Midsommarsentimental

Jag drabbas ibland av sentimentalitet. Den slår till hårt och skoningslöst. Ibland är jag beredd men lika ofta kommer den som en blixt från klar himmel. Det handlar om två sorters sentimentalitet. Den som gör mig nedstämd och den som gör mig lycklig.

Midsommar är en tid då jag ofta är sentimental. Jag tänker tillbaka på barn och ungdomens midsommarfiranden hos Sohléns. Familjen Sohlén var från Solna och hade ett sommartorp i slutet på Korvgatan i Röste. De bjöd in vänner och grannar till ett midsommarfirande med lekar och fika. Midsommarstång och hela köret. Peter Sohlén var min bästa vän från den tiden. Hans syster Marie var också  mycket god vän. Deras föräldrar Folke och Gunvor var av en sort som det finns för få av.

Det var en lycklig tid, mina barndoms somrar. Jag kände mig fri och hade en god vän att dela friheten med. Som allting tog även den lyckliga tiden slut. Barndom övergick till ungdom. Pubertet, hormoner och vilsenhet. Peter och jag gled långsamt ifrån varandra. Vi utvecklades olika helt enkelt. Världen blev ond. Jag kan för min själ inte förstå att det finns de som längtar tillbaka till ungdomen. Det var en jobbig tid även om det naturligtvis fanns fina stunder.

Jag firade Midsommar hos Sohléns en bra bit in på 90-talet. 

Cyklade förbi Sohléns gamla sommartorp häromsistens. Inom mig blev jag för en stund 11-12 år och det var nära att jag svängde upp på den korta avtagsvägen, förbi trädkojan och upp på gården där den vita Duetten brukade stå. Jag cyklade förbi, kände en ljuvlig värme sprida sig i min kropp. 

Jag bär med mig minnena från dessa somrar med glädje. Jag vårdar minnena och behandlar dem varsamt. Den sentimentalitet jag känner är av den sorten som bär mig framåt.

Midsommar. Årets bästa tid för minnen.