Jag har med viss regelbundenhet frågat mig själv varför jag sympatiserar med den demokratiska socialismen och varför jag är socialdemokrat. Med anledning av den senaste tidens turbulens och misstroendeförklaring mot regeringen och den debatt som följde fick jag anledning att återigen bena ut varför jag är socialdemokrat. Det pratas mycket om sakpolitik just nu. Pratar man enskilda sakpolitiska frågor skulle jag lika gärna kunna sympatisera med vänsterpartiet. Trots det har de inte sedan 1980-talet varit ett alternativ för mig.
Det här är ett försök att förklara varför jag är socialdemokrat och varför jag troligtvis alltid kommer att vara socialdemokrat.
Jag har så länge jag kan minnas varit intresserad av samhällsfrågor, och jag har nog också alltid varit förbannad på orättvisor. Som barn växte jag upp med en känsla av att inte riktigt passa in någonstans, vilket gjorde att jag sökte mig till naturen och sportfisket. Där fanns den ro och den känsla av frihet jag behövde för att kunna andas. När jag blickar tillbaka känner jag igen min ungdoms jag i Hans Lidmans ensamhet och hans flykt in i skogen till den trygghet ensamheten gav. Det är nog därför jag som vuxen fastnat för hans författarskap. När jag sommaren 1979 hörde The Clash och låten Police & thieves för första gången golvades jag av kraften i låten. Det öppnade dörren till en värld där jag kände mig hemma och välkommen. Punken och den musik som följde i dess spår talade direkt till mig med sådan styrka att den fortfarande idag påverkar mitt liv. Någon sa att konst, kultur eller musik främst talar till de svaga, de osäkra. Det är de som behöver den för att våga växa. Så var det för mig och så är det i viss mån fortfarande. Punken gav mig styrka att göra något konstruktivt med den ilska och frustration jag bar på. Det viktigaste var modet att tänka självständigt. Jag växte, jag utvecklades och jag växte på nåt sätt bort från den världen. Jag upplevde att punken stelnade och med det började exkludera de som utvecklades åt ett annat håll. Jag passade helt enkelt inte in i den mall som formades. Varken i punken eller i den mer intellektuella alternativa vänsteromgivning många av mina vänner trivdes. Murarna som byggdes genom en i mina ögon allt för dogmatsik och kompromisslös syn var inte den värld jag kände mig hemma i. Jag lämnade den världen, musiken tog jag med mig.
Jag fick jobb på Svedala-Arbrå som plåtslagare.
Jag upplevde orättvisor i löner och övriga villkor, men upptäckte också att det fanns en organisation som arbetade för att bekämpa dessa orättvisor, nämligen facket. Jag engagerade mig och jag kände mig hemma ganska omgående. Mitt och andras engagemang gjorde skillnad för både mig som individ och för arbetskamraterna som kollektiv. Sakta men säkert började en insikt om att individens frihet endast kan nås om vi är många som kämpar för varje individs frihet. Därför blev det naturligt att efter några år som fackligt aktiv även engagera mig politiskt. Jag var under något år på 80-talet engagerad i Kommunistisk ungdom, vänsterpartiets ungdomsförbund. Jag kände mig aldrig hemma där. Det var mest interna falangstrider istället för kamp för ett bättre samhälle.
Jag var vänster, men inte kommunist och inte heller vänsterpartist. Men var jag socialdemokrat? Kanske, kanske inte. Man hade ju hört hur partipiskan viner och hur toppstyrt socialdemokraterna är. En grå massa som inte ger individen friheten att växa. Staten och kapitalet, klassförrädare och annat som jag lärt mig under tiden i Kommunistisk ungdom.
Jag gav socialdemokratin en chans. Minns inte riktigt när, men det borde ha varit under första halvan av 90-talet. Det tog några år innan kände jag att jag hittat hem. Det tog också några år innan jag tog steget in i politiken. Det var ett stort steg för mig och det skedde när jag bytt jobb och lämnade det fackliga arbetet.
