Därför är jag socialdemokrat!

 

Jag har med viss regelbundenhet frågat mig själv varför jag sympatiserar med den demokratiska socialismen och varför jag är socialdemokrat. Med anledning av den senaste tidens turbulens och misstroendeförklaring mot regeringen och den debatt som följde fick jag anledning att återigen bena ut varför jag är socialdemokrat. Det pratas mycket om sakpolitik just nu. Pratar man enskilda sakpolitiska frågor skulle jag lika gärna kunna sympatisera med vänsterpartiet. Trots det har de inte sedan 1980-talet varit ett alternativ för mig. 

Det här är ett försök att förklara varför jag är socialdemokrat och varför jag troligtvis alltid kommer att vara socialdemokrat.

Jag har så länge jag kan minnas varit intresserad av samhällsfrågor, och jag har nog också alltid varit förbannad på orättvisor. Som barn växte jag upp med en känsla av att inte riktigt passa in någonstans, vilket gjorde att jag sökte mig till naturen och sportfisket. Där fanns den ro och den känsla av frihet jag behövde för att kunna andas. När jag blickar tillbaka känner jag igen min ungdoms jag i Hans Lidmans ensamhet och hans flykt in i skogen till den trygghet ensamheten gav. Det är nog därför jag som vuxen fastnat för hans författarskap. När jag sommaren 1979 hörde The Clash och låten Police & thieves för första gången golvades jag av kraften i låten. Det öppnade dörren till en värld där jag kände mig hemma och välkommen. Punken och den musik som följde i dess spår talade direkt till mig med sådan styrka att den fortfarande idag påverkar mitt liv. Någon sa att konst, kultur eller musik främst talar till de svaga, de osäkra. Det är de som behöver den för att våga växa. Så var det för mig och så är det i viss mån fortfarande. Punken gav mig styrka att göra något konstruktivt med den ilska och frustration jag bar på. Det viktigaste var modet att tänka självständigt. Jag växte, jag utvecklades och jag växte på nåt sätt bort från den världen. Jag upplevde att punken stelnade och med det började exkludera de som utvecklades åt ett annat håll. Jag passade helt enkelt inte in i den mall som formades. Varken i punken eller i den mer intellektuella alternativa vänsteromgivning många av mina vänner trivdes. Murarna som byggdes genom en i mina ögon allt för dogmatsik och kompromisslös syn var inte den värld jag kände mig hemma i. Jag lämnade den världen, musiken tog jag med mig.

Jag fick jobb på Svedala-Arbrå som plåtslagare. 

Jag upplevde orättvisor i löner och övriga villkor, men upptäckte också att det fanns en organisation som arbetade för att bekämpa dessa orättvisor, nämligen facket. Jag engagerade mig och jag kände mig hemma ganska omgående. Mitt och andras engagemang gjorde skillnad för både mig som individ och för arbetskamraterna som kollektiv. Sakta men säkert började en insikt om att individens frihet endast kan nås om vi är många som kämpar för varje individs frihet. Därför blev det naturligt att efter några år som fackligt aktiv även engagera mig politiskt. Jag var under något år på 80-talet engagerad i Kommunistisk ungdom, vänsterpartiets ungdomsförbund. Jag kände mig aldrig hemma där. Det var mest interna falangstrider istället för kamp för ett bättre samhälle. 

Jag var vänster, men inte kommunist och inte heller vänsterpartist. Men var jag socialdemokrat? Kanske, kanske inte. Man hade ju hört hur partipiskan viner och hur toppstyrt socialdemokraterna är. En grå massa som inte ger individen friheten att växa. Staten och kapitalet, klassförrädare och annat som jag lärt mig under tiden i Kommunistisk ungdom.

Jag gav socialdemokratin en chans. Minns inte riktigt när, men det borde ha varit under första halvan av 90-talet. Det tog några år innan kände jag att jag hittat hem. Det tog också några år innan jag tog steget in i politiken. Det var ett stort steg för mig och det skedde när jag bytt jobb och lämnade det fackliga arbetet. 

