer på ett första besök eller en operation/åtgärd inom den specialiserade vården har ökat. Det finns som sagt en rimlig förklaring. Men den framskjutna vården är menar jag den största svårighet som vården nu står inför. Många medborgare har fått sin nödvändiga vård framskjuten för att andra med smitta ska kunna få sin IVA-vård. Nu måste även dessa medborgare få sina behov tillgodosedda. Det är förvisso en fråga om tillgänglighet men också och ännu mer en fråga om rättvisa och trygghet.

En del av denna text är tagen från den presskonferens vi hade tidigare i veckan om budget för 2021, där jag presenterade avsnitet om sjukvård. Det finns betydligt mer att säga om hur jag och vi i den politiska majoriteten kommer att arbeta för att hälso och sjukvården ska bli med jämlik och mer tillgänglig för invånarna i hela länet. Jag kommer att återkomma om det i kommande inlägg. Jag kommer också att återkomma med några ord om skillnaden mellan majoritetens politik och den del av oppositionen som kallar sig Samverkan Gävleborg (M, SVG, L KD). De gör ju anspråk på att vara alternativet till nuvarande majoritet. Därför är det viktigt att grotta ner sig i deras budget och i deras politik.