Midsommarsentimental

Jag drabbas ibland av sentimentalitet. Den slår till hårt och skoningslöst. Ibland är jag beredd men lika ofta kommer den som en blixt från klar himmel. Det handlar om två sorters sentimentalitet. Den som gör mig nedstämd och den som gör mig lycklig.

Midsommar är en tid då jag ofta är sentimental. Jag tänker tillbaka på barn och ungdomens midsommarfiranden hos Sohléns. Familjen Sohlén var från Solna och hade ett sommartorp i slutet på Korvgatan i Röste. De bjöd in vänner och grannar till ett midsommarfirande med lekar och fika. Midsommarstång och hela köret. Peter Sohlén var min bästa vän från den tiden. Hans syster Marie var också  mycket god vän. Deras föräldrar Folke och Gunvor var av en sort som det finns för få av.

Det var en lycklig tid, mina barndoms somrar. Jag kände mig fri och hade en god vän att dela friheten med. Som allting tog även den lyckliga tiden slut. Barndom övergick till ungdom. Pubertet, hormoner och vilsenhet. Peter och jag gled långsamt ifrån varandra. Vi utvecklades olika helt enkelt. Världen blev ond. Jag kan för min själ inte förstå att det finns de som längtar tillbaka till ungdomen. Det var en jobbig tid även om det naturligtvis fanns fina stunder.

Jag firade Midsommar hos Sohléns en bra bit in på 90-talet. 

Cyklade förbi Sohléns gamla sommartorp häromsistens. Inom mig blev jag för en stund 11-12 år och det var nära att jag svängde upp på den korta avtagsvägen, förbi trädkojan och upp på gården där den vita Duetten brukade stå. Jag cyklade förbi, kände en ljuvlig värme sprida sig i min kropp. 

Jag bär med mig minnena från dessa somrar med glädje. Jag vårdar minnena och behandlar dem varsamt. Den sentimentalitet jag känner är av den sorten som bär mig framåt.

Midsommar. Årets bästa tid för minnen.

Mitt framtida Bollnäs, sett med ett regionråds ögon

I år firar Norra stambanan genom Bollnäs 140 år. Utan järnvägen är det tveksamt om Bollnäs stad eller ens Bollnäs kommun funnits. Det hade nog endast varit en kyrkby som vilken som helst i Hälsingland. 

Järnvägen har format Bollnäs och järnvägen kommer även i framtiden spela en avgörande roll förr Bollnäs, såväl för staden som för kommunen. Med sin relativa närhet till såväl Gävle och Mälardalen är jag övertygad om att Bollnäs liksom övriga hälsingekommuner med järnväg kommer att vara attraktiva att bosätta sig i eftersom om fler än idag kommer att arbeta och även studera på andra orter.

Bollnäs, med sina goda kommunikationer, sin närhet till vatten och natur kan med rätt kommunala prioriteringar bli en av Hälsinglands mer attraktiva kommuner.

Hur ser då mitt framtida Bollnäs ut? En svår fråga att svara på, men i min vision ser jag en kommun som har en tydlig frilufts och kulturprofil. Jag menar att det smartaste är att bygga vidare på det som finns idag, det som är Bollnäs styrkor. De flesta landsbygdskommuner kan erbjuda en vacker natur, därför räcker inte det. Mer måste till. Kulturen är stark i Bollnäs, liksom föreningslivet. Utveckla det rika kultur och föreningslivet, säkerställ att det finns lokaler för teater, musikutövning, dans mm. Det jag vill se utvecklas på fritidssidan är exempel större möjligheter för hästnäringen. Fler ridstigar och körvägar. Jag vill också se fortsatta satsningar på skidspår och leder för både vandring och cykel. Lyft Bollnäs närhet till vatten. Återställda vattendrag som bidrar inte bara till besöksnäringen utan bidrar också till kommuninvånarnas välbefinnande.

Det jag skriver om ovan är möjligt att nå, men en av förutsättningarna för att Bollnäs och Hälsingland ska vara en plats där det är enkelt att bo och leva är att det är enkelt att ta sig dit och därifrån. Därför behövs satsningar på vägar, järnvägar, cykelbanor och sist men inte minst en kollektivtrafik som är snabb, pålitlig och billig. Därför höjer jag blicken och betraktar mitt framtida Bollnäs från ett annat perspektiv, nämligen Bollnäs som en del i Hälsingland, länet, landet och Europa. Bollnäs ligger idag drygt två timmar från Arlanda. Med rätt satsningar på järnväg och väg kommer den tiden att bli kortare. Jag ser också ett Mälardalen som expanderar norrut, vilket borde göra Bollnäs och Hälsingland mer attraktivt att bo och leva i för människor som arbetar i Mälardalen.

Som regionråd med ansvar för kollektivtrafik och infrastruktur driver jag frågorna om satsningar på järnvägsinfrastruktur och fler persontåg på järnvägen stenhårt. Får mitt parti förnyat förtroende att leda Region Gävleborg under nästa mandatperiod kommer jag att fortsätta det arbetet.

I mitt framtida Hälsingland finns en robust järnvägsinfrastruktur där ett dubbelspår på Ostkustbanan tillsammans med en rustad Norra stambana möjliggör snabba och bekväma resor till och från landskapet. Tillsammans med väl rustade vägar är Hälsingland en av landets mest attraktiva landsbygdslandskap att bo och leva i. Elproduktionen i Ljusnan och Voxnan är miljöanpassad, vilket gör att lax, öring och annan vandrande fisk har återtagit sin rättmätiga plats i dessa vattendrag. Övrig vattenkraft är avvecklad och genom återställning av vattendragen är Hälsingland en av de mest attraktiva ställen för utländska sportfisketurister att besöka. Närheten till Arlanda gör att det är enkelt att ta en sportfiskeweekend till Bollnäs och Hälsingland. Jord och skogsbruk bedrivs på ett hållbart sätt. I och med att mer av landskapets råvaror förädlas lokalt så har den cirkulära ekonomin skapat tillväxt som möjliggör en god välfärd i Hälsinglands kommuner. 

Infrastrukturen tillsammans med en väl fungerande kollektivtrafik har också möjliggjort för Hälsinglands näringsliv att utvecklas. Kompetensförsörjningen är enklare och de väl fungerande kommunikationerna gör det enkelt för såväl människor som varor och gods att komma till och från Hälsingland. Stommen i Hälsinglands näringsliv är små och medelstora företag med lokala ägare och därigenom lokal förankring.

Infrastruktur, kommunikationer och kollektivtrafik är en av möjliggörarna, tillsammans med Hälsinglands invånare troligtvis den viktigaste.  

Om varför jag blev/är socialdemokrat

Vissa texter tar lång tid att skriva. Det kan vara svårt att finna de rätta orden, formuleringarna som beskriver det jag vill förmedla. Det blir ofta för många ord, för krångligt.

Detta är en sådan text.

Ibland får jag frågan om varför jag är socialdemokrat. Med din bakgrund i punken borde du väl vara mer radikal? är ofta följdfrågan. Grejen är att jag aldrig känt mig särskilt radikal. För mig handlade tonåren om att överleva en ond tid, om rätten att finna sig själv, en identitet, att hitta ett sätt att trivas med livet och mindre om uppror och aktivism. Punken fungerade som en rustning mot en obarmhärtig omvärld. Ebba Gröns Folk bits, Schweden Schweden och KSMB:s Jag är ingenting eller Cortex Freaks kanske kan sammanfatta känslan jag levde med under dessa år. Dessa år var trots det mycket viktiga. Jag fick vänner som accepterade mig för den jag var. Jag kunde befria mig från sociala och till viss del även mentala bojor. Helt befriad blev jag dock aldrig. Är fortfarande blyg och har introverta drag.

Ska jag vara ärlig har jag svårt att svara på varför jag är socialdemokrat. Lika lite som att jag kan svara på varför jag blev punkare eller flugfiskare. Det känns mer som om socialdemokratin valde mig än att jag valde socialdemokratin. Därför är den här texten kanske viktigare för mig än för er läsare. Orsaken till att jag engagerat mig först fackligt och sedan politiskt är att jag varit förbannad på orättvisor i hela mitt liv och istället för att låta ilskan blir en destruktiv del av mitt liv har den blivit en konstruktiv kraft, en dröm om en bättre värld. Grundvärderingarna socialdemokratin står för (frihet, rättvisa och solidaritet) har nog alltid funnits där även under tiden de doldes av ilska, rädsla och frustration.

