Det var med blandade känslor jag tackade ja till att vikariera som ordförande i Hälso och sjukvårdsnämnden när dess ordförande Tommy Berger ska vara föräldraledig. När jag en gång i tiden tackade ja till att kandidera till regionråd var det främst det regionala utvecklingsuppdraget som lockade. Sjukvårdsfrågorna skrämde en aning och lockade inte alls. Nu har det gått några år och dessa frågor har börjat intressera mig allt mer. En jämlik, nära och tillgänglig hälso och sjukvård i hela länet är en jätteutmaning. Att leda det arbetet fram till sommaren känns spännande. Har nu haft några veckor på mig att sätta mig in i uppdraget som formellt började första november. Jag börjar få en ganska bra helhetsbild över hur uppdraget ser ut och vilket fokus jag behöver lägga under min tid som vikarierande ordförande.
Trots att den svenska hälso- och sjukvården är bland de främsta i världen är den ojämlik. Den vård och behandling som erbjuds befolkningen är beroende av bostadsort, om den enskilde är man eller kvinna, vilken utbildningsnivå och årsinkomst den enskilde har, om personen är född i Sverige, vilken åldersgrupp den enskilde tillhör, eller om den enskilde utöver den somatiska sjukdomen har en psykiatrisk diagnos eller en funktionsnedsättning. Dessutom är ojämlikheterna stora och bestående. Den nationella situationen återfinns också regionalt naturligtvis. Det kan vi inte acceptera.
Vad är det då som gör att hälso- och sjukvården präglas av ojämlikheter, både geografiska och sociala? Svaret ligger framförallt i att sjukvården fortfarande inte utgår från varje enskild patient och dennes behov. Det borde vara självklart att sjukvården ska vara patientcentrerad. Vi är övertygade om att en mer jämlik vård är möjlig endast om den enskilde får verklig makt över sin situation i sjukvården. Perspektivet måste förskjutas till den enskilde medborgaren och patienten. Den enskildes vårdbehov ska vägleda sjukvården. I varje given vårdsituation ska endast hänsyn tas till det aktuella vårdbehovet. Den vårdinsats som patienten och vårdgivaren kommer överens om ska inte väga in ekonomiska, personella eller administrativa konsekvenser.
Av alla prioriteringar som behöver göras i sjukvården är den viktigaste att öka tillgängligheten och åtgärda den framskjutna vården för de medborgare som avstått vård för att andra, virusdrabbade, hade större behov. Det är en fråga om rättvisa och jämlikhet.
Som jag ser det måste vården komma närmare medborgarna. Närmare i meningen ”mer tillgänglig”, som till exempel det digitala Hälsorummet som startades i Svågadalen förra året, där närhet och tillgänglighet bygger på modern teknik och digitalisering. Men vi tänker också utveckla närheten och tillgängligheten i fysisk mening. Då handlar det om att vården rent geografisk närmar sig medborgarna. Ta till exempel bedömningsbilen i Los, som är mycket uppskattad. Eller de mobila teamen Hudiksvall som uppsöker patienterna i hemmen. Mobil tandvård är en ytterligare del av utvecklingen av vården i Region Gävleborg. Om det är långt från hemmet till Folktandvårdens klinik så ska ditt besök underlättas genom att Folktandvården rent praktisk åker ut dit människor bor och verkar.
Hela idén bakom majoritetens utvecklingsarbete God och nära vård går ju ut på att förbättra sjukvården för medborgarna: bättre tillgänglighet närmare patienterna. Så vill vi ha det. Därför är det så glädjande att kunna konstatera att organisationen framgångsrikt bedrivit utvecklingsarbetet fram till pandemin omöjliggjorde fortsatt utvecklingsarbete. Den nära samverkan för patientens skull som sker mellan Region Gävleborg och länets kommuner har däremot utvecklats starkt positivt under pandemin. Så långt är det mycket tillfredsställande, men jag vill vara tydlig med att jag förväntar mig att detta upprätthålls den dag vi är ur pandemin.
Något som också oroar mig är vissa aspekter av tillgängligheten. Covid-19 har fått effekten att andelen patienter som har väntat 90 dagar eller mer på ett första besök eller en operation/åtgärd inom den specialiserade vården har ökat. Det finns som sagt en rimlig förklaring. Men den framskjutna vården är menar jag den största svårighet som vården nu står inför. Många medborgare har fått sin nödvändiga vård framskjuten för att andra med smitta ska kunna få sin IVA-vård. Nu måste även dessa medborgare få sina behov tillgodosedda. Det är förvisso en fråga om tillgänglighet men också och ännu mer en fråga om rättvisa och trygghet.
En del av denna text är tagen från den presskonferens vi hade tidigare i veckan om budget för 2021, där jag presenterade avsnitet om sjukvård. Det finns betydligt mer att säga om hur jag och vi i den politiska majoriteten kommer att arbeta för att hälso och sjukvården ska bli med jämlik och mer tillgänglig för invånarna i hela länet. Jag kommer att återkomma om det i kommande inlägg. Jag kommer också att återkomma med några ord om skillnaden mellan majoritetens politik och den del av oppositionen som kallar sig Samverkan Gävleborg (M, SVG, L KD). De gör ju anspråk på att vara alternativet till nuvarande majoritet. Därför är det viktigt att grotta ner sig i deras budget och i deras politik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar