Prata ihop er!

Under större delen av vintern har Åsa Äng-Eriksson (M) skrivit en del insändare av varierande kvalitet. Det gemensamma med insändarna är att hon på ett ganska raljant sätt försöker kritisera den sittande majoriteten. Det kan man väl göra om man tror att det gynnar sitt parti och sin politik. Den senaste insändaren handlar om en central 7-9 skola på gärdet. En sådan behövs inte enligt Åsa, vi har ju Lust & Lära. Det kan man också skriva om man anser att det är det bästa för kommunens elever. Men borde inte Åsa först kolla med sina partivänner i Barn och Utbildningsnämnden först? Moderaterna i BUN ställer sig nämligen bakom beslutet om en central 7-9 skola på gärdet och en renovering av gärdesskolan. Vad tycker moderaterna egentligen?

Vacker men också skoningslös

Demokratin är vacker, men den kan också vara skoningslös. I helgen hade vi socialdemokrater distriktskongress. Eftersom det är valår är distriktskongressen två dagar lång, vanliga år är det en dag. Vi har fastställt ett regionalt framtidskontrakt (handlingsprogram) och vi har fastställt riksdagslista och regionlistor. Vi har också valt distriktsstyrelse. Yoomi Renström omvaldes som ordförande och jag fick förnyat förtroende i styrelsen och rollen som partipolitisk utvecklingsledare. Dessutom fick vi besök av landets nästa statsminister Stefan Löfven. Stefan beskriver enkelt och tydligt socialdemokratin och vilka värden socialdemokratin står för. Frihet, rättvisa, solidaritet, alla människors lika värde.

När distriktskongressen behandlade vårt regionala framtidskontrakt kunde jag se och höra de diskussioner vi hade på Bollnäs-Rengsjö socialdemokratiska förening, diskussioner som fördes vidare till Bollnäs Arbetarekommun, diskussioner och beslut som slutligen påverkat innehållet i Framtidskontraktet. Det går att påverka som enskild medlem i socialdemokraterna, demokratin är vid dessa tillfällen så vacker.

När region och riksdagslistorna fastställdes ansåg vi från Bollnäsdelegationen med stöd av socialdemokrater från andra kommuner att Kristoffer Lindberg från Bollnäs ska stå på plats 5 på riksdagslistan. Går valet bra för oss socialdemokrater får vi 5 gävleborgsmandat i riksdagen. Valberedningens förslag var att Kristoffer skulle stå på plats 7 och att Per Svedberg från Hudiksvall skulle vara den som står på plats 5. Efter en kortare debatt så beslutade distriktskongressen att  Kristoffer ska stå på plats 5. Glädjen är stor hos oss och besvikelsen är naturligtvis stor hos de som anser att Per ska stå på plats 5. När partivänner ställs mot varandra när listor ska fastställas och det finns fler kompetenta kandidater till samma uppdrag är demokratin obarmhärtigt skoningslös.

Regionlistorna fastställdes utan debatt och jag fick förmånen att stå på plats 4 på bägge regionlistorna. De 6 första namnen är gemensamma för hälsinge och gästrikelistorna. Det är en stor ära. Jag känner stolthet och stor ödmjukhet att få förtroendet att vara en av länets ledande socialdemokratiska företrädare inför valet.

Packet lägger av

Läste på Facebook att Perssons pack ger sig ut på sin absolut sista turné. Det känns lite sorgligt, men samtidigt skönt. För mig är Packet Clash på svenska och Clash är världens bästa band. Jag har inte sett Perssons pack så många gånger. I takt med att jag blivit äldre har mitt behov av konsertupplevelser minskat, jag har blivit mer privat och vill inte gärna dela mina musikupplevelser med andra ofta packade människor, men jag tror att jag ändå ska se dem en sista gång. Om inte annat för att inte ha det ogjort. Per Persson och hans Pack har betytt och betyder periodvis mycket för mig. Perssons pack skänker mig tröst när natten är som mörkast. Ibland tror jag att en del låtar är skrivna direkt till mig. Persson och jag har likadana själar, i alla fall om hans själ finns i Packets musik. Den största skillnaden är att Per Persson lärde sig spela gitarr och jag lärde mig att flugfiska. Att utse någon av Packets låtar som deras bästa är omöjligt, men Hanna står mig mycket nära. Den låten är som hämtad direkt från mitt inre. När fylltrattarna skrålar "Full, fullare, fullast var jag" står jag i ett hörn och gråter.

Tankar från en mässa

Tillbringade lördagen på Sportfiskemässan i Kista. Galet mycket folk och ett vansinnigt tempo. Prylar i massor och jakten på den ultimata sportfiskeupplevelsen innehåller allt från spötillverkning till tatueringar och megastora gäddbeten. Sportfiskebåtarna blir mer och mer specialiserade. I stället för att bygga om själva kan man beställa skräddarsytt från tillverkaren. Allt ska dessutom säljas till oss i en mycket aggressiv och högljudd marknadsföring. Vi måste tydligen övertygas om våra behov.

Det andra, det som är mitt fiske fanns också där fast det var lite svårare att hitta. Tillverkning av bambuspön, håvar och flugaskar. Klassiska flugor och litteratur. Det var svårt att avskärma sig från den pumpande musiken och ta sig tid att föra samtal med spöbyggarna, flugbindarna och säljarna av gammal litteratur och gamla fiskeprylar. Kan vi verkligen samsas på samma mässa? Vi som söker samtal och samvaro i lågmäld nivå och i ett lugnt tempo? Försvinner vi bland tatueringar och aggressiv marknadsföring? Jag vet inte, men jag hade många givande samtal under tiden jag jobbade i Hans Lidmansällskapets monter. Många söker Svartån i sitt inre, ett alternativ till dagens IT och ständigt uppkopplade informationssamhälle. Kanske finns det plats för lågmälda samtal och stillsam litteratur som alternativ till GoPro-kameror och Youtube?

Gjorde jag några fynd på årets mässa? Jag köpte en handgjord flugask med inlägg av masurbjörk och en nyutgåva av klassikern North Countryflies av T.E Pritt. Det ska bli intressant att läsa 1800-tals engelska och den tidens tankar om enkla långhacklade våtflugor. Flugor som fungerar lika bra idag som för 150 år sedan.

Äntligen!

Det var länge sen jag skrev något på bloggen. Inte för att det saknas tankar att formuleras, utan för att det helt enkelt inte funnits tid för reflektion, tid att samla ihop tankarna till ord och text. Mina tankar har mest bestått av känslor den senaste tiden. Jag behöver egen tid för att kunna fungera och det är först nu den tiden finns.

Äntligen är beslutet fattat om en renovering av gärdesskolan. Går allt enligt planerna kan eleverna flytta tillbaka höstterminen 2015. Även om det är tredje gången BUN fattar liknande beslut känns det verkligen som tredje gången gillt. Vi tar målmedvetna steg mot en likvärdig skola i vår kommun. Mycket återstår, men gärdesskolan är en mycket viktig pusselbit. Det som också behövs är ett nytt resursfördelningssystem och en ordentlig satsning på vidareutbildning och kompetensutveckling av lärare och rektorer.

Samlar mod att börja på gym. Jag har svårt att se mig själv bland träningsmaskiner tillsammans med andra människor. Är lite för mycket ensamvarg för att känna lust till den typen av träning, men det är bara att bita ihop, ta sig i kragen och börja. Axlar, rygg och nacke behöver stärkas och dessa muskelgrupper får inte tillräcklig med träning av promenader. Jag vill ju hålla en hel flugfiskesäsong som dessutom kommer att kryddas med en ordentlig portion valrörelse. Förra valrörelsen förstörde mitt laxfiske. Var mentalt i valrörelsen när jag fiskade lax, vilket inte funkade. 2010 var det bästa året hittills för laxfiskegänget. Utom för mig....

15-timmarstankar

Det pågår ett upprop för förändrade regler för 15-timmarsbarnen i vår kommun. Vi erbjuder 3 timmar om dagen 5 dagar i veckan. Tidigare hade föräldrarna möjlighet att välja mellan 5 timmar/dag tre dagar i veckan eller 3 timmar/dag 5 dagar i veckan. Skälet till att valmöjligheten försvann var ekonomiska. Jag har full förståelse för uppropet, jag delar uppropets uppfattning. Men politik handlar om att prioritera och med den ekonomiska situation Barn och Utbildningsnämnden har så väljer vi att prioritera minskade barngrupper i förskolan. När barngruppernas storlek är på acceptabel nivå kan det vara dags att se över regelverket för 15-timmarsbarnen. Finge jag bestämma utan att behöva ta ekonomiska hänsyn skulle jag vilja erbjuda 25 eller 30 timmar/vecka istället för dagens 15 timmar.

Pusselbitar

Det händer mycket i min inre resa just nu. Pusselbit läggs till pusselbit och det känns mycket spännande. Det handlar om skolan, skolans roll i samhället, skolans uppdrag i stort och i smått, min roll som BUN-ordförande samt mig själv som människa, flugfiskare och politiker. När jag blickar bakåt ser jag att det började 2008 när jag tillträdde som ordförande i Barn och Utbildningsnämnden. Jag hade varit chef för en handfull medarbetare under några år, tillhört företagets ledningsgrupp, skapat ledningssystem för kvalitet, miljö och arbetsmiljö och arbetat som internrevisor för kvalitet och miljö inom en del av koncernens anläggningar i Sverige. Jag hade även kvalitet och miljögranskat underleverantörer i Sverige och utomlands. Innan dess hade jag hunnit med 10 fackliga år, några som klubbordförande och vice ordförande i Metall avd 5 södra Hälsingland. Jag var dessutom ordförande för Bollnäs Arbetarekommun, det socialdemokratiska partiets kommunorganisation. Kort sagt, jag ansåg att jag var synnerligen kompetent att inkläda mig rollen som en av kommunens ledande politiker. Jag hade ju dessutom fem år som andre vice ordförande i BUN så jag var inte helt främmande för uppdraget. Min första insats var att presentera mig för förvaltningsledning och rektorer som BUN-ordförande och uppdraget jag hade fått av partiet, nämligen att skapa en F-9 skola på Ren. Det var ju därför Gärdesskolan aldrig blev renoverad. Resultatet vet vi idag. Istället för en F-9 skola på Ren blev det en fristående 7-9 skola vid det gamla sjukhuset.

Nu är det 2014 och mitt sista år som BUN-ordförande. Och jag är inne i min min mest spännande och utvecklande period som politiker. Beslutet om en ny 7-9 skola på gärdet närmar sig. Äntligen efter år av villospår och beslutsvånda. Ett stort steg mot en bättre skola i hela kommunen, inklusive friskolorna. Alla vinner på detta beslut.

Jag är socialdemokrat och mina värderingar bygger på frihet, rättvisa och solidaritet. Det handlar fortfarande om samma kamp som beskrivs i den gamla kampsången "Människovärdet vi fordra tillbaka / Kämpa för rättvisa frihet och bröd" Maktstrukturerna i samhället sliter sönder, skapar frustration, hat, utanförskap och rasism. Sammanhangen blir tydligare och tydligare i mitt inre just nu, trådar knyts ihop, jag ser helheter som jag inte såg bara för några månader sedan. Helheter som speglas i den allmänna samhällsutvecklingen där att allt fler ifrågasätter den nuvarande inriktningen med ökade klyftor och en närmast absurd individualism. Det ger mig framtidstro. Jag får näring från olika håll, ser samband jag egentligen inte tror finns. Jag tror det var poeten Thomas Tidholm som i radio en gång i tiden hävdade att det inte finns några normala människor. Det är nu många år sen dessa ord fastnade hos mig. Anledningen till att de fastnade var en händelse 1986. Jag var i Stockholm och bodde i ett kollektiv på Söder över en helg. Där bodde punkare, svartrockare och andra. Flera av dem var homosexuella och i stort sett alla hade mer eller mindre extrema kläder och frisyrer. De var mitt umgänge och mina vänner på den tiden. I mina ögon var det fullständigt normala människor. En barndomsvän hälsade på. Han var en typisk 80-talskille med vanligt 80-talsutseende. Bland personerna i kollektivet såg han mycket malplacerad ut, alltså onormal. Det som räknades som onormalt var normalt i min värld. Vad som är normalt beror nämligen helt och hållet på omgivningen. En insikt jag fick 1986 och som påverkar mitt förhållningssätt 2014. Jag knyter ihop mina inre trådar med hjälp av Thomas Tidholm, Po Tidholms bok om Norrland, Susanna Alakoskis Svinalängorna och Oktober i fattigsverige, Väinö Linnas böcker om de finska torparnas kamp för människovärde och antikrigsromanen Okänd soldat. Fogelströms stadserie, Jonas Gardell, Jan Guillou, Leif G W Persson, Henning Mankell, Pippi Långstrump, Allan Edwall, Tage Danielsson, Göran Greider, Ebba Grön, Thåström, Nationalteatern, The Clash, Joy Division, New Order, The Cure, Freddie Wadling, Stefan Sundström, Perssons Pack, Velvet Underground, Cornelis, Monica Z, Rolf Lassgård, Dan Andersson, Soran Ismail, Özz Nujen, Timbuktu, Monthy Pyton, Blondie mm. Viktigast just nu är nog Susanna Alakoski, Hans Lidman, Mikael Engström och Thåström. Allt detta landar i mitt inre och hålls ihop av mina socialdemokratiska värderingar.