I socialdemokraterna behövde jag inte göra mig till, jag fick möjlighet att utvecklas utifrån mina egna förutsättningar. Bli respekterad för den jag är, det jag står för och för det jag vill åstadkomma med mitt engagemang. Där fick jag ifrågasätta, men också bli ifrågasatt och när det var dags att gå till beslut resonerades det och kompromissades det fram beslut som de flesta kunde ställa sig bakom, inte sällan motvilligt. Jag kände mig hemma i det arbetssättet och jag insåg att jag troligen alltid varit socialdemokrat, att det var därför jag aldrig känt mig hemma i mer dogmatiska och kompromisslösa miljöer.
Världen är inte så svart eller vit såsom jag uppfattar att de till vänster om socialdemokratin betraktar den. Världen är full av nyanser, ibland tydliga och fullt synliga, men lika ofta enbart som förnimmelser, känslor och konturlösa skuggor av något stort och viktigt. Det är dessa socialdemokratin när den är som bäst klarar av att fånga upp, sätta ord på och göra politik av. Många människors individuella upplevelser sammanflätade till en, där varje individ är lika viktig och där varje individs frihet är det gemensamma målet.
Socialdemokratin ser jag som en rörelse vars syfte är att möjliggöra alla människors frihet. Att vara fri och att vara behövd är meningen med livet säger fd statsministern och fd partiledaren Göran Persson i ett samtal med tankesmedjan Tiden. Det är mycket bra formulerat. Att vara fri utan att det sker till priset av att någon annan blir mindre fri är den frihet jag och socialdemokratin eftersträvar. Att vara behövd gör att friheten är meningsfull. Därför hänger frihet och jämlikhet tätt ihop. Jämlikheten kommer före friheten.
Socialdemokratin är mina ögon så mycket mer än politik och ett politiskt parti. Det är också ett slags förhållningssätt, att vara i ständig rörelse. Att aldrig tappa hoppet även när stegen och riktningen verkar gå åt motsatt håll. Att vara socialdemokrat är att tvivla, att ifrågasätta, att resonera, att kompromissa och samtidigt vara mycket målmedveten. Det är målmedvetenheten och de djupt rotade grundvärderingarna som ger mig trygghet och mod. Det i sin tur ger mig tålamod och förståelse för att världen inte är svart eller vit. Om man vill framåt och är demokrat är kompromissen vägen att vandra på.
Ibland får jag frågan varför jag inte är vänsterpartist eftersom jag delar många sakpolitiska åsikter med V. Svaret är att jag menar att S självklart ska förhandla med vänsterpartiet eftersom det finns samsyn i många sakfrågor, men att det trots det är en stor skillnad mellan ett socialdemokratiskt samhälle och ett vänsterpartistiskt samhälle. Jag vill leva i ett socialdemokratiskt samhälle. Jag menar att friheten blir mindre i ett vänsterpartistiskt samhälle eftersom jag betraktar V som mer dogmatiska, mer svartvita samt att de har en större tro på absoluta sanningar jämfört med socialdemokraterna.
Jag känner mig instängd, närmast desperat innanför de murar de rättrogna socialisterna inom den renläriga vänstern bygger upp. Debatten efter misstroendeförklaringen mot regeringen har påmint mig om hur trång och intolerant jag upplever deras värld och det samhälle de eftersträvar är. Jag har egentligen inga synpunkter på att V inte längre hade förtroende för den tidigare regeringen. Det är deras beslut och det finns enligt dem goda skäl att agera som de gjort. Det som får mig att reagera är hur man från de rättrogna agerar gentemot de som har en annan bild av bakgrunden till regeringens fall. Föraktet mot de som har andra perspektiv. Bristen på nyanser och bristen på vilja till reflekterande samtal. Det är deras bild som är den enda sanna. De som avviker från den bilden ljuger, är styrda av partipiska osv. Det andas fundamentalism. Jag vill inte leva mitt liv i den världen även om den på ytan är vackrare och mer ideologisk ren än det samhälle socialdemokratin eftersträvar. Jag vill vara fri. Fri från dogmer, fri från förutfattade meningar, fri från absoluta sanningar.
Därför är jag socialdemokrat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar