Personliga tankar om att vara personlig

Bara jag får ha mitt ansikte kvar dolt i min älsklings hår skaldade Cornelis. Ibland får jag den känslan. Att ligga kvar i sängen, omfamnad av min älskling. Jag kliver upp ändå, drar upp rullgardinen, läser min morgontidning, morgonens mail, uppdaterar mig på sociala medier, äter min frukost och börjar dagen. Skillnaden mellan vardag och helg är att det inte kommer någon tidning på söndagar.

Att vara politiker är svårare än vad de flesta tror. Som heltidspolitiker förväntas du ha en lägstanivå i klass med en elitidrottare. Du ska vara personlig, våga sänka garden, vara dig själv. Samtidigt granskas allt du säger och gör. Försök till skämt missförstås medvetet av dina motståndare, minsta misstag lyfts upp och du får löpa gatlopp framför allt i sociala medier. Gammelmedia är fortfarande mer balanserad och därmed lättare att förhålla sig till. Mitt sätt att hantera kraven som ställs är att använda mina andra intressen som en slags ventil. Jag flugfiskar sommartid och åker skidor vintertid. Det fungerar bra för mig. Jag är övertygad om att jag blir en bättre politiker om jag ger mig tid att utveckla mina övriga intressen.

Det är en ganska svår balansgång att samtidigt vara väl insatt i de frågor jag ansvarar över och behålla det politiska perspektivet. Som politiker företräder jag i första hand medborgarna och medborgarnas perspektiv. Ju mer insatt man blir i frågorna ju närmare det rena verksamhetsperspektivet hamnar man. Det är betydligt enklare och bekvämare för en politiker att företräda verksamheten och verksamhetens perspektiv, jämfört med att företräda medborgarperspektivet.

Förra veckan läste jag en insändare som hävdade att undersköterskor var viktigare än regionråd. Hur skulle länet se ut egentligen om vi hade färre heltidspolitiker? Jag är övertygad om att medborgarnas perspektiv inte skulle lyftas på samma sätt. Det skulle vara mer av en teknokrati. Ett exempel är servicefönstret på Norra stambanan. Hade det inte varit för oss politiker hade Trafikverket infört ett servicefönster som inneburit att all persontrafik upphört i ett fyratimmarsfönster under dagtid från Gävle och Ljusdal och norrut. Kommunerna efter Norra stambanan protesterade tillsammans med Region Gävleborg och politikerna uppvaktade Trafikverket på ett sätt om är omöjligt för tjänstemän att göra. Hur mycket är det värt ur ett länsperspektiv att de negativa konsekvenserna av servicefönstret blev betydligt mildare? Går det att omsätta i arbetstillfällen? Att människor kan bo i Lingbo, Bollnäs eller Järvsö och jobba eller studera i Gävle eller någon annanstans efter stambanan?

Hur skulle sjukvården se ut utan regionråd? Skulle Bollnäs sjukhus finnas kvar? Skulle det verkligen satsas 2 miljarder på Hudiksvalls sjukhus när det är mer rationellt ur ett rent verksamhetsperspektiv att koncentrera en del av sjukvården till Gävle eller Sundsvall? Om vi inte hade regionråd och andra politiker, skulle vi då alla hälsocentraler kvar? Det är ju lättare att bemanna färre, men större hälsocentraler om man ser primärvården ur ett rationellt verksamhetsperspektiv, särskilt när det råder läkar och sjuksköterskebrist. Stordriftfördelar ni vet. Om man jämför med statliga myndigheter som exempelvis Polisen, Trafikverket, Försäkringskassan eller Arbetsfömedlingen. Där finns inga politiker att ställa till svars. Ministrarna är ju ganska svåra att få träffa och ställa till svars. Hur ställer man som medborgare en verksamhetschef eller en generaldirektör till svars när myndigheten missat medborgarperspektivet? I deras uppdrag ingår sällan medborgarperspektivet. Är det då inte bättre att ha kommunalråd eller regionråd att ställa till svars och ha möjlighet att rösta bort i nästa val?

Som politiker förväntas vi stå över lögner och skitsnack. Jag har den senaste tiden förstått att vi inte ens ska få kalla lögner för lögner och bemöta det som numera kallas för trumpifiering. Särskilt inte om de kommer från andra politiker. Lögner och fakta blandas ihop med åsikter och värderingar och ska tydligen respekteras på samma sätt som man ska respektera andra åsikter och värderingar. Det gör mig irriterad och jag kommer fortsätta att kalla lögner för lögner när jag anser det vara nödvändigt. Jag tänker dessutom aldrig respektera alla åsikter. Åsikter som har sin grund i exempelvis rasism, homofobi, sexism kommer jag aldrig att respektera. Jag menar att det är viktigt att hålla isär respekten för åsiktsfrihet och yttrandefrihet med själva åsikterna. Jag respekterar självklart åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Att respektera alla åsikter är inte bara naivt, det är dumt och farligt.

MIn blogg är ett sätt för mig att beskriva hur jag tänker och funderar. Jag förväntar mig inte att alla ska hålla med mig i det jag skriver, tvärtom så hoppas jag att läsarna reagerar och kommenterar. Då får jag möjlighet att vidareutveckla mina tankar och resonemang. Däremot förväntar jag mig någon form av respekt. Jag sänker garden rejält med mina blogginlägg, tar smällarna när de kommer, gör vad jag kan för att förklara mina resonemang istället för att gå i försvar. Jag skriver mycket. Det mesta av det jag skriver är små korta tankar som blir kvar i min dagbok eller i min dator. Att skriva är ett sätt att sortera tankar och intryck.

Jag gillar livet som politiker. Även de dagar det känns tungt. Så länge politiken ger mer än vad den tar i form av glädje och energi kommer jag att på ett eller annat sätt engagera mig. Det är så mycket jag måste hinna med.