I socialdemokraterna behövde jag inte göra mig till, jag fick möjlighet att utvecklas utifrån mina egna förutsättningar. Bli respekterad för den jag är, det jag står för och för det jag vill åstadkomma med mitt engagemang. Där fick jag ifrågasätta, men också bli ifrågasatt och när det var dags att gå till beslut resonerades det och kompromissades det fram beslut som de flesta kunde ställa sig bakom, inte sällan motvilligt. Jag kände mig hemma i det arbetssättet och jag insåg att jag troligen alltid varit socialdemokrat, att det var därför jag aldrig känt mig hemma i mer dogmatiska och kompromisslösa miljöer. 

Världen är inte så svart eller vit såsom jag uppfattar att de till vänster om socialdemokratin betraktar den. Världen är full av nyanser, ibland tydliga och fullt synliga, men lika ofta enbart som förnimmelser, känslor och konturlösa skuggor av något stort och viktigt. Det är dessa socialdemokratin när den är som bäst klarar av att fånga upp, sätta ord på och göra politik av. Många människors individuella upplevelser sammanflätade till en, där varje individ är lika viktig och där varje individs frihet är det gemensamma målet.

Socialdemokratin ser jag som en rörelse vars syfte är att möjliggöra alla människors frihet. Att vara fri och att vara behövd är meningen med livet säger fd statsministern och fd partiledaren Göran Persson i ett samtal med tankesmedjan Tiden. Det är mycket bra formulerat. Att vara fri utan att det sker till priset av att någon annan blir mindre fri är den frihet jag och socialdemokratin eftersträvar. Att vara behövd gör att friheten är meningsfull. Därför hänger frihet och jämlikhet tätt ihop. Jämlikheten kommer före friheten. 

Socialdemokratin är mina ögon så mycket mer än politik och ett politiskt parti. Det är också ett slags förhållningssätt, att vara i ständig rörelse. Att aldrig tappa hoppet även när stegen och riktningen verkar gå åt motsatt håll. Att vara socialdemokrat är att tvivla, att ifrågasätta, att resonera, att kompromissa och samtidigt vara mycket målmedveten. Det är målmedvetenheten och de djupt rotade grundvärderingarna som ger mig trygghet och mod. Det i sin tur ger mig tålamod och förståelse för att världen inte är svart eller vit. Om man vill framåt och är demokrat är kompromissen vägen att vandra på.

Ibland får jag frågan varför jag inte är vänsterpartist eftersom jag delar många sakpolitiska åsikter med V. Svaret är att jag menar att S självklart ska förhandla med vänsterpartiet eftersom det finns samsyn i många sakfrågor, men att det trots det är en stor skillnad mellan ett socialdemokratiskt samhälle och ett vänsterpartistiskt samhälle. Jag vill leva i ett socialdemokratiskt samhälle. Jag menar att friheten blir mindre i ett vänsterpartistiskt samhälle eftersom jag betraktar V som mer dogmatiska, mer svartvita samt att de har en större tro på absoluta sanningar jämfört med socialdemokraterna.   

Jag känner mig instängd, närmast desperat innanför de murar de rättrogna socialisterna inom den renläriga vänstern bygger upp. Debatten efter misstroendeförklaringen mot regeringen har påmint mig om hur trång och intolerant jag upplever deras värld och det samhälle de eftersträvar är. Jag har egentligen inga synpunkter på att V inte längre hade förtroende för den tidigare regeringen. Det är deras beslut och det finns enligt dem goda skäl att agera som de gjort. Det som får mig att reagera är hur man från de rättrogna agerar gentemot de som har en annan bild av bakgrunden till regeringens fall. Föraktet mot de som har andra perspektiv. Bristen på nyanser och bristen på vilja till reflekterande samtal. Det är deras bild som är den enda sanna. De som avviker från den bilden ljuger, är styrda av partipiska osv. Det andas fundamentalism. Jag vill inte leva mitt liv i den världen även om den på ytan är vackrare och mer ideologisk ren än det samhälle socialdemokratin eftersträvar. Jag vill vara fri. Fri från dogmer, fri från förutfattade meningar, fri från absoluta sanningar.

Därför är jag socialdemokrat!

Det blir sällan som man tänkt. Åtta månader som ordförande för Hälso och sjukvårdsnämnden.

