Pusselbitar

Det händer mycket i min inre resa just nu. Pusselbit läggs till pusselbit och det känns mycket spännande. Det handlar om skolan, skolans roll i samhället, skolans uppdrag i stort och i smått, min roll som BUN-ordförande samt mig själv som människa, flugfiskare och politiker. När jag blickar bakåt ser jag att det började 2008 när jag tillträdde som ordförande i Barn och Utbildningsnämnden. Jag hade varit chef för en handfull medarbetare under några år, tillhört företagets ledningsgrupp, skapat ledningssystem för kvalitet, miljö och arbetsmiljö och arbetat som internrevisor för kvalitet och miljö inom en del av koncernens anläggningar i Sverige. Jag hade även kvalitet och miljögranskat underleverantörer i Sverige och utomlands. Innan dess hade jag hunnit med 10 fackliga år, några som klubbordförande och vice ordförande i Metall avd 5 södra Hälsingland. Jag var dessutom ordförande för Bollnäs Arbetarekommun, det socialdemokratiska partiets kommunorganisation. Kort sagt, jag ansåg att jag var synnerligen kompetent att inkläda mig rollen som en av kommunens ledande politiker. Jag hade ju dessutom fem år som andre vice ordförande i BUN så jag var inte helt främmande för uppdraget. Min första insats var att presentera mig för förvaltningsledning och rektorer som BUN-ordförande och uppdraget jag hade fått av partiet, nämligen att skapa en F-9 skola på Ren. Det var ju därför Gärdesskolan aldrig blev renoverad. Resultatet vet vi idag. Istället för en F-9 skola på Ren blev det en fristående 7-9 skola vid det gamla sjukhuset.

Nu är det 2014 och mitt sista år som BUN-ordförande. Och jag är inne i min min mest spännande och utvecklande period som politiker. Beslutet om en ny 7-9 skola på gärdet närmar sig. Äntligen efter år av villospår och beslutsvånda. Ett stort steg mot en bättre skola i hela kommunen, inklusive friskolorna. Alla vinner på detta beslut.

Jag är socialdemokrat och mina värderingar bygger på frihet, rättvisa och solidaritet. Det handlar fortfarande om samma kamp som beskrivs i den gamla kampsången "Människovärdet vi fordra tillbaka / Kämpa för rättvisa frihet och bröd" Maktstrukturerna i samhället sliter sönder, skapar frustration, hat, utanförskap och rasism. Sammanhangen blir tydligare och tydligare i mitt inre just nu, trådar knyts ihop, jag ser helheter som jag inte såg bara för några månader sedan. Helheter som speglas i den allmänna samhällsutvecklingen där att allt fler ifrågasätter den nuvarande inriktningen med ökade klyftor och en närmast absurd individualism. Det ger mig framtidstro. Jag får näring från olika håll, ser samband jag egentligen inte tror finns. Jag tror det var poeten Thomas Tidholm som i radio en gång i tiden hävdade att det inte finns några normala människor. Det är nu många år sen dessa ord fastnade hos mig. Anledningen till att de fastnade var en händelse 1986. Jag var i Stockholm och bodde i ett kollektiv på Söder över en helg. Där bodde punkare, svartrockare och andra. Flera av dem var homosexuella och i stort sett alla hade mer eller mindre extrema kläder och frisyrer. De var mitt umgänge och mina vänner på den tiden. I mina ögon var det fullständigt normala människor. En barndomsvän hälsade på. Han var en typisk 80-talskille med vanligt 80-talsutseende. Bland personerna i kollektivet såg han mycket malplacerad ut, alltså onormal. Det som räknades som onormalt var normalt i min värld. Vad som är normalt beror nämligen helt och hållet på omgivningen. En insikt jag fick 1986 och som påverkar mitt förhållningssätt 2014. Jag knyter ihop mina inre trådar med hjälp av Thomas Tidholm, Po Tidholms bok om Norrland, Susanna Alakoskis Svinalängorna och Oktober i fattigsverige, Väinö Linnas böcker om de finska torparnas kamp för människovärde och antikrigsromanen Okänd soldat. Fogelströms stadserie, Jonas Gardell, Jan Guillou, Leif G W Persson, Henning Mankell, Pippi Långstrump, Allan Edwall, Tage Danielsson, Göran Greider, Ebba Grön, Thåström, Nationalteatern, The Clash, Joy Division, New Order, The Cure, Freddie Wadling, Stefan Sundström, Perssons Pack, Velvet Underground, Cornelis, Monica Z, Rolf Lassgård, Dan Andersson, Soran Ismail, Özz Nujen, Timbuktu, Monthy Pyton, Blondie mm. Viktigast just nu är nog Susanna Alakoski, Hans Lidman, Mikael Engström och Thåström. Allt detta landar i mitt inre och hålls ihop av mina socialdemokratiska värderingar.

Jag lyssnade på Ing-Marie Wieselgren i fredags. Hon är överläkare i psykiatri. Hennes styrka är att hon kan förklara komplicerade samband och barns behov på ett synnerligen enkelt sätt. Barnen behöver god utbildning och god hälsa säger hon. Självklart eller hur? Hon hävdar vidare att skolan inte behöver elevers olika diagnoser för att klara sitt utbildningsuppdrag. Hon som läkare kan behöva en ADHD-diagnos för att kunna behandla en patient, men skolan behöver den inte. Tänk om hon har rätt?  Risken finns då att diagnosen blir en ursäkt för skolans misslyckande. Skolan ska nämligen klara sitt uppdrag trots att alla elever är olika, trots det faktum att det inte finns några normala människor. Det är våra försök att skapa människor som håller sig innanför normen som är orsaken till skolans misslyckande, våra försök att sortera människor, i skolans fall barn. Om vi istället utgår från att det onormala är normalt och att det är det normala som är avvikande går det nog bättre. Skolans och politikens uppdrag är att kompensera för de olika förutsättningar som alla barn har, det är därför det är så viktigt att sträva efter en likvärdig skola. En skola som sorterar blir aldrig likvärdig, en skola som sorterar kan aldrig lyckas i sitt uppdrag att ge alla barn rätt att lyckas i skolan. Ett samhälle som sorterar kan aldrig bli jämlikt, ett samhälle som sorterar ökar klyftorna. Vi måste därför eftersträva minimal sortering såväl i skolan som i samhället i stort. Jag upplever att fler och fler har kommit till ungefär samma insikt som jag har gjort. Det händer mycket nu och snart är det vår. Jag har inte ångrat en sekund att jag tog på mig ordförandeuppdraget i BUN även om jag idag inser att jag grovt överskattade min kompetens då jag tackade ja till uppdraget 2008.