Av skäl jag inte kan förklara kände jag mig inte särskilt hemma i den värld och de strukturer jag växte upp i. Det var nog därför jag sögs in i punkens värld och attityder. Där kunde jag skapa den plattform jag byggde mitt liv på. Jag engagerade mig i slutet på 80-talet i Kommunistisk ungdom eftersom jag trodde att det var i kommunismen mina värderingar hörde hemma. Där upplevde jag att självständiga tankar motverkades. Man skulle in en tankemall någon annan satt upp. Det var så långt bort man kunde komma från det jag uppfattade som frihet, långt från kärnan i punkens grundfundament, nämligen rätten att vara den man är, rätten att få leva sitt liv, kampen mot rasism och främlingsrädsla och kampen för självständighet och frihet. Jag lämnade besviken och frustrerad Kommunistisk ungdom efter något år. Samtidigt upplevde jag att punken blev smalare, mer politiskt militant, mer fördömande på ett sätt som jag kände mig obekväm i. Jag gick vidare utan att egentligen lämna eller att se mig om. Det har jag egentligen alltid gjort. Blicken framåt även när ärren skaver.

Dagens punk verkar vara öppnare. Mer som den punk jag gjorde till min för snart 40 år sedan. Det jag bär med mig från punken bär jag med stolthet i min vardag som politiker. Jag har stor nytta än idag av dessa omtumlande år. Jag kommer nog alltid ha en punkares själ. Jag ser inte tillbaka med nostalgi i blicken. Ett stänk av sentimentalitet kan dock vara bra eftersom det kan ge näring åt drömmar om framtiden. När jag ser tillbaka handlar det antingen om en uppgörelse eller för att hämta kraft att jobba framåt. Däremot lyssnar jag fortfarande på en del av de gamla punkbanden och annan musik från den tiden. En del av låtarna vägleder mig fortfarande.

Jag fick jobb på Svedala-Arbrå 1990. Där kom jag i kontakt med fackföreningsrörelsen. Jag gick i och för sig med i Metall 1984 när jag hade mitt första riktiga jobb, men det var inget jag direkt tänkte på då. Olle Nilsson Sträng var klubbordförande och han skrev in mig utan att egentligen fråga om jag ville vara med, det var så det gick till på den tiden. Jag hade senare stor nytta av mitt medlemskap eftersom jag var arbetslös under ca ett år. På den tiden var a-kassan 90% av lönen. Tillbaka till 1990 och min anställning på Svedala-Arbrå. Lars som var ungdomsansvarig på metallklubben frågande mig om jag var intresserad av att vara med i metallavdelningens ungdomskommitté. Jag kände mig tveksam, men lät mig övertalas. 

Det jag fann i Metall var en gemenskap, en respekt jag inte tidigare upplevt. Jag fann också en väg till frihet, den väg jag ägnat hela min ungdom åt att söka, men dittills endast funnit återvändsgränder. Det tog något år innan jag insåg att socialdemokratin var en viktig del av den vägen. Socialdemokratiska värderingar verkar jag alltid haft även om jag dittills inte fattat det. Jag ville ju bara vara mig själv, en fri individ, inte vara en kugge i ett maskineri. Jag hade fram till dess sett socialdemokratin som ett kollektiv som tryckte ner individer som inte riktigt passade in. Det jag till slut förstod var att jag och socialdemokratin har samma mål. Människans frihet. Det jag också fann var att socialdemokraternas och fackföreningsrörelsens arbetssätt passar mig bättre än aktivismens metoder och arbetssätt. Det betyder inte att jag avvisar aktivismens metoder, tvärtom de är nödvändiga i ett levande demokratiskt samhälle som vill framåt. Det är bara det att jag inte är en aktivistisk person på det sättet. Min aktivism är mer stillsam, lite gråsossig och därför passar jag bättre som politiker.

Ibland är det jobbigt att vara socialdemokrat. Särskilt när tålamodet tryter. Jag växlar mellan att vara extremt otålig till att vara extremt uthållig. Socialdemokrati handlar om uthållighet och målmedvetenhet. Små mycket medvetna steg mot målet är själva kärnan i socialdemokratins sätt att arbeta. Dessa målmedvetna steg kan ibland gå lite åt olika håll. Ofta är det framåt, men ibland även steg åt sidan, till och med steg bakåt. Även steg bakåt är målmedvetna steg mot målet. Det är då det är jobbigt.

Jag tror att socialdemokratins och fackföreningsrörelsens sätt att jobba, att processa frågor, genom förhandlingar, kompromisser och pragmatism skapa samhällsutveckling är det som tilltalar mig. Är man trygg i sina grundvärderingar funkar det utmärkt.

Jag är socialdemokrat för att jag har en dröm om ett bättre samhälle, ett samhälle som bygger på frihet, rättvisa, jämlikhet och solidaritet. Jag är aktiv inom socialdemokraterna för att jag är övertygad om att jag kan göra skillnad, att jag behövs. Jag blev socialdemokrat när jag insåg att jag och socialdemokratin har samma drömmar.