Jag lyssnade på Ing-Marie Wieselgren i fredags. Hon är överläkare i psykiatri. Hennes styrka är att hon kan förklara komplicerade samband och barns behov på ett synnerligen enkelt sätt. Barnen behöver god utbildning och god hälsa säger hon. Självklart eller hur? Hon hävdar vidare att skolan inte behöver elevers olika diagnoser för att klara sitt utbildningsuppdrag. Hon som läkare kan behöva en ADHD-diagnos för att kunna behandla en patient, men skolan behöver den inte. Tänk om hon har rätt?  Risken finns då att diagnosen blir en ursäkt för skolans misslyckande. Skolan ska nämligen klara sitt uppdrag trots att alla elever är olika, trots det faktum att det inte finns några normala människor. Det är våra försök att skapa människor som håller sig innanför normen som är orsaken till skolans misslyckande, våra försök att sortera människor, i skolans fall barn. Om vi istället utgår från att det onormala är normalt och att det är det normala som är avvikande går det nog bättre. Skolans och politikens uppdrag är att kompensera för de olika förutsättningar som alla barn har, det är därför det är så viktigt att sträva efter en likvärdig skola. En skola som sorterar blir aldrig likvärdig, en skola som sorterar kan aldrig lyckas i sitt uppdrag att ge alla barn rätt att lyckas i skolan. Ett samhälle som sorterar kan aldrig bli jämlikt, ett samhälle som sorterar ökar klyftorna. Vi måste därför eftersträva minimal sortering såväl i skolan som i samhället i stort. Jag upplever att fler och fler har kommit till ungefär samma insikt som jag har gjort. Det händer mycket nu och snart är det vår. Jag har inte ångrat en sekund att jag tog på mig ordförandeuppdraget i BUN även om jag idag inser att jag grovt överskattade min kompetens då jag tackade ja till uppdraget 2008.

Lördag morgon

Lördag morgon. Jag gillar morgnar utan väckarklocka. De skänker ro. Jag vaknar ofta tidigt utan väckarklocka när det är helg, inte så mycket senare än när väckarklockan väcker mig under vardagarna. Morgnar är fulla av nyanser, nyanser som försvinner när morgonen övergår till dag. Det allra bästa är morgnar i naturen, en glänta i skogen eller vid en sjö eller vattendrag. Innan dagens stök har börjat har man möjlighet att komma i kontakt med sitt inre. Jag behöver den kontakten, livet som politiker är intensivt och det gäller att ta vara på de stunder som ges. Räknar jag tiden jag använder i demokratins tjänst förvånas jag över att jag hinner med även annat. Denna vecka som jag betraktar som lugn har jag fått ihop 58 timmar i demokratins tjänst, inklusive dagens arbete. Det är inte ovanligt att jag kan räkna ihop 55-60 timmar mån-fre. Dagen ska ägnas åt partiarbete, valrörelsen förbereds för fullt hos alla partier nu. EU-parlamentsval under våren, riksdag, kommun och landstingsval i september. Morgnar som dessa är därför guld värda för mig.