Jag har nu avslutat mitt förordnande som ordförande för Hälso och sjukvårdsnämnden. Åtta mycket intensiva månader.

Det är sällan det blir som man tänkt, men att min tid som ordförande för HSN skulle vara så dramatisk och så intensiv som den blev var bortom min förmåga att förutse. 

Jag tillträdde i skarven mellan pandemins första och andra våg hösten 2020, i ett läge när smittspridningen sjönk och många trodde att det värsta var bakom oss. Så var inte fallet. Den andra vågen sköljde över landet och det visade sig att det blåste upp också till en tredje våg.

 

När budgeten för Hälso och sjukvårdsnämnden presenterades i höstas låg mitt fokus på att svensk sjukvård är ojämlik. Att det spelar roll vem man är, vilket kön man har, var man är född. Fokus låg också på den framskjutna vården. De som har fått vänta på vård pga att covidvården måste prioriteras skulle under 2021 prioriteras. Frågor som God och Nära vård, digitala vårdmöten och annat var också en del av de uppgifter som väntade. Några veckor senare sköljde den andra pandemivågen över vårt län och senare även den tredje vågen. De planer jag hade för uppdraget ställdes på ända och vi fick alla återigen ställa om våra liv.

Mitt ansvar blev istället att politiskt leda Region Gävleborgs sjukvårdsinsatser genom den största kollektiva insats som organisationen någonsin företagit sig: Massvaccinationen av länsbefolkningen. Samtidigt som den framskjutna vården var nödvändig att åtgärda, parallellt med att planeringen och genomförandet av det stora utvecklingsprojektet God och nära vård i Gävleborg också måste fortgå. Planeringen för införandet av digitala vårdmöten fick på grund av pandemin skjutas fram till hösten. 

Vägval, prioriteringar och beslut under pandemin prövade sjukvården på ett sätt som ingen någonsin tidigare upplevt. Även politiken ställdes inför svåra prövningar. När jag nu avslutar uppdraget som ordförande är jag trots den oerhört svåra utmaningen jag ställdes inför tacksam för att jag fick mitt partis och mina kamrater i den styrande majoritetens förtroende att leda nämnden under den svåraste av tider. Det har varit mycket lärorikt och självklart givande att se hur sjukvården på ett beslutsamt sätt tagit sig an uppgiften och hur de på ett mycket bra sätt svarat upp mot det tydliga, men svåra uppdraget från politiken att genomföra massavccineringen och säkerställa att den genomförs med fokus på närhet och på tillgänglighet. Region Gävleborg har under vaccineringen varit en av landets ledande regioner, vilket är ett bevis på sjukvårdens förmåga och kompetens. Det visar också att vårt fokus på tillitsstyrning har varit rätt. Ett tydligt uppdrag från politiken, täta uppföljningar för att hålla sig välinformerad om hur verkställigheten av uppdraget går, uppföljande frågor för att säkerställa att politikens intentioner har nått samtliga som arbetar med frågan.

Bland det sista jag gör som ordförande är att gå igenom rapporter som på olika sätt beskriver att pandemin inte slagit blint utan att det finns en folkhälso- och en klassdimension. Rapporten från Samhällsmedicin beskriver att de flesta som avlidit haft underliggande sjukdomar. Sjukdomar kopplade till hälsa och klass. Läser också en rapport från Region Stockholm som pekar åt samma håll. Detta är angelägna slutsatser om en social orättvisa som jag aldrig kan acceptera. Men de måste lika fullt upp på bordet för att bli föremål för politisk debatt och sedermera lösningar. Under den sista veckan av mitt ordförandeskap blev jag emellertid också uppmärksammad på en undersökning med ett verkligt glädjande budskap. En riksomfattande undersökning från organisationen Sveriges kommuner och regioner, där alla rikets kommuner och regioner är medlemmar, konstaterar att i inget annat län under det senaste halvåret, har medborgarnas förtroende ökat så stort för sjukvården som bland gävleborgarna – ökningen är på hela 14 procent, vilket betyder att om man slår ut det på hela länets befolkning har runt 40 000 länsbor fått ökat förtroende för sjukvården i Region Gävleborg under pandemin. När tiderna var som tuffast och när smittan drabbade medborgarna som hårdast, då steg länsbornas förtroende för sjukvården i rekordtakt!

Jag konstaterar också utifrån rapporten är det jag sade när jag tillträdde som ordförande i november var rätt, men att andra och tredje vågen kom emellan, att det nu är än viktigare att jobba med den uppskjutna vården, att de som avstått sjukvård för att människor med covid19 behövt vård nu måste prioriteras.

Det har även varit intressant att följa oppositionens reaktioner och försök till att bedriva oppositionspolitik gentemot pandemibekämpning och massvaccination. De har påstått att det inte funnits någon vaccinplan trots att en sådan funnits från dag ett. De har nosat upp frågor som varit på gång, lyft så kallade initiativärenden i syfte att ta åt sig äran för exempelvis gratis vaccin, vaccinresor, slopade egenavgifter för sjukresor mm. Vissa oppositionsföreträdare har varit nära och ibland passerat anständighetens gräns genom att fara med osanningar och genom att på ett mycket fult sätt försöka svartmåla såväl majoritetsföreträdare som personal.

Rapporten från Samhällsmedicin är ett exempel på det där det moderata oppositionsrådet på sin blogg insinuerar att rapportförfattarna har tillrättalagt rapporten för att anpassa den till den politiska majoriteten. Det verkar vara jobbigt och obekvämt för moderaterna att vaccinationen och covidvården fungerat så bra som den gjort. Jobbigt eftersom deras världsbild slagits sönder, dvs bilden att den styrande majoriteten inte klarar sitt uppdrag. Men kanske också jobbigt eftersom det nu är tydligt att de själva saknar en sammanhållande politik. Det räcker ju inte med att enbart kritisera nuvarande majoritet samt att man gör anspråk på makten. Eller att ha en uppfattning i enskilda sakfrågor. Det krävs mer för att ha en egen politik, ett alternativ att samlas kring. Idag finns inte detta. Det enda som verkar finnas är en samsyn att man ogillar socialdemokrater.

Jag kommer att sakna uppdraget. Jag har gillat intensiteten och pulsen i uppdraget och kommer att sakna tempot. Jag kommer också att sakna kontakten med länsinvånarna. Det har periodvis varit en hel del kontakter med länsinvånare i stora och små frågor. När telefonbokningen till vaccination var överbelastad var kontakterna intensiva. Ofta mycket bra samtal från irriterade länsinvånare. Det har också varit en del samtal om enskilda ärenden. Svåra samtal från ledsna och frustrerade människor. Dessa samtal har varit jobbiga, men samtidigt mycket viktiga. Särskilt när man inte kunnat hjälpa. En del av dessa samtal kommer jag att ta med mig och göra politik av.

Jag vill också ta tillfället i akt och rikta ett stort tack till samtliga som arbetat med pandemibekämpning, massvaccinering och samtidigt lyckats att upprätthålla även den ordinarie verksamheten på en hög nivå. Jag vill också rikta ett stort och innerligt tack till hälso och sjukvårdsdirektören för våra många och ibland långa samtal, för ett mycket gott samarbete och sist men inte minst för hans sätt att leda hälso och sjukvården under denna mycket svåra tid. Det finns tillfällen där orden inte riktigt räcker till. Det sjukvården gjort hittills under pandemin är så nära ordet underverk man kan komma.

Tack!

När jag efter sommaren är tillbaka i mitt ordinarie uppdrag kommer jag att jobba ikapp de frågor jag tvingats prioriterat ner under min ordförandetid. Jämlikhet och folkhälsa är självklara perspektiv jag kommer att jobba med. Infrastruktur, internationellt samarbete, miljöfrågor där tillståndet för strömmingen efter gävleborgskusten är andra viktiga områden. Även lokalt partiarbete som jag tvingats att prioritera ned känns angeläget. Innan dess väntar en sommar med återhämtning, reflektioner, swemester med boken Mytomspunna platser i Hälsingland som guide, samt en del flugfiske. Om pandemin utvecklas åt rätt hål har jag en veckas norskt laxfiske i mitten på augusti inplanerad.

Jag avslutar med att önska er alla en skön och avkopplande